Med tanke på hur mycket som redan skrivits om premiärministern har Seldon lagt upp sina 770 sidor på ett riktigt smart sätt: hans 40 kapitel varvar händelser i kronologisk ordning, med porträtt av de personer som varit viktigast för Tony Blair. Bland de 20 ingår allt från föräldrarna, frun Cherie och ökända medarbetare som Philip Gould, Peter Mandelson och Alastair Campbell till politiska samarbetspartner och konkurrenter som Gordon Brown och John Prescott och legender som Margaret Thatcher.
Seldon har fångat dessa personer och deras relation till Blair på ett mer närgånget sätt. Vad har Blair fått ut av dom och varför har så många bundsförvanter hamnat i konflikt med Blair? Svaret är att politik är en brutal sysselsättning, definitivt mer djävulsk än de flesta inser och, tror jag, mer brutal än affärslivet (vinn-vinn är mer möjligt på marknaden än i politiken). Det är något motsägelsefullt i att en verksamhet som så ofta talar om solidaritet och gemenskap i sitt sätt att fungera kräver en kyla som utesluter just sådana hänsyn.
För en svensk läsare är kapitlet om Philip Gould mest intressant. Gould
nämns förresten i dagens Aftonbladet: ”Det året [1994] hade socialdemokraterna anlitat flera rutinerade utländska mediekonsulter till sin hjälp inför valet. En av dem var Philip Gould, expert på den så kallade strategin 'tactics of fear', det vill säga skrämseltaktik.”
Strategen Philip Gould gjorde klart för Blair när denne ännu var en rätt ordinär riksdagsledamot att Labour aldrig kommer tillbaka till makten så länge de konservativa kan skrämma väljarna de sista veckorna före valet med Labours skattehöjningar. Gould menade att Labours olika program och vallöften inte spelade någon som helst roll så länge denna skrämseltaktik fungerar. Partiet måste flytta sig ur en position där skrämseltaktiken fungerar. Partiet måste skapa en ny framtoning.
Känns taktiken igen? Fast omvänd. I Sverige skrämmer socialdemokraterna väljarna med att de borgerliga kommer att rasera välfärden. En taktik som oftast fungerat mycket bra. Det gäller för de borgerliga att flytta sig bort från en position där denna skrämseltaktik fungerar. Och Fredrik Reinfeldt har ju tagit del av Gould. Det är ju just detta hela moderaternas förändringsarbete går ut på.
En annan intressant lärdom Tony Blair dragit med hjälp av Philip Gould, som i boken anses vara den som påverkat Blair allra mest, är att inte se politik som en samling sakfrågor utan som en process. Det är en förklaring till Tony Blairs styrka - men också hans svaghet. När man tänker på detta sätt kan budskapen framstå som fluffiga och okonkreta, de kan uppfattas som 'spin', tomma floskler.
Ja, det finns mycket mer att säga om den här boken. Det märkliga är att det här djupet i resonemang och analyser sällan förekommer i svensk politik. Det måste vi ändra på. För ju djupare vi kan diskutera politiken, desto mer spännande blir den ju.
Beda har varit ute och köpt ett par gula skor. När hon provgick dom mötte hon Kal, förstås.
- Hallå Beda! Jaså, nu har hösten kommit?
- Hösten?! Det är ju mitt i juli.
- Ja, ja, men blana är ju gula.
Kal säger till Helmer på spårvagnen till jobbet:
- Jag mötte Ada på en dans.
- Så romantiskt.
- Inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade ungarna.
Osborn berättar för Ada:
- Jag sa till verkmästaren i går, att antingen får han ge mig löneförhöjning eller också skulle jag sluta!
- Hur gick det?
- Vi kompromissade. Han gav mig ingen löneförhöjning och jag slutade inte.
En dam frågar Kal när han går förbi fiskekörkan:
- Skulle ni vilja ge ett bidrag till hemmet för äldre kvinnor?
- Så gärna, ni kan få min svärmor.
Gustav och Kal tar en rast. Gustav undrar:
- Kan du spela fiol?
- Jag vet inte. Har aldrig försökt.
Vet du vad de kallar ljuset på Nya Ullevi?
- Nej.
- Sport-light.
Kal hälsar på hos avlägsna släktingar i skärgården. När de är ute i en eka och fiskar blåser det plötsligt upp till storm. Släktingarna börjar be böner, men Kal sitter tyst.
- Varför ber inte du också Kal?
- Nej, jag tänkte att om Gud hjälper er så passar jag på att smita iland på samma gång.
Kal och Osborn promenerar hemåt längs kajen.
- Det ska jag säga dej, Osborn, att när man går på kvällskurser hos ABF får man verkligen lära sej nånting...
- Jaså...
- Vet du till exempel vem Broström är?
- Ja... är det han som säljer blommor vi torget?
- Nä, han har ju Göteborgs största rederi vetja. Vet du vem Wallenberg är då?
- Kan det va han som ramla ner frå lastbryggan?
- Nä, nä, det är storfinans, gubbe lelle... jag har lärt mej mycket jag, du borde själv gå dit.
- Kan du då säja mej vem Arthur Karlsson är?
- Nä, är det nån politiker?
- Det är han som är hemma hos din kärring när du är på ABF om kvällarna...
Ada tyckte att det var skräp av Kal att glömma bort hennes fördelsedag.
- Annat var det med han, Gustav II Adolf, som står staty nere vid torget. Han var minsann karl till att komma ihåg saker han.
- Och vad vet du om det?
- Det är mer än 300 år sedan han dog och de firar hans minne ännu.
Lasse från Landala stegar fram till en ung snobb utanför guldkrogen och frågar:
- Vad är klockan?
- Sorry, I don´t know.
- Vad betyder det?
- Ledsen, jag vet inte.
- Va fan går du och snackar utrikiska för när du inte hajar vad du säger?
