Frankrike kommer att vara europeiskt så länge Europa är franskt. [När så inte längre är fallet] kommer Frankrike att skippa Europa. Man kommer att förstöra det.
Det var om detta den franska folkomröstningen handlade: EU är inte längre tillräckligt franskt. Och Chirac försöker nu desperat att ännu hårdare ta kommandot över EU och göra unionen mer fransk. Det kommer inte att lyckas. Fransmännen får vackert finna sig i att man bara är en niondel (60 miljoner av 450).
Om Frankrike fortsätter att obstruera och anser sig kunna styra och ställa trots att man fullständigt gjort bort sig, är kanske detta den minsta gemensamma nämnaren.
Om Blair, som förväntat, imorgon meddelar att Storbritannien ställer in sin planerade folkomröstning hoppas Chirac och Schröder stjälpa över en del av skulden för misslyckandet med konstitutionen på Blair: det är ju han som - mot vår vilja - avbryter ratificeringsprocessen!
Det här är inte bara larvig demonstrationspolitik - det är ett farligt agerande i en svår och akut situation för EU.
Tyskland vill också få stöd av Frankrike inför budgetförhandlingarna på toppmötet i Bryssel 16-17 juni. Och en fransk regeringstalesman
säger till Reuters att alla länder måste visa medgörlighet, men slår samtidigt fast att Frankrike minsann inte kommer att vika en tum från sitt krav om mångmiljardrullningen i jordbruksstöd till franska bönder - det som ofta verkar vara EU:s huvuduppgift här i världen.
Toppmötet 16-17 juni måste sätta de här två förlorarna på plats. De saknar all auktoritet och kan inte göra anspråk på att leda Europa längre. De utgör tvärtom allvarliga hot mot Europaprojektet.
London Times skrädde inte orden i sin ledare inför gårdagens fransk-tyska möte, under rubriken
Lame duck meets dead duck
(Lam anka möter död anka).
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ser vad som händer och varnar medlemsländerna att börja lägga skulden på varandra (blame game) och riva upp en ideologisk strid mellan förespråkare för fria marknader och dem som tror på statliga regleringar,
rapporterarIndependent.
Men Barroso har fel. Det är just därför att man i EU:s konstitutionsfördrag försökt blanda ihop och dölja dessa politiska motsättningar som européerna inte litar på det. Det är dags att dessa meningsmotsättningar får diskuteras öppet och inte tystas ner och bagatelliseras i diplomatiska plattityder. Och ska unionen hålla samman måste denna motsättning avgöras av medborgarna. Ställ två konstitutionsförslag mot varandra:
liberalt eller gaullistiskt EU?
Det är något absolut löjeväckande att svenska medier upprörs över att ett exemplar av koranen hamnar på golvet - och kallar det 'skändning' - medan man inte det minsta reagerar när en moské sprängs i luften. Större mått av hyckleri är svårt att tänka sig.
Söndag 2005-06-05 / 10.36 JOSCHKA FISCHER: JAG ÄR OPTIMISTISK. I Der Spiegelciteras Tysklands utrikesminister Joschka Fischer (de gröna) som i veckan vid framträdande hos American Academy i Berlin kommenterade läget i Europa efter nej-utslagen i folkomröstningarna. Unionen kommer inte att kollapsa, sa han. Och öppnade faktiskt för den liberala reformering som denna blogg ser som nödvändig:
60 år av fred har också betytt 60 år av stigande välstånd och vi är nu i en situation där vi kan, och måste, minska statens roll. Men å andra sidan har vi en tradition där staten garanterar mycket mer än den gör i den anglosaxiska traditionen ... Det handlar om mycket djupt rotade traditioner. Och att bryta upp dessa traditioner på ett fredligt sätt är den nya utmaningen vi står inför.
Om detta blir unionens nya inriktning finns faktiskt skäl att vara optimistisk.
Lördag 2005-06-04 / 15.16 GAMMELHÖGERN UTMANAR BUSH. I vänstertidningen Boston Globe hyllar man i
recension en ny bok av Richard Haass, traditionell konservativ republikansk utrikes- och säkerhetspolitisk expert. Skälet är att Haass framför samma sorts invändningar som vänstern har mot president George W Bush: att sprida demokrati i världen kostar mer än amerikanska folket borde betala. Det viktiga är stabilitet. Saddam Hussein utgjorde inget större hot mot USA, så varför skulle Amerika offra resurser för att befria irakiska folket från hans förtryck?
