Högerstudenten Fredrik Erixon (ingen släkting till mig…) gjorde en replik i ExAnte på min artikel kommunitär moral modern medicin. Jag återger här Fredriks artikel i fulltext för den som vill följa vår diskussion och sedan ta del av mitt svar Mikro före makro i kommunitär samhällssyn.

Nyliberalismen är inte värdenihil

I ExAnte (2/95) recenserade Dick Erixon en nyutkommen antologi om kommunitärt tänkande, New Communitarian Thinking, och jag vill i denna artikel replikera på de åsikter som framfördes i recensionen.

Det kan tyckas vara märkligt att polemisera mot en recension, men som jag uppfattade Dick Erixons artikel handlade den inte bara om den recenserade boken. I huvudsak byggde recensionen på resonemang om den aktuella filosofiska diskursen kommunitarism - ett fenomen som enligt Dick Erixon lägger en teoretisk grundval för lösningar på samhällsproblemen.

Den bild som Erixon målade av kommunitarismen stämmer inte överens med min egen och det tänker jag försöka påvisa här. Jag tänker också argumentera mot denna filosofi och påvisa ett bättre idésystem som jag ser i (ny)liberalismen. Förhoppningsvis uppfattar läsarna detta anslag som intressant.

Är nyliberalismen och socialismen värdenihila?

Som Dick Erixon skriver i sin artikel handlar diskussionen kring kommunitarismen om moral, och det är ett ämne som rymmer många känsliga strängar. Orsaken till att detta blivit en politisk fråga bygger på att det politiska systemet blivit en tummelplats för moraliska tvister. Och det tycker Dick Erixon, till skillnad från mig, är bra - politiken ska uttrycka uppfattningar om det goda. En värdenihil uppfattning, som Axel Hägerström starkt propagerade för, betraktas av Erixon som den stora fienden i detta sammanhang.

Erixon driver i detta avseende sin tes väl men stöter på problem när han hävdar att socialismen och (ny)liberalismen är samtidens värdenihila uttryckssätt. Från mitt perspektiv stämmer inte jämförelsen mellan dessa ideologier och Hägerströms värdenihilism, och Högerström skulle, milt sagt, starkt opponerat mot en sådan tolkning. Socialismen - såväl den reala som den reformistiska (och även marxismen) - är, för det första, inte alls värdenihil utan rymmer en rad moraliska utsagor om vad som är rätt och vad som är fel.

Detta gäller inte bara på basal nivå utan även i en operationalistisk mening. Denna tes kan bevisas empiriskt genom att analysera den svenska välfärdsstatens moraliska funktioner. De moraliska ideal den följer, exempelvis jämlikhet och jämställdhet, passar inte alls in i ett värdenihilt schema (är det värdenihilt att ge barnbidrag, bostadsbidrag och punktbeskatta tobak och alkohol?). Det är snarare så att det finns ett starkt kommunitärt synsätt i den svenska välfärdsstaten eftersom begreppet autonomi inte har någon giltighet.

Detta perspektiv anlade den danske statsvetaren Johan P Olsen i den svenska maktutredning som gjordes i slutet av åttiotalet.Inte minst uppenbarar sig statens normativa preferenser i den svenska invandringspolitiken som under hela efterkrigstiden betraktat assimilationen som det centrala. Det visas med all önskvärd tydlighet av Tomas Gür i boken Staten och nykomlingarna (City University Press).

(Ny)liberalismen är, för det andra, inte heller värdenihil. Jag har aldrig hört någon (ny)liberal säga att mord och stöld inte spelar någon politisk roll. Till skillnad från socialismen rymmer (ny)liberalismen inga normativa utsagor på operationell nivå. Det är snarare så att den sätter upp basala ramar - motiverbara med såväl naturrättsliga som konsekvensetiska argument - som människor kan agera utifrån.

Och jag tror det är i det avseendet som Dick Erixon menar att (ny)liberalismen är värdenihil. Således menar jag att den operationellt värdenihila utgångspunkten - om man kan uttrycka det så - inom (ny)liberalismen är eftersträvansvärd. Men som helhet är (ny)liberalismen inte värdenihil.

En deskriptiv lärdom

Det kommunitära tänkandet är ett komplicerat idésystem som rymmer en rad interna motsättningar. På grund av dessa kan tolkningarna av det kommunitära bli ganska väsensskilda. En markering som bör göras är att skilja de privatmoraliska ståndpunkterna från de politiska. Några kommunitärer menar att deras idéer inte är applicerbara på politiken utan endast utgör en moralfilosofi som människor bör ledas av. Andra kommunitärer menar att politiska slutsatser kan dras av deras tänkande. Det som är av intresse i denna artikel är de politiska slutsatserna.

En av det kommunitära tänkandet som jag finner riktig är kritiken mot de liberala teorier (exempelvis John Rawls' veil of ignorance) som utgår från en syn på människan som exkluderar de gemenskaper och kulturer som alla individer, mer eller mindre, omfattas av. Människan är inte en atomiserad varelse som inte påverkas av sin omgivnings reaktioner utan interagerar utifrån de sociala institutioner som finns i samhället. Således bestäms varje människas handlande utifrån normer som existerar i just det samhället.

Detta normsystem är väldigt viktigt för samhället, inte minst vad gäller de ekonomiska resultaten. Som både Douglas North och Robert Putnam visat på senare tid, avgörs samhällets ekonomiska framtid i hög grad av det sociala kapital och de institutioner som existerar.

