Bloggarkiv:
i hjärtat rebell

Dick Erixon:
Kommentarer 13-19 juni 2005

Söndag 2005-06-19 / 20.58
PAUL JOHNSON: RÄDDA EUROPAS SJÄL. Den respekterade historikern Paul Johnson har något viktigt att säga - trots att han tar Charles de Gaulle (!) till hjälp - i Wall Street Journal:
What Europa Really Needs.

Johnson ser tre fundamentala svagheter i dagens union. 1) Redan Jean Monnet, kol- och stålunionens arkitekt, sa: ”Undvik byråkrati. Diktera inte, utan guida. Minimera reglerna.” Är det något EU gjort, så inte är det att lyssna på honom. Monnet hade sett hur totalitarism (i form av kommunism, fascism och nazism) infört regler inom varje aspekt av mänskligt liv, och han avskydde det. Johnson skriver:
[Monnet] insåg att totalitära instinkter ligger djupt i europeiskt psyke och filosofi - hos Rousseau och Hegel liksom hos Marx och Nietzsche - och måste bekämpas med liberalismens alla krafter, som han ansåg fanns rotad i anglosaxisk individualism.
2) En annan svaghet är, enligt Johnson, strävan efter 'konvergens'. Syftet är att göra alla ekonomier lika i enlighet med en perfekt modell. ”Men detta har visat sig vara en perfekt formel för stagnation.” Det som gör att kapitalistiska system fungerar är att de är dynamiska. ”Kapitalism blomstrar i avsaknaden av regler.”

Istället för att lita till kapitalismen har en form av irrationalism fångat Europa: anti-amerikanism. Men samtliga av det moderna Europas fäder - Monnet, Robert Schumann, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer - var starkt proamerikanska och deras mål för det sönderbombade Europa var att skapa en välståndsbringande ekonomi i likhet med USA:s.

3) En tredje förklaring till EU:s kris är, enligt Johnson, att man övergett sin grekisk-romerska kultur och kristendomen för kortsiktig materialism. Det är här de Gaulle kommer in. Johnson hörde honom tala om Europa i termer av Dante, Goethe och Shakespeare. Schumann refererade inte sällan till Kant och Thomas av Aquino. ”[Dagens] EU är inte en levande kropp, med medvetande, själ och hjärta. Och om man inte finner sådana icke-materiella men nödvändiga dimensioner kommer unionen snart att vara en död kropp...”


Söndag 2005-06-19 / 17.04
VÄRDEGEMENSKAP I EUROPA HINDRAS AV PARTISTRUKTURERNA. Om man för funderingarna i förra kommentaren vidare, kanske det ändå inte är så att kultur- och värderingsskillnaderna mellan EU:s 25 medlemsnationer är så stora att en federalistisk union är omöjlig. Kan det inte snarare vara så att olikheterna inom nationerna inte fått möta likheter i andra nationer? Kort sagt: konflikten mellan höger och vänster har gömts undan på EU-nivå, vilket gör att det som framstår som en konflikt mellan Frankrike och Storbritannien egentligen handlar om att andelen fransmän med socialistiska värderingar är stor, medan britter i högre grad är liberaler.

Om den minoritet i Frankrike som är liberaler kunde förenas med Storbritanniens liberala värdemajoritet (tack vare Thatcher) - och tvärtom - skulle det kanske på europanivå kunna uppstå en politisk/ideologisk värdediskussion där alla känner sig hemma. Men inte enbart EU:s diplomatiska språk förhindrar en rak politisk debatt - det skulle, till en början, också bli väldigt rörigt. Många som anser sig var borgerliga i Frankrike, liksom kristdemokrater på delstatsnivå i Tyskland, är mer regleringsivriga än Tony Blairs labourparti. Självbilden hos nationella politiker skulle hamna i gungning. Är brittiska labour höger? Är tyska kristdemokrater vänster?

Det är här någonstans, tror jag, motståndet mot EU är som störst. Värderingarna ur ett principiellt perspektiv är inte särskilt olika i de 25 medlemsländerna, men däremot är de partipolitiska etiketterna man valt i ett land inte kompatibla med etiketterna i andra länder.

Här skulle ett presidentval, där nationella partier måste söka samarbete över nationsgränserna, påskynda utvecklingen mot en samsyn på den politiska skalan. EU-parlamentet, som bara förvärrar förvirringen och ökar avståndet mellan nationella nivån och EU-nivån, borde skrotas. Om det ersätts med ett presidentval skulle man hela vägen från gräsrotsnivån strukturera höger-vänsterskalan på ett nytt sätt. Läs mer
här.

Problemet är att dagens partier, framför allt de europaentusiastiska, inte vill störa sitt nationella varumärke, sin image på hemmaplan och sina politiska etiketter. Det är därför moderaterna bekämpar svenska regleringar men samtidigt försvarar hur tokiga EU-regler som helst. Det är därför socialdemokraterna säger sig vara för frihandel i Sverige, men motarbetar tjänstedirektiv för underlättad handel på EU-nivå.

Ja, så är det nog. Ja-partierna agerar nej-partier när det kommer till att öka den partipolitiska samverkan över nationsgränserna. Man talar europeisk harmonisering på alla områden, utom i sitt eget bo, partipolitiken. Där ska inga impulser från Europa tränga in! Absolut inte!


Söndag 2005-06-19 / 15.42
BESTÅR BEHOVET AV NATIONER? Det är rena paradiset att kunna sitta i en däckstol på balkongen, under parasol omgiven av solens värmande strålar, och med Cornelis Vreeswijk i högtalarna läsa brillianta texter utskrivna från internet. Inga tider att passa. Bara njuta.

En sådan text som höjer min livskvalitet är en recension i vänstertidskriften New Republic:
The Need for Nations. Där redogörs kort och kärnfullt för innehållet i nya boken Law Without Nations? av Princeton-professorn Jeremy Rabkin.

Han menar att internationella lagar inte kan upprättas på samma sätt som lagar inom nationalstaterna. Grundlagar med suverän makt över individer och institutioner kräver en befolkning vars intressen och värderingar är tillräckligt lika och gemensamma för att kunna forma en enda legal auktoritet. Detta är mycket svårt att uppnå och grundar sig på historiska och kulturella traditioner. Det är en gemenskap som inte finns på internationell nivå.

Rabkin ser därför EU:s hittillsvarande framväxt som en dålig modell. Unionen är varken federalistisk eller låter nationalstaterna behålla sin suveränitet. Därmed saknas legitimitet och den legala auktoriteten flyter utan politiskt ansvar (accountability).

Han är också kritisk till den internationella domstolen, Kyoto-avtalet och att internationell rätt avgörs av omröstningar i Förenta Nationerna. Denna typ av beslut handhas bättre av suveräna stater, som gärna kan agera gemensamt men inte genom en enhet överordnad dem.

Jag skulle vilja dela upp frågan om den politiska legitimiteten i två delar. När det gäller ekonomisk globalisering, frihandel och konkurrens har WTO en roll som domare, och är, som Rabkin också påpekar, den enda internationella institution som fått USA att ändra sin lagstiftning. För ekonomin är gemensamma spelregler för handeln att föredra. När det sedan kommer till sociala frågor och gemensam finansiering, alltså skatter, bör de fattas så lokalt som möjligt. Här skulle jag vilja föra ner dem på kommunal nivå. Alltså globalisering i ekonomin, lokaldemokrati i sociala frågor.