Och naturligtvis framför Haass det vanliga mantrat om att USA borde agera med partners och inte unilateralt. Att det är detsamma som att ingenting alls göra åt världens diktaturer, spelar ingen roll. Det är ju inte människor i väst som förtrycks, så varför bry sig?
Jag äcklas av den här cynismen, oavsett om den kommer från vänster eller höger.
Lördag 2005-06-04 / 14.58 NILS LUNDGREN BÖR AVSTÅ RIKSDAGEN. I ekots
lördagsintervju med junilistans ledare, EU-parlamentarikern Nils Lundgren, framgick att junilistan kan vara värdefull för debatten om Europeiska unionens framtid nu när så mycket ställs på huvud efter konstitutionens fall, men samtidigt hur lite junilistan har att tillföra den svenska riksdagen.
I EU-parlamentsvalet förra året fick junilistan
363.470 röster, ungefär lika stor andel från alla riksdagspartier. Om man skulle ställa upp i riksdagsvalet 2006 skulle man tvingas välja bort halva sin väljarstock, minst, oavsett hur man landar. Och när Lundgren säger att man inte har för avsikt att peka ut vem man vill se som statsminister, skulle junilistan inte ställa upp för något nytt och fräscht utan för en gammal otydlighet som såväl mittenpartierna som miljöpartiet nu - äntligen - övergivit; mittenpartierna talar om att de vill ha en borgerlig regering och miljöpartiet erkänner att man står till vänster om socialdemokratin genom att värva vänsterpartister som Karin Svensson Smith.
Att nu börja svamla om att man inte tar ställning i regeringsfrågan är bakåtsträvande i ett val som kommer att domineras av frågan om vilket regeringsalternativ som är bäst för Sverige.
Senaste boken jag köpte?
Det är South Park Conservatives av Brian Anderson. Titeln spelar an på att högern nu dominerar den politiska humorn i USA. Vilket kan symboliseras med den animerade succéserien South Park som hejdlöst driver med allt som är politiskt korrekt - dvs vänster. Anderson menar att för vänstern är världen en tragedi, medan den för högern är en komedi.
I grunden handlar boken om hur libertarianer och konservativa, som var utestängda från mainstremmedierna också i USA, under 1970-talet startade en framgångsrik motståndsrörelse genom att bygga upp talk-radio, kabeltv-kanaler och snabbt såg möjligheterna i internet. Genom dessa egna mediekanaler fick man möjlighet att nå ut med en annan världsbild. Och här började den humor, särskilt satir, ta form som nu har övertaget i amerikansk opinionsbildning.
Här en
intervju med författaren.
Senaste boken jag läste?
Skriften Till minne av Gösta Bohman, inhandlad under Bohmanfondens seminarium nyligen och som innehåller hans viktigaste idétal. Det är tragiskt att hans ord, framförda för 25 år sedan, fortfarande är radikala, som när han gör den här poängen mot det, ännu, vanliga fenomenet att ett politiskt förslags storhet avgörs av hur mycket pengar det kostar statskassan: ”Men det må ändå vara mig tillåtet att konstatera, att reformer inte blir reformer bara därför att de kostar pengar.”
Antal böcker jag äger?
Ingen aning.
Fem böcker som betyder mycket för mig
Svårt att välja, men om jag spontant nämner några:
• Om demokratin i Amerika (1835-40) av Alexis de Tocqueville eftersom han redan innan vi i Europa fått demokrati så klart såg dess styrkor och svagheter. Ta bara detta citat: ”De ville friheten för att bli jämlika; men allt eftersom jämlikheten med frihetens hjälp beredde ut sig ibland dem, blev det allt svårare för dem att bevara friheten.” Han såg fröet till tyranniet också i den demokratiska jämlikheten. En insikt de flesta politiker saknar än idag.
