Jag vet vad du känner, Cindy, jag har levt med samma smärta i 35 år, men något som varit än värre är rädslan av att kunna förlora en älskad i vilket ögonblick som helst ... Döden var vårt dagliga bröd och miljoner irakiska mödrar har levt med förväntan om att döden ska knacka på dörren och ta någon från deras familj. De känslor ditt ansikte och din blick uttrycker är inte främmande för mig, jag ser dem varje dag hos många irakiska kvinnor som drabbats av samma förlust som du. Våra landsmän har begravts levande, skurits i bitar, kastats i kar med syra och andra matades till vilddjur ...

Ma'am, vi ber om din nations hjälp och vi ber dig stå vid vår sida i vårt krig, och din nations insats är och har varit en akt av ultimat mod och ojämförlig grad av medmänsklighet ...

Vi valde inte detta krig för krigets egen skull och vi offrade inte en miljon liv för skoj skull! Vi kunde inte acceptera att bli fängslade och leva i kedjor för resten av våra liv. Vi ville bli fria, ma'am. Frihet är inte en amerikansk värdering och den är inte irakisk, utan den förenar oss alla som människor. Vi vägrar att förtryckas och det är därför vi kämpade och fortfarande kämpar varje dag trots svärden i grottmännens händer som vill vår död eller vårt förslavande under deras onda ledare.

Du är fri att lämna oss ensamma, men vad ska jag säga till dina miljontals systrar i Irak? ... Jag ber dig: låt inte din sons blod ha flutit förgäves ...Vi lever med smärta och saknad varje dag, varje timme, varje minut; allt det skrämmande våld som utövats av mörkrets krafter och riktats mot oss gör att jag inte vet när vi kan känna oss trygga. Kanske om ett år, kanske om tio. Jag vet inte, men jag vill inte förlora hoppet. Vi behöver varje hand som kan erbjuda hjälp. Snälla, be för oss ... Din son offrade sitt liv för en mycket nobel sak. Nej, han offrade sig själv för den mest betydelsefulla värderingen på denna jord - friheten.

Why Sharon? Svaret finner han i Sharons politiska filosofi och hans personlighet. Han saknar tilltro till uppgörelser och förhandlingar, byggt på erfarenheter av företrädarna som alla fullständigt misslyckats. Han vill också bevara sin handlingsfrihet. Därför handlar han unilateralt och låter handlingar tala istället för förhandlingar.

Men Sharons unilateralism är bara en del av förklaringen till evakueringen. Hans ledarskapsstil är lika viktig. Sharon är en unik kombination bland israeliska ledare: han besitter en enastående militär erfarenhet kombinerad med en överlägsen politisk slughet, byggd på en skarp, instinktiv kunskap om mänskliga begär och svagheter.

De tidigare premiärministrarna Yitzhak Rabin, Ehud Barak och Benjamin Netanyahu hade militära erfarenheter, men gick bort sig i politikens irrgångar. Shimon Peres behärskar politiken, men har aldrig burit uniform. Bara Sharon behärskar både de militär-strategiska aspekterna och det manipulativa politiska spelet.

Denna begåvning förde honom till tröskeln till utrymningen av Gaza, förbi oändliga politiska hinder. Och den har också fört Israel till sin kanske viktigaste tröskel i historien. Efter tillbakadragandet vet vi bättre om Sharons öde också inkluderar framgångar för andra sidan.

Tisdag 2005-08-16 / 8.54
DUELLEN'06: VEM BLIR SOCIALMINISTER? Del två i serien statsrådsduellen'06, där sittande minister jämförs med ett tänkbart borgerligt alternativ, handlar om socialministern, den post som bränner klart störst andel av statsbudgeten. Där utmanas Berit Andnor av moderaternas starka kvinna i Stockholms stadshus Kristina Axén Olin.