Det som blir kvar hos nationalstaten är, utöver säkerhets- och utrikesfrågor, att upprätthålla rättsstaten eftersom nationen är den enda nivå som kan ge legitimitet åt den juridik som uttrycker de kulturella och historiska värderingarna för medborgarna inom ett geografiskt område (lokalsamhället är ingen naturlig gräns för exempelvis straffrätt, lika lite som grundlagen skulle kunna ligga på global nivå). EU:s kris kan ses som att de 25 länderna ännu inte har tillräckligt med gemensamma värderingar för att bli en politisk enhet.

Med nationalstaternas framväxt har det blivit naturligt att anse att de flesta frågor ytterst bestäms på denna nivå. Men med globaliseringen är det dags att börja differentiera beslutsnivåer och auktoriteter. Globalisering betyder inte att alla frågor måste flyttas 'upp' - tvärtom, de flesta borde 'ner' till medborgarna och deras lokalsamhälle.


Söndag 2005-06-19 / 12.25
BLOGGAR KLÄR AV MEDIEELITEN. Kors i taket! En klok kulturartikel i Dagens Nyheter. David Karlsson skriver idag (ej online) om kvällstidningarnas försök att ta över fenomenet bloggar:
Den som ska hävda sig på nätet måste ha något att säga.
Och det har inte skribenterna på Aftonbladet och Expressen. Snarare, menar Karlsson, bryter de ner det förtroende som de etablerade medierna lever på.
...man kan också helt enkelt luta sig tillbaka framför skärmen och se på medan ett antal mediala makthavare gör bort sig inför öppen ridå ... Jag undrar hur länga [kvällstidningarna] kommer att låta sina ledande opinionsbildare tänka högt.
Karlsson påpekar att internet innehåller värsta skräpet, men är samtidigt en guldgruva för kunskapstörstande. Denna iakttagelse är knappast ny, men Karlsson gör sedan ett viktigt tillägg som jag tycker alltför sällan görs om källkritik:
Kan man lita på vad man läser på nätet? Nej, det kan man lika lite som man så där omedelbart kan lita på vad man läser i tidningen.
Åter mitt i prick. Karlsson gör inte samma parallell mellan tidningar och bloggar när det gäller att bygga upp förtroende hos läsarna. Men så är det ju. De bloggar som håller hög kvalitet och bidrar med egna originella perspektiv - inom politik, kultur, vetenskap eller hobby - kommer att dra till sig en allt större läsekrets och därmed få en allt större tyngd i opinionsbildingen. De bloggar som bara rapar upp det andra sagt, eller, som i kvällstidningarnas fall, inte har något av substans att bidra med, kommer inte att få någon betydelse.

Också bloggandet handlar om kvalitet. Och de bloggar som läsarna uppskattar kan, som sagts här i bloggen, verka i ett stimulerande samspel med etablerade medier. Karlsson uttrycker det så här:
Internet har gjort att offentligheten vidgats. Fler röster hörs. Ett intressant växelspel mellan gamla och nya medier håller på att utvecklas. Den digitala utvecklingen ställer därmed nya och högre krav på traditionell nyhetsförmedling och opinionsjournalistik ... Skräp däremot straffar sig. På skärm lika väl som på papper.

Söndag 2005-06-19 / 10.58
SÅ SER SAMHÄLLET UT - DET VERKLIGA. Om barnen som kom hem föräldralösa efter Tsunamin i Thailand handlar Dagens Nyheters tema fokus idag (ej online). En av artiklarna inleds så här:
Mellan 20 och 25 barn under 18 år kom hem ensamma efter katastrofen i Thailand. Vad socialstyrelsen vet hämtades alla på flygplatserna av anhöriga, släktingar och andra personer i familjens nätverk och det var också dessa som sedan tog hand om barnen. Socialtjänsten behövde inte 'placera' något av barnen.
Så ser verklighetens samhälle ut. Vårt samhälle består av människor. Familjer. Anhöriga. Vänner. Som ser till att ta ansvar och ställer upp i kris.

Men i politiken är 'samhället' synonymt med stat och myndigheter. Och det är dessa myndigheters tjänstemän som inom politiken anses vara garanten för solidaritet och trygghet. Men dessa byråkrater arbetar vardagar mellan 9-17, mot betalning och med strikt begränsat ansvar. De är inga änglar. Så skulle man däremot kunna säga om medmänniskor i vardagen som frivilligt och utan betalning offrar tid, kraft och engagemang när de visar sig behövas. Men i politiken ses individerna oftast som egoistiska svin som ska hållas kort.

I en artikel berättar två bröder, 18 och 14 år, om hur deras liv sett ut sedan de blev föräldralösa 26 december. Mormor och morfar flyttade in i villan där föräldrarna var borta. Kamraterna har ställt upp. När villan nu måste säljas, flyttar den äldre in i ett rum hos familjen till en kompis i närheten och den yngre med morföräldrarna.

Det är civilsamhället som är samhället, inte myndigheterna. Varför är det så få - ja, inga politiker idag - som har utgångspunkten i verklighetens samhälle och i sitt politiska värv visar respekt för det? Varför handlar politiken bara om nya lagar, högre straffbeskattning, mer tvång och förmynderi av dessa människor som ÄR samhället?


Lördag 2005-06-18 / 17.06
POLEN: ENÄGGSTVILLINGAR KAN BLI PRESIDENT OCH PREMIÄRMINISTER. Jag trodde den här nyheten var alldeles färsk när den dök upp i amerikanska bloggar, som
Chrenkoff (och där finns de på bild), men ser efter sökning på nätet att Kjell Albin Abrahamson slagit dom med flera månader i Sydsvenskan: Polsk politik kan bli ännu mer förvirrande.

Tvillingarna Jaroslaw, som i egenskap av partiledare kan bli premiärminister i höst, och Lech Kaczynski, som leder i opinionsmätningarna inför presidentvalet i januari, kan bli först i världen med att besätta så höga poster samtidigt.


Lördag 2005-06-18 / 16.36
USA PÅ VÄG ATT FRYSA FN-ANSLAG. Det amerikanska representanthuset har nu tröttnat på att Förenta Nationerna inte ordentligt gör upp med korruptionen. I natt röstade man, trots att president Bush inte vill se ett sådant beslut, igenom en
resolution som innebär att USA:s anslag till FN kan stoppas. USA bidrar med 22 procent av medlemsländernas anslag till FN. Det är dags att sätta tryck bakom reformkraven, säger utrikesutskottets ordförande Henry Hyde.


Lördag 2005-06-18 / 16.26
VERKLIGHETENS WEST WING - VEM SITTER VAR? När National Journal publicerar ett temanummer om vilka medarbetare president Bush valt under sin andra period,
Team Bush, bifogar man också en detaljerad karta (pdf) över både västra och östra flygeln av Vita huset.


