Filmen Mr and Mrs Smith har haft premiär. Vem spelar i den?
Ni har inte hört nåt om filmen. Den handlar om ett uttråkat par som konstant försöker ta livet av varandra. Herr och fru Smith? Låter mer som herr och fru Clinton.
Tom Cruise har gjort upp om att spela in Mission Impossible 3.
I den här är hans omöjliga uppdrag att förklara handlingen i de två första.
Aly nämner där vad Angela Merkel ofta sagt till sina egna partibröder i kristdemokraterna: ”Ni har ingen aning om hur socialistiska ni är.” Professorn gör upp med tyskarnas kollektivism som sitter i sedan nazitiden och fortsatt gälla genom att alltid sätta det ”allmännas bästa” framför skydd för individens frihet. Än i denna dag, skriver Gotz Aly, talar tyskar om ”das Vaterland” som alltid kommer att ordna sakernas tillstånd till det bästa. Angela Merkel kommer inte att få det lätt, avslutar Aly, hon måste få tyskar att erkänna att jämlikhet är begränsad till att gälla inför lagen och att man till slut måste acceptera frihet som ett fundamentalt värde.
Uganda blev det första landet i världen att kunna skriva av sina skulder 1998, skuldbetalningar som belastade en femtedel av statsbudgeten. Pengarna som frigjordes satsades också på skolor och hälsovård, ett villkor för skuldlättnad. Men enligt beräkningar så försvann hälften av pengarna i korruption. Sedan dess har Uganda lånat mer pengar och är nu skyldiga mer än när skulderna första gången skrevs av.
Och exakt samma öde kommer att drabba de mångmiljardbelopp som västländerna nu kommer att kasta efter korrupta regeringar. Skuldavskrivning löser inga problem, det är snarare som att hälla bensin på korruptionens brasa. Totalt vanvett.
Istället borde man satsa dessa pengar så att länderna i Afrika kan bli rättsstater som kan skydda medborgarnas egendomar. Läs mer om
Hernando de Soto och hans analys.
”Du har rätt i att allt våld inte är fel”, löd mitt svar och jag påpekade att jag medvetet skrev om ”våld och hat”, alltså om det våld som bryter mot, inte syftar till att upprätthålla, de mänskliga friheterna.
Elise Claeson menar att det här är en viktig fråga att diskutera:
I Sverige har vi ett sorts nationellt trauma kring våld, som förmodligen
härrör från att vi inte deltog i 2:a världskriget; vår nationella ursäkt är
att vi är för fina och ädla för att ta till våld. Men när vi säger det säger
vi också att vi inte har några värden att försvara. Det finns inget
tillfälle när vi får ta till våld - vi är värdeneutrala - den yttersta nihilismen.
Och det är just därför att jag inte är värdenihilist som jag reagerar så starkt på våld utfört av hat. Det strider mot våra värderingar och dygder. Och det är därför jag ställer upp på våld som syftar till att störta diktaturer och stoppa terrorismen. Våld för att försvara eller upprätta mänskliga rättigheter är berättigat. Våld för att kränka dessa friheter är det inte.
Det senaste exemplet på hur moderaterna sviker landets entreprenörer är att man köpt LO:s syn på konfliktregler och kollektivavtal. På partiets hemsida utvecklas den nya synen på arbetsrätt och lönebildning. Där beskrivs i positiva ordalag fackets obegränsade möjligheter att vidta stridsåtgärder ...
Med tanke på att jag här i bloggen häromdagen
utropade: ”Skrota arbetsrätten! Krossa kollektivavtalen!” så finns ett visst avstånd mellan mig och moderat politik.
Ändå blir jag inte upprörd över moderaterna, utan över andra. Det är, faktiskt, skillnad på opinionsbildning och partipolitik. I Sverige råder en missuppfattning om att partierna är ledande i opinionsbildningen. Så är det inte. Politiska partier har en huvuduppgift: vinna val. Om det då inte finns en bred folklig opinion för liberalare arbetsmarknad, kan ett parti som moderaterna inte driva frågan. De måste anpassa sig. Partier följer opinioner som andra driver.