I artikeln
Bottoms Up i vänstermagasinet New Republik skriver juristprofessorn Jeffrey Rosen att Roberts kan förmodas vara konservativ i Edmund Burkes anda. Alltså en som inte är för aggressiva förändringar, revolution, av något slag. Burke såg utvecklingen som en stegvis process där man inte skulle ha för bråttom. I juridiken kan det betyda att han inte vill riva upp domstolens beslut om aborträtt. Och inte heller riva upp prejudikaten om en stark federal makt, som Roosevelts New Deal satte.
Det gör att Roberts inte framstår som särskilt höger överhuvudtaget. Och kan vara en förklaring till att senator
Hillary Clinton sägs överväga att rösta för John Roberts som HD-domare. Snacka om oväntade vändningar.
O'Connor, med [den också moderate domaren] Kennedy i släptåg, har gjort konservativa rasande över sina beslut om abort, gayrättigheter, relationen kyrka-stat och raskvotering. Å andra sidan har hon varit en klippa i två konservativa principer - federalism och äganderätt.
När en individ har varit i konflikt med en delstat - exempelvis Lawrence mot Texas [delstatens förbud mot homosexuella handlingar] - har hon oftast ställt sig på individens sida. Men när en delstat varit i konflikt med den federala regeringen - som i
Gonzales mot Raich [Kaliforniens tillåtelse att använda marijuana i medicinskt syfte] - har hon alltid ställt sig på delstatens sida. Och i det fallet var hon mer 'konservativ' än Antonin Scalia.
Så varför hamnade O'Connor i sina sista två högprofilerade fall i minoritet inom HD - i Gonzales mot Raich och i Kelo mot New London [kommunens rätt att tvångsinlösa bostäder för att bygga kontor]?
Det är intressant att hon hamnade i konservativ minoritet, men om hon var vågmästare: hur kunde hon hamna där?
En vågmästare står väl alltid på den vinnande sidan? ...
Svaret är, för det mesta, domare Anthony Kennedy ... O'Connor har haft ett betydande inflytande över Kennedy. Och jag skulle gissa att det har varit ett positivt inflytande. Men när hon nu går i pension är han fri att följa sina egna instinkter. Och vad jag sett av dem hittills, gillar jag dem inte.
Spännande skvaller. Av de nio domarna är fyra vänster och tre höger. I mitten har O'Conner och Kennedy funnits. När O'Conner oftast gått åt höger har Kennedy följt med: omröstningarna har slutat 5-4 för de konservativa. När O'Conner ersätts med (förmodat) konservative Roberts får högern fyra domare och vänstern har kvar sina fyra. Ensam i mitten blir Kennedy, som Langley tror kommer att gå åt vänster. Omröstningar kan, trots konservativt tillskott, sluta 5-4 för vänstern.
I politiken har jag ofta sett hur personer ändrar hållning pga gruppdynamiken. Men att USA:s Högsta domstol skulle påverkas av detta uttryck för mänsklig svaghet hade jag inte trott. Å andra sidan: vi är ju alla människor...
Om det vore så att Ali Esbati vore den ende som inte kommenterat avrättningarna i Iran vore det en sak. Nu är det inte så. På den länksamling som finns hos Esbati kan man titta på en del olika vänsterbloggar. Ingen, och jag menar ingen, kommenterar de kallblodiga avrättningarna i Iran. Många är däremot upprörda över dödsskjutningen i London. Min misstanke är att vänstern hatar väst och demokrati. Man tar därför alla chanser att fördöma väst men har överseende med förtryck i diktaturer ...
Den nya globala konfrontationen är betydligt våldsammare än vad kalla kriget var. Då, när vi levde med rädsla för ett atomvapenkrig, förde vi en global debatt om livets kvalitet. Kapitalism och kommunism var båda produkter av 1700-talets upplysning. De stod mot varandra i tolkningarna om hur livet bäst kunde levas: vilket system som var bäst på att producera störst lycka för flest människor. Då var vi alla någon sorts humanister som trodde att livet var värt att leva och det sätt samhället styrdes var väsentligt för välfärden foch våra medmänniskor ... [Det] faktum att massförstörelsevapnen under kapprustningen aldrig användes var ingen slump: i slutändan värderade båda sidor livet högst.
Nu är vi i krig med döden själv och vi kan inte lita på den grundläggande rationaliteten att hålla tillbaka i ödets stund. Mannen som sprang till tåget i tunnelbanestationen hamnade i ett hjärtskärande dramatiskt avgörande: ögonblicket då ingen tid fanns att reflektera eller bedöma. Hade han varit det polisen trodde han var, hade varje fördröjning, varje försök att kalkylera med det rationella tvivel vi normalt använder, varit att bryta mot plikten. Naturligtvis får den oberoende undersökning som följer på varje sådant dödsfall sprida ljus över dessa hopplöst osäkra villkor.
Om de upplysta rösterna inom det muslimska samhället kan övertyga sina bröder om detta är en annan fråga ... Deras sak hjälps inte av 'vi är alla skyldiga'-brigaderna som kommer att göra detta till ännu en anledning att sprida brittiskt självförakt. Vi har redan haft alldeles för mycket av det redan.
Lika lite finns skäl för svenskt självförakt och skuldbeläggande av vårt samhälle. All skuld för terrorn ligger på dem som utför den. Ingenting ursäktar detta hat. Ingenting.
Terroristerna har skapat det ofrånkomliga axiomet för denna konfrontation: 'Vi älskar döden; ni älskar livet'. Det som hände vid Stockwells tunnelbanestation var ett fruktansvärt misstag men ett som gjordes i syfte att skydda liv. Ingen moralisk likhet finns mellan det dödandet och det avsiktliga mördandet på civila som var avsikten bakom de framgångsrika terrorattackerna 7 juli och de, tack och lov, misslyckade attackerna 21 juli. Livet - och dess värdighet - är vad allt detta handlar om. På något sätt måste vi hålla fast vid det.