Lördag 2005-06-18 / 10.12
BLAIR STÄRKER SINA KORT I EU. Trots att konstruktionen på rabatten gör Storbritannien sårbar för retoriska angrepp från Frankrike (vilket tydligt kunnat ses i medierna där det framstår som att britterna är snålare än fransmännen även om britterna efter rabatten bidrar med dubbelt så mycket som fransmännen) är det Tony Blair som lämnar toppmötesfiaskot i Bryssel mest oskadd.

Guardian menar i artikeln
Prime minister's chance to reshape EU att Blair visat stor generositet genom att gå fransmännen till mötes om att skjuta på det viktiga tjänstedirektivet (en gest Chirac inte visade någon tacksamhet för). Blair han har också för de nya medlemsländerna visat att han står på deras sida. Han har gjort det bästa av situationen:
Blair talade i försiktiga termer efter nattens misslyckande, men han har skaffat sig en ledande position för den frihandelsvänliga reformgruppen. Han kommer att vinna stöd av alla partier i London för det.
Ja, det hänger på Blair - och att tyska folket röstar för förnyelse i sitt val i september. EU kan snart ta fart igen, denna gång i en fräsch och framåtsyftande riktning.


Lördag 2005-06-18 / 10.12
SVERIGE LA IN VETO. Äntligen har Sverige börjat säga sin mening i Bryssels hetaste frågor. Göran Persson la i natt in sitt
veto mot budgeten, tillsammans med Finland, Storbritannien, Spanien och Nederländerna. Redan känns det som ett nytt EU håller på att ta form...


Fredag 2005-06-17 / 17.44
FÖRDELEN MED VÅRDKÖER. Vårdköerna växer inte bara i Sverige. Här skildrar satirtecknarna Cox & Forkum läget i Kanada, som ju också har ett europeisk offentligt system:
”Se det från den ljusa sidan”.


Fredag 2005-06-17 / 17.44
PERSSON, CLINTON OCH MONA SAHLIN. Rolig historia uppfångad i mejlströmmen (författare okänd):

Göran Persson reser till Washington för ett möte med Bill Clinton. Efter middagen säger Clinton: "Well Goran, I don´t know what you think of the members of your cabinet, but mine are all bright and brilliant."

"How do you know?" frågar Persson.

"Oh well, It´s simple", säger Clinton. "They all have to take special test before they can be a minister, wait a second." Han vinkar till sig Madelenie Albright och frågar henne: "Tell me Madelenie, who is the child of your father and mother who isn´t your brother or sister?"

"Ah it´s simple, Mr President", svarar Albright, "It`s me!"

"Well done, Madelenie", säger Clinton och Persson är mäkta imponerad. Efter att samtalen avslutats åker vår vän Persson tillbaka till Stockholm igen.

På flyget hem funderar han på intelligensnivån bland hans egna ministrarna. Väl hemkommen ringer han till Mona Sahlin och ber henne komma upp till honom. Mona med guldkortet gör som Han Som Bestämmer säger och infinner sig omgående. "Mona", säger Persson med en lurig ton på rösten. "Säg mig; vem är barn till din mor och din far, men inte din bror och inte din syster?" Sahlin tänker, tänker och tänker men kan inte komma på svaret. "Kan jag få ytterligare lite betänketid?", frågar hon. "Du får 24 timmar", säger Persson

Mona Sahlin går tillbaka till sitt departement och tänker så det knakar. Efter att ha grubblat en stund kallar hon på Ulrica Messing. Hon lägger fram problemställningen, men någon lösning får hon inte.

Efter att 20 av de 24 timmarna har gått börjar Sahlin få panik. Ingen har hittills kommit på svaret och sömnlöst grubblande får hon en idé: hon ska fråga Bosse Ringholm, den smartaste i regeringen enligt Björn Rosengren. Hon får på telefon tag på Ringholm. "Bosse, du måste hjälpa mig", vädjar hon. "Göran har gett mig en sån där nästan olöslig fråga igen och nu tror jag att min ministerpost står på spel".

"Hur lyder frågan?" Sahlin säger: "Vem är barn till din mor och din far, men inte din syster och inte din bror?"

"Enkelt", svarar Ringholm. "Det är ju jag!"

"Ja, självklart", säger Sahlin som nu löper över till Göran Persson och redan i korridoren ropar hon "Göran, nu har jag svaret! Det är Bosse Ringholm."

Med förnöjsam blick sätter hon sig ned i besöksfåtöljen framför Persson. Statsministern tittar med en trött och sorgsen blick på Rosengren. "Det var synd det här Mona, men svaret är fel".

"Rätt svar ska vara Madelenie Albright".


Fredag 2005-06-17 / 13.58
FABIUS VISAR ATT TYSKLAND ÄR EU:s NYCKELLAND. Laurent Fabius ställer i Der Spiegel-
intervjun mycket stort hopp till Tyskland. Det är genom axeln Frankrike-Tyskland som EU ska vridas kraftigt åt vänster: ”Det tysk-franska samarbetet fortsätter vara en historisk, politisk och kulturell nödvändighet för Europas framtid.”

Den naturliga frågan, som tidningen också ställer, är vad som händer med Fabius förhoppningar om Angela Merkel bli Tysklands förbundskansler i september. Det här är den enda fråga som Fabius smiter ifrån, för att istället svara: frågan om europeisk solidaritet, en fråga som drivs av vänstern, är central för kontinentens identitet.

Men strategiskt och maktpolitiskt tror jag Fabius har rätt, till hälften: det är Tysklands val som avgör Europas riktning.


Fredag 2005-06-17 / 13.48
FABIUS TALAR KLARTEXT OM EU. I Der Spiegel-
intervjun är Laurent Fabius ovanligt tydlig om Europas framtid. Han säger att konstitutionen inte skapat den kris EU nu befinner sig i, den har bara exponerat krisen. Nej-resultetet föll inte ner från himlen, säger han.

Fabius vill ta fram en ny konstitution som stryker allt tal om marknadsekonomi och istället ännu hårdare lyfter fram politiska och sociala mål. På frågan om han vill ha protektionism istället för frihandel svarar Fabius att han inte vill ha en fästning Europa, men stärka regleringarna.

Men, frågar tidningen, hur ska Europa kunna stärka sin konkurrenskraft? Fabius svarar att Europa måste fortsätta finnas i toppen när det gäller teknologiska innovationer, Bryssel måste finansiera vetenskapliga och tekniska projekt.

Så talar en socialist. Att teknologiska uppfinningar och nya system kan beställas fram på politisk väg trodde redan Josef Stalin. Men utveckling sker inte i politiska kommittéer, utan drivs av enskilda individer som behöver ett öppet, fritt och stimulerande klimat. Och utveckling kräver konkurrens och belöning för framgång, det som socialismen i jämlikhetens namn inte tillåter.

Man ryser när man tar del av dessa idéer. Men Fabius har rätt i en sak: Europas framtid måste diskuteras i klartext. Konflikten mellan socialism och liberalism i EU ”måste nu föras fram i ljuset”.