Moderaternas hållning är ett direkt resultat av att Svenskt Näringsliv, Företagarnas riksorganisation och s k borgerlig press inte på många år drivit opinionsbildning för ökad frihet och flexibilitet i arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv och Företagarna har tvärtom hyllat Göran Persson och den socialdemokratiska politiken och sagt att Sverige är ett underbart företagarland. Varför i hela friden behövs några som helst förändringar i arbetsrätten om näringslivet flinande äter mazariner hos socialdemokraterna?
Om ingen opinion finns, saknas den livsluft som en liberal politik kräver för att lyfta.
Skillnaden mellan pingstpastor Åke Green och sverigedemokraterna är att Green aldrig förespråkat våld eller hat mot minoriteter. Green anser att vissa livsstilar är moraliskt fel, vilket han har rätt att tycka inom ramen för yttrandefriheten, enligt min mening.
Sverigedemokrater har naturligtvis samma rätt att framföra åsikter, men partiets historia är kantat med våld och hatfyllda budskap. Jag vet att partiet försöker städa upp och bli ett rumsrent nationalistiskt parti. Men jag är inte övertygad.
Och jag drar en absolut knivskarp och kompromisslös gräns mellan uttryck för värderingar och ursäkter för våld. Så fort jag kan se det minsta av ursäkt för våld tar jag totalt avstånd från avsändaren. När Human Rights Watch
ursäktade muslimers våld mot homosexuella i Holland tappade den organisationen all - precis all - trovärdighet i mina ögon. Somliga uttryckte i mejl att detta var överkänsligt. Men om man värnar yttranderätten också för dem som tycker homosexualitet är en synd och dem som vill stoppa invandring, måste man vara extremt noga med att dra gränsen. Värderingar, ja. Våld och hat, nej! Inte det minsta av ursäkt eller bortförklaring är acceptabel.
Och det är våldet i sverigedemokraternas tidigare image som gör att jag inte rycker ut till deras försvar. Först när partiets avståndstagande till våld och hat är trovärdigt, kommer saken i ett annat läge.
Och
enligtGuradian finns tecken på att Gerhard Schröder är mer av statsman än Chirac och Persson: ”Denna fråga om en positiv gest från Storbritannien borde inte bara vara begränsad till Storbritannien”, sa Schröder igår.
Nä, det är många andra som borde visa vilja att ompröva EU:s politik. Jordbruksstödet borde avvecklas så att EU-budgeten under perioden 2007-2013 reduceras till 0,5 procent av Europas samlade BNP, inte 1 procent som Göran Persson vill och inte 1,4 procent som EU-kommissionen vill.
En sådan budgetöverenskommelse skulle demonstrera att EU-ledarna lyssnar på människorna som är skeptiska till vad unionen pysslar med.
Detta mot bättre vetande. Persson vet att Storbritannien, trots rabatten, är en dubbelt så stor nettobetalare jämfört med Frankrike. Se utdraget ur
grafik från Times. Om Persson varit klok - och företrätt svenska intressen - hade han naturligtvis ställt sig på Storbritanniens sida och krävt kraftig reducering av jordbruksstödet, CAP. Svenska makthavares kryperi inför Chirac och EU-byråkratin är vidrig och en viktig förklaring till att svenska folket inte litar på att Sveriges röst hörs i Bryssel.
Karolinska och Huddinge sjukhus har slagits samman till ett av världens absolut största sjukhus. Personalen vantrivs. Kritiken är stor. Sjukhusdirektören är naturligtvis trängd, och går i taket när ett landstingsråd i oppositionen använder internt material för att kritisera sammanslagningen. ”Tänk om Michael Treschow skulle skicka ut pressmeddelanden som kritiserade Ericsson” där han är styrelseordförande, säger sjukhusdirektören. Jämförelsen är inte alls orimlig. Förmågan att leda en verksamhet försämras dramatiskt om delar av organisationens ledning motarbetar verksamheten, och underblåser kritiken mot verksamheten. Självklart är det så.
Samtidigt har ju landstingsrådet rätt i att hon är politiker vald av medborgarna på ett program som hon ska arbeta för, inte minst opinionsmässigt. Av politiker kan man inte kräva att de ska ställa upp på och försvara motståndarnas politiska reformer, i detta fall sammanslagning av två stora sjukhus. Tvärtom ska de bekämpa sammanslagningen och uppvigla mot verksamheten bland medborgarna, i syfte att få fler röster i nästa val.
Det här fallet illustrerar väl att det finns en gräns där demokrati och politisk makt inte längre är produktiv utan tvärtom en allvarlig destruktiv kraft.
