Dick Erixon

Dick Erixon:
Kommentarer 9 - 15 feb 2004

Söndag 2004-02-15 / 14.25
SOLIDARITET - KRISTEN ELLER SOCIALISTISK? Maciej Zaremba's liknelse om lyxkryssaren (se förra kommentaren) illustrerar på ett glasklart sätt det nya århundradets viktigaste ideologiska strid: vilken sorts solidaritet ska vi eftersträva?

Genom socialdemokratin och välfärdsstaten har vi tagit den socialistiska tolkningen som alltmer självklar. Det är en solidaritet på pappret - dels om rätten att bli försörjd av staten, dels om höga löner genom arbetsrättslagstiftning - och som är avgränsad geografiskt. Står du en meter utanför svenskt territorium räknas du inte. Den lagstadgade solidariteten är på samma sätt avgränsad till att enbart omfatta dem som finns inom systemen. Alla som står utanför systemen och utanför nationsgränsen blir hot mot solidariteten.

Det är ingen slump att Byggnadsarbetarförbundet börjar efterlikna SA-trupper när de åker runt på byggarbetsplatser och uppträder som en partipolis i sin kontroll av utlänningar. Den socialistiska solidariteten omfattar inte de som står utanför kollektivavtal och arbetsrätt.

Mot denna abstrakta solidaritet inom ett kollektivt system, står kristna värderingarna där solidaritet handlar om att hjälpa din nästa i nöd. Det handlar om solidaritet människa till människa, och den agerar i nuet, i verkligheten. Den tar verkligheten som den är och gör det bästa av varje situation snarare än att måla upp utopier om hur det borde vara och som slår ner på allt som inte passar in i utopin.

Sverige och västvärlden bygger på kristna, humanistiska värderingar, även om många försöker förneka det. Hela vårt sätt att tänka, när vi får tänka fritt, ansluter till djupa kristna rötter. Även vi som inte lyssnat till gudstjänst på årtionden.

Men under 1900-talet har vi fått lära oss att kristendom är unken och att det moderna är att tänka socialistiskt, kollektivistiskt. Vi visar vår godhet genom att stifta lagar om att alla ska få allt. Om dessa lagar inte uppfylls, är det någons fel att våra goda, solidariska intentioner inte uppfylls. Det är aldrig vårt eget - individuerlla - fel. Socialismen ger alibi för att agera egoistiskt och strunta i medmännskorna. Om dom ska ju staten ta om hand!

Kristna värderingar är inte lätta att hävda idag, när även Svenska Kyrkan och dess ärkebiskop KG Hammar har slängt ut den kristna solidariteten för att istället predika socialismens evangelium.

Ja, även kristdemokraterna är mer socialister än kristna i sin syn på hur solidaritet ska ta sig uttryck. Alla de borgerliga partierna, som på något sätt borde vara mot socialistisk uttolkning av solidaritet, lovar ett gott samhälle på grundval av de socialistiska principerna. Man skäms över de impulser av kristen och humanistisk solidaritet som ibland bryter igenom, och rättar snabbt in sig i det byråkratiska och socialistiska synsättet. Givetvis måste staten tala om hur det goda ska vara!

Sverige behöver en ny opposition som tar strid mot den socialistiska solidaritetens inskränkthet och människoförakt - och istället kämpar för en humanitär solidaritet i mötet människor emellan. Det handlar om att stå för en civilisation där människor frivilligt och utan tvång både ställer upp på, och ställer krav på, varandra.

Jämlikhet på kristna värderingar innebär ömsesidig respekt. Även den som blir hjälpt har skyldighet att efter bästa förmåga bidra till gemenskapen. Bara om vi ställer samma krav på alla, uppstår ett samhälle där vi verkligen ser alla som jämlika.

Först när vi får en sådan opposition kan socialismen kastas på historiens skräphög i Sverige.