Daley pekar därmed på kärnan i motsättningen mellan dem som ursäktar terrorismen och vi som kategoriskt förnekar varje uns av berättigande i terrorismen: de förstnämnda ser dödandet ur en värdenihilistisk utgångspunkt då det inte spelar någon roll varför en person dödades. Om det skedde planerat, avsiktligt och med hatet som drivkraft, eller genom misstag i avsikt att rädda liv. För nihilisterna är en död bara en död. För oss som håller på upplysningen och tror på livet avgörs allt av motiven bakom de handlingar som leder till död.
- Detta är inte Londonpolisens policy, det är en nationell policy och jag anser att vi är säkra på att policyn är rätt, men det är naturligtvis otroligt svåra tider.
- Polismän kan fortfarande komma att tvingas göra dessa beslut. Någon mer kan bli skjuten. Det enda sättet att hantera situationen är att skjuta i huvudet. Det är meningslöst att skjuta i bröstet eftersom det är där bomben kan finnas.
Och polischefen
backas upp av borgmästaren Ken Livingstone, som är synnerligen vänsterinriktad:
- Polisen gjorde vad de ansåg nödvändigt för att skydda allmänhetens liv. Denna tragedi har kostat ett dödsoffer som ska läggas till det dödstal för vilket terroristerna bär ansvaret.
Och det verkar som steg i den riktningen tas. Irshad Manji skriver i Los Angeles Times:
Is Islam to blame? Hon rapporterar efter resa till London förra veckan att muslimer nu, äntligen, börjar vakna och tar avstånd från terrorism. Men man har ännu inte vaknat när det gäller att se religionens skuld i sig själv till terrorn. Hon frågar, varför ansluter vi muslimer oss inte till den moderata judendomen och kristendomen i att erkänna att de heliga skrifterna har brister? Varför är det så att de muslimer som motsätter sig mångfald känner sig mer komfortabla i att ropa högt än de som omfamnar den?
Tänk om motsatsen hänt: att en självmordsbombare fått tid att utlösa sprängladdningen. Bara den som är beredd att spela rysk roulett med skarp ammunition kan hävda att polisen gjorde fel.
Insatserna nu, på grund av terrrordåden, så betydligt mycket högre. Och därmed priset. För alla.
London är under dödligt hot. Polisen har att stoppa nya massmord. När man beordrade den här mannen som väckte misstänksamhet att stanna lydde han inte, utan flydde in i tunnelbanestationen och in på ett tunnelbanetåg.
Polisen gjorde rätt: man skyddade hundratals passagerare genom att agera blixtsnabbt, beslutsamt och skoningslöst mot dem som inte följer reglerna. I sådana lägen finns ingen tid att tveka. Det är inget trevligt läge, men tacka terroristerna för det.
Rowan Atkinson, alias Mr Bean, hävdar att om den här paragrafen hade funnits när Monty Python spelade in ”Life of Brian” hade filmen aldrig kunnat visas offentligt. Den engelska PEN-klubben fruktar att ett gammalt trauma återkommer med full kraft om parlamentet godkänner lagen. Salman Rushdies ”Satansverserna” kommer då att bli de förorättades pilotfall i domstolen.
Paraplyorganisationen Muslim Council of Britain har drivit frågan om att religiösa personer ska skyddas mot nedsättande eller uppviglande omdömen.
När detta blev känt för ledningen ville man att Aslam skulle lämna partiet, vilket han vägrade eftersom han inte ansåg uppmaningar att döda judar var antisemitism. Först då fann tidningen skäl att låta honom gå.
Men först nu när jag faktiskt funnit
uttalande av påven är jag benägen att tro på förnekelsen om att hänsyn till terroristerna skulle vara orsaken. I Europa kan man aldrig veta nu för tiden (se förra kommentaren).
-Till alla dem som främjar hat och som utför dessa avskyvärda terrordåd säger jag: Gud älskar livet, som han har skapat, han älskar inte döden. Hejda er, i Guds namn!
Lördag 2005-07-23 / 13.21 TERRORISTERNAS MÅL: KROSSA DEMOKRATIN ÖVERALLT. När man hör
ekoredaktionens tidningskrönika, vars urval av svenska ledarsidor visar på hur både socialister och borgerliga i etablissemanget gråter krokodiltårar över terroristerna. Titta på Israel: våld föder bara våld. Alltså: västvärlden ska kasta sig ner och kyssa Usama bin Ladins fötter. Vi gör vad som helst, bara ni inte bombar oss. Snälla!
Jag äcklas av denna feghet. Man saknar all värdighet och är inte beredd att offra minsta hårstrå för demokratins överlevnad. Man är lika skamlöst undfallande nu som Sverige var under andra världskriget.
Så som Alicio visar (se förra kommentaren), är terroristernas mål så mycket mer än att tvinga västvärlden ut ur Irak. Bomberna i Egypten i natt bevisar detta med all blodig tydlighet. Terroristerna är ute efter att krossa demokratin överallt. Såväl de stapplande demokratistegen i Afghanistan, Irak och Egypten, som i Europa och Amerika. De kommer inte att bli nöjda förrän talibanstyre råder i hela världen.
Svaret är att vänstern fortfarande blundar för den totalitära dödskultsideologi som får individen att ta steget från "ilska" eller "indignation" till att mörda de oskyldiga. Samt att "ilskan" inte är grundad i en strävan efter socialistisk utopi eller ett demokratiskt rättvisesamhälle. Man vägrar se att ilskan bottnar i ett indoktrinerat brinnande hat mot den del av mänskligheten som inte accepterat fanatikernas perverterade tolkning av islam som universellt rättesnöre för livets alla aspekter.
- De som nostalgiskt längtar efter gamla Labour måste reflektera över 30 procents inflation, 3 miljoner arbetslösa och en offentlig sektor i totalt kaos ... Gamla Labour var en katastrof, en absolut katastrof. Och jag har inte förlåtit högern för deras 18 år vid makten, heller. Att vi nu har resurser att pumpa in i utbildning och till slut börjar restaurera den allmänna sjukvården är en verklig bedrift ...
SPIEGEL: Men lade inte Margaret Thatchers regering grunden för den utvecklingen?