Här har vi en viktig förklaring till att offentlig verksamhet, som sjukvård, omsorg och utbildning, blir allt sämre trots att resurstilldelningen växer. Det går helt enkelt inte att effektivt leda och utveckla en verksamhet där halva styrelsen bekämpar majoritetens ambition. Och där styrelsens majoritet skiftar vart fjärde år, så att den gamla majoriteten sedan motarbetar den nya.
De viktiga tjänstesektorerna sjukvård, skola och omsorg måste befrias från denna politiska anarki. Politiken kan konstruera finansieringssystem för att uppnå solidaritet och tillgänglighet för alla, exempelvis genom skolcheck och vårdpeng, men politiken ska inte, absolut inte, styra över produktionen, utförandet av verksamheterna. Om det ska ske politiskt behöver den utövas i diktatur. Och då är det väl bättre att låta marknaden sköta verksamheten, så att medborgarna kan göra sina individuella val av utförare. Då blir valmöjligheterna inte färre, utan fler.
Jag undrar just vad som händer med regeringens jämställdhetspolitik om Uppsala universitets granskning av Eva Lundgrens forskning resulterar i ett gapskratt.
Sydsvenskan (8 juni): Olja hittades vid bensinmack Visserligen är servicen bland svenska handlare ofta dålig, men det har väl inte gått så långt att detta är en nyhet?
Expressen (8 juni): Haidar har inga ben - vägras stöd Ofrivillig lyteskomik?
Ja, vi bevittnar en stor förskjutning av makt och inflytande - som traditionellt inneburit förändring av civilisationen själv - i takt med att resurser, politisk och militär makt gradvis glider Europa ur händerna. Och den här gången är omvälvningen inte regional, utan global. Medan forskare och ekonomer koncentrerar sig på ekonomiska och politiska dimensioner har få noterat hur ett nytt Kina och ett allt mer sårbart Europa markant kommer att förändra USA:s image.
När världens nationer kommer att lära känna kineserna, och när ett föråldrat Europa i allt mindre utsträckning kan försvara sig självt, kommer det elakartade Amerika att framstå som ganska gott igen. Och viktigare: Amerika kommer inte att lika enkelt kunna karaktäriseras som världens enda supermakt, utan mer troligt som den enda demokratiska supermakten, vilket har moralisk betydelse utöver nationella intressen i förhållandet till andra.
Varför tar inte EU-ledarna som läxa att läsa Hanson inför toppmötet nästa vecka? Det kanske skulle banka lite vett i dem. Europa har inte bara att handskas med demokratiska aspekter inom unionen, utan också med hur väl demokrati som styrelseskick står sig globalt. Ju mer Europa hatar USA, desto starkare blir de antidemokratiska krafterna. Är det verkligen något Europas ledare borde bidra till?
När jag publicerade artikeln 'Statens roll i utbildningen' 1955 anade jag inte att den skulle gör mig till en aktivist för en genomgripande reform av skolväsendet, och att jag och min fru faktiskt skulle etablera en rörelse för föräldrars valfrihet.
Men så är det och Friedman kan konstatera att efter 50 år börjar skolpengen att få genomslag och med den valfrihet och en revolution inom skolväsendet.
Frankrikes president uppmanade igår Storbritannien att ge efter om sin årliga rabatt så som en gest av 'solidaritet', medan han uteslöt varje propå om reduktion av jordbruksstödet till franska bönder. Inom några timmar slog premiärminister Blair tillbaka och avfärdade Chiracs uppmaning och påpekade att Storbritannien har demonstrerat sin solidaritet genom att under det senaste årtiondet betalt betydligt mer till EU:s kassakista än Frankrike.
Ja, med den attityd han har kan Chirac efter kommande toppmöte gå till historien som den som sänkte unionen. Om toppmötet inte demonstrerar en seriös vilja att respektera folkopinionen kan hela EU-projektet sluta i förskräckelse.
[Dagens] hårda vänster ... är mycket svagare än vänstern under Vietnam-eran. Medierna, som kunde lyfta eller krossa presidenter, är ännu svagare; Leonardo di Caprio kommer inte att spela [nyhetsankaret] Dan Rather. Och huvudskillnaden nu mot då är att George W Bush, till skillnad från Richard Nixon, inte bryr sig om vad fiender, verkliga eller påhittade, tycker.