Diskussionen om individens behov av ett socialt sammanhang är också en central del i den liberale nobelpristagaren F A Hayeks politiska filosofi. Hos Hayek finns ingen deontologisk premiss som förutsätter att människor är obundna till någon form av normstruktur. Detta perspektiv hoh Hayek har bland annat statsvetaren Mats Lundström diskuterat i sin doktorsavhandling Politikens moraliska rum, och Lundström relaterar denna uppfattning till det kommunitära tänkandet.

Hur som helst är Hayek en (ny)liberal förgrundsfigur som presenterat grundvalarna för ett fritt och rättvist system. Hans synsätt delas också av många andra (ny)liberala gurus. Således finns det a priori ingen konflikt mellan vissa liberaler och kommunitärer i synen på individens behov av gemenskap.

Den normativa ansatsen

Konflikten mellan dessa båda idéer ligger, som sagt, främst på ett politiskt normativt plan. En vanlig uppfattning bland många kommunitärer är att den kultur och gemenskap som finns i samhället ska uttryckas i lagstiftning och politik. Politikens mål är att forma det gemensamma bästa och den kanadensiske filosofiprofessorn Will Kymlicka redogör för denna tanke i boken Modern politisk filosofi:

"I ett kommunitaristiskt samhälle uppfattas däremot det gemensamma bästa som en bestämd föreställning om det goda livet, en föreställning som reglerar samhällets 'livsstil' … En kommunitaristisk stat bör uppmuntra människor att hysa föreställningar om vad som är värdefullt och överensstämmer med samhällets gemensamma 'livsstil'. En kommunitaristisk stat är såldedes en perfektionistisk stat, eftersom den förutsätter en offentlig rangordning av olika levnadssätts värde."

Kymlicka är tämligen kategorisk i sin beskrivning av kommunitärt tänkande och han berättar inte om de kommunitärer som endast menar att tankesättet bara är en privatmoralisk utsaga. Ett annat perspektiv hos vissa kommunitärer som Kymlicka inte presenterar, men som Lundström i olika sammanhang har utvecklat, är värderelativismen.

Kommunitarismen är ingen universell teori utan det gemensamma bästa - det perfektionistiska - bestäms av den rådande kulturen. Således gäller andra moraliska påbud i Afrika än i Västeuropa. I sin förlängning, och in absurdum, kan denna teori motivera mord i vissa kulturer men inte i andra. Någon sådan tanke har emellertid mig veterligen inte presenterats.

Sandels kommunitarism

Det intryck jag får av Erixons artikel är att han upplever kommunitarismen endast som en privatmoralisk skola som åter lyft fram de aristoteliska dygderna i ljuset. I artikeln nämns överhuvudtaget inte de politiska slutsatser som vissa kommunitärer diskuterar, utan det normativa tänkandet åsidosätts till förmån för den moralfilosofiska delen av kommunitarismen.

För att stärka sin argumentation tar Erixon upp Michael Sandels bidrag i New Communitarian Thinking och resonerar kring hans filosofi. Jag har läst andra alster av Sandel och i dessa uttrycker han klart de politiska möjligheterna i sin kommunitarism. Den bild jag har av Sandel skiljer sig alltså ganska markant från Dick Erixons och för att nyansera den uppfattning som tidigare presenterats för ExAntes läsare ska jag lyfta fram en del citat av Sandel.

I en rubrik i tidskriften New Republic skriver Sandel bl a "The communitarian critics, unlike the modern liberals, make the case for a politics of the common good. Recalling the arguments of Hegel against Kant, they question the liberal claim for the priority of the right over the good." Sandel fortsätter med konkreta frågor för att tydliggöra politiska möjligheter i en kommunitär stat:

"… communitarians might support public education in hopes of equipping students to become good citizens, capable of contributing meaningfully to public deliberations and pursuits … Communitarians would be more likely than liberals to allow a town to ban pornographic bookstores, on the grounds that pornography offends its way of life and the values that sustain it … communitarians would be more willing than some right-orientated liberals to see states enact laws regulations plant closings, to protect their communities from the disruptive effects of capital mobility and sudden industrial change."

Alla dessa citat från Sandel visar med önskvärd tydlighet det normativa i hans kommunitarism. Lagar mot pornografi och kapitalets rörlighet kan motiveras från ett sandelskt perspektiv. Citatfloran skulle kunna utökas med alster från många andra kommunitärer (exempelvis Charles Taylor och Alisdair MacIntyre), men av utrymmesskäl tar jag inte upp dessa.

Ett anant synsätt

Konflikten mellan (ny)liberalismen och den normativa kommunitarismen uttrycks klart i ovanstående citat. Kommunitarismen hyser ingen sympati för den enskilde individens preferenser och man ser samhället som en kollektiv moralisk enhet som kan korrigeras med politiska hjälpmedel.

Denna konstruktiva rationalitet är inkompatibel med (ny)liberalismen i den meningen att man inte ser människan som samhällets enda moraliska enhet. Det kollektiva goda går före det rätta.

I stället menar jag, och många andra med mig, att ett rättvist samhälle konstitueras av en neutral stat som i en operationalistisk mening inte påvisar moraliskt goda åsikter för människor. Alla människor ska efter sin egen förmåga kunna förverkliga de preferenser hon hyser och dessa ska staten inte kunna operationalisera bort.

Den liberala kritiken skulle kunna uttryckas i många andra termer men jag tror att det står klart för alla att skiljelinjen på ett teoretiskt plan är ganska skarp.

Fredrik Erixon

är redaktionssekreterare för Svensk Linje, organ för Fria Högerstudenters förbund.