• Gemenskaparna (Timbro, 1993) där Emil Uddhammar (red) låter några internationellt framträdande kommunitära filosofer förklara Aristoteles moralsyn.
• Abraham Lincoln - Redeemer President (Eerdmans, 1999) av Allen Guelzo är en lysande filosofisk biografi av USA:s störste president. Lincoln omtolkade konstitutionen och gjorde den då ofta baktalade oavhängighetsförklaringen 1776 moraliskt överordnad, och skapade därmed den syn som gäller idag.
• Per Albin (Tiden 1985-2000) av Anders Isaksson är inte bara en biografi i 4 delar över Per Albin Hansson utan också en närgången skildring av svensk politik under första halvan av 1900-talet.
• Minnen (Norstedt, 1892) av Louis De Geer, Sveriges bäste (och förste och yngste) statsminister. Denna självbiografi är mer öppen än de som skrivs idag, och nästan med ett modernt språk även om den författades för mer än 110 år sedan av en då 75-årig statsman.
Jag tycker synd om Västeuropas arbetare. Den värld med förmåner och bidrag som de levt i under 50 år faller sönder, och deras regeringar saknar strategi för vad man ska göra. Ett skäl till att franska väljare avvisade EU-konstitutionen var rädslan för 'polska rörmockare' ...
Det faktum att ledande tyska politiker attackerar kapitalismen för att vinna röster säger oss just hur explosivt kommande årtionde kan bli i västra Europa, när dessa föråldrade och oflexibla ekonomier - där man vant sig vid sex veckors semester och arbetslöshetsförsäkringar som nästan ger samma ersättning som att arbeta - blir allt mer intimt integrerade med östra Europa, Indien och Kina i en allt plattare [globalare] värld.
För att riktigt förstå hur explosiv, kom hit till Bangalore i Indien, outsourcingens huvudstad i världen. Den smutsiga lilla hemligheten är att Indien inte tar arbete från Europa och Amerika bara därför att lönerna är låga. Det beror också på att indierna är beredda att arbeta hårdare och kan göra allt från att svara i din telefon till att rita design för ditt nästa flygplan eller bilmodell. De tävlar med oss i väst, inte från botten, utan från toppen.
Ja, när ska Västeuropas politiker våga börja säga sanningen: välfärdsstaten håller inte, folk måste börja arbeta för sin lön - så som man gör i resten av världen. Arbetsfria inkomster är en röd saga.
Det är sorgligt att feministerna inte tar dokumentären som intäkt för att börja rensa upp och reda ut begreppen. Istället försöker man undergräva trovärdigheten hos dem som framför kritik.
Det som TV-bolaget ser som brist, ser jag som en tecken på att Merkel är vuxen uppgiften att bli kansler. Det är uppdraget och det ansvar det medför som ska stå i centrum när väljarna ska bedöma om en viss kandidat är kvalificerad. Valet av förbundskansler ska inte göras till en simpel kvoteringstävling. Att Merkel inte stup i ett talar om att hon är kvinna visar att hon har styrkan att vara den individ hon är, och inte reducera sig till en del av ett kollektiv.
Skulden vill jag lägga på Tyskland och Frankrike vars brist på ledarskap exemplifieras av sveket mot stabilitetspakten. Ett exempel som också Wolodarski tar upp:
De europeiska institutionerna är skörare än vad många tror. Inte minst visar de stora ländernas nonchalanta inställning till tillväxt- och stabilitetspakten hur lite som krävs för att underminera ett fördrag som sades vara juridiskt bindande.
Gerhard Schröder och Jacques Chirac håller på att förstöra det Helmut Kohl och François Mitterrand lade grunden för. När ska vi få riktiga statsmän i ledningen för Europa igen?
- På ett sätt har jag ingenting emot att Aftonbladet och Expressen försöker kapa ordet blogg, men det är ju inte bloggar de håller på med, egentligen. Bloggen ger ju en möjlighet för fler röster att komma in i samhällsdebatten som inte syns i de vanliga medierna. Det är ett nytt verktyg för fler röster i universum.
- Många börjar blogga för att man inte tycker medierna gör sitt jobb. Och i det ligger naturligtvis inbyggt en konflikt. Man tycker att mediernas rapportering är fel, utvecklade Hans Kullin.