Problemet för Europa är att här har ingenting förändrats sedan tidigt 1970-tal. Här råder fortfarande Vietnam-eran. Nostalgin regerar.
Ash erkänner också att Amerikas neokonservativa, som Ash kritiserar, har fått rätt. I artikeln vänder han på det och skriver att de neokonservativa vore ”idioter om de frossade i skadeglädje” över Europas kris. Nä, de gör de självklart inte, deras kritik grundar sig på att de inte vill se Europa förlora de västliga värderingarna - en gång till (efter fascism, kommunism). Också Ash andra poäng är vinklad och sätter neokonservativa i fokus för Europa: ”det är vår uppgift att visa att de har fel. Den mörka framtid jag antytt är inte oundviklig”.
Snacka om mindervärdighetskomplex. Europa ska ta sig ur en möjlig mörk framtid, inte för sig själv och för sin egen skull, utan för att visa att amerikaner har fel!
Därmed visar Timothy Garton Ash att han inte bara är en god uttolkare av europeiskt tänkande, han är en del av det. Europa lider av ett enormt mindervärdighetskomplex och tolkar allt man gör utifrån hur USA kommer att uppfatta det. Och som ett barn i trotsåldern gör man motsatsen till det som USA önskar (se mer
ett omoget Europa).
Tänk va mycket enklare det är i staterna. Senaste exemplet jag stött på var när Bob Woodward förra veckan
berättade hur han blev journalist: Som 27-årig tidigare militär steg Bob upp till city-redaktören för den ledande tidningen Washington Post, Harry Rosenfeld, och sa att han ville bli journalist. Journalistutbildning? Ingen. Erfarenhet? Ingen. Ändå fick Woodward två veckors provanställning. Den föll inte väl ut, men Rosenfeld tipsade om en lokaltidning där Woodward fick chans att för låg lön lära sig yrket.
I USA kan man starta anställning över dagen och avsluta den lika snabbt. Avtal om lön och arbetstider fattas muntligt över bordet. Där adopterar man inte vuxna människor som blir företagets ansvar för resten av livet. Det är också därför invandrare, ungdomar och de som vill byta karriär har mycket lättare än här att få jobb. Visst är ingångslönerna låga, men om man visar sig värdefull kan man snabbt få skyhöga löner - långt mer än för samma uppgifter i Sverige.
Denna flexibilitet skapar en dynamik och en rörlighet som alla tjänar på. Det är dags för Sverige att lämna 1800-talets brukssamhällesförhållanden. Skrota arbetsrätten! Krossa kollektivavtalen!
Torsdag 2005-06-09 / 12.18 LATA FÅR INGEN VÄLFÄRD (I).
Allt fler unga blir förtidspensionärer, rapporterar SVT. På kort tid har årstakten i förtidspensionerandet av unga i åldern 16-29 år fördubblats. Och från OECD är budskapet mycket tydligt:
arbeta mer! I den OECD-rapport om Sverige som presenterats idag summerar man: ”Sverige har inte råd med ett av världens generösaste välfärdssystem om utbudet av arbetskraft bara ligger kring genomsnittet”.
Varför arbetar inte svensken? Det är löjligt att höra förklaringar som att arbetsmarknaden ”blivit för tuff”. Den som säger något sådant har inget som helst historiskt perspektiv. För bara några årtionden sedan var arbetsveckan 48 timmar, arbetsmiljöerna grymt smutsiga, lyften tunga och lönerna låga. Men inte gnällde man om att villkoren var tuffa för det. Man visste varför man arbetade: för att försörja sig och de sina. Alternativet var otänkbart: absolut fattigdom.
Det som förändrats är att man nu kan få samma levnadsstandard utan att arbeta. Det är klart att alla som inte har världens roligaste arbete då kan hamna i den helt rationella funderingen: ”varför i hela friden arbetar jag om jag får lika mycket att röra mig med, även om jag låter bli?”
Välfärdsstatens bidragssystem har gjort en stor del av arbetslivet meningslöst. Det finns inga skäl att arbeta för dem som inte har kreativa arbeten där man förverkligar sig själv samtidigt som man får betalt.