Söndag 2004-02-15 / 11.23
VÄLFÄRDSCHAUVINISM eller som Mattias Svensson kallar det i smedjan.com,
hycklad solidaritet, var förvånande nog ett tema i Godmorgon Världen i P1 idag. Maciej Zaremba var lysande:

En välfärdsstat blir aggressiv, och högst osolidarisk mot omvärlden, menar han och illustrerade med en liknelse. Om folkhemmet vore en lyxkryssare på de stora haven och stötte på några skeppsbrutna som ville komma ombord, skulle kaptenen säga "det går inte".
- Varför inte?
- Vi har bara förstaklasshytter.
- Men vi vill ju bara komma upp på däck...
- Nej, här ombord råder solidaritet och jämlikhet, ingen kan bo på däck. Var god och simma vidare, säger kapten.

Den svenska välfärdsstaten blir allt fulare i sin regleringsiver om avtalsmässiga löner och förmåner och rättigheter som stänger allt nytt - nya människor, nya idéer - ute. Detta är enkom en dynamik driven av vänstervärderingar. Den bruna färgen tränger fram genom den röda.


Lördag 2004-02-14 / 18.20
VECKANS CITAT kommer från Olof Orstadius, Lund, publicerad på SVD:s insändarsida:
Kan man som vänsteraktivist vara för civil olydnad och samtidigt vara emot militära insatser mot en diktator?
Lördag 2004-02-14 / 14.20
SVT FÖRSVARAR INTE BBC, utan återger i
debattartikel den svidande kritik som lord Hutton riktade mot det statliga radio/TV-bolaget BBC. Det är skönt att höra. Samtidigt skriver Christina Jutterström mfl att det som hände i public serivce där, inte skulle kunna hända här.

Det är säkert sant. Att BBC släppte fram en sådan komplett nolla som Andrew Gilligan i rollen som expertkommentator i försvarsfrågor visar på grov inkompetens. Gilligan blev internationellt ökänd och utskrattad när han hävdade att amerikanerna ljög om att de med pansarvagnar intagit Bagdad i våras. Gilligan höll med Komiske Ali, Saddams informationsminister! Efteråt visade det sig att Gilligan trodde han var i Bagdads city, när han i själva verket var i någon förort. Snacka om att göra bort sig. (Skälet var givetvis att Gilligan hatade USA så svårt att han till varje pris inte ville tro att USA skulle lyckas slå ut Saddam.)

Klantighet på den nivån har vi inte sett i Sverige. Men hur utnyttjar public service sitt "oberoende"? Även om varje enskilt inslag kan vara "sakligt och opartiskt" kan obalansen bli kraftig i en fråga som Irakkriget. En studie som väger andelen kritik/fördömande av USA mot andelen försvar/förklaring av vad USA gör, skulle vara intressant att se. Kan slå vad om att kritiken vida överstiger försvar/förklaring. För att stärka principen om public service borde programföretagen vara mer ambitiösa i strävan efter balans - särskilt i brännande frågor.


Lördag 2004-02-14 / 13.48
RAKT PÅ SAK, var Björn Wahlroos, chef i finländska Sampo som är storägare i Skandia, när han medverkade i ekots lördagsintervju. Bäst var han när kritik mot kapitalismen togs upp och Skandia användes som exempel. Han sa:
Om vi eliminerar alla misstag eliminerar vi också alla innovationer.
Så elegant kan kapitalismens kärna sammanfattas. Och svensk sjukvårdsorganisation är exempel på vad som händer när man är inriktat på att inte ta några risker, inte ändra, inte se framåt. Då blir overksamhet bästa ambition. Verksamheten faller sönder.


Lördag 2004-02-14 / 12.53
DOKTRINEN SOM KNÄCKER VÄLFÄRDEN. Den direkta kopplingen mellan skatteuttag och storleken på de resurser som tilldelas välfärdstjänsterna är idag mycket stark. Den politiska doktrinen lyder: All välfärd ska skattefinansieras. Orsak: bara då blir välfärden solidarisk.