- Men bloggen är ju bara en form, ett medium, och vad innehållet gäller, så kan man ju faktiskt dela de etablerade mediernas synsätt och fortfarande ha saker att säga, kontrade Emma Holmér.
- Folk får skriva vad de vill, på vilket sätt de vill, var de vill, hur dom vill. Det som hänt nu är att de kan. Alla kan. Fredrik Virtanen kan skriva på sitt sätt i sina kanaler. Jag kan skriva på mitt sätt i mina kanaler. Och det är just det som är den springande punkten. Nu är det inte bara Expressen och Aftonbladet eller andra som kan skriva, utan vi allihopa. Det är kärnpunkten, summerade Mark Comerford
Och jag fick fram den poäng jag hade med mig in i studion: informationsmonopolet är brutet! En poäng vi fyra var eniga om.
Välfärdsstaterna har skapat en krampaktig konservatism, en rädsla för dynamisk flexibilitet, en omsorg som vaktar det existerande hellre än skapar nytt.
Bättre än så kan inte stämningarna sammanfattas. Och han förklarar känslan:
... det är inte den absoluta standardnivån som avgör ett folks moral, utan blicken för framtiden. Det finns mer lycka i ett fattigt land som utvecklas - där förväntningarna är höga - än i ett rikt land som tittar i backspegeln.
Därför dömer Brooks ut den stora staten, också det svenska folkhemmet:
De senaste årtiondena har amerikansk vänster hyllat den tyska, den svenska eller den europeiska modellen. Men dessa modeller är inte flexibla nog för vår moderna värld. De uppmuntrar folk att stenhårt hålla fast vid förmåner som deras stater inte har råd med. Och de skapar långtifrån en trygg, progressiv utblick mot världen, utan göder en reaktionär rädsla för framtiden som i sina vänster- och högervarianter står för passivitet och försvar med en tendens att göra kraftfulla utfall mot dem som föreslår fundamentala reformer och mot olika grupper, som immigranter, som förändrar samhällets livsmönster.
Ja, här ger Brooks hela förklaringen till stämningsläget i Europa. Frågan är vad vi gör åt det?
Starr är orolig över att vänstern inte längre är offensiv och nytänkande, utan passivt motsträvig mot en konservativ rörelse som tagit över den offensiva rollen. Artikeln handlar om positionering, vilket brukar vara erbarmligt trist, men det går att läsa in lärdomar för Sverige. Hur kunde frihetliga och borgerliga krafter i USA inte bara vinna makten i val utan också ta kommandot över hela opinionsbildningen och forma amerikanernas världsbild? Detta trots att etablerade medier och universitet fortsatte vara vänster.
Vänstern var sen att, på ett organiserat sätt, svara när de borgerliga på 1970-talet började bygga sina egna tankesmedjor, tidningar, utbildningsinstitut och så småningom egna radiostationer och kabeltevekanaler. Högerns strateger läste situationen rätt vid den tiden. Hellre än att lita till etablerade institutioner [som universitet och medieredaktioner] som man inte kunde lita på att de skulle förmedla deras ståndpunkter, skapade man sina egna engagerade mot-etablissemang (counter-establishment).
När borgerliga idéer nu dominerar amerikansk politik möter vänsterns samma utmaning i att nå fram med en alternativ utgångspunkt om landets problem och, i senaste laget, har vänsterns strateger börjat se det logiska i att bygga en motrörelses nätverk och institutioner.
Kan inte detta läsas som råd till de borgerliga i Sverige? Det räcker inte med att sträva efter regeringsmakten. Man måste faktiskt också vinna människors hjärtan för de värderingar man står för. Och det kan man inte göra enbart från statsrådstaburetterna. Det behövs olika institutioner och nätverk som når ut till medborgarna med de frihetliga värderingarna och vad de betyder för dem.
Torsdag 2005-06-02 / 9.56 SCUM-MANIFESTET OCH FEMINISMEN. Erik Svansbo, som driver
jämställdhetsblogg.se och mottagit Linköpings universitets jämställdhetspris 2004,
varnar i Norrköpings Tidningar för det manifest som ligger bakom formuleringar om att män är ”vandrande dildos” och att män borde utrotas.