Problemet är att om en allt större andel av befolkningen slutar arbeta - det som nu sker - kommer välfärdsstaten att rasa samman. Men för vem lönar det säg att tala om detta och göra något åt det?! Ingen. Därför kommer inget att hända i folkhemmet - förrän taket rasar in.
De pekar på hur dramatiskt IT kan effektivisera offentliga tjänster, en produktivitet som skulle kunna tas ut som sänkta skatter. Här finns enorma vinster att hämta hem.
Men det förutsätter att IT tillämpas längst ut i organisationerna. Och är det något planekonomi inte klarar av, så är det att se behov och möjligheter i slutledet, längst ut, där verksamheten möter sina kunder. För politiker är det lättare att tala om hur många km bredband som ska grävas ner, än att se möjligheter att förenkla det dagliga arbetet.
Ska effektivisering ske, måste verksamheterna privatiseras och beslutsfattandet flytta ut till där arbetet utförs.
Nima Sanandaji, VD för Captus, skriver på
LewRockwell.com om hur den svenska välfärdsstatens expansion urholkat arbetsmoralen. Sverige var den näst snabbast växande ekonomin i världen mellan 1870 och 1970. Under 1960-talet radikaliserades socialdemokratin och på tre decennier fördubblades inkomstskatten från 30 procent till 60 procent. Inget av Sveriges stora företag har grundats sedan 1970 och mellan 1970 och 2002 gick Sverige från att vara det fjärde rikaste landet i världen till det fjortonde. Trots en stark tradition av entreprenörskap anpassar folk sin moral till att maximera sina förmåner från det generösa bidragssystemet. Idag har Sverige de facto en arbetslöshet på 20-25%.
Roligt att rösterna om Sverige blir fler utomlands. Annars är det lätt för omvärlden att få uppfattningen att vi är socialister allihopa.
Finansminister Gordon Brown säger till
Independent att Storbritannien är beredd att använda sitt veto för att skydda rabatten. Samtidigt varnar kommissionen Italien för att man ökar sitt budgetunderskott, rapporterar
Deutsche Welle, en varning som inte förbättrar klimatet. Berlusconi har svarat med att kräva att EU förenklar regler och minskar sina kostnader.
Psykologiskt är det nu på toppmötet som Europa avgör hur man ska tolka det som hänt, det är därför viktigare än någonsin hur regeringscheferna agerar. Tar de ledningen med respekt för folkomröstningarnas utslag och finner en väg för en stramare och mindre kostsam union? Eller börjar de värna sina nationella intressen och trappar upp de inre stridighterna? Eller låtsas de som ingenting har hänt, som om folklig kritik inte existerar, och kör på för fullt på den inslagna vägen?
Janice Rogers Brown, 56, växte upp på landsbygden i Alabama där fadern var arrendebonde. Hon gick i segregerade skolor innan familjen på 60-talet flyttade till Kalifornien. Där tog hon examen från UCLA och har sedan växlat mellan att arbeta som advokat, åklagare och rådgivare till guvernören tills hon 1994 blev domare och sedan den första svarta kvinnan i Kaliforniens högsta domstol. Hon formulerar briljanta motiveringar och är en omvittnat lysande jurist. Så varför är hon så kontroversiell? Kolla detta uttalande:
Om vi inte kan upprätthålla en definitiv gräns för statsmakten, kommer vår demokrati oundvikligen att förvandlas till en kleptokrati med licens att stjäla och som rättfärdigar förtryck.
(If we can invoke no ultimate limits on the power of
government, a democracy is inevitably transformed
into a Kleptocracy - a license to steal, a warrant for
oppression.) Föredrag 12 aug 2000, Institute for Justice,
källa
Hon är emot det mesta av statliga regleringar. Och står för en extremt konsekvent linje till försvar av den amerikanska konstitutionen som står på medborgarens sida, mot statligt förmynderi.
Tänk om vi hade jurister av det slaget här hemma... Men det finns inget utrymme för sådana, även om de skulle finnas. Vår avsaknad av en principiell grundlag gör att det juridiska försvaret av individens rätt mot staten inte kan upprätthållas hos oss. Vår väg in i kleptokratin har därför gått långt.
Men Boston Globe påpekar att i dessa handlingar framgår
Kerrys betyg från Yale. Och med tanke på att han ville framstå som en intellektuell gigant, medan Bush framställdes som en idiot, var det förmodligen för pinsamt för Kerry att offentliggöra papper som visar att han hade sämre betyg än George W Bush. Bush fick ett snitt på 77 betygspoäng, medan Kerry, som tog examen två år tidigare, fick 76 betygspoäng (A=90-100, B=80-89, C=70-79).