Skillnaden i politiskt ledarskap framstår som mycket stor dem mellan. Trots att Berit Andnor suttit i regeringen i tre år är hon fullständigt anonym. Totalt okänd. Allt medan Kristina Axén Olin med raka och ofta kontroversiella politiska budskap genomförde en rad förändringar som socialborgarråd 1998-2002, bland annat minskades socialbidragsberoendet kraftigt.

Axén Olin är idag gruppledare i stadshuset och sitter alltså inte i riksdagen men har viktig erfarenhet som kommunpolitiker - det är ju i kommunerna huvuddelen av de sociala tjänsterna produceras. Dessutom har hon på riksplanet den prestigefulla titeln 2:e vice partiordförande. I en DN/Temo-mätning i april 2005 var hon den som hade klart störst förtroende bland stockholmarna (45 procent, jmf Annika Billströms 23).

Också Berit Andnor började i kommunsektorn, först som socionom och socialchef i Bergs kommun, Jämtland. Sedan som landstingspolitiker och från 1991 som riksdagsledamot. I regeringen sedan 2002. Andnor är född 1954 och bosatt i Östersund. Axén Olin är född 1963, uppvuxen i Enskede där hon också bor. Yrke: musiklärare och bitr rektor tills hon 1998 blev heltidspolitiker.

Det blir intressant att se om Kristina Axén Olin tonar ner sin raka stil inför valet, i enlighet med den nya moderata strategin att inte reta vänsterväljare. Eller om hon, så länge hon inte talar i ekonomiska termer, får framföra de moraliska budskap som andra svenska politiker är så oförmögna att formulera. När det gäller Berit Andnor är väl frågan om hon alls kommer att synas. Mer troligt är att andra mer mediala namn kommer att föra regeringens socialpolitiska talan.

Duellen ger en klar segrare: Axén Olin får 4 poäng, Andnor 1 poäng, av 5 möjliga. (Del 1 i serien: justitieminister)


Måndag 2005-08-15 / 22.07
POLITIK A LA RYSSLAND. Kulturerna skiljer sig. Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt oroande, särskilt när det gäller yttrandefriheten och mångfalden i medierna. En annan reform som fått kritik är att provinsernas guvernörer inte längre väljs i demokratiska val utan utses av president Putin. I Times avslöjas nu hur Putin använder denna utnämningsmakt på ett synnerligen ryskt vis: Oligarchs feel chill factor as Putin makes offers they cannot refuse.

Oligarker, de som tjänade miljarder i övergången från kommunism till marknadsekonomi på 1990-talet, ”tillfrågas” om att bli guvernörer i de fattigaste och mest isolerade provinserna i Sibirien. Det är ”erbjudanden” de inte kan tacka nej till, särskilt inte efter det att en av dem, Khodorkovsky, i maj fick nio års fängelse i något som ser ut som en maktdemonstration från presidentens sida. Putin vill att de i sin egenskap av guvernörer ska ta personligt och ekonomiskt ansvar för provinserna och betala tillbaka något av det man kom över på 1990-talet.


Måndag 2005-08-15 / 17.47
DUELLEN'06: VEM BLIR JUSTITIEMINISTER? Eftersom det ser ut som om väldigt lite kommer att skilja en fortsatt socialdemokratisk regering och en ny borgerlig när det gäller det politiska innehållet, blir personsammansättningen och kompetensen på ministrarna viktigare. Vilket block ger den tyngsta ministeruppsättningen?

För att svara på den frågan startar här i bloggen en ny serie, statsrådsduellen'06, där den sittande ministern kommer att jämföras med ett tänkbart borgerligt alternativ. Eftersom borgerliga partier tar sina ministrar bland sina ledande namn är det inte lika svårt att gissa vem som kan bli aktuell, som när en socialdemokratisk statsminister plockar in ministrar från alla håll utom från sin egen riksdagsgrupp.

Vi börjar med justitieministern. Där utmanas Thomas Bodström av justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp).