- Hon gjorde det smutsiga arbetet när inget vänsterparti kunde. Men det var hemskt att leva under Thatcher. Ändå, när man nu tittar på Frankrike och Tyskland, om deras sociala modell håller 20 miljoner människor i arbetslöshet, då är det en mänsklig tragedi.
Närmare än så kan väl inte en vänsterintellektuell komma ett erkännande om att Margaret Thatcher rädda Storbritannien och lade grunden för den utveckling av tillväxt och välstånd som kontinental-Europa saknar. Det visar att vänstern vill njuta av den ekonomiska utvecklingens sötma, men de vägrar att skapa de villkor som den utvecklingen kräver. De vägrar göra 'det smutsiga arbetet', d v s avreglera och ge marknadsekonomin fritt svängrum.
Tycker Lindstedt gav något mer än andra, både som komiker och karaktärsskådespelare. Det handlar inte bara om tajming och teknik, för han hade en total närvaro och en oöverträffad äkthet. Jag älskar djupet i karaktärerna som gav en extra dimension till både skämten och allvaret.
Så det blir kul att få återse Carl-Gustaf Lindstedt - som fallit i alldeles för stor glömska.
Att islam predikar fred tycks vara ett budskap som mest är till för västerlänningar. Inom den egna gruppen anser nära hälften att våldsmånglarna förmedlar det muslimer tycker.
Därför är budskapet från Irshad Manji i senaste Time magazine så viktigt:
Vi muslimer måste erkänna att vår religion kan motivera självmordsbombarna. Rubriken på artikeln säger allt: Förnekelse kan döda.
Muslimer lever i förnekelse. De vill inte se att deras religion ger bränsle åt barbariska handlingar. Man förnekar att det hat vissa känner blir rättfärdigat och får ett högre syfte genom deras religion.
För det positiva beskedet i den opinionsmätningen Sky presenterar är att 88 procent anser att koranen inte rättfärdigar terror, medan 5 procent anser det. Majoriteten av muslimer står alltså inte bakom bombdåden, men de vägrar inse att deras religion och religiösa ledare driver fram terror.
Om muslimer ser sanningen i vitögat och slutar förneka faktum, kan de börja ta tag i och kraftfullt avvisa den minoritet som predikar våld och hat. Då kan de se till att ta lärdom av Martih Luther Kings uttalande: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.” Hittills har de goda muslimerna varit tysta och opinionsmätningen visar varför - de har inte varit beredda att göra upp med dem som predikar våld och hat.
Fredag 2005-07-22 / 13.13 TERRORIST DÖDAD. Sky Newsrapporterar att polisen i London bekräftar att en terroristmisstänkt skjutits till döds i tunnelbanan. Med tanke på att ögonvittnen som intervjuats av Sky berättar att flera poliser ingrep samtidigt och koordinerat mot den misstänkte, framstår spaningsarbetet som effektivt. Och polisen har haft order om att skjuta hellre än att låta misstänkta självmordsbombare smälla av sina bomber. Terroristexpert som just nu intervjuas utgår ifrån att man skjutit den misstänkte i huvudet, eftersom ett skott i benet eller magen ger den skjutne tid att utlösa bomben. ”De som uppträder totalt hänsynslöst, måste bemötas på samma sätt”. Hear, hear.
UPPDATERING (13.41): En annan säkerhetsexpert, Sandra Bell, säger just nu i Sky-intervju att hon anser händelseutvecklingen är uppmuntrande (encouraging). Även om det är skrämmande att någon bli skjuten mitt framför dig i tunnelbanan visar det att polisen gör sitt arbete, säger hon. Attackera britter gör man inte ostraffat...
Aktivisten Adam: Kina bryter mot mänskliga rättigheter och använder grova förtryckande metoder mot sitt eget folk av den enkla anledningen att de ännu inte har varit förmögna att införa ett system av indoktrinering lika effektivt som det som etablerats i västvärldens 'demokratier'.
Tory: Jag tror jag föredrar det subtila 'förtrycket' i väst ...
Aktivisten Adam: Vi lever inte i en demokrati utan i en ekonomisk totalitär stat där allting är underordnat profitens behov.
Tory: Allting, verkligen? Familjelivet, dina politiska åsikter, hur är de underordnade profitens behov? Men det är klart, alla försöker tjäna lite pengar: både arbetare och företagare.
Times skriver i Aftershock: Fler skrämmande bombdåd kommer att ske, och det finns ett behov av tålamod och stoicism ... Det står nu klart att extremismen har tagit ett grepp om en minoritet av muslimska ungdomar som har kontakter med extremister utomlands, särskilt några [muslimska skolor] i Pakistan som blivit rena träningslägren för självmordsbombare ... En uthållig och oeftergivlig kampanj måste föras mot de predikningar om nihilistisk fanatism som vinner rekryter bland unga muslimer.
Guardian skriver i
Second time around: Som en tidigare underrättelseagent noterade, 'det ser ut som om terroristerna stuckit ut sina huvuden - och det spelar Scotland Yard i händerna'. Ännu bättre är att förrövarna tacklades av passagerare - en akta av hjältemod - och övervakningskamerorna kan åter spela en nyckelroll i att identifiera de misstänkta.
... Men den kanske bästa nyheten igår var med den snabbhet och beslutsamhet som London gick tillbaka till det normala och än en gång förnekade terroristerna deras fundamentala mål: ett paralyserande kaos i city.
Daily Telegraph skriver i
It has to be business as usual for Londoners:
Den obehagliga plikten för londonborna är nu och månaderna framöver att leva sina liv som vanligt och förneka våra fiender tillfredsställelsen av att se dem ta skydd i skräck.
The Sun skriver i
Our spirit will not be broken: Ännu en gång behöll brittiska folket sitt kyliga lugn ... Attackerna är fega. Målen är de oskyldiga. De försöker tvinga på oss sina åsikter genom att sprida panik och terror. Och de kommer inte att lyckas.
För tre år sedan, sommaren 2002, hade många tyskar, italienare, fransmän, finländare och spanjorer faktiskt börjat känna sig som européer. Eurosedlarna låg i plånböckerna och Schengenreglerna gjorde att begreppen 'inrikes' eller 'utrikes' blivit [mindre] relativa ... EU-projektet såg lovande ut...