Fredag 2005-06-17 / 13.38
FÄRGSTARKE SOCIALISTEN LAURENT FABIUS. I en
intervju i Der Spiegel överraskar Laurent Fabius, den en gång rekordunge premiärministern utsedd av Francois Mitterand. Inför den franska folkomröstningen ställde han sig på nej-sidan, och blev sparkad ur socialistpartiets ledning.

Så att han är en politiker med integritet, förvånar inte. Men han visar också på en ovanlig självdistans, humor och rättframhet.

Tidningen konstaterar att väljarna gav sitt stöd till hans linje, men att hans parti ändå straffar honom, och frågar: ”hur hanterar du det?” Fabius svarar: ”Låt mig citera Edgar Faure, 'Det kan bli ett stort fel att få rätt'.”

Och på frågan om han funderar på att ställa upp i franska presidentvalet om två år svarar han: ”Bara halvt på allvar. Det är så många politiker som hävdar att de inte tänker på presidentvalet att vi kanske får problem att hitta kandidater.”


Fredag 2005-06-16 / 9.08
SNART KAN EU FÅ NYTT LEDARPAR. Times
rapporterar att Tony Blair i kampen om EU-budgeten fått en ny allierad, Tysklands kanslerskandidat Angela Merkel som kan vinna valet i höst. Sittande förbundskansler Gerhard Schröder är ursinnig och menar att Merkels utspel går emot Tysklands intressen. Merkel svarar:
- Man gör inte saken enklare när en sida säger att jordbruksstödet är heligt och att det inte får röras, samtidigt som man kräver flexibilitet av andra.
Kloka ord. Och är det inte så att vi här ser ett nytt ledarpar för EU växa fram? Förr var det Helmut Kohl och Francois Mitterand, de senaste 8 åren Jacques Chirac och Gerhard Schröder. I september kan det bli: Angela Merkel och Tony Blair.

Det vore ett välbehövligt lyft för Europaprojektet. En fräsch nystart. Ja, räddningen för unionen.

Detta ledarpar skulle kunna backas upp av Östeuropas liberala regeringar som också har en sundare hållning till världspolitiken i stort. I alliansen kan också vi i norra Europa, Finland, Sverige, Danmark, och Holland och Belgien ingå för att uppnå målet om en effektivare och smalare union. Frankrike skulle förpassas till välbehövlig vila på avbytarbänken.


Fredag 2005-06-16 / 8.38
DAGENS CITAT. I TV4:s morgonsoffa uttalade sig nyss PM Nilsson om en antiabort-kampanj som använder bilder på aborterade foster:
- Ett övergrepp på de foster de trots allt är.
Inte okej att fotografera, men avliva...


Torsdag 2005-06-16 / 17.08
KARL ROVE HÅLLER REAGAN-TAL. En som verkligen kunde hålla sig till värderingarna och som aldrig föll undan för vänsteretablissemangen var Ronald Reagan. Nu har det tal publicerats som Vita husets biträdande stabschef Karl Rove höll i Ronald Reagans presidentbibliotek i veckan,
Ronald Reagan: Citizen, President, American Hero. Karl Rove lyfter fram Reagan som en jordnära ledare som tog avstånd från utopier:
President Reagan förstod kraften i friheten ... Han stod för en policy som var förankrad i värderingar - och hans värderingar var baserade på djupa insikter i relationen mellan frihet och den mänskliga naturen. Han var ingen utopist; han var realist [och] som realist förstod att det tar tid för mänskliga vanor att utvecklas.

Reagan såg inte medborgare som passiva klienter till staten; han såg dem som energiska och oberoende, själstyrande och talangfulla, stolta och hårt arbetande.
Varför ska detta budskap vara så omöjligt att stå för i svensk politik? Varför gräver man alltid ned sig i detaljer så att man aldrig någonsin ser helheten och värderingarna?


Torsdag 2005-06-16 / 16.36
CENTERPARTIET BÄST - OCH VÄRST. Om man ser till de breda dragen, vilket väldigt få aktiva politiker förmår, står jag förmodligen centerpartiets idétradition närmast i svenskt 1900-talsperspektiv (2000-talet har ännu inte inträtt i svensk politik). Mina värderingar finns utvecklade i idéföredraget i samband med centerstämma 2004,
Varför frihet underskattas och trygghet feltolkas och i en gammal artikel i Liberal Debatt, Centerpartiet och småfolkskonservatismen.

Det handlar om en jordnära verklighetsbild i motsats till utopier, en förankring hos vanligt strävsamt folk och värderingar som - till skillnad från i eliterna - fortfarande är högst gångbara: äganderätten, moralen om att göra sitt bästa och att inte ligga andra till last, stoltheten över den egna kulturen, naturen, gemenskapen och en stor portion misstänksamhet mot expertvälde och statligt förmynderi utövat på distans. Andra partier har sina ideologier formulerade i teoretiska utläggningar, medan centerrörelsens utgångspunkt har varit det lokalsamhälle man lever i och de förhållningssätt som gör att det utvecklas.

Men tyvärr upprättar denna muntliga, eller upplevda, idétradition inga spärrar och gränser för vad som ligger utom ramen för traditionen. Det har gjort att centerpartiet är mer lättpåverkat av politisk korrekthet och ideologiska svängningar i samhällsklimatet än andra. Man har ingen litteratur att falla tillbaka på, inga stora tänkare att leta svar hos. Ett fenomen som gör att centerpartiet har en större andel oreflekterande och obetänksamma förtroendevalda. Företrädare som varken tycks begripa eller respektera det egna partiets idétradition.

Det framkommer väl i Arvid Lagercrantz intervjubok Över blockgränsen där Per-Ola Eriksson kan stå modell för den typ av centerpartistiska makthavare jag starkt ogillar, och i vars fotspår Johan Linander tanklöst traskar vidare (se här och här). I min recension av Lagercrantz bok hävdas:
Eriksson framstår som en extrem pragmatiker för vilken ideologi är något fullständigt främmande. Politik är att slåss om vem som ska få ratta lite på spakarna i kontrollrummet som styr samhället.
Med andra ord: vissa centerpartister har lätt, mycket lätt, att inta en socialistisk hållning så fort de kommer nära makten. Man reflekterar inte ens över att man använder lagstiftningen som en leksak, en skrivbordsprodukt, och därmed sviker allt det som partiet egentligen står för: småfolkets rätt att slippa styras uppifrån av konstlade regler och påhitt. Man prioriterar frågor som inte är viktigast för folket, utan det som ska ge dem själva en fjäder i hatten hos andra i stockholmseteblissemangen.

Jag tror centerns idétradition är något som behövs i vår tid då vi måste hitta tryggheten någon annanstans än i staten. Vi kan återupptäcka lokalsamhället. Men istället springer Linander och andra bort från idéarvet för att omfamna ett i etablissemangen korrekt överhetsperspektiv. Det gör mig både förbannad och besviken.


Torsdag 2005-06-16 / 13.12
BORGERLIG FARA I NETTOFLÖDEN. I SCB:s stora
partisympatiundersökning (urval: 9 326 personer) har de borgerliga tagit över majoriteten från vänsterblocket. Men det största väljarflödet sker inte över blockgränsen, utan inom det borgerliga blocket. Det är en förklaring till varför man historiskt haft så svårt att hålla sams.