EU-tjänstemän började arbeta på flera av konstitutionens förslag så fort de var nedtecknade. Man insisterar att det inte går att vänta på ratificeringen. I vissa fall har arbetet ingen laglig grund och kallas därför förberedelser; i andra fall har ett speciellt legalt godkännande utvecklats så att vissa delar införs redan innan konstitutionen har godkänts.
Det här är inte bara arrogans, det är förakt för demokrati. Och en viktig förklaring till varför européer i allt högre grad avvisar EU. Varför håller inte politiker som Göran Persson den här byråkratin på mattan? Varför låter man den leva sitt eget liv och fullständigt skita i demokratiska spelregler?
Problemet för Afrika i varje av de många kriserna - från ekonomisk frihet till aids - är regeringarna. Tills dess välgörarna (the do-gooders) gör något åt det kommer deras ansträngningar att förbli löjligt tidsfördriv...
Vissa av oss kommer ihåg att under G8-toppmötet 2002, också ägnat åt Afrika, beordrade Zimbabwes regering alla kommersiella jordbruk att lägga ner arbetet. Ändå vägrar FN och andra afrikanska ledare att lyssna på kritik mot Mugabe.
Ja, skuldavskrivning är totalt fel. Det skulle bara innebära att Robert Mugabe och andra genomkorrupta regeringar i Afrika fick möjlighet att en gång till använda sina länders statskassor som sina egna plånböcker, och skuldsätta folket en gång till. Ska Afrika resa sig, måste den korruption som håller henne nere först avlägsnas.
- Columbine var rätt förfärlig; den var så genomskinligt intellektuellt oärlig och manipulativ ... I Roger & Me var bedrägeriet mindre uppenbart ... där var man tvungen att göra research för att upptäcka hur Moore förvrängde fakta; de framstår inte som rakt av absurda ... [Om Fahrenheit 9/11] tror jag Dave Kopel [i
Fahren-hype]
och
David Hardy fångade kritiken väl. Jag håller inte med dem i de flesta politiska ämnen, men de framförde starka, disciplinerade och ärliga argument ...
- Jag anser att demokratiska partiets omfamnande av Moore var ett allvarligt misstag, men jag tror det mer berodde på lathet och en känslofylld tillfredsställelse än ett genomtänkt stöd av de tolkningar som Moore presenterade. Jag tror inte det primärt var ett cyniskt agerande, som du antyder, även om det också kan ha spelat roll.
Det sista framfördes i denna blogg före presidentvalet (se
1 juli-04 och
21 okt-04). Nu börjar det tydligen gå upp för vänstern i USA. Men ännu säljs som sagt hans böcker i Europa. Det är väl här de mest korkade vita idioterna finns.
Nu rapporterar Washington Post att senaten för
en timme sedan beslutade att imorgon genomföra omröstning om att godkänna henne. Detta sker tack vare den överenskommelse över partigränsen som bl a senatorerna John McCain och Joseph Lieberman träffat
(se blogg 26 maj). Varje domarnominering ses i USA som ett förspel inför nästa val av domare till Högsta domstolen.
Det är klart att detta inte är en exakt eller bokstavlig jämförelse. I omfattning och varaktighet finns inga likheter mellan USA:s internering [av terrormisstänkta] och Gulag ... Människor svälter inte under interneringen. De utsätts inte för tvångsarbete.
I dagens
ledare i Wall Street Journal tackar man för detta lilla medgivande från Amnesty, men pekar samtidigt på hur organisationen hjälpt al-Qaida att få ledare frisläppta, något som också Saddam Hussein arbetade för. Ledaren avslutas:
Vi menar inte att Amnesty aktivt samarbetade med Saddam. Men det visar att Amnesty, även efter 11 september 2001, inte ansåg terrorism var en stor sak. I sin iver att hävda att varje internerad med ett muslimskt namn är någon sorts politisk fånge och med den omfattning som man smutskastar USA och dess allierade, har Amnesty givit uttrycket 'hjälp åt fienden' en mycket bokstavlig mening.