Ja, feminismen har mycket att städa upp inför dem som vill kalla sig feminister. Själv tror jag ju inte det går, eftersom allt är skräp.
Masoud Kamalis syn på forskning är märklig. Förutsättningslöst sanningssökande och kritisk dialog ersätts med dogmer. Andra synsätt än hans egna har kategoriskt stämplats som rasistiska.
Att beskylla alla svenskar för att vara rasister är djupt kränkande och destruktivt. Mona Sahlin och regeringen vill skylla sin grovt misslyckade integrationspolitik på väljarna. Det här leder ingenstans annat än bakåt. Utredaren och regeringen ökar motsättningarna i samhället med det här dogmatiskt kränkande synsättet, och går därmed de krafter tillmötes som man säger sig vilja motverka.
Vi amerikanska kommentatorer är också benägna att projicera våra egna ideologier i våra tolkningar. Bill Kristol tror sig efter denna urladdning till folkomröstning [i Frankrike] se en chans för unga europeiska 'neokonservativa' att nå makten och avsätta 'en arrogant, okänslig, debattundvikande gammal regim med en frisk fläkt av demokrati'.
På liknande sätt, om än mer klassiskt formulerat, ser George Will folkomröstningsresultatet som 'uppfriskande eftersom konstitutionen skulle ha accelererat uttunningen av varje nations suveränitet [vilken] är själva förutsättningen för självstyre'.
Jag hoppas båda har rätt. Men jag tror Washington Posts intellektuellt sofistikerade David Ignatius fångade den mest säkra implikationen när han skrev att resultatet 'var, mest av allt, en högljudd protest mot den upprivande och omstörtade kraften av ekonomisk globalisering'. Det kan mycket väl bli så att européernas reaktion på globalisering gör att de intar Wills suveränitet och Kristols nya demokratiska ideal.
Men globaliseringen och reaktionerna den skapar är vår tids största fenomen. De islamistiska fundamentalisterna är en del av reaktionen. Pat Buchanans amerikanska isolationism och protektionism är en del av reaktionen. Och franska folkomröstningsresultatet är en annan del av den Stora Reaktionen på globaliseringen. Den kan vara gynnsam eller elakartad, fredlig eller våldsam, konservativ eller radikal, men folk runt om i världen börjar definiera sin kultur i förhållande till det kalla och själlösa intrång som globaliseringens vidunder innebär. Diskussionen har bara börjat. Den vill, till slut, omdana vårt sätt att leva.
Det viktiga är att fånga reaktionens energi och göra något godartat med den. Det är därför det är så viktigt att makthavarna inser läget, istället för att förneka det.
De ur etablissemangen som nu fortsätter hävda att konstitutionen inte är stendöd saknar all respekt för demokrati. Detta förnekande är i sig ett symptom på varför folk tappat allt förtroende för de politiska eliterna. De håller för både ögon och öron och vägrar ta in att de inte längre är ledare, utan förlorare som borde visa ödmjukhet.
Men det är möjligt att det blir förändring nu. Bäckström skriver:
Sverige står inför ett vägval. Ska vi fortsätta vägen in i en allt svårare strukturell arbetslöshetsproblematik som riskerar leda till en växande protektionistisk samhällsutveckling och pessimistiska människor? Eller ska vi bejaka en politik som stärker marknadsekonomins grundläggande dynamiska krafter som ger investeringar, nya och växande företag och fler jobb?
Det närmaste årets samhällsdebatt måste handla om detta fundamentala vägval. Svenskt Näringsliv kommer att göra allt i dess makt för att det optimistiska scenariot ska segra.
Om
Urban Bäckström menar allvar återstår att se, men hans budskap får helt klart högre trovärdighet av att
Janerik Larsson blir vice vd. Janerik Larsson var en drivande kraft i SAF:s offensiva och framgångsrika opinionsbildning på 1980-talet för avreglering, marknad och företagande. Han var också en av arkitekterna bakom ja-kampanjen till svenskt EU-medlemskap 1994. Janerik Larsson är en doldis, men också landets skickligaste kommunikativa strateg.