Sedan valet 2002 har 5,1 procentenheter flyttat sig över blockgränsen (3,4% till m, 1,3% till fp, 0,4% till c). Mellan vänsterpartierna har bara 0,7 procentenheter rört sig. Mellan de borgerliga 5,7 procentenheter (5,2% till m, 0,3% till c, 0,2% till fp).

Det gör det nästan omöjligt för borgerliga partier att låta bli att i valrörelsens slutskede försöka locka andra borgerliga väljare. Det är inte bara enklare politiskt, där finns också flest rörliga väljare att hämta.

Därför anser jag en partiledardebatt som den igår mindre viktig än att försöka utröna om samarbetet i alliansen utvecklas och blir en så stark gemensam grund att man inte, när det hettar till, faller tillbaka i gammalt mönster.


Torsdag 2005-06-16 / 11.12
TALANDE RIKSDAGSDEBATT OM KINA. Efter partiledardebatten igår kväll hölls en intressant
debatt om vapenexport, som kom att handla om EU:s propåer om att häva exportförbudet till Kina. Debattknepen avslöjar också ett och annat om riksdagsledamöternas hållning till världen. Cecilia Wikström (fp) pekade på den ohederliga både-och-hållning som utrikesutskottets betänkande intagit och hamnade i debatt med Kent Härstedt (s):
Wikström citerar ur betänkandet: "Sverige står bakom Europeiska rådets beslut från den 17 december 2004 om att EU skall fortsätta arbeta för ett hävande av embargot mot Kina". En bit längre ned står det: "Det ligger heller inte i Europas strategiska intresse att häva vapenembargot mot Kina." ... Detta är ju ett fullständigt moras vad gäller intellektuell redbarhet. Om Kent Härstedt propagerar i talarstolen för den här utskottstexten undrar jag om pressmeddelandet från 2000 inte längre gäller, om uttalandena om mänskliga rättigheter inte längre gäller. (anf 158)

Härstedt: I det här hänseendet handlar det inte om att vi tillsammans med majoriteten i utskottet är för att vi ska exportera mer till Kina. För övrigt är det faktiskt så att vi valde att inympa hela texten, som jag antar att du har varit med och utformat, och när vi lyfte in den i majoritetstexten ville du skriva en ny text. Du har faktiskt varit med och utformat majoritetstexten i det här hänseendet. Men jag tror att du blev så upprörd för att du kände att du inte skulle få din Kinadiskussion så därför ville du skriva en ny text. Det är faktiskt sanningen. Det är glasklart vad vi i majoriteten står för i det här hänseendet. Vi står naturligtvis inte för att lätta upp exporten till Kina. Det har vi skrivit glasklart i texten. Att göra en sådan stor Kinadebatt av det här känns verkligen som att göra en höna av en fjäder. (anf 159)

Wikström: Inkonsekvensen är det jag vänder mig emot, inte enskilda delar av texten utan den sammantagna inkonsekvensen. (anf 160)

Härstedt: Med all respekt tycker jag att du återigen gör någonting väldigt stort av det som faktiskt bara handlar om en nyansskillnad i synsättet. (anf 161)
Är det inte rätt fantastiskt att Härstedt skyller synnerligen förvirrade skrivningar på oppositionen? Inte nog med att socialdemokratin går i opposition mot sig själva i varje valrörelse, nu hävdar man att det är oppositionen som är ansvarig för majoritetens skrivningar i riksdagen. Tar inte socialdemokratin ansvar för något numer?

Härstedt reducerar till ”nyansskillnader” två skrivningar där den ena säger ja och den andra nej till Kinaexport. Nyansskillnad? I riksdagens värld ...


Torsdag 2005-06-16 / 10.36
EU-KRISEN BOTTNAR I POLITIKERNAS FOLKFÖRAKT. I nättidningen Spiked publicerar professorn i sociologi vid universitetet i Kent, Frank Furedi, en tänkvärd essä:
From Europe to America: the populist moment has arrived. Han visar på likheter hos de politiker i Europa och USA vars värderingar varit drivande i utformningen av välfärdsstaterna det senaste halvseklet, efter andra världskriget. Dessa politiker som byggt ut den offentliga sektorn präglas idag av ett allt större förakt för folket. Det är som om de väntat sig att få fortsätta bestämma, och blivit förbannade över att folk inte längre gör som det var tänkt.

I USA syns det tydligt i boken What's the Matter with Kansas? där Thomas Frank skriver: ”Att folk inte förstår sitt eget bästa intresse är allt vad amerikanskt politiskt liv handlar om”. Frank är förbryllad över att lågavlönade i mellanvästern röstar på republikanerna, som är för sänkta skatter, istället för på demokraterna som vill ”hjälpa” de lågavlönade med bidrag (mer om boken här och här).

I Europa, skriver Furedi i sin essä, betraktas inte bara folk som politiska analfabeter, de karaktäriseras också som fåntrattar (simpletons) som lättledda kan falla för demagoger. Och i Bryssel-bubblan är alla demagoger som är kritiska mot EU-projektet.

I USA, skriver Furedi, finns denna attityd systematiskt artikulerad hos demokratiska partiets aktivister, som inte för sitt liv kan förstå varför så många arbetare röstar republikanskt. Enligt George Lakoff, en av de mer inflytelserika tänkarna inom demokraternas vänsterflygel, ”röstar folk inte nödvändigtvis för sitt eget bästa”.

Enligt detta synsätt, då medborgarna inte kan bli betrodda att förstå de finstilta i politiska förslag, måste viktiga beslut överlåtas på professionella politiker. Andrew Duff, liberal EU-parlamentsledamot, menar att fråga folket är bortkastad tid (distraction) och bara försvårar nödvändiga beslut. Efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland har han sagt: ”erfarenheten gör att man ställer sig frågan om det alls var lämpligt att underställa EU-konstitutionen ett lotteri av okoordinerade nationella folkomröstningar”.

Frank Furedi menar att vänstern oftast inte direkt avfärdar medborgarnas mentala kapacitet i en kultur som förväntas vara anti-elitistisk. Det är därför föraktet vanligtvis kanaliseras genom vaga formuleringar och antydningar.

Hans slutsats är att olika folkliga och populistiska rörelser kommer att växa sig starka. Dessa rörelser kan demoniseras eller betraktas som fenomen som visar på ett genuint engagemang. Det borde kunna ge möjlighet till en demokratisk pånyttfödelse, men tyvärr tar inte den etablerade politiska klassen tillvara möjligheterna.


Onsdag 2005-06-15 / 22.40
IRAK SAKNAR LEDARE. Inget naturligt ledarskap har trätt fram i Irak, så som Hamid Karzai gjort i Afghanistan. Den irakiske historikern Kanan Makiya
säger till Thomas Friedman i New York Times:
- Vi har ingen gestalt att samlas runt just nu. Ayatolla Ali al-Sistanis motsvarighet på den demokratiska fronten har inte dykt upp. Visst gjorde amerikanerna många misstag, men i nuvarande skede kan allt mindre skyllas på dem. Bördan ligger hos irakierna. Och vi har ännu inte svarat upp mot de stora möjligheter vi har framför oss.
Insiktsfulla ord. Friedmans egna kommentarer är däremot mindre skarpa. Han kör sin gamla kritik om att det är för få amerikanska soldater i Irak. Och att det rådande säkerhetsläget förhindrar ett ledarskap att växa fram. Det tror jag inte på. Irakier har länge levt under nyckfullt hot, inte från självmordsbombare men ett lika dödligt hot: Saddam Hussein.

