Recension/debattartikel i Centerns högskoleförbunds tidskrift ExAnte nr 2 1995. Att centerns idétradition är i samklang med aktuell internationell filosofisk debatt tyckte jag bevisades i en då nyutkommen antologi i USA om politisk- och moralisk filosofi.

Kommunitär moral modern medicin

I den nyutkomna antologin New Communitarian Thinking (University Press) utvecklar en rad internationellt kända filosofer, historiker och statsvetare - som Amitai Etzioni, Michael Sandel, Charles Taylor, Michael Walzer - sin kritik mot såväl social- som nyliberalismen. Gemensamt för deras samhällskritik - som kommit att kallas den kommunitära skolan - är att de individuella rättigheterna måste kombineras med socialt ansvar och att detta ansvar i första hand måste vila på de enskilda människornas axlar. Medborgarskapet - och det sociala nätverk och gemenskap mellan människor som detta förutsätter - måste återupprättas. För att medborgare ska ägna sig åt oegennyttigt arbete måste de känna sig tillhöra och vara förpliktade att följa en levande och gemensam samhällsmoral. Frivillighet går inte att lagstifta fram, utan måste bygga på en inre övertygelse hos varje individ om det goda och naturliga i att ställa upp och göra sin plikt.

Det här med moral är känsligt. Att kalla någon moralist i dagens Sverige är detsamma som att vara oförskämd. Benämningen associerar till en person som lägga sig i andras liv, som kränker människors integriteten och sätta sig själv på en piedestal för att döma andra. Bakgrunden till detta hårda fördömande av moralism är dels att de som länge talat om moral har hyllat den puritanska sexfobiska varianten och sett sig själva som föredömen med rätt att fördöma andra. Kristdemokraterna och andra sekteristiska amatörer har därmed gjort moralen stor skada.

Men en viktigare orsak är att värdenihilismen fått ett mycket starkt fäste i Sverige efter andra världskriget. Filosofiprofessor Axel Högerström i Uppsala sa redan i sin berömda installationsföreläsning 1911 att om något är sant, så är det sant oavsett vad vi känner. Om vi kopplar bort våra känslor och betraktar företeelser neutralt och likgiltigt så kan vi konstatera vissa fakta, inte att något är bra eller dåligt, rätt eller fel. Att någon skulle vara bättre än något annat är en meningslös, subjektiv partsinlaga. Konkret betyder detta till exempel att betongkomplexen i våra stadskärnor är att föredra före den gamla, småskaliga bebyggelsen eftersom betongen ger fler kvadratmeter kontor och fler parkeringsplatser. Trivselkänslan som den gamla bebyggelsen gav är meningslös och inget att ta hänsyn till eftersom den inte går att bevisa, enligt värdenihilismen. På samma sätt är dygder som flit, mod, självdisciplin, ansvarstagande, vänskap och ärlighet värdelösa eftersom de inte objektivt går att belägga med empiriska fakta.

Att denna värdenihilism fått så starkt genomslag beror på att såväl socialister som liberaler delar denna uppfattning. På denna centrala, men bortglömda, punkt är således socialdemokrater och nyliberaler helt överens. I centerns idétradition finns dock inget utrymme för att förneka ickemateriella värden. Tvärtom lyfts människan som social varelse och hennes behov av gemenskap fram som de viktigaste faktorerna för att nå lycka och harmoni. Som centerpartist är det därför oerhört spännande att följa den internationella filosofiska debatten, där den kommunitära skolan idag har initiativet. Både den socialdemokratiska socialliberalismen och den moderata nyliberalismen utsätts för hård kritik, som i mångt och mycket handlar om samma kritik mot upplysningen och industrialismen som centerns idétradition bygger på.

Här har jag bara möjlighet att belysa en av uppsatserna i boken och väljer då Harvardprofessorn Michael Sandels, som visar att moral inte alls behöver var något som är svept i svart och som handlar om föråldrade victorianska tvångströjor. Moral rör uppfattningar om rätt och orätt. Sandel granskar US Supreme Court och dess beslut i fråga om abort och homosexualitet. På femtiotalet tvekade domstolen inte att lägga moraliska argument till grund för de juridiska besluten. Efterhand har dessa försvunnit. Domstolen försöker idag besluta utan att ta ställning till moraliska frågor. Så har till exempel abort tillåtits medan förbud mot homosexualitet inte avvisats. Besluten har motiverats strikt neutralt och utan moraliska motiv. Sandel menar att denna neutralitet och försök att fly från moralisk diskussion är en naiv hållning bakom en sofistikerad retorik.

Trots sin på ytan neutrala argumentation kan domstolen inte undgå att ta ställning. Därmed intas en moralisk hållning, men utan adekvat argumentation. När en nation på detta sätt smiter från moraldiskussionen motiveras inte varför medborgarna ska vara toleranta eller hålla på gamla regler. Detta ökar splittringen i samhället. Sandel menar att de naiva försöken att vara neutral måste ersättas med en moralisk diskussion, där samhället öppet debatterar vilka företeelser som är goda för samhället. Om parrelationen inom äktenskapet är en grundpelare för samhället, varför är då inte en parrelation mellan två homosexuella också ett uttryck för det goda samhället? Sandel menar, liksom en gång Aristoteles, att moralen och sedvänjorna är i ständig utveckling och förändras över tiden. Det viktiga är att sedvänjorna alltid syftar till att människor ska leva i enlighet med dygderna. Det som avgör om en parrelation är av godo är hur parterna förhåller sig till sanning, lojalitet och andra dygder, inte vilket kön de har.

Michael Sandel vänder således på kakan och gör den moraliska diskussionen till ett verktyg för ökad öppenhet istället för intolerans. Det vi tillåter ska vi inte bara neutralt acceptera, utan fullt ut betrakta som gott för samhället. Kommunitärerna fortsätter att på punkt efter punkt visa att liberalismen inte är den allenarådande ideologin i en modern civilisation!

DICK ERIXON