Misstron har vuxit inom Europa. Konstitutionen blev en ödesfråga. Skillnaderna i synen på EU:s framtida roll kom i öppen dager i de franska och nederländska folkomröstningskampanjerna ... Vid toppmötet i juni nåddes
botten. Ömsesidiga beskyllningar haglade över konferensbord och i korridorer ...
En yttre faktor har bidragit till den nya splittringen i Europa. Denna faktor heter George W Bush ...
Dagens kris inom EU innehåller oroande element av nationalistisk misstänksamhet. Därtill har Bush starkt bidragit.
Är det inte fantastiskt? EU kan göra absolut ingenting utan att skylla på Amerika. ALLT man gör är en reaktion på USA, oftast ser man vad USA gör för att sedan göra tvärtom. Och allt som går galet, är USA:s fel. Nu är också uteslutande interna frågor, som konstitutionen och samarbetsformerna, president Bush fel.
Europas företrädare uppför sig så pinsamt att det är märkligt att EU alls har någon trovärdighet längre. EU är ett dagis för ansvarslösa, sinnessvaga, imbecilla tokstollar som ingenting begriper, allra minst opinionerna i sina egna hemländer. Det Europa behöver är en rejäl storstädning i etablissemangen.
Torsdag 2005-07-21 / 23.20 ATT SKYLLA PÅ OFFREN. Nima Sanandaji, vd för
Captus, har skrivit om den svenska mediedebatten efter Londondåden i Tech Central Station:
Blaming the Victim.
Socialdemokratiska ledarsidor argumenterar för att terrorismen beror på fattigdom och sociala orättvisor orsakade av västvärden och att vi bör ge mer bistånd till terroristernas hemländer. Sanandaji påminner om att anledningen att vi har frihet och demokrati är att USA och Storbritannien tog strid mot nazism och kommunism och uttrycker sin tacksamhet för att de även står upp mot islamistisk fundamentalism.
- Nej, jag vill påminna er om att Usama bin Ladin första gången nämnde Australien i samband med fredsavtalet om Östra Timor. Det var då vi blev mål för dessa terrorister.
- Jag vill påminna er om bombdåden på Bali 2002 då 202 människor dog, varav 88 från Australien. Det attentatet, liksom de i New York, skedde före Irakkriget.
- Jag vill alltså påminna er om att terroristattacker förekom långt före Irak blev en fråga, och att de som hävdar att detta sker på grund av Irak helt enkelt ignorerar fakta.
Att detta ska va så svårt att få in i journalistkårens huvuden. Eller snarare: att de inte tar in uppenbara fakta visar att de är fullständigt opålitliga och går ärenden som undergräver demokratin.
Medan det är i sin ordning att senatorerna frågar domare Roberts om specifika fall, kanske de skulle få honom att avslöja mer om sig själv genom att ställa frågor om hans syn på domstolarnas roll i en demokrati. När jag samtalade med honom för tre år sedan blev jag imponerad av hans vördnad för lagen som något distinkt avskiljt från politik och hans uppfattning om att domstolarna ska operera enligt oberoende ideal om professionalism och neutralitet.
Juristprofessorn utser Rorberts till sin generations mest imponerande advokat, ”extremt intelligent, eftertänksam och effektiv - en advokaternas advokat”.
Domare John Roberts kan visa sig bli en Antonin Scalia [högerdomare] med ett etablissemangets leende. Han är helt säkert en William Rehnquist [erkänd center-högerdomare] för det 21:a århundradet. Och han är motsatsen till en David Souter [högerdomaren som visade sig vara vänster] - en kandidat med vinnande personalitet som döljer en intensiv konservatism, inte moderation. Roberts är, kort och gott, det slugaste val president Bush kunnat göra.
Både i fråga om ytlig taktik och djup filosofi erbjuder den amerikanska samhällsdebatten på en kvalitet som vi inte är bortskämda med i Europa. Det beror inte på att amerikaner är smartare än européer, men att amerikanerna har haft bättre tur med sin historia. Amerika grundades på frihetslängtan, medan Europa präglas av en vilja att förtycka medmänniskor. Européer har en stark instinktiv dragning åt totalitarism, vilket Jean Monnet insåg (se
här).
Därför är Sveriges, och de flesta europeiska länders, konstitutioner - liksom hela EU-bygget - ett enda virrvarr av osammanhängande, ogenomtänkta och rent kokade konstruktioner kring maktdelning och rättighetskataloger. Medan USA har en distinkt, kort och klar federal konstitution som slår fast individens rätt och statens begränsningar, präglas Europa av luddighet och så många rättigheter och långa texter att allt till sist tar ut vartannat.
Är det inte läge att skriva en riktig konstitution för Europa? Visst borde vi kunna föra lika initierade diskussioner som amerikanerna...
Jo, jag vet att det var ett kontroversiellt utfall men jag tycker vi behöver diskussionen. Flera har mejlat att kameror inte behövs om polisen fungerade bättre och andra tar upp gränsdragningsproblem. Jag inser detta, men tycker inte det ger skäl för att passivt låta folk bli ihjälslagna. Du tar upp personliga ansvaret och jag håller ju helt med dig - men det tragiska är ju att det var just det den mördade visade när han sa till mördarna att inte urinera i porten. Signalen till svenska folket efter detta fall är: lägg dig för helvete inte i de brott som andra begår, du får bara betala priset själv. Vänd bort blicken! Blunda! Låt andra bli misshandlade, om du vill undgå det själv.
Kameror är ingen bra lösning, men jag ser inte vad alternativet är...
Eliterna i Sverige anser den här diskussionen är utslag av populism. De vill inte ta i frågan om kriminalitet med tång. Istället ägnar man sig åt nya lagar i politiskt korrekta frågor - sexualiseringsförbud i medierna och sånt. Hur länge tänker folk låta dom hållas? Hur länge ska politiker få smita undan från frågor om liv och död?
