De kan inte mena allvar. Inga direkta attacker mot Irakinvasionen som delegaterna så kraftfullt motsätter sig? Tror inte partiet på någonting längre? Svaret kom efterhand som veckan gick. Demokratiska partiet tror på hämnd, men att det ska ske med kyla och enligt instinkten som säger: var inte arg - ge igen. För det här är ett argt parti.

Och jag vågade börja drömma. Kanske är det demokratiska partiet på väg att återskapa den starka säkerhetspolitiska trovärdighet man hade under Truman och Kennedy. Kanske denna uppvisning i McCainiansk muskulösa moderation inte bara är en maskerad utan på riktigt.

Jag skulle inte gått tillbaka och läst talet. Jag skulle aldrig under fredagens dagsljus analyserat de ord som Kerry levererat så kraftfullt kvällen innan.

Vilken osammanhängande katastrof. När du verkligen läser och söker innehåll finner du att talet undflyr varje tuff fråga och kommer ut på båda sidor av varje större angelägenhet. Irakfrågan behandlas skamligt undvikande … Varje gång en gest ges i riktning mot större försvarsinsatser finns signaler i motsatt riktning om reducering av våra åtaganden och hemtagande av våra trupper …

Så nu är jag desillusionerad. Det demokratiska partiet genomgår ännu ingen genuin pånyttfödelse i modererande riktning.

Framför allt verkade konventet och Kerrys tal designat för att övertyga amerikaner om att de med trygghet kan ta steget att ersätta överbefälhavaren mitt under ett krig … Ändå lämnade talet öppningar som republikanerna kan exploatera under kommande veckor. Talet erbjöd inga nya detaljer om Kerrys plan för att stabilisera Irak. Inte heller framgick om Kerry tycker kriget var ett misstag.

Senatorerna Kerry och Edwards hade inte behövt rösta för resolutionen som auktoriserade Irakkriget. Men de gjorde det. Nu säger de sig vara lurade - vilket indikerar att de nu anser att Amerika inte skulle gått i krig. Varför ska amerikaner lyssna på dom nu?

Demokraterna hade inte behövt nominera kandidater som stödde kriget, men de demokratiska sympatisörerna valde av någon anledning att göra det. Enligt opinionsmätningar är tre fjärdedelar av de demokratiska väljarna emot kriget. 86 procent av konventets delegater är emot kriget. Ändå: 100 procent av de demokratiska kandidaterna i presidentvalet [Kerry och Edwards] röstade med den republikanske presidenten Bush om Irak.

Amerika är mitt i ett krig och talarna på konventet har inte på allvar kunnat ta upp kriget på ett ärligt vis. Många kan inte säga vad de verkligen tycker. De måste låtsas att de håller med om en politik de avskyr.

Det visade sig nu att Howard Dean inte bara skulle varit en företrädare som de kunnat tro på, utan också en kandidat med ett budskap som de uppenbart tror på.

Under torsdagskvällen visades en man upp som har en beundransvärd personlig historia och goda meriter, men det kan inte ändra mentaliteten hos dem som inte håller med honom. Om demokraterna vill ha en antikrigskandidat, skulle de valt en sådan.

Någonstans på vägen har TV slutat rapportera om kandidaternas politik och i stället fokuserat på triviala ting som påstås avslöja deras personligheter.

Inför ett demokratiskt konvent då kandidaten ska bevisa sin hållning i två allvarliga frågor - utdragna militära strider i Irak och en bräcklig ekonomi - fördunklade Kerry sin presentation i en störtskur av mångordiga formuleringar som var svåra att följa och som stressades fram av tidsbrist.

Kerrys tal handlade om att tejpa över [och dölja]. Uppgiften försatte kandidaten i den märkliga positionen att kamouflera sina egna pessimistiska erfarenheter från Vietnam och i en mycket annorlunda och positiv ton hävda att Vietnam, i likhet med andra världskriget, visade en generations styrka mitt i ett misslyckat, men nobelt äventyr.

Demokraterna har på detta konvent börjat bekämpa en tre årtionden lång attack från republikanerna om sociala frågor, värderingar och patriotism. Sedan sent 1960-tal har republikanerna karaktäriserat demokrater som vänsterradikaler långt utanför mittfåran… Bill Clinton hade vissa framgångar i att bekämpa dessa anklagelser, i huvudsak genom att säga att demokrater delar samma värderingar som republikaner. Men på detta konvent har demokraterna - inklusive, intressant nog, Clinton själv - kastat den defensiva hållningen och gått på offensiven.

Därför träder ett nytt huvudtema fram för höstens valrörelse: republikanerna är partiet som splittrar nationen och som bara kan vinna genom att sätta en grupp amerikaner emot en annan.