Han arbetar som servitör, oftast de sena kvällspassen och har egentligen aldrig tänkt på att kvinnor som beter sig som svin skulle utgöra en grupp. I alla fall inte på det sätt som mansgrisar är ett mer eller mindre homogent begrepp. För Martin handlar det mer om väldigt jobbiga individer.
- Ja, det är i alla fall så jag sett på det tidigare. Men nu
när vi pratar om det på det här sättet så inser man ju att det finns en röd tråd bland kvinnorna också. På ett sätt är det väl ingen skillnad på om det är en man eller en kvinna som kommer med de sjuka anspelningarna, säger han.
- Det är ett antal äldre kvinnor som varje kväll tar på en på ett sätt som man egentligen inte borde tolerera, säger Martin och sitter tyst en stund innan han fortsätter:
- Faktum är att vi, med all rätt, slänger ut män som beter sig på det där sättet mot den kvinnliga delen av
personalen. Kvinnor som gör samma sak blir inte ens tillsagda.
Vilken typ av ”könsmaktsordning” förklarar det här? Avslöjas kvinnliga maktförtryckande strukturer? Nej, självklart finns ingen ”Ordning”, bara beteenden, goda och dåliga mänskliga beteenden. Och de kvinnor som uppför sig som svin ska behandlas på samma sätt som män som gör likadant. Feministisk teori är en bluff. Lägg ner.
Frankrikes president Jacques Chirac har insisterat på att ratificeringsprocessen skulle fortsätta, även om fransmännen sagt nej. Men trots att Blairs regering stoppat ratificeringen kom ingen kritik från honom.
Det vore en välgärning om man på toppmötet 16-17 juni sa som det är: konstitutionen är död.
Tisdag 2005-06-07 / 9.35 SKRÖNAN OM KORANEN I TOALETTEN. En sammanfattning av
fakta i ärendet publiceras i Weekly Standard. Det blir en studie i hur medierna ignorerar, förvränger och förtiger fakta. Det här fallet visar att vi som mediekonsumenter inte kan lita på mainstremmedierna. Vi måste ha tillgång till nätet och andra nyhetskanaler för att kunna bilda oss en korrekt uppfattning. Mainstremmedierna är en del av en propagandaapparat och i detta specifika fall inte ett dugg bättre än sovjetmedier som Pravda.
Den här bloggen fick fakta rätt redan innan Newsweek drog tillbaka sitt ogrundade påstående:
15 maj
- Vi hamnar på befattningar utan makt. Det är en sanning ingen kan bestrida ...
- De verkar tro att man inte kan något.
Självklart tycker man som politiskt aktiv att man vill gå snabbare fram. Och självklart vill man ha uppdrag med mer makt. Men att genast gasta ”diskriminering!” när man inte får som man vill är fel. Antalet uppdrag med verklig makt är mycket liten och andelen uppdrag utan makt är mycket, mycket stort. Det var en anledning till att jag hoppade av partipolitiken.
Det vi ser i politiken liknar ett fenomen jag skrev om i Finanstidningen för några år sedan,
Diskriminerade är vi allihopa:
Frågan är om horder av diskrimineringsombudsmän kan ändra på det faktum att tvåhundra sökande till en tjänst med matematisk säkerhet resulterar i att etthundranittionio inte får jobbet. Och utgår ifrån att de blivit diskriminerade. Är det ändå inte bäst att den arbetsgivare som betalar lönen också avgör vem som anställs? Ligger det inte en viss logik i det?
Om många tävlar om samma befattning är det många som blir besvikna när de inte får den. Den känslan är naturligt, men är det med automatik diskriminering? Knappast.
Den infödda majoritetsbefolkningen accepterar allt mer närvaron av "de andra", som det heter i socialvetenskaplig språkdräkt. Emellertid är acceptansen grundad i välkomnande assimilation. När så många infödda svenskar i återkommande undersökningar instämmer i påståendet att invandrare bör sträva efter att anpassa sig till det svenska samhället eller bli så svenska som möjligt, säger de också att det är möjligt att bli svensk och accepteras som svensk. Svenskheten är en inkluderande nationalism.
CNN informerar mig om att fransmännen är oroliga för konkurrensen med östra Europa om jobben. Men enligt fransk arbetslöshetsstatistik har fransmän inga jobb. I Guadeloupe är man mer tillfreds med att göra ingenting.
Onsdag 2005-06-08 / 19.09