Under 30-talet fick också andra medlöpare sin chans, hos nazisterna. Tyskarna hade behandlats så illa i Versaillesfreden; nu reser sig Tyskland äntligen. Weimar-republiken var oduglig på att bekämpa arbetslöshet; idag visar Hitler de krafttag som behövs för att ge folket bröd, tro och framtid.
Kanske inte så konstigt att det nu i vårt sekel sägs och skrivs så många dumheter om islamismen. Vissa lär sig aldrig.
The Sun kräver idag att den ondskefulle muslimske fanatikern shejk Omar Bakri Mohammed sparkas ut ur Storbritannien.
Den förgiftande prästmannen skyllde igår den brittiska allmänheten för al-Qaidas Londondåd som dödade 56.
Ändå kan vi inte göra oss av med honom för tillfället på grund av en absurd människorättslagstiftning vi aldrig skulle skrivit på. Så The Sun kräver: ändra den också.
Storbritannien har givit Bakri hem och skydd från förföljelse i 20 år. Vi har givit honom bostad. Vi har givit honom förmåner. Ändå missbrukar han det hem vi givit honom för att istället predika hat mot vårt land och vårt sätt att leva.
Bakri hatar Storbritannien. Han säger att det är vårt fel att londonborna sprängdes i bitar av självmordsbombare.
Vi ser på i tyst vrede medan han predikar upproriska budskap om att unga brittiska muslimer ska förena sig i heligt krig mot vårt land. Ändå har vi låtit honom leva mitt ibland oss. Så The Sun säger till Tony Blair: Nog får vara nog ...
Efter Londondådet står det klart att vi är i krig med en hänsynslös och grym fiende.
När denne Bakri intervjuades ikväll i Sky News sa han att han vill göra Storbritannien muslimskt.
Efter honom intervjuades en pakistansk terroristexpert som jag missade namnet på. Han fick frågan vad fundamentalisterna vill: Att väst drar sig tillbaka från alla muslimska länder. Följdfrågan blev: kommer man då att sluta begå terrordåd? Nej, då kommer man att finna andra skäl att bomba. De använder Irak därför att det är gångbart just nu. Men man skulle kunna använda vilka skäl som helst.
Två tonåriga grabbar hängdes offentligt av den islam-fascistiska regimen i Iran igår därför att de var gay. Här är en
bild från deras sista ögonblick i livet.
Och därmed blir det klart varför jag är en så kompromisslös motståndare mot islamism. Det är en ideologi - inte religion - som i ondska inte står nationalsocialismen långt efter. Jag undrar hur långt Irakkrigets motståndare är beredda att släppa loss islamisterna i Europa. Om man är beredd att vara lika undfallande som tyska folket var på den tiden. Precis som terroristerna idag anses vara 'rebeller' och 'motståndsmän' ansågs nationalsocialisterna då vara 'rebeller' och 'motståndsmän' som gjorde upp med den gamla ordningen.
Onsdag 2005-07-20 / 9.24 REAGANMEDARBETARE TILL HD. John Roberts
nominerades i natt av president Bush till domare i Högsta domstolen. Han är född 1955 och har sin längsta anställning i ansedd advokatfirma i Washington. På 1980-talet arbetade han i Vita huset för Ronald Reagan. I dessa båda egenskaper har han blivit veteran i att företräda en part i mål inför Högsta domstolen. Dessförinnan har han varit medarbetare till William Rehnquist i Högsta domstolen. Sedan 2003 är Roberts federal domare i Washington. Han är allmänt
respekterad som en skicklig jurist.
Supreme court nomination blog, som drivs av jurister, frågar man hur John Roberts skulle bli som domare om han godkänds av senaten: ”Svaret är att han kommer att vara lik William Rehnquist, sin tidigare chef. Domare Roberts är, som chefsdomaren, en institutionalist [som tolkar lagen strikt]. Han har under sitt professionella karriär i huvudsak arbetat inför Högsta domstolen.” Bloggen anser att Roberts är för en stark exekutiv president, men samtidigt för en starkt begränsad federal makt. Han vill låta delstaterna avgöra de flesta politiska frågorna, så som det var tänkt i konstitutionen från 1789.
Det betyder att Roberts anser att delstaternas folkvalda ska avgöra reglerna för abort, inte icke-folkvalda domare. Det är det som gör honom kontroversiell i vänsterkretsar. Han tippar balansen ett steg åt höger i Högsta domstolen.
UPPDATERING: Radio Blogger ser nomineringen som storslam för de konservativa eftersom Roberts, trots att han inte är lika konservativ som Scalia och Thomas, är en ny Rehnquist och samtidigt en så respekterad jurist att många demokrater i senaten kommer att rösta för honom. Vänstern kommer att splittras när de hårdföra vill smutskasta honom, medan de moderata demokraterna ser honom som kompetent och kvalificerad.
Sky Newsuppger att i snitt 34 civila dödas varje dygn. Vänsterns vänner bland 'rebeller' och 'motståndsmän' (de vi andra benämner terrorister) ser till att dödandet fortsätter.
Det medierna glömmer att rapportera är det systematiska dödande som pågick före störtandet av Saddam-regimen. Innan det skedde brydde sig medierna inte om hur många civila som torterades och dödades. Av någon anledning tycks irakiska civila enbart ha människovärde efter det att Saddam störtades. Men den australiensiske juristen i internationell rätt Andrew MacLeod, som arbetat bland annat för Förenta Nationerna, har räknat på dödandet under Saddam-tiden: före Irakinvasionen dödades 105 människor per dag. Se mer i artikeln
Iraqis benefited from the invasion.
Att få stopp på Irak som vålds- och dödsfabriken kunde inte ske utan en invasion med civila offer, det är tragiskt men sant.
Dödandet hade sedan länge upphört om inte vänsterns 'rebeller' fortsatt att orsaka död och elände. Men trots att terroristdåden fortsätter är antalet döda per dag betydligt lägre nu än före invasionen.
Självklart anser jag att dödandet av Iraks folk måste upphöra så att landet i lugn och ro kan fortsätta processen mot demokrati och välstånd.