Hur dessa talare och delegater uppträdde under 1960-talet säger mer än deras uppdaterade image, en image som nu visar upp symboler och retorik om patriotism och religion som många av dessa vänsteraktivister skulle fnysa åt, om det inte vore valår. I politiken väger fakta inte alls lika tungt som retorik. Och vid detta konvent har fakta systematiskt dolts bakom retorik.

Den ändlösa paraden av berättelser om personliga livsöden på konventet är ytterligare en vilseledande manöver som för bort intresset från partiets politiska agerande och är därmed en förolämpning mot väljarnas intelligens.

Jag kommer inte att skära i bidragen.
(I will not cut benefits.)

Sedan höll [Clintons utrikesminister] Madeleine Albright ett generellt osammanhängande tal som samtidigt lovade att John och John aldrig kommer att föra USA i krig, men när de gör det skall de verkligen 'kick as'. Och förresten, Madame, exakt varför skulle USA agera i Balkan, men inte i Irak?

Nyckelordet tycks vara optimism och slogan är 'Amerika kan bättre'. Det framstår för mig som en fejkad Reaganism... De talar om hur fantastiskt Amerika är i en mening, men i de följande fem talar de om hur fruktansvärt allt är. Om allt är så dåligt, vad finns där att älska?

Och sa han inte till de 140.000 män och kvinnor som strider i Irak att de är där på grund av ett misstag? Genom att ihärdigt anse att vi är i Irak eftersom vi 'vill vara där' snarare än att vi 'måste vara där' säger han till dem att de riskerar livet för ett äventyr som inte är nödvändigt. Fakta säger oss att vi inte blivit attackerade på hemmaplan eftersom terroristerna är på flykt från grottorna i Afghanistan och från byggnad till byggnad i Irak - jagade av våra hjältemodiga unga män och kvinnor.

Det lät som det var skrivet av en kommitté. Men det är en lustig ironi att Kerry är en kommitté i sig själv. Talet reflekterade talarens brinnande önskan att få vara allt till lags på en gång och säga något 'smart' om allting ... Värst av allt för Kerry: han kan inte skämta. Humor är kanske det viktigaste psykologiska verktyget för politiker, särskilt för dem som har så dålig förmåga att kommunicera andra känslor. Skämt etablerar en känsla mellan talaren och publiken: 'jag ser världen på samma sätt som du'.

- Det här är det bästa tal jag någonsin hört av John Kerry, säger CBS-kommentatorn Bob Schieffer.

- Det bästa tal jag någonsin sett John Kerry leverera på länge, säger ABC's politiska redaktör Mark Halperin.

- Mycket starkt anförande. Fantastisk stämning. Lite överraskande att han betonade säkerhetsfrågorna så mycket. Ikväll är jag mer optimistiskt än förut. Jag tror han har en viss chans att vinna över Bush, säger Lars Leijonborg på telefon till Aftonbladet.

Jag kommer att vara en överbefälhavare som inte lurar oss i krig ... Tänk om vi hade ett ledarskap som är lika bra som den amerikanska drömmen, så att trångsynthet och hat aldrig mer stjäl hoppet om en bättre framtid från någon amerikan.

Det mest uppenbara att säga om Kerrys tal är att det var alldeles för långt. Vi får hoppas att det var ett medvetet val, och inte en olyckshändelse. Men han kanske inte förmådde redigera det, eller så kunde rådgivarna inte bestämma vems retorik som var bäst, eller så hade ingen givits rätten att rensa ut den tredjedel som borde tagits bort så att resten av budskapet fick tid att andas och publiken tid att reagera. Men det var kanske ändå, på sätt och vis, till Kerrys fördel. När han tvingades rusa genom talet försvann delvis den tråkigt mästrande ton som brukar vara hans stil. Men det var ett B-framträdande, dock inte lika katastrofalt som Al Gore inför förra valet.

En del av talet var så pompöst och självförhärligande att jag nästan skrattade. Kan du tänka dig att han sa det här:

- Nu är jag inte den som drar slutsatser av slumpen, men gissa i vilken del av sjukhuset BB låg? Jag hittar inte på det här. Jag är född i the West Wing!

Vi kommer att leda en stark allians. Vi kommer att stärka hemlandets säkerhet, skydda våra gränser, våra kemiska industrier och stödja våra brandmän, vår polis, våra militärer… Vi kommer alltid att använda vår militära styrka för att skydda det amerikanska folket. Och vi, John och jag, kommer att ha ett klart och omisskänneligt budskap till al-Qaida och andra terrorister: Ni kan inte fly. Ni kan inte gömma er. Vi kommer att förgöra er.