Socialdemokraterna håller fast vid denna doktrin även om den nu är så destruktiv att den allt tydligare undergräver den välfärd man säger sig eftersträva. Skälet är enkelt: en stor folkmajoritet har fått lära sig att doktrinen är naturlag - utan skattefinansierade välfärdstjänster uppstår kaos, misär och svält. Därför har doktrinen stöd av en stor majoritet.

Men som Johan Schück påpekar i sin krönika: "En omprövning kommer at tvinas fram av nuvarande system för skattefinansierad välfärd". Under rubriken "Skatter räcker inte till välfärd" konstaterar han att höjda skatter inte löser problemen. Han går inte in på varför, kanske därför att han tycker det är så självklart: Att höja skatter i vårt internationella tidevarv skulle vara en dödsstöt mot Sverige som industrination.

Schück skriver att Finansdepartementets långtidsutredning själva konstaterar "att efterfrågan på välfärdstjänster sannolikt kommer att öka i betydligt snabbare takt än vad som ligger i deras kalkyler". Alltså är den direkta kopplingen mellan skatteuttag och volymen välfärd inte längre hållbar.

Människor kräver tjänster som inte är direkt livsnödvändiga på en rad områden, varför skulle det inte bli så också inom skola, sjukvård och omsorg?

Dessa önskemål är inte förenliga med en tjänstesektor styrd av politiker som ska fördela resurserna. Människor vill så desperat olika saker. Alla dessa val kan inte bli subventionerade av skatter. I takt med tillväxten i ekonomin ökar hushållens köpkraft. De bör då själva betala de välfärdstjänster de vill ha, inte genom skatten betala också alla de tjänster som alla andra önskar sig.

En övergång från skattefinansierat till avgiftsfinansierat skulle bryta upp monopolen och ge människor en valmöjlighet man aldrig sett bland sociala tjänster, men som man är van vid på alla andra områden - bostadsmarknad, livsmedelsmarknad, kapitalvaror osv.

En än viktigare effekt är att invandrarfrågan kan få en human lösning. Om nyanlända inte kostar stora summor i form av flyktinganläggningar och bidrag, utan får försörja sig själva och betala sin egen konsumtion, finns ingen anledning att bygga murar mot omvärlden. De kan då bli produktiva istället för en kostnadspost för samhället.

Med andra ord är det, av allt fler trängande skäl, nödvändigt att släppa doktrinen som säger att det ska vara ett direkt samband mellan skatteuttag och nivån på välfärden. Låt människor behålla sina inkomster och göra sina val själva. Det skulle bli ett så mycket öppnare och friare klimat och vi skulle slippa skylla varandra för att snylta på andras arbete. Samarbete på marknaden kan ersätta konkurrens om socialstatens allt sämre utbud av förmåner och tjänster. Är inte det en friskare solidaritet, i takt med tiden?


Fredag 2004-02-13 / 8.59
I SNABB TAKT MOT UNDERGÅNGEN. Sjukvården i Stockholm är på väg mot kollaps. Svenska Dagbladet
avslöjar idag att den hårt kritiserade, byråkratiska sammanläggningen av två av världens största sjukhus, Karolinska och Huddinge, kommer att kosta 716 miljoner kronor. Det är mer än vad s-ledningen tänkt sig vinna i rationalisering i tre år.

När man inte har några andra idéer på hur en verksamhet ska utvecklas, än att rita om rutorna i organisationsplanen, då är verksamheten i djup kris. Den enda effekten av sammanslagningen är att man förlorar kompetens, tappar engagemang och erfarenhet. Allt kommer att kosta ännu mycket mer än denna inledande kostnad. Landstingsledningen kunde inte agerat bättre - om målet är att lägga ner sjukvården i huvudstaden.