... den intellektuella diskursen på universitetet gick ungefär så här:
- Du kränker mig.
- Nej, DU kränker MIG!
- Nej, du är förolämpande!
- Nej, jag är förolämpad! Och om du svarar, är det också förolämpande!
- Tysta inte mig!
- Tysta inte MIN röst, din straigtavitamedelklassmansdominerande FÖRTRYCKARE!
- Förtryck inte mig med dina etiketter!
- Tror du att DU är förtryckt?!
...etcetera
Ja, där har vi väl hela vänsterns samlade intellektuella argument på en enda gång.
UPPDATERING: Bloggen libertarian in room 101 har bidragit med en
Socialistisk ordlista som också hjälper oss att tolka debatten.
Sverige har en märkligt negativ hållning till övervakningskameror. De tillåts inte. När taxibilar efter mycket om och men och flera mord på taxichaufförer fick införa kameror som tog bilder på kunderna, minskade rån och brott mot taxichaufförerna dramatiskt. Kameror har en kraftigt brottsdämpande effekt. Den bör vi använda. Fullt ut.
Integriteten då? Ja, det är just därför att brottsoffrens integritet så grovt kränks som kamerorna behövs. Det är i jämförelse en obetydlig integritetsinskränkning att synas på film när man rör sig på offentlig plats.
Till skillnad från sina länders nuvarande politiska ledarskap är båda pro-amerikanska och står för marknadsekonomi. Båda ser positivt på den brittiska ekonomiska modellen och har offentligt framfört kritik mot att de egna länderna följer föråldrad och ineffektiv politik.
Ja, Europa får utan tvekan en ny och fräschare framtoning om dessa båda kommer till makten.
- I stället för frivilliga organisationer som driver opinion mot regeringen får vi förstatligade organisationer som driver opinion neråt. Det blir ett samhälle där folket ska göra som staten vill istället för tvärtom. Jag anser att det är ett brott mot andan i grundlagen.
Det faktum att staten klär sig i frivilligorganisationernas mer gångbara kläder har resulterat i att NGO (Non governmental organization) nu kallas GONGO (Governmental oriented non governemtal organization).
För mig blir det ännu ett tecken på att staten blivit för stor och utgör ett hot mot demokratin. Staten måste begränsas. Rejält.
Om det är dessa falska muslimer som utfört sprängningarna är de varken "heliga" eller "krigare", utan massmördare och psykopater. Islams värsta fiender. Ingenting har missgynnat oss muslimer mer än dessa galna khawarijsekter. Efter profetens död orsakade de inbördeskrig och splittring mellan muslimer. Sen dess har de följt oss som en förbannelse.
Nu måste det till kraftiga åtgärder för att komma åt denna farsot. Låt oss kalla dem vid deras rätta namn: de är inte muslimer, de är terrorister.
Jag var med på ett möte, i en tvättstuga i förorten Gottsunda. Hizb ut-Tahrirs mål är att ersätta demokratin, som de kallar Människoriket, med ett kalifat, Gudsriket ... [Sekter] som Hizb ut-Tahrir vill få oss att tro att försoning och fredlig samexistens mellan människor av olika bekännelse är en omöjlighet.
Om du kommer in i en moské som ung muslim är det sannolikt inte en
traditionell muslim du möter utan en representant för någon obskyr
grupp, en islamistsekt. De är de som är mest aktiva. De traditionella
muslimerna är inte alls synliga på samma sätt.
Mohamed Omar medverkade i Studio 24 igår där han berättar mer om hur fundamentalisterna rekryterar unga muslimer i Sverige. Unga kriminella och rotlösa muslimska män är lätta offer för extremister. Och de rekryteras ofta av andra ungdomar som varit och studerat i Saudiarabien och där lärt sig en väldigt intolerant syn, säger Omar. Han menar att det inte finns några äldre auktoriteter i moskéerna (se
SVT24, klicka på 'se program', välj måndag)
Omar ger en bild av en religion i anarki, en där det inte finns någon struktur och sammanhållning, inga lärda och dämpande krafter. Det gör ju problemet än större. Tecken tyder på att muslimer alltmer identifierar sig som muslimer och ser omgivande samhället som fiender. Men inom den egna identiteten finns ett stort tomrum. Att saudiska wahabiter med starka ekonomiska resurser skulle kunna ta över, är ju inte svårt att se.
Det som förändrade situationen var fyra demokratiska val: två i väst, två i Mellanöstern. Först kom omvalet av Australiens John Howard, en pålitlig allierad till Amerika. Det föregick omvalet av George W Bush, vilket bekräftade för världen att Amerika tänker förbli starkt, gav demokratisk legitimitet till Bush-doktrinen och etablerade ett klart mandat att fortsätta demokratiseringsprojektet.
De andra två valen skedde i Afghanistan, skandalöst nedtonat i medierna, och i Irak. Det senare var en historisk vändpunkt ... De som hade sagt att det irakiska folket, och araber i övrigt, inte hade något större intresse i självstyre visade sig ha fel - liksom de som påstod att terroristaktiviteterna i landet ... utgjorde delar av en bred och populär rörelse ...
Miljoner araber såg på TV när irakierna utövade sina politiska rättigheter, och engagerades att ställa den självklara frågan: varför är irakierna de enda araber som får rösta i fria val? ... Fram till dess ansågs allmänt att det enda alternativet till pan-arabiska diktaturer, från Nasser till Saddam, var islamism. Nu vet vi, från Irak till Libanon, att det finns andra möjligheter.
Krauthammer utvecklar varför man inte kan åstadkomma demokrati överallt på en gång - också neokonservativ demokratiseringssträvan tar tid och kräver inslag av realpolitik. Han ger också exempel på hur tidigare demokratiseringsprocesser, under Ronald Reagan, fungerade: USA stödde vid ingången av 1980-talet diktatorerna Marcos på Fillipinerna och Pinochet i Chile, men bara så länge det var nödvändigt med tanke på kalla kriget mellan Sovjetkommunismen och den fria världen. När hotet från kommunismen minskade drevs Marcos i landsflykt och Pinochet tvingades hålla val som han förlorade. I slutet av 80-talet var dessa två länder demokratiska, pådrivna av Amerika.