Bristen på ledare kan rent av vara ett resultat av Saddams utrensningar. Han kan ha dödat alla med intellekt och ledaregenskaper utöver det vanliga, eftersom de utgjort potentiellt hot mot honom själv. Saddams idol är ju trots allt Josef Stalin.

Om så är fallet kommer det att dröja ännu några år innan den generation vuxit till sig som Saddam inte kunnat sätta klorna i. Men gör dessa motgångar att det varit bättre om Saddam fått fortsätta låta Irak vara en enda stor tortyrkammare? De som svarar ja på den frågan kan inte värdera människors frihet särskilt högt.


Onsdag 2005-06-15 / 22.08
EGYPTEN PÅ RÄTT VÄG? Ledaren i Times,
Dicing with democracy, summerar goda och dåliga tecken i Egyptens utveckling mot demokrati. Att liberale Ayman Nour fängslades när han meddelade att han tänkte ställa upp mot Hosni Mubarak i presidentvalet i september ger en bild av hur nervös statsledningen är. Men det internationella trycket för demokratiska reformer i Mellanöstern har aldrig varit större, konstaterar ledaren. Och de reformvänliga i landet har redan gjort mycket för att skapa en friare ekonomi och de är angelägna om att gå vidare. Times hoppas att Mubarak blir en oväntad förebild för reformer i arabvärlden.

Det tryck Egypten utsätts för kommer från USA. Trycket skulle öka om Europa tydligt demonstrerade, också i handling, att vi delar USA:s uppfattning om vad som måste ske i Mellanöstern. Se där en uppgift som skulle kunna ge EU en roll igen.


Onsdag 2005-06-15 / 19.02
RIKSDAGSMAN HOTAR DENNA BLOGG. Jag fick nyss ett mejl där riksdagsman Johan Linander (c) anser att min kommentar om hans rapport (se
här) är ”en kränkning” och han skriver:
Du ligger mycket nära förolämpning enligt BrB 5:3, varför ska jag acceptera det?
Tack och lov lever vi inte i Sovjetunionen. Jag visste att många riksdagsledamöter är skitnödiga viktigpettrar utan vare sig begåvning eller stil. Men att de inte har förstått vad demokrati och yttrandefrihet går ut på, är något förvånande.

Om Johan Linander tror att han kan skrämma mig, har han givit sig på fel person. Hans hot uppmuntrar mig snarare till att i fortsättningen särskilt granska hans riksdagsarbete och här i bloggen ge ärliga rapporter om han får upp näsan över skittunnans kant.


Onsdag 2005-06-15 / 18.12
VALET I IRAN BOJKOTTAS AV REFORMVÄNLIGA. När Mohammed Khatami oväntat vann presidentvalet 1997 var hoppen stora i och utanför Iran om att landet skulle reformeras i frihetlig riktning. Så blev det inte. Det fundamentalistiska prästerskapet med ayatollan Ali Khamenei i spetsen har ett starkt och hårt grepp om makten.

Därför är det något av parodi över det presidentval som hålls på fredag. Alla framträdande kandidater vill framställa sig som reformvänliga, men den reformvänliga studentrörelsen tror inte på någon av dem och uppmanar iranierna att bojkotta valet.

Tyska tidskriften Der Spiegel, som stod på Saddam Husseins sida i Irakkriget, har publicerat ett långt reportage som också är något av en parodi. Artikeln
The Last Chance for Reformers in Iran lyfter fram Mohammed Ghalibaf, en tidigare chef inom säkerhetsstyrkorna, som en reformkandidat...

Också en gammal rådgivare till revolutionsledaren 1979, ayatollan Khomeini, ställer upp: Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Han tillhörde självfallet de hårdföra, men säger sig också vara något av en reformvän. Men det är nog så att vem som än vinner är det Khamenei och väktarrådet som bestämmer. Några steg mot verklig demokrati är inte att vänta.


Onsdag 2005-06-15 / 17.31
VACLAV HAVEL: AUNG SAN SUU KYI FYLLER 60! Medborgarrättskämpen och förre tjeckiske presidenten Vaclav Havel hyllar i dagens Washington Post fredspristagaren Aung San Suu Kyi som i tre omgångar suttit i husarrest i Burma sedan 1989:
A Rose for the 'Unfree'.

Samtidigt riktar han en appell till EU: lär er av ert fiasko med Kuba! Sluta med era naiva försök att skapa dialog med diktaturer som Kuba och Burma. Sätt istället hård press på dem.

Ja, när ska EU lära sig att stödja demokratiutveckling istället för ”stabilitet” som gynnar diktaturer?


Onsdag 2005-06-15 / 17.18
ÅSA LINDERBORGS VÄNNER ERKÄNNER HALSHUGGNINGAR. I Aftonbladet brukar Åsa Linderborg försvara mord på civila i Irak (se blogg
18 maj). Christopher Hitchens berättar i Slate om reality-TV i Irak:
En favoritprogram på TV i dagens Irak är den melodramatiska reality-showen Terrorism in the Grip of Justice som sänds av public-service kanalen Al Iraqiya (kräver inte parabolantenn), och som visar erkännanden av infångade ”motståndsmän”, mest utländska krigare. Om möjligt, visar man också de videor som dessa personer filmat, exempelvis när de skurit halsen av sitt offer, och sedan, betydligt mindre modiga, får berätta varifrån de kommer, hur de undervisats om och övat på att hugga huvudet och skära halsen av djur, och andra detaljer i rörelsen. Ibland konfronteras dessa typer med deras offers familjer. Vid andra tillfällen har de kunnat berätta för familjer till saknade vad som hänt deras anhöriga. Syftet är att avmystifiera de heliga krigarna och uppmuntra civila att tipsa så att fler kan fångas in.
Det är dessa typer och deras aktiviteter som svenska kommunister stödjer i Irak. Kan man sjunka lägre?


Onsdag 2005-06-15 / 10.04
JOHN MCCAIN ALLT STARKARE. I takt med att George W Bush blir allt mattare, i likhet med alla andra presidenter under sin andra period, blir spekulationerna om hur han ska befästa sitt politiska arv genom efterträdare allt starkare. Eftersom vicepresidenten Dick Cheney inte ställer upp blir spekulationerna vilda och underhållande.

En som kraftigt stärkt sin ställning under våren är senator
John McCain, genom att stå för en våghalsig uppgörelse om domarnomineringar med demokrater, en uppgörelse som konservativa gick till hård attack emot, men som nu visat sig vara ett genidrag. Inte nog med att spärren mot flera år gamla nominerade och starkt nyliberala och konservativa domare, som Janice Rogers Brown, nu upphävts - genom att få henne godkänd blir det mycket svårt att hävda att andra domare är för 'extrema' för att få gå till omröstning och godkännas i senaten.