Torsdag 2004-02-12 / 18.33
RYKTE OM JOHN KERRY sprids nu med blixtens hastighet i Amerika. Det är Matt Drudge (som avslöjade Clintons affär med Monica Lewinsky) som nu
publicerar uppgifter om att den förmodade demokratiske presidentkandidaten John Kerry nyligen har varit otrogen. Detta ska vara orsaken till att Howard Dean håller sig kvar i primärvalet, trots att han ligger långt efter. OBS! Detta är ännu obekräftade uppgifter.


Torsdag 2004-02-12 / 15.27
INSNÖADE LIBERALER. Måste citera ur ett mail som handlar om varför så få formulerar kraftfullt liberala argument i aktuell svensk samhällsdebatt:
Den liberala högern har inte förstått att de måste omformulera och förnya sina argument hela tiden för att fånga folks intresse … Det är nästan hemskt att se hur de [svenska nyliberaler] snöar in sig i gamla argument. [Man] läser allt Hayek och Ayn Rand skrivit och nöjer sig med det. Förra helgen anordnades ett seminarium [där] man ägnade en två timmars diskussion kring en mening Ayn Rand sade för 30 år sedan. Jag tror de skulle få mycket vassare argument om de surfade runt i amerikansk blogsphere istället, eller läste texter från Cato eller Heritage.

Svenska liberala debattörer lider av oförmåga att skriva om nya frågor. Medvetet eller omedvetet används alltför akademiska termer och man för fram gamla idéer, så att de skarpa argumenten försvinner. I Sverige borde det inte alls vara svårt att formulera en stark ideologi kring kritik mot välfärdsstaten.

Få liberaler klämmer ur sig enkla begripliga argument (även om du gör det). Jag har alltid sagt att liberaler måste bli rebelliska, man måste lära sig slå nedifrån (ur underläge). Ditt blog har ur det perspektivet ett bra namn.
En tänkvärd analys (även utan de sista berömmande orden). De liberaler som diskuterar aktuell politik är oftast köpta av partietablissemanget och därmed finansierade av staten (partistödet), medan övriga har en tendens att bli extremt akademiska.

Jag vill se en blandning - ständig skolning i politisk filosofi är både kul och nödvändigt för att motionera hjärnan, men halva tiden måste handla om att omsätta idéer till aktuell politik i den verklighet vi lever. I Sverige är Timbro livsviktigt för den första aspekten (se exempelvis Frihetens klassiker). Partier borde vara arenan för den andra…


Torsdag 2004-02-12 / 12.04
SJUKT, ENGQVIST. Så lyder en helt befogad rubrik på Expressens ledare med anledning av att regeringen är mer förtjust i nya förbud i sjukvården än att öppna upp för nya lösningar. Tidigare har regeringen förbjudit utförsäljning av storsjukhus med en stopplag. Nu ska sjukhusen stoppas från att ta emot patienter med privata sjukvårdsförsäkringar.

Men förvånad kan bara de naiva vara. Om sjukvårdspolitikens hjärndöda förbudsiver handlar mina två senaste skrifter. Socialdemokratin vill rädda planmonopolet inom sjukvården, till varje pris. Och priset mäts i felbehandlade, ickebehandlade och döda patienter. Men vem bryr sig i Sverige? Sossarna regerar! Opposition? Vad är det...


Torsdag 2004-02-12 / 11.27
FRONTLINJEN ÄR DRAGEN. Efter gårdagens utrikespolitiska debatt och Junilistans start står det klart var frontlinjen kan komma att stå. Det kan bli spännande eftersom det rör sig om något så ovanligt för valrörelser som principiell hållning. Två citat illutrerar kombatanterna:
Gunilla Carlsson (m): Med utvidgningen som nu sker kommer med automatik mycket att omprövas. Det är bra. Men jag tycker att det finns en tendens att ständigt klanka på EU.