Krauthammer menar att den neokonservativa idealismen utvecklas i riktning mot demokratisk realism - där det idealistiska målet om att göra hela världen demokratisk kombineras med en viss realpolitisk kyla med respekt för att man bör ta stegen i rätt ordning.
Jag tycker Europa borde kunna se denna mer mogna form av internationell politik som att USA tar steg i riktning mot Europa. Och att Europa därför också skulle kunna ta steg bort från sin stela strategi om ”stabilitet”, för att möta USA halvvägs och gemensamt sluta upp kring denna demokratiska realism.
Tiden för ursäkter för terrorism är över. Terrorister har slagit till runt om i världen såväl i länder som är allierade med USA och backar upp kriget i Irak som i länder som inte har något som helst med Irakkriget att göra. De slog till i Kenya, i Tanzania, i Indonesien, i Jemen. De bombade denna helg i Turkiet som inte givit stöd till våra insatser i Irak.
Härligt att höra en politiker höja rösten och föra lite vett in i samhällsdebatten.
- Även om Irakkriget inte startat, hade terroristerna genomfört sina bombdåd. Också i Storbritannien?
- Ja, också i Storbritannien.
Det är ju egentligen inget märkligt svar, men med tanke på vänsterkrafternas grundlösa och för fakta oemottagliga kampanj, ger Benazir Bhutto ökad trovärdighet till det som är sant.
Språkvetaren och Berkeley-professorn George Lakoff bidrog till att göra demokratiska partiets eftervalsanalys lite mer intressant efter den stora förlusten i presidentvalet. Lakoff pekade på att republikanerna var betydligt bättre på att paketera sitt budskap: när man kritiserade motståndaren John Kerry såg man alltid till att det blev ytterligare ett exempel på Kerrys velighet, flipp-flopp. När demokraterna attackerade president Bush för att ljuga, vara köpt av storföretagen, ett bortskämt rikemansbarn och en våghalsig krigshetsare, fastnade inte kritiken eftersom de olika beståndsdelarna i kritiken inte hängde ihop och inte gav en entydig bild av Bushs karaktär.
Under våren har Lakoff varit en hjälte i demokratiska partiet och många tillskriver honom demokraternas seger över presidentens försök att reformera pensionssystemet. Demokraterna utmålade de 'personliga konton' presidenten föreslog inom systemet (och som vi har i Sverige) så som 'privatisering' och därmed ett vågspel med pensionärernas pengar.
Jag håller givetvis med artikelförfattaren om att paketering av budskap, orden, inte är viktigare än innehållet och värderingarna. Men de har betydelse i valrörelser då de oftast inte särskilt engagerade väljarna, på den lilla tid och intresse de lägger på valet, ska bestämma sig för vem de röstar på. Språket kan ordentligt förstärka budskapet, eller göra det mindre trovärdigt, mindre viktigt.
Och i Sverige är det socialdemokraterna som behärskar paketering till fulländning, medan de borgerliga är spretiga och inte får några budskap att fastna. Knepet med att utmåla 'privatisering' som något olustigt där pengar till vård istället blir till 'vinst' för giriga företag har socialdemokraterna använt i 20 år. Det senaste tillskottet är 'gräddfiler' som varje inslag av mångfald i välfärden genast anklagas för att vara. 'Valfrihet' ger inte alla medborgare mer makt, utan några få, de rika, får chans att tränga sig före i kön. 'Gräddfil' är ett så starkt ord att det faktiskt får folk att vilja stå i kö...
Den äldsta paketeringen är 'över blockgränsen'. Det låter som ett budskap om mer samarbete, större gemenskap och en vilja till nationell enighet. I själva verket är det ju inget annat än att säga att socialdemokratin alltid ska sitta vid makten. (Det är ju inte samarbete mellan de borgerliga och v eller mp man menar när man talar om 'över blockgränsen', utan mellan s och något av de borgerliga.)
Jag tror också Lakoff har rätt när han menar att styrkan i budskapet ett parti vill förmedla blir avsevärt mycket större om varje argument och utspel hänger samman med ett övergripande tema. Också här har socialdemokratin varit överlägsen de andra. Solidaritet och trygghet har varit det övergripande budskapet, som varje annat förslag har motiverats med. De borgerliga behöver identifiera sitt övergripande budskap och sedan paketera alla olika delförslag som en del i det övergripande målet. Kommer de att göra det? Hm...
Vem som helst kan drivas till att göra det. Varje person som bryr sig om sina bröder och systrar kan drivas till att göra det om de ser att de är torterade, förödmjukade eller förolämpade ...
De vill bli accepterade som en del av samhället, men när deras bröder och systrar blir utnyttjade av den här regeringen, det är då de blir sårade. De säger att vi fått lära oss och predikar i skolor och universitet om mänskliga rättigheter. [Men dessa ledare] tillämpar inte det i praktiken. Och det driver dem [unga muslimer] att göra... att de offrar sina egna liv.
Jag kallar inte honom terrorist. Han var driven till att göra detta. Han var desperat. Han drevs att göra detta av desperation eftersom han inte kunde finna rättvisa på annat sätt. Den här grabben gjorde sig ett namn för världen. Muslimer kallar det uppoffring, européer kallar honom terrorist.
Och ändå: något offer för orättvisa och misär var inte Shehzad Tanweer. PM Nilsson
konstaterar i Expressen att han studerade på universitetet i Leeds, liksom alla hans syskon. Pappan äger en fish-and-chipsaffär, ena systern är chef för en skobutik.
Vad är skillnaden mellan Theo van Goghs mördare (se förra kommentaren) och denne släkting till en av de unga terroristerna? Vi har i Europa nu, för första gången sedan nazismen, en ideologi som visar starkt förakt för människor av 'fel' ras och religion och som inte respekterar människovärdet.