I Washington Post spekulerar EJ Dionne: McCain May Be Bush's Ticket. Även om dessa två män har svårt för varandra personligen, är de viktiga för varandra. McCain är betydligt mer liberal i sociala frågor, men står bakom den utrikespolitiska doktrin som George W Bush sjösatt om att sprida demokrati i världen. Och genom att låta brodern Jeb Bush bli sin vicepresidentkandidat kan McCain få hela Bush-familjens kontaktnät och uppbackning. Eftersom McCain kommer vara 72 år om han svär presidenteden efter nästa val, och bli den älste tillträdande presidenten någonsin, är chanserna goda för Jeb Bush att ställa upp fyra år senare.

Hur stark McCain är just nu framgår av John Avlons artikel i New York Sun: Independent President In 2008?. Avlon tror att John McCain skulle kunna vinna som oberoende presidentkandidat vid sidan om de två traditionellt starka partierna. Detta eftersom båda partierna satsar på att tillfredsställa sina extrema aktivister på vänster- och högerkanten. Det betyder att man övergivit mitten. Detta trots att allt fler amerikaner registrerar sig som 'oberoende' snarare än som 'demokrat' eller 'republikan'.


Onsdag 2005-06-15 / 9.23
OPINIONSMÄTNINGAR GER SVAR. Chuck Asay har gjort en
satirteckning om logiken bakom opinionsmätningarna (tipstack: Hektor). En teckning att ha i minnet nästa gång någon använder opinionsmätning för att hävda att man har folket med sig...


Tisdag 2005-06-14 / 22.56 länk
KORTA ÄR STRUKTURELLT DISKRIMINERADE! Långa män (över 182 cm) får bättre jobb och tjänar mer än korta (under 165 cm), enligt ny forskning från National Institute for Statistics and Economic Studies i Paris.

Eftersom jag tillhör den missgynnade gruppen hävdar jag - naturligtvis - att vi kortväxta är utsatt för en strukturell diskriminering!!!

Jag kräver att få en professur i sociologi för att forska om denna strukturella diskriminering av kortväxta, varför inte på Uppsala universitet (där verkar ju redan professor Masoud Kamali som hävdar att alla svenskar är rasister och professor Eva Lundgren som forskar för att utröna om alla män är potentiella ritualmördare, så där skulle jag säkert kunna få nyttiga tips om hur långa kan utmålas som djävulens utsända). Ett mer eftersatt forskningsfält får man leta efter.

Om regeringen vägrar? Det skulle ytterligare bevisa hur starka strukturerna som motarbetar kortväxta är, de sitter så djupt att Mona Sahlin och andra politiker inte ens tänkt på hur diskriminerande de är mot män som är kortare än normallängd.

Jag inser också att jag måste starta en riksorganisation, varför inte Riksorganisationen för korta i Sverige, Roks. Eller är den förkortningen upptagen? Staten och kommunerna måste skjuta till ett antal miljoner, varför inte avrunda till 100 miljoner första året? Det är viktigt att kunna stötta och hjälpa alla män som går miste om karriär och lyckligt liv eftersom de utsätts för ett glastak - eller är det ett glasgolv? - som hindrar oss att utveckla vår fulla potential. Vi är djupt olyckliga - allihop. Även dom som inte vet om det - än. Vi är offer för en djupt förtryckande struktur där långa personer alltid är överordnade korta.

Om riksdagen inte beviljar 100 miljoner? Det visar hur starkt föraktet, ja, rasismen mot kortväxta är. Problemet är inte vi kortväxta, utan alla av normallängd och längre som inte erkänner hur mycket de diskriminerar dem som är kortare än dem själva. Ansvaret för de kortväxtas brist på karriär ligger inte hos de korta, utan hos de långa som besätter alla toppjobb.

Sedan kräver jag att kroppslängden på alla ministrar, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar och styrelseledamöter i börsbolag omedelbart offentliggörs! Det kommer att avslöja hur liten andel av svenskt offentligt liv som tillfaller kortväxta. Det måste förändras! Nu! Omdelbart! Därför krävs en kvoteringslag som innebär att massor med uppdrag går till kortväxta.

Jag står till förfogande för allehanda roliga och välavlönade uppgifter. Jag har inte erfarenhet och kunskap för alla, men det spelar ju ingen roll - kvotering är viktigare: alla betydelsefulla poster måste ha en jämn fördelning mellan olika kroppslängdskategorier, exakt hur många måste forskningen utvisa. Det är bara med dessa offensiva åtgärder som kroppslängdsmaktsordningen kan brytas.

De som hävdar att detta strukturella system mot kortväxta inte existerar har inte satt sig in i frågan. De är okunniga! De förnekar något som finns i deras vardag, men som de vägrar se. Och deras attityd visar hur starkt det strukturella förtrycket är mot oss kortväxta!

Så hit med 100 skattemiljoner! Och några professurer! Och några styrelseposter i börsbolag! Jag lider under det strukturella systemet!


Tisdag 2005-06-14 / 14.44
FRANKSKA NEJET STÖRRE ÄN BERLINMURENS FALL? I samma Axess (ej online) intervjas franske statsvetaren Dominique Moïsi. Han menar att det franska nejet till EU-konstitutionen är en mycket stor historisk händelse:
- Den 9 november 1989, Berlinmurens fall, blev i symbolisk mening kalla krigets slut. För framtida historiker kanske den 29 maj 2005 utgör slutet på efterkrigsperioden. Med det menar jag ett slut på bilden av andra världskriget som vägröjare för Europas uppbyggnad. För de unga är den bilden, av miraklet Europa, inte en realitet. Den motiverar dem inte.
Den slutsatsen har tidigare dragits
här i bloggen. Men att jämföra nejet med Berlinmurens fall är att överdriva. Murens fall innebar att tiotals miljoner människor befriades från socialismens och kommunismens förtryck. Någon liknande befrielse leder inte nejet till. Hur trög Brysselbyråkratin än är kan den inte liknas vid det gamla Östeuropa.

Men Moïsi har ju rätt i sin slutsats: unionen står inför en dramatiskt förändrad verklighet.


Tisdag 2005-06-14 / 14.25
EU I HABSBURGSK PARALLELL. Kay Glans gör i nya numret av Axess en träffsäker
analys av vad EU hittills har handlat om:
De forna fienderna Tyskland och Frankrike trycktes samman, den ena för att be om ursäkt för sina stormaktsaspirationer, den andra för att kunna behålla dem.

Tisdag 2005-06-14 / 14.25
CENTERPARTISTISK PENISFÖRLÄNGARE. Jag avskyr dem som använder lagstiftningen för billiga politiskt korrekta utspel. Det senaste exemplet står riksdagsman Johan Linander (c) för i sin rättspolitiska
rapport. Till DN säger han: ”Den som köper sex av någon som uppenbart tvingas att sälja sig ska dömas till ett långt fängelsestraff.”