Och ett tecken på att socialdemokraterna är nervösa inför den nya ledningen i Svenskt Näringsliv framgår av det Lotta Fogde (fd socialdemokratisk statssekreterare) idag skriver i sin
kolumn i Dagens Nyheter:
Att [Urban Bäckström] i sin tur anställt en av de ledande aktörerna bakom SAF:s opinionsbildande 1980-talsstrategi som sin vice väcker frågor.
Lotta Fogde har fel om det mesta i sin kolumn, utom just i denna mening. Regleringsivrare har all anledning att vara oroliga när Janerik Larsson träder in i det organiserade näringslivets ledning igen.
Socialdemokraternas internationella arbetsgrupp presenterade i fredags ett förslag till nytt internationellt program för sitt parti (se blogg
30 maj). Deras debattartikel är betydligt intressantare och rakare än det Gunilla Carlsson, m, Cecilia Malmström, fp, Anders Wijkman, kd, och Agne Hansson, c, idag presterar. Medan socialdemokraterna talar om att sprida demokrati och om det orimliga i ”att länder som Uzbekistan, Kuba eller Saudiarabien ska ha samma inflytande som demokratiska stater”, kommer den borgerliga arbetsgruppen krampaktigt fram till att ”biståndet är ett av våra viktigaste instrument för att bekämpa fattigdomen och bidra till en säkrare och mer demokratisk värld för alla”.
Man kan inte annat än skaka på huvudet. Är bistånd viktigare än frihandel, rättsstat och hårda internationella påtryckningar för att tvinga fram demokrati? Är det med bistånd de borgerliga ska göra Saudiarabien demokratiskt, va? Hur dum får man vara inom den borgerliga alliansen?
Det här duger inte! Ska de borgerliga bli trovärdiga som regeringsalternativ måste man kunna prestera bättre än de här imbecilla byråkratiska plattityderna.
Få europeiska ledare har trovärdigheten eller modet att 'hjälpa medborgarna att omvandla sin rädsla, inse att EU är deras öde och följa' ledarna när de genomför den sorts smärtsamma ekonomiska reformer Europa behöver för att bli konkurrenskraftigt.
Istället väntar för de politiska ledarna i Tyskland, Frankrike och Italien allmänna val i en tid av hög arbetslöshet och stagnerande ekonomier. Och det är troligt att de ser Frankrikes 'nej' som en signal att backa bort från ekonomiska reformer.
Moisi varnar för att det är fel läxa att lära av folkomröstningen. 'När historiens tåg accelererar kan vi inte stanna på stationen', säger han.
Om detta tåg är på väg mot en framtid med mindre sociala förmåner och mer oreglerad kapitalism anser många européer att de borde fått veta destinationen innan de fick biljetten.
Det här är viktigt: hur tolkar den politiska klassen utslaget i Frankrike? Kommer man att backa från nödvändig reformering av den genomreglerade ekonomin? Hoppet om Frankrike är nog ute. Villepin är en teknokrat, ingen framåtsyftande politiker. Hoppet står till Angela Merkel, tyska kristdemokraternas förbundskanslerkandidat. Om hon vinner i höst och genomför den liberala politik hon står för, kan Europa ha fått ett nytt ledarskap.
Republikanernas starkast lysande stjärnor - senator John McCain och New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani - är båda mittenpolitiker i sociala frågor och kommer att få svårt att engagera de konservativa som gav George W Bush segern i höstas. Därför nämns hans lillebror Jeb Bush som tänkbar tredje Bush-president. Jeb Bush är framgångsrik guvernör i USA:s fjärde största delstat, Florida, och han måste lämna den posten efter två mandatperioder 2006. Han är social, urban och skulle aldrig kunna utmålas som ärkekonservativ tokstolle av motståndarna. Dessutom har hans fru spansktalande bakgrund, och 'hispanics' är nu en större väljargrupp än afroamerikaner.
Men jag undrar jag. Om dessa två familjer, som varit vana att kalla Vita huset sitt hem, ställs mot varandra skulle det väldigt mycket likna två kungliga familjer.
I samband med Irakkriget var han utrikesminister. David A Bell skrev då ett dräpande porträtt, publicerat i smedjan.com:
Napoleonkomplexet. Läsvärt också idag.