Junilistans plattform: Socialdemokraternas och de borgerliga partiernas EU-parlamentariker motarbetar inte denna kontinuerliga överföring av den politiska makten från Sverige till Bryssel. I praktiken fungerar de snarare som lobbyister för EU:s överstatliga politiska inriktning.
Frågan är om de etablerade partiernas försvar av EU, som resultat av Junilistans bildande, nu blir mer nyanserat eller om de fortsätter det stå för allt vad EU hittar på.


Onsdag 2004-02-11 / 14.05
JUNILISTAN ÄR NAMNET på det nya
EU-partiet. Deras första utmaning blir att samla in 1500 riktiga underskrifter på valmyndighetens blankett. Om det alls blir något röstande för min del den 13 juni är ännu mycket osäkert, men tänker ändå hjälpa till att få junilistan registrerad. Den förklaring man skriver på betyder inte att man tänker rösta, utan bara att man stödjer att partiet får ställa upp i valet och konkurrera med de andra. Skriv på!


Onsdag 2004-02-11 / 11.35
HÄPNADSVÄCKANDE LÅG NIVÅ. Mina illusioner om riksdagsledamöternas analytiska förmåga är sedan länge krossade. Men dagens utrikespolitiska debatt, som sändes direkt i SVT och SR, var rent förskräcklig i bristen på insikter om och intresse för vad som händer i den internationella storpolitiken. Några talar om feminism som mer påminner om inrikespolitik än om utrikespolitisk strategi. Andra talar ensidigt om Sveriges roll, inte om den värld Sverige är en del av.

Utrikesdebatten
Betyg
Kommentar
Laila Freivalds (s) ♣♣ Formalistisk pyttipanna
Gunilla Carlsson (m) ♣♣ Ytligt och oengagerat
Carl B Hamilton (fp) ♣♣♣♣ Kraftfullt och vidsynt
Holger Gustafsson (kd) ♣♣♣ Hård regeringskritik
Lars Ohly (v) Bortkommen feministappell
Agne Hansson (c) Trist allmängods
Lotta Nilsson-Hedström (mp) Förvirrat
Bara folkpartiets Hamilton förmår lyfta blicken och konstaterar att USA nu angriper orsakerna till terrorismen: bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i delar av världen.

Gunilla Carlsson var en stor besvikelse. Torrt och byråkratiskt. Tjat om medlemskap i ett NATO som tappar alltmer betydelse är knappast framsynt. Och moderaternas oreserverade stöd för EU-byråkratin, vad den än hittar på, kvarstår.

Några giftiga replikskiften höjde temperaturen något (och kommer nog att dominera mediebevakningen). Men ett strategiskt tänkande utifrån den nya världsordning som nu byggs av USA saknas i svensk politik. Vårt land befinner sig inte bara i utkanten av världen, vi finns inte alls i världspolitiken.


Onsdag 2004-02-11 / 8.35
ATTACKERAR JORDBRUKSSTÖDET. Det gör Nils Lundgren och Lars Wohlin inför att de idag ska presentera sitt EU-kritiska parti som kommer att ställa upp i valet till EU-parlamentet den 13 juni. Fräschast är löftet om att istället för bistånd till u-länderna avveckla jordbruksstöd och tullar som hindrar de fattiga att sälja sina varor. Blir intressant att se vilka som står på deras valsedel.

Och spännande att höra om partierna i riksdagen tar intryck i dagens utrikespolitiska debatt...


Onsdag 2004-02-11 / 8.23
EU-BYRÅKRATIN BARA VÄXER. När kommissionens ordförande Romano Prodi igår presenterade sitt förslag till budgetramar fram till 2013, var han inte blygsam. Trots att han tvingats krympa sitt pengabegär, vill han ha 12 miljarder mer från Sverige. En ökning från 24 till 36 miljarder kronor om året. Det är helt oacceptabelt. Kostnaderna borde snarare minska med 50 procent genom att alla tokiga projekt, som jordbruksstödet, avskaffas. EU måste bli trimmad och smal, inte fet och girig.