Lagstiftningsmakten bör man handskas varligt med och inte använda som politisk penisförlängare, om uttrycket tillåts. I en rättsstat måste det finnas vissa proportioner mellan brott och straff. Riksdagsledamöterna lyfter inte ett finger för att stoppa den ökande brottsligheten som drabbar hundratusentals medborgare i vardagen. Men vifta med långa fängelsestraff när det gäller sexköp går bra. Linander borde veta att grov misshandel som regel ger några få månaders fängelse. Ett överenskommet samlag ska allså straffas hårdare än att halvt slå ihjäl någon på gatan. Den moraliska paniken i Roks anda har tydligen blåst ut allt sunt förnuft, inte bara från Rosenbad utan också från partikanslierna.


Tisdag 2005-06-14 / 10.41
I STRUKTURERNAS LÅTSASVÄRLD. Det regnar nu utredningar som talar om förtryckande ”strukturer”. Ordet struktur är så populärt eftersom det är abstrakt och varken kan bevisas eller motbevisas. Claes Arvidsson avslöjar i sin
ledarartikel i Svenska Dagbladet logiken bakom struktur-retoriken:
Fördelen med den vetenskapsideologi som Lappalainen lutar sig mot är att alla som inte erkänner problemformuleringen eller den verklighet som följer av denna, kan avfärdas som själva varande en del av den etniska maktstrukturen och därför är oförmögna att kunna eller vilja erkänna att den finns. Kort sagt, det är "Lundgrenvarning" också över den här viktiga delen av regeringens politik.
Varje gång vi hör 'struktur' som förklaringsmodell kan vi hånskratta - antingen rakt ut, eller inombords. De som talar i dessa termer talar strunt. Inget annat.


Tisdag 2005-06-14 / 9.17
EU-LEDARNA FÖROLÄMPAR VARANDRA. Det
rapporteras att Jacques Chirac tänker vägra hålla presskonferens tillsammans med Tony Blair när Blair besöker Paris idag. Och det väckte förvåning i Berlin igår när Blair anlände dit på sin rundresa, och använde kvällen för långa samtal med oppositionsledaren Angela Merkel som i valet i september kommer att försöka besegra Gerhard Schröder.

Det kan bli ett stormigt toppmöte på torsdag...


Tisdag 2005-06-14 / 9.07
STEYN: KOMMUNIST-KINA KOMMER INGEN VART. Mark Steyn har en helt annan uppfattning om Kina än Henry Kissinger. Steyn tar sig an alla som tror på Kina i sin
kolumn i Daily Telegraph (tipstack). Kina sägs vara 'ett land, två system':
Hur länge kan dessa två system existera tillsammans i ett land och vad kommer att hända när de kolliderar? Om folkrepubliken nu blivit världens workshop, är kommunistpartiet elefanten i den kinesiska glasbutiken ...

De inre motsättningarna i kommunist-kapitalismen kommer, till slut, att bli övermäktig dagens arrangemang i Peking ...

Till skillnad från den demoraliserade sovjetiska nomenklaturan accepterar Pekings ledarskap att saken är förlorad: till skillnad från de flesta utländska bedömarna anser de inte att den första ekonomiskt framgångsrika kommunistsystemet enbart är en övergångsfas till ett fritt samhälle.

Mao är, trots att han fick bättre press än Hitler och Stalin, den störste massmördaren i historien, med dödstal som är tio gånger högre än nazisternas ... Och maoister med aktier är fortfarande maoister - särskilt när de äger en robust portfölj av privilegierade positioner inom statsapparaten...

2000-talet kommer att bli ett anglosaxiskt århundrade, med Amerika, Indien och Australien i ledningen. Anti-amerikaner som satsar på Peking kommer att upptäcka att kinabutiken mest visade sig bestå av en massor av skräp.


Måndag 2005-06-13 / 10.06
FYRA MYTER OM EUROPAPROJEKTET. Wall Street Journal
listar det vanligaste snacket från EU-eliterna - och mosar det. Jag säger inte att tidningen har rätt i allt, men den tar upp aspekter vi måste våga diskutera. Framför allt europaentusiaster måste sluta med den glättiga reklamkampanjen och börja tala om Europa som det är.
Myter:
1) Europas historiska problem är nationalism. Visst, Adolf Hitler var nationalist, men nationalism är inte Hitlerism och Hitlerismen var inte främst nationalism utan totalitarism. Och som kontrast: kommunistregimerna i Östeuropa efter andra världskriget var uttalat 'internationalistiska' i sin utblick. Men det gjorde knappast Europa bättre.

2) Eftersom nationalism är problemet, måste Europa vara lösningen. 2002 sa Tony Blair: 'Vi behöver mer av Europa, inte mindre.' Efter östutvidgningen gratulerade Europas ledare varandra för att ha gjort kontinenten fri och hel. Men faktum är att kontinenten varit fri i 15 år när utvidgningen kom till stånd. Det är inte EU som skapar det goda, utan den goda utvecklingen som gjort EU möjlig.

3) Den Europeiska lösningen fixar framtiden. Politiker i Europa vill tro att EU skapar den ekonomiska utveckling som ger välstånd. Den bilden är falsk. Schweiz och Norge är Europas rikaste länder och de är inte med. Irland har blivit rikt, men mer på grund av radikala marknadsekonomiska reformer än EU-bidrag. De marknadsekonomiska reformer andra EU-politiker är så emot.

4) EU har något större att erbjuda världen. I ekonomiskt hänseende har man erbjudit korporativism och en stor välfärdsstat som sägs vara mer human än amerikansk 'cowboy kapitalism'. I internationell politik står man för dialog och multilateralism. Ändå gjorde den mjuka europeiska diplomatin ingenting för att stoppa massmördandet på Balkan och den har visat sig irrelevant i kampen mot terrorism. När det gäller ekonomin sackar man efter och bygger upp en arbetslöshet som inte skådats sedan 1930-talet.

Måndag 2005-06-13 / 9.38
ORDKRIGET I EUROPA TRAPPAS UPP. När Frankrikes europaminister sa att Storbritanniens rabatt ”trotsar all logik”
svarade Storbritanniens utrikesminister att han avfärdar kritik från ”bedragna EU-ledare”, bedragna av sina väljare i folkomröstning om konstitutionen.

Om EU-toppmötet i veckan, när konstitutionen redan ligger i spillror, också ser till att EU-budgeten gör det, ja, då kan man börja undra om unionen alls kommer att överleva.


Måndag 2005-06-13 / 9.25
NÄR FRANKRIKE NYSER... Om tillståndet i Frankrike skriver Will Hutton i Observer:
When France sneezes.... Avståndet mellan den politiska eliten och folket är enormt i Frankrike och risken finns att den femte republiken rasar in. Framförallt, skriver Hutton, finns ingen som helst känsla av framsteg i Frankrike: där finns en genomgripande rädsla för att framtiden kommer att bli värre än idag.

En sak står helt klar: den franskledda europeiska integrationen är över.

Men vi har alla kommit varandra närmare i Europa och när en större nation som Frankrike har problem drabbar det oss alla. Frågan är hur. ”När konvulsioner drabbar Frankrike förändras Europa och vi har bara sett början”, avslutar Hutton.