När utrikesministern fick en fråga från Palmecentret som gick ut på att bekräfta frågeställarens uppfattning om att USA är hemskt och att deras blivande FN-ambassadör John Bolton är förskräcklig, höll hon inte med.
- Bolton blir bra. Det är bättre med någon som talar klartext än någon som inte visar korten och undviker diskussion. Med Bolton får vi tillstånd en diskussion som kan bli konstruktiv om FN:s roll.
Men lika tydligt principiellt för demokrati som Bush är inte Freivalds. I andra svar framgår att hon anser att konflikterna i världen ”ofta” beror på icke-demokratier och att de är ”en del” av problemet.
Tisdag 2005-05-31 / 8.05 OFFENSIV MAUD OLOFSSON. Det är helt rätt av centerledaren att
driva på om uppgörelser inom borgerliga alliansen. Socialdemokraterna har ett historiskt grundat förtroende i regeringsduglighet som de kan betala med för tjafset inom vänsterblocket, v och mp. De borgerliga har inget sådant förtroende, snarare en skuld att betala. Den skulden kan bara betalas med exceptionell enighet mellan de fyra, professionell handläggning av aktuella sakfrågor och kraftfull demonstration i viljan att regera Sverige.
Utan det har man inte en chans när valrörelsen drar igång på allvar. Nuvarande opinionsiffror är bara luft. Det borde moderaterna veta, som brukar tappa 10 procentenheter av sitt väljarstöd under valrörelsens intensivskede.
Vi måste fortsätta kampen för att sprida demokratins ideal i världen. Det är orimligt att länder som Uzbekistan, Kuba eller Saudiarabien ska ha samma inflytande som demokratiska stater ...
FN måste tydligare ta sitt ansvar för att förebygga och även förhindra folkmord, massmord och etnisk rensning, om så behövs med militära medel. Människors säkerhet måste gå före staters suveränitet.
Det här är exakt det Bush-administrationens neokonservativa anser, och den hållningen jag delar. Men det är ståndpunkter som svenska regeringen och många borgerliga är tvärt emot. Sverige har hittills hävdat en internationell rätt där Saddam Hussein kan slakta irakierna samtidigt som USA förbjuds att befria samma irakier från tyranniet.
I FN-sammanhang är Sveriges officiella ståndpunkt att Sudan, Zimbabwe, Kuba och Egypten med samma auktoritet som Finland eller Australien kan avgöra hur FN ska tolka mänskliga rättigheter. En hållning som president Bush inte delar - och därför fått stenhård kritik av Europa.
Har socialdemokratin bytt utrikespolitisk doktrin? Det är en högst intressant fråga.
Därför tvingades Bo Svensson komma med löjliga bortförklaringar -
'jag är göteborgare' - och hävda att han som person tycker sexköpslagen är bra, även om vi alla förstår att han inte gör det. Självklart är Bo Svensson en så erfaren domare att han kan hålla isär sina privata uppfattningar och juridiken så som den ser ut. Också en HD-domare måste ha rätt till egna uppfattningar. Allt annat skulle innebära att bara viljelösa mähän skulle kunna bli domare.
I USA erkänner man att höga och extremt begåvade jurister kan ha olika uttolkningar av konstitutionen och juridiken, utan att beskylla dem för att undergräva och obstruera mot lagstiftningen. Kan vi inte få ett lika öppet debattklimat också i Sverige och Europa? Det skulle vi alla tjäna på!
Det är en skamfläck på den begränsade EU-demokratin att befolkningarna inte får något reellt val, utan endast blir ombedda att säga ja. När de säger nej prövar man med mer eller mindre reella förändringar att få igenom ett ja iallafall.
EU är ett viktigt samarbetsprojekt ... Men EU-eliten och medlemsländernas politiker måste dra lärdom av det folkliga motståndet. Att fortsätta med utvidgningen av EU:s gränser långt utanför Europas naturliga kulturella gemenskap är en huvudlös gärning.
Det franska nejet är historiskt. Med det kulminerar ett anti-elitistiskt och nationellt folkligt uppror som böljat fram i Europa de senaste fem åren - men som här hemma [i Danmark] har tämjts av Anders Fogh Rasmussens regering.