Tisdag 2004-02-10 / 17.55
KUNGEN? HAN FÖLJER JU BARA SVENSK PRAXIS. Varför denna
uppståndelse kring att kungen hyllat en diktatur? Det är ju svensk praxis. Vem minns inte Göran Pessons hyllning av "stabiliteten" i Kina? En hyllning som Annika Billström upprepade så sent som i november. I november hyllade också förre vice statsministern Margareta Winberg diktatorn Fidel Castro på Kuba. Hon "skulle gärna vilja se vad han har lyckats åstadkomma".

Skillnaden - regerings hjältar är kommunistiska diktaturer, medan kungen har öga för monarkiska - är ju marginell ur demokratiskt perspektiv...


Tisdag 2004-02-10 / 10.19
ÖPPENHETEN EN MYT. Ännu ett område där vi trodde svensk statsförvaltning hade ett försteg har visat sig problematisk. Inga-Britt Ahlenius skriver idag att den svenska öppenheten faktiskt kan leda till mindre insyn eftersom dokumentationen i förberedelserna anpassas med tanke på offentlighetsprincipen. "Anpassas" = muntligt och omöjligt att granska i efterhand. Hon skriver: "Garvade Amerikakorrespondenter konstaterar att det är lättare att få information om och intressanta inblickar i den 'slutna' amerikanska förvaltningen än i den 'öppna' svenska."

Och så kan ytterligare en nödvändig omprövning läggas till listan med de många andra som behöver göras, men som partierna inte tar tag i.


Måndag 2004-02-09 / 17.45
OCKSÅ KOMMUNISTER ÄR GIRIGA, det
bevisar Lars Ohly som först gått med på att betala 7400 kr i månadshyra för andrahandskontrakt under ett år, för att sedan, när han flyttat ut, anmäla bostadsrättsägaren till hyresnämnden för att få tillbaka mer än hälften. Privatpersonen som lånade ut sin lägenhet säger till Aftonbladet: "Det här visar att Lars Ohly är en girig maktmänniska som alltid ska försöka bli gynnad."

Ja, sådan är väl kommunismen - jämlikhet råder, men vissa är mer jämlika än andra.


Måndag 2004-02-09 / 15.56
CENTERPARTIET SKULLE KUNNA spelar en central roll i Sverige under övergången från centralstyrd välfärdsstat till en "gemenskap light" (se diskussion med Rojas i smedjan) som klarar gamla svenska trygghetsbehov samtidigt som landet - för sin egen skull - behöver öppna gränserna för att med full kraft kunna delta i den internationella konkurrensen. Centerpartiet är det enda parti som stått på "rätt sida" i de två folkomröstningarna om EU: ja till EU, nej till EMU. Det kan tolkas som populism, men det är fel.

Centerpartiet är ensamt om att inte totalt tappat banden till värderingar som har "månghundraåriga anor i Sverige". De finns där, som oskrivna traditioner, men är under ständig attack av den modernism som redan gjort övriga partier rotlösa, kortsynta och ytliga till likgiltighetens gräns. Maud Olofssons tal (recenseras här nedanför), visar att de gamla värderingarna fortfarande sprattlar, men sedan spikas fast och stelnar i försvar av den statsapparat Olof Palme byggde upp under 68-radikalismens höjdpunkt i det galna 1970-talet.

Om Sverige vill fortsätta vara en rik nation måste denna statsradikalism utmanas. Fackföreningsrörelsens särställning i arbetsrätten måste försvinna, socialförsäkringarna byggas om i grunden, sjukvården genomgå total strukturomvandling, statsapparaten bantas, kommunernas självständighet upprättas, landstingen avskaffas.