Båda håller en hög profil utåt i frågor som kommer att bli allt mer centrala: trygghet, brottsbekämpning, rättssäkerhet och integritetsfrågor. Båda har dessutom egen professionell yrkeserfarenhet inom området, något extremt ovanligt bland politiker. Bodström var en skicklig och etablerad försvarsadvokat och Pehrson är tjänstledig från Örebro tingsrätt där han är domstoljurist. Pehrson har i jämförelse med Bodström mindre framstående yrkeserfarenheter, men det väger han upp genom en gedigen politisk erfarenhet: han har varit partisekreterare, alltså högste tjänsteman, i folkpartiet och suttit åtta år i riksdagen, varav fyra på en prestigefull post som utskottsordförande, om han blir justitieminister 2006. Bodström blev partimedlem (s) först efter det att han utsetts till justitieminister. Bodström föddes i Uppsala 1962 och är bosatt i Nacka. Pehrson är född 1968 och bor i Örebro.

Bodström växlar lysande framträdanden med tydliga budskap när han är förberedd, med flummiga, kantiga och fåordiga när han tvingas reagera på stående fot. Hans framträdande inför den internationella pressen i Göteborg efter kravallerna i juni 2001 (som inneburit att sammankomster med EU:s stats- och regeringschefer tvingats flyttas av säkerhetsskäl) var en total katastrof. Han var förvirrad, visste ingenting och sa sig inte ha något ansvar. Pehrson har ett spontant och rakt språk som fungerar i medierna, men också ett drag av den typiskt folkpartistiska besserwisser-attityden.

Politiskt är deras budskap svåra att skiljas åt för en vanlig mediekonsument. Båda säger sig stå för lag och ordning och tuffa tag mot brottsligheten, samtidigt som verkligheten går i rakt motsatt riktning, med rymningar, låga eller inga straff för grova brott, allt fler våldsbrott, allt färre uppklarade brott, en polis utan ledarskap och organisatoriskt kaos.

Johan Pehrson kan stärka det borgerliga alternativet genom att i medborgarnas ögon göra fullständigt klart att det är regeringens fel att medborgarna känner sig allt mindre trygga. Pehrson måste koppla otryggheten till socialdemokratin, något de borgerliga aldrig någonsin lyckats med. För Bodström gäller det att göra trovärdigt att regeringen gör allt som går att göra. Duellen är väldigt jämn. Båda får 4 poäng av 5 möjliga.


Måndag 2005-08-15 / 12.35
SÅ KAN SOSSARNA VINNA 2006. Danmarks nya socialdemokratiska partiledare Helle Thorning-Schmidt är en frisk fläkt - så blev hon vald först efter två katastrofval för socialdemokratin på hemmaplan. När hon idag intervjuas i Svenska Dagbladet säger hon att "Klasskampen är förlegad".

- Vi kommer inte att höja skatter. Vi beskattar danskarna hårt nog, säger Helle Thorning-Schmidt.
I stället anser hon att klasskampen är förlegad. Den stora konflikten står mellan dem som har ett jobb, och dem som står helt utanför arbetsmarknaden.
- De som inte fick chansen från starten, som aldrig kommit in på arbetsmarknaden.

Det framgår inte hur hon vill ändra på detta, men om det handlar om att liberalisera och avreglera arbetsmarknaden, så är det en mycket intressant strategi.

Om socialdemokraterna i Sverige knöt an till sina värderingar för 100 år sedan, då man utmanade dem som satt säkert och tryggt i syfte att ge dem utan trygghet chansen till ett bättre liv, ja, då skulle det år 2005 handla om en förnyelseagenda där man tar bort privilegierna för dem som har jobb, för att ge dem utan jobb möjlighet att ta sig in.

Att sänka den oöverkomliga tröskel som arbetsrätten idag utgör är helt centralt för att utjämna vår tids största klassklyfta - att vara inne i eller stå utanför fast anställning.

En sådan politik skulle självklart innebära fler jobb, och lika självklart lägre lön - till en början. Men om alla, såväl unga som invandrare, får möjlighet att starta i ett okvalificerat och lågavlönat arbete kan man efterhand ta sig vidare på stegen. Priset får de betala som står högt upp på stegen då deras trygghet naggas i kanten. Deras trygghet blir inte längre livslång, de kan förlora jobb och förmåner. Men varför ska de inte behöva riskera någonting? Varför ska de inte i jämlikhetens namn tvingas dela otryggheten med alla andra? Va?!