Värdet på euron föll på valutamarknaden under förra veckan som svar på signalerna om att nej-sidan behöll sin ledning. Amerikaner, kineser och indier som strävar efter fördelar i en värld av ömsesidigt beroende, kommer lättare att få som de vill om européer är i kaos ...
Det är sant att förklaringen till nej-segern ser ut att mindre ha med fördraget i sig att göra, än landets kris i fråga om sin plats i ett utvidgat Europa, den politiska klassens misslyckande och motsträvighet i att konfrontera globaliseringens utmaningar. Men resultatet markerar också en alarmerande reträtt från Frankrikes historiska roll som en stark motor för Europas integration.
Som värst förväntar sig många europapolitiker att det franska nejet - förankrat i protektionism, motstånd mot marknadsekonomi och rädsla för östeuropéers konkurrens från franska vänsterns sida - kan förstöra Europas ambition att tala med en politisk röst och starta en upplösning av den gemensamma marknaden.
När han granskar vraket efter den här folkomröstningen borde Tony Blair dra fem slutsatser. För det första finns ingenting i det gamla förslaget som kan räddas. För det andra borde dess efterföljare utformas av folkvalda i medlemsländerna, inte tjänstemän och äldre statsmän. För det tredje måste ett nytt förslag vara mindre filosofiskt och mer praktiskt. För det fjärde får en fräsch version inte vara längre än 5000 ord. Till sist, borde det så långt som möjligt underställas väljarnas godkännande i varje EU-land.
EU-konstitutionen har många förtjänster ... Men paradoxalt nog tar den samtidigt inte hänsyn till att EU numera rymmer en heterogen krets av medlemmar.
Hur går det med EU-konstitutionen när Frankrike har sagt nej? Svaret på den frågan sammanhänger med viljan att lyssna till medborgarna. Alltså: i stället för att pracka på är det dags att tänka mer i pluralis.
Men bättre vore att kalla in konventet. Det fördrag som fallit var bra men kan göras bättre, skrivas mera kortfattat, mera principiellt, mera demokratiskt. Och varför inte be nej-sidan samla sig till ett eget förslag?
Här i bloggen har tidigare framförs idén om att
två konstitutionsförslag borde ställas mot varandra, men då inte från ja- och nej-sidan, utan för att komma bort från ja och nej. Låt ett förslag utifrån centralism, gaullism och socialism utarbetas och som ställs mot ett förslag byggt på frihet, frihandel, marknad och som överlämnar all annan politik på nationerna.
Sydsvenska Dagbladet gör i ledaren
En bro för mycket en analys av kampanjstrategi:
EU:s politiska ledare [har] begått ett allvarligt misstag genom ihållande skryt om att Europa erbjuder en överlägsen ”social modell”.
För det första är det inte riktigt sant, vilket bekräftas av hög arbetslöshet och integrationsproblem.
För det andra innebär det att många européer, föga förvånande, drar slutsatser som dessa:
Om vi är bättre än alla andra – då skall vi väl inte behöva anpassa oss till globaliseringen
[Det som hänt är] att många EU-vänner bestämt sig för att säga nej. De säger nej därför att de vill ha ett annat EU, mer av samlad politik, inte mindre. De är visserligen kritiska till utvidgningen men inte i princip utan därför att villkoren är för olika i väst och öst. De vill inte ha det här förslaget till konstitutionellt fördrag, de vill ha ett annat, ett som ska hålla marknadskrafterna tillbaka och värna om den sociala modell som finns.
Detta är en synvilla hos den som inte riktigt hängt med. Fransmännen sa nej därför att de efter utvidgningen upptäckt att EU inte är lika med Frankrike. Se förra kommentaren, nedan. Fransmännen har sett EU som sitt projekt, sitt barn. Efter utvidgningen är EU inte längre det. En konsekvens kan till exempel bli att Frankrike får stå för, och finansiera, sitt eget jordbruksunderstöd - istället för att stjälpa över kostnaderna på övriga Europa. Därför röstade fransmännen nej: övriga Europa går inte längre i Frankrikes ledband.