Den helt centrala frågan är: på vilken grund, vilken värderingsgrund, kommer svenska folket att ställa upp på en storstädning? Svaret finns i förmågan att knyta an till svenska anor, till svenskt rättvisetänkande där rättvisa inte är att den late får lika mycket som den arbetsamme. Den svenska solidariteten i gemenskapen har aldrig varit kravlös. Kravlösheten är ett främmande socialistiskt inslag i svensk politik som ställt till stor skada. Den gör att människor tappar respekten för gemenskapen, det kitt som håller civilisationen samman.

Det parti som stolt och patriotiskt kan tala om svenska värden, om svenska traditioner och om hur vi bör göra för att bli bland världens bästa länder igen, kan få mandat att renovera folkhemmet till dess ursprungliga trygga struktur och riva ur all steril och modernistisk socialism som inte hör hemma där. I det renoverade, trygga hemmet kan man hälsa nyanlända välkommen till gemenskapen.

Centerpartiet skulle kunna göra det. Men dagens politruker är - till skillnad från Thorbjörn Fälldin - för fega för att avvika för mycket från etablissemanget. Förbannat synd för Sverige.


Måndag 2004-02-09 / 15.00:
MAUD OLOFSSON VILL VÄL men lösningarna är gammal skåpmat, det som orsakat problemen hon vill lösa. Olofssons tal i helgen är en tragisk bekräftelse på varför jag efter 20 år som aktiv lämnade centerpartiet 1999. Men också på varför medlemskapet varade så länge. Några bra passager:
För två månader sedan … var det bara LO som ville förhindra dem [medborgare i nya EU-länder] att få del också av den gemensamma arbetsmarknaden. Allt för att skydda sitt eget inflytande, sin egen makt.

Om det är möjligt för utlänningar att fuska med våra system, så är det möjligt också för svenskar.

Varför finns det tusentals utan jobb i Rosengård? Är det för att de vill snylta på samhället? Eller är det för att vi fört en misslyckad politik som faktiskt förbjudit dem att arbeta?

Håll inte polackerna ansvariga för socialdemokraternas misslyckade socialförsäkringssystem!

Vi ska ställa krav... Vi ska se till att samhället kan upprätthålla ordningen… [Vi vill ha] ett samhälle som står fast i sina normer, som kräver respekt för andras liv, egendom och integritet.
Här känns Thorbjörn Fälldins gamla takter igen. Det som gjorde mig till medlem. Men det lustiga är att Olofsson, efter att med eftertryck gjort klart att detta är något annat än vad som gäller idag, ägnar hon resten av talet åt att bestrida att denna förnyelse har några som helst konsekvenser. Alla rättigheter, alla löften, alla visioner, alla goda mål ska finnas kvar. Och det är politikerna som ska ordna samhället till det bästa. Vilket nonsens!

Om hon menar allvar med att ställa krav krävs fundamentala förändringar av socialförsäkringssystemet. Det hon konkret nämner är att "vi kan slopa riksnormen för socialbidrag och låta kommunerna verkligen pröva behoven". Det är bra, men socialbidragen är en liten post i jämförelse med socialförsäkringarna.

Olofsson menar att regeringens hårdare regler om invandring späder på "högerpopulisternas välfärdsnationalism". Jamen var det inte LO som demonstrerade sin makt? Är LO "höger"? Det handlar snarare om vänsterpopulism och folkhemsnostalgi. Ett mycket svårare motstånd som kräver en helt annan analys och andra argument än att skrämmas med högerspöken. Det är folkhemsnostalgin som måste bemötas om Sverige ska kunna bli ett öppet samhälle. Men den fighten vågar inte Olofsson ta.

Istället visar hon att hon står till vänster i den meningen att man ser staten som den aktör genom vilken människorna får sin tillfredsställelse med livet. Hon talar om att "vi måste inte bara representera familjer med månghundraåriga anor i Sverige, utan också alla dem som kommit hit för att vara med och göra vårt land ännu bättre". Centerpartiet ska representera dessa och många andra grupper som hon radar upp.