Med en ny president som stärker och leder våra allianser kan vi få NATO att hjälpa till med att skapa säkerhet i Irak. Vi kan försäkra att Iraks grannar, som Syrien och Iran, inte står i vägen för ett demokratiskt Irak. Vi kan stimulera Iraks ekonomi genom att få andra länder att efterskänka deras skulder och delta i återuppbyggnaden. Vi kan göra detta för det irakiska folket. Vi kan göra det för våra egna soldater. Och vi kommer att få det gjort på rätt sätt. En ny president kommer att få världen på vår sida, och med det ett stabilt Irak, en reell chans till frihet och fred i Mellanöstern, inklusive ett säkert och skyddat Israel.

Kerry återbesökte platser där strider ägt rum för att rekonstruera scener där han framställdes som en hjälte och fånga det på film ... Han filmade även påhittade intervjuer med sig själv där han berättade om sina insatser. Ett skämt cirkulerade bland soldaterna om att Kerry snabbt lämnade Vietnam, inte pga att han blivit sårad i strid och fått tre Purple Hearts, utan därför att han hade tillräckligt med film om sig själv att ta med hem för en planerad politisk karriär.

Detta år, i detta val, måste vi bekräfta våra värderingar och vårt ansvar i en hård verklighet och leva upp till dem, leva upp till våra förfäders arv och till möjligheterna för framtidens generationer.

Kerry var i Wisconsin häromdagen och ville framstå som en vanlig kille när han fick frågan vad han tyckte om jakt och vad han helst jagade. 'Jag säger hjort', svarade senatorn. 'Jag går ut med mitt pålitliga hagelbössa, kryper runt på magen … Det är jakt, det.'

Munterheten blev stor. Ingen hade hört talas om någon som jagar hjort genom att krypa runt på magen. Det gäller ju att smälta in i skogen med god sikt… Förmodligen är det hans märkliga Vietnamnostalgi som spelar honom ett spratt… Om du blir skjuten i tårna denna höst så vet du vem du ska stämma.

Åla sig fram på magen är ett värdelöst sätt att jaga hjort, men har visat sig vara ett smart sätt att driva presidentkampanj på. I flera månader har George W Bush stått i skottlinjen. Under tiden har John Kerry krupit runt i undervegetationen, sluppit undan granskning och sakta avancerat utom synhåll.

Men nu kommer han inte undan längre. Denna vecka måste John Kerry stå upp och visa sig. Att döma av det faktum att många demokratiska höjdare håller sig borta från konventet och inte vill visa sig tillsammans med Kerry, är de inte säkra på att Amerika kommer att gilla vad de får se.

I Mellanöstern har [fundamentalisterna] sett hur vi [i Väst] varken kunnat eller velat använda vår styrka för att genomföra våra ideal eftersom vi saknat den intellektuella övertygelsen att argumentera för vår civilisation… Arabvärlden har aldrig respekterat eller skrämts av ett demokratiskt USA eftersom de rätteligen uppfattat att USA gärna talar i principiella termer men sällan är villiga att offra tid, blod och resurser för att backa upp retoriken i konkret handling.

Om Marx försvunnit bort från de ekonomiska studierna har hans ande återväckts i västvärldens intelligentsia i nobla täckmantlarna av poststrukturalism, multikulturalism och alla andra dogmer vars fundamentala lärosatser är att den vite kapitalistiske mannen systematiskt har förtryckt kvinnor, minoriteter och tredje världen … Sovjetunionens fall förstärkte dessa trender och befriade dem från ansvaret att erbjuda konkreta alternativ till dagens västliga värderingar [kapitalism, demokrati, individuell frihet], samtidigt som de kunde vara obekymrat kritiska, sarkastiska och cyniska till allt västligt. Som när en demonstrant nyligen proklamerade ”Jag älskar Irak, bomba Texas”.

Våra fiender har förstått att kampen är förlorad på slagfältet, men att de ännu kan vinna genom retorik och handlingar som syftar till att ändra mentaliteten och undergräva viljan hos rika, slöa och kompromissvilliga västerlänningar… I stället för utmana militärt är deras operativa strategi att ena stunden provocera, hota och döda, andra stunden gråta och ge efter - nyckeln är att se kampen som ett utdraget utnötningskrig snarare än en snabb tävling om segern.

Väst kan besegra sina fiender på slagfältet, men ett smutsigt utnötningskrig kan bara vinnas om väst har ledare som kan motivera folket till uppoffring, står ut med att bli förlöjligade och överlever tillfälliga bakslag i det korta perspektivet så att de kan nå långsiktig säkerhet och stabilitet