Om svensk socialdemokrati på detta sätt stod för en förnyad strategi på gamla värderingar, då skulle till och med jag kunna rösta på dom 2006.

Jag vill se förnyelse 2006. Efter det att Bo Lundgren visat att de borgerliga inte kan vinna val på förnyelse, är det naturligt att lägga sig nära socialdemokratin och göra valet till personförtroenden. Och om de två blocken står för samma politik kommer jag rösta borgerligt, det är ju den enda förnyelse man i så fall kan åstadkomma. Men om socialdemokraterna bet skammen av sin etablissemangsposition och gav upp försvaret för dem som har det tryggast i samhället för att istället öppna upp för ökad trygghet för dem som står i utanförskap, ja, då är det något nytt. Minst sagt.


Måndag 2005-08-15 / 8.18
NU HÄNDER DET SAKER I TERRORKAMPEN. I New York Times publiceras aktuell lista på de åtgärder som nu vidtas i olika västländer mot terrorismen. En intressant läsning.

Men först gör man det som blivit obligatoriskt för mainstreammedier, ojar sig och frågar oroligt om inte åtgärderna kan provocera fundamentalisterna. Varför ställer man den frågan? Varför ställer man i så fall inte frågan om lagar mot nazistiska symboler provocerar nynazister? Varför frågar man inte om lagar mot organiserad brottslighet provocerar maffian och kriminella?

Mainstreammedierna gör sitt yttersta för att biträda terroristerna och underlätta för dem att mörda västerlänningar. Man ställer inte upp för nazister och maffian, men väl för muslimska terrorister. Jag kan för mitt liv inte förstå varför.


Måndag 2005-08-15 / 8.08
TAPPA HUVUDET FÖR TERRORISTERNAS SKULL. Så har då Dagens Nyheter till slut kommit fram till att terrorister är farliga. I dagens ledare, Se hotet utan att tappa huvudet, säger man till och med att ”Det finns likheter mellan islamismen och nazismen”.

Frågan är inte om det finns handlingar som är så moraliskt förkastliga att de som begått dem förtjänar att förlora egna rättigheter. Det gör det. Frågan är vilka rättigheter som samhället får beröva människor och på vilka grunder det kan göra det.

Jomenvisst. En rättsstat utövar sin makt genom lagar och förutbestämda regler. Problemet är ju att medierna i väst med näbbar och klor försvarat fundamentalisterna från att utvisas, vilket DN också forsätter att göra, men inte försvarar sina egna prenumeranter som riskerar att sprängas till luften på väg till jobbet. Snacka om att tappa huvudet.


Måndag 2005-08-15 / 7.48
TT-CHEF GER BLOGGAR RÄTT OM PARTISKHET. Förre ordförande i TT, Anders H Pers, skriver i Aftonbladet att Medierna får inte offra sanningen. Och att de inför Israels tillbakadragande från Gaza ställs inför eldprov.

Därför är TT:s främsta uppgift att skriva så opartiskt och klargörande att nattredaktörer från Norrbotten till Skåne kan lita på texterna och med gott journalistiskt samvete skicka dem vidare till läsarna. TT har inte alltid klarat det provet. TT har fått kritik för att skriva ensidigt och glidande, förvrida telegram från nyhetsbyråer som TT samarbetar med. Det finns bloggar som kritiserar TT. Ibland har TT gett kritikerna rätt ...

De närmaste veckorna har den styrelsen särskilt goda skäl att bevaka TT:s rapportering från Mellanöstern. För vår skull som fortfarande prenumererar och hoppas att sanningen inte ska offras.

Det är ett friskhetstecken att också folk inom mediebranschen börjar upptäcka hur ensidigt vinklad svensk utrikesrapportering faktiskt är.