Men är det inte ett konstigt sätt att se på sin uppgift? Ska inte ett parti representera vissa värderingar? Varför bara representera en rad utpekade kollektiv, där de enskilda individerna reduceras till en del av underlaget för politikern som i statsförvaltningen gör sig till tolks för olika kollektiv. Formuleringarna ger all makt till politikern, inte till människorna. Och de centrala objekten för politiken blir inte värderingarna utan utpekade grupper och därmed särintressen.

Det är inget annat än socialism.

Det som slutgiltigt undergräver centerpartiets trovärdighet är att Olofsson i talet försvarar kommunala skatteutjämningen som är så långt bort från decentralisering man kan komma. Hon försvarar också allt det gamla som är ruttet: landstingen och den absurda proportionaliteten i valsystemet som reducerar folkvalda till partigängare, ja, partislavar.

Centern är inte värre än andra partier, men Maud Olofsson illustrerar problemet väl: man talar förnyelse, men är i praktiken fundamentalistisk försvarare av det gamla. Ingenting, absolut ingenting, får riskeras. Snacka om brist på probleminsikt.


Måndag 2004-02-09 / 11.54:
BUSH SER SLITEN UT skriver Peggy Noonan i Wall Street Journal efter presidentens mycket uppmärksammade intervju i Meet the Press igår. Bush har hittills haft starkare opinionsstöd än både Reagan och Clinton, något som är svårt att förstå i Sverige eftersom medier här alltid slår upp opinionsmätningar när Bush backar, men aldrig när han går framåt. Lite lustig nyhetsvärdering...

Nu när valrörelsen närmar sig ser det ut som om de enorma krav som ställts på honom efter 11 september tar ut sin rätt. De båda tidigare presidenter som nämnts använde talet till kongressen i januari som startskott för omvalskampanj. Bush gjorde sitt sämsta tal förra månaden. Och framträdandet hos den tuffe programledaren Tim Russert gick bara "sådär". Mitt intryck var att han var onödigt långrandig och saknade one-liners, kraftfulla formuleringar som hänger kvar i örat efteråt. Kort sagt: Bush lät som en svensk partiledare. Det duger inte i USA.

Men ännu är inte hans sannolike motkandidat, John Kerry, granskad så som varje presidentkandidat blir. Kerry har velat något otroligt under sina 19 år i senaten. Han har intagit rätt extrema vänsterståndpunkter som han måste ta avstånd ifrån för att kunna bli vald till president. Min gissning är därför att Bush blir omvald med betryggande majoritet.


Måndag 2004-02-09 / 10.54:
NÅGOT ÖVERRASKANDE är det centerledaren Maud Olofsson som hårdast går ut mot införande av övergångsregler för arbetskraftsinvandring och uppstramad asylrätt. I ledare backar Östersunds-Posten (c) upp henne:
Att socialdemokratin byggt upp system som gjort mer än varannan svensk beroende av det offentliga är inget som någon annan än Göran Persson och hans företrädare själva kan skyllas för. Kryphål i socialförsäkringssystem är lika illa om de utnyttjas av svenskar som av andra. Överutnyttjade system måste åtgärdas, men att stänga gränser är ingen lösning.
Det vore intressant att höra hur centern tänkt begränsa "överutnyttjandet" av bidragssystemen för alla. Partierna brukar ju annars inför val dränka väljarna i löften om nya bidrag, höjda bidrag och lättnader så att fler kan få bidrag.

Det är ju därför invandrarfrågan (såväl asylrätt som arbetskraftsinvandring) är en atombomb i svensk politik. Vilken solidaritet väljer vi? Den med folkhemmets bidrag. Eller den med individers rätt (både gamla och nya svenskars) att kunna arbeta, även för lägre lön men ändå tjäna till ett vitt uppehälle utan bidragsberoende. Centern talar ytligt om det senare, men menar de allvar?


* * * * * * * * * *


Läs tidigare kommentarer: