Kesler börjar med att jämföra med Ronald Reagans hållning mot Sovjetkommunismen. Reagan avskydde tanken att enbart hålla tillbaka Sovjet i avspänningspolitik. Hans hade som mål att göra slut på ondskan - få kommunismen på fall. George W Bush har i och med sitt andra installationstal intagit samma hållning mot alla diktaturer i världen.
Skillnaden är att Reagans politik byggde på att störta ockupationsmakter, främst i Östeuropa, och i dessa länder stödja den underjordiska oppositionen, frihetskämparna. Reagan såg också ryssarna som ockuperade - av en förslavande marxism. Han avsåg att befria dessa länder från ockupation, och sedan lämna dem i fred. Reagan menade att de befriade folken i valet mellan Amerikas exempel och Sovjets inte behövde någon hjälp.
Någon sådan inhemskt organiserad opposition har Bush inte att lita till i Mellanöstern. Han måste ta ansvar för demokratiseringen och samhällsbygget själv.
Reagan gjorde, skriver Kesler, skillnad mellan totalitära regimer byggda på en ideologi (kommunism och islamism), och auktoritära diktaturer med viss förankring i nationens samhällsliv (enväldiga monarkier, militära juntor). De förstnämndas förtryck är hårdare, mer vittomfattande och omöjliga att reformera, medan de sistnämnda mer isolerat bygger på enskildas maktbegär som inte förmår att helt knyta upp och genomsyrade civilsamhället och därför underifrån kan tvingas till utveckling mot mer frihet. Därför koncentrerade sig Reagan på totalitära motståndare.
Vid en jämförelse syftar således Bush-doktrinen inte till att avlägsna ”enbart” totalitära regimer, utan också de auktoritära. ”USA har nu för avsikt att befria dessa nationer ur fångenskapen i sina egna olyckliga traditioner”, skriver Kesler.
Redan med detta är George W Bush mer revolutionär är Ronald Reagan. Men det kommer mer:
Bush' appell om demokrati och mänskliga rättigheter som universiella värden är inget mindre än ett vattendelande moment i amerikansk politisk historia med enorm betydelse för det republikanska partiet, skriver Kesler. Inte sedan Abraham Lincoln har en president så aktivt sökt att förankra en politik byggd på naturliga rättigheter. Detta återupplivande av naturrätten som fundamentet i den politiska filosofin är välkommet, menar Kesler, och måste tas på allvar. På samma sätt som Lincoln söker Bush stöd hos grundlagsfäderna, för att staka ut vägen under de svåra omständigheter som möter honom. Såväl James Madison som Alexander Hamilton ger vägledning i hur man bör se på demokrati, och samhällens kapacitet att etablera fria val.
Här kommer Kesler in på farorna med Bush-doktrinen, han pekar på att den demokratiska utvecklingen aldrig varit enkel eller snabb, inte ens i Amerika och Europa.
”Inga människor på jorden önskar att vara förtryckta eller längtar efter att hemliga polisen ska knacka på om natten”, sa president Bush 2002. Kesler menar att detta är sant, men inte hela sanningen. Ingen önskar förmodligen att bli förtryckt, men på detta följer inte att ingen önskar att förtrycka. En extremt viktig poäng! Det är därför, fortsätter Kesler, som Abraham Lincoln, när han destillerar sin moraliska visdom till dess renaste innebörd, formulerar argumenten mot slaveri utifrån båda perspektiven: ”På samma sätt som jag inte vill bli en slav, vill jag heller inte bli en herre över en slav. Detta uttrycker mitt ideal om demokrati. Allt som avviker från detta ... är inte demokrati.”
Visst borde dagens svenska politiker läsa Lincoln!
Kesler menar att Bush enbart ser till människors önskan efter frihet, men bortser från önskan att förtrycka andra. I Europa hade vi ju Weimarrepubliken, det hoppfulla demokratiska experimentet i Tyskland som slutade i katastrof.
Denna invändning är den bästa jag sett hittills mot den revolutionerande Bush-doktrinen. Men! Ska risken att misslyckas med demokratiseringen innebära att vi låter bli? Det är frågan allt handlar om. Själv tycker jag 1990-talet visade vart passivitet från Västvärlden innebär: upptrappade anfall från fundamentalister som stärker sina positioner genom att ta över regeringsmakten i länder som inte kan stå emot utan hjälp. Passivitet nu kommer att få betalas med ett fruktansvärt pris senare. Bättre då att, i enlighet med Bush-doktrinen, ta fighten nu och snarast ge de förtryckta en chans till frihet och demokrati.
Ordet 'idealist' är noga valt. Det är den etikett Bush har fått efter installationstalet i torsdags. Även om Kissinger inte går till generalangrepp på presidenten pekar artikeln på problem, problem, problem. Det kulminerar i formuleringen: ”Det är ett axiom att gerillakrigare vinner om de inte förlorar. Och i Irak förlorar de inte.”
Är det inte märkligt, så säg, att vänstern och 'krigsmotståndarna' står på samma sida som general Augusto Pinochets bäste vän...
Måndag 2005-01-24 / 23.07 IRAKVALET NÄRMAR SIG. Bloggen Publius Pundit har
listat en rad nyhets- och blogglänkar till demokrativänner (till skillnad från mainstreammedierna som vill och hoppas att demokratin ska misslyckas).
Från alla delar av Iran kommer rapporter in som talar om ett massivt välkomnande av president Bush installationstal och hans löfte om stöd till dem som vill fälla de sista utposterna av tyranni.
Miljoner iranier ska ha stannat hemma torsdag kväll ... så att de kunde se och höra presidentens tal och kommentarerna från de i Los Angeles baserade iranska satellit TV- och radiokanalerna.
Talet och dess budskap av hopp har [blivit] ett huvudämne i samtal inom familjer och mellan vänner, i bussar och taxibilar ...
Många gjorde V-tecken med höjda händer. Samtal handlar om vilka steg som behöver tas för att utnyttja detta första tillfälle någonsin av ett fördelaktigt internationellt läge.
Bush talade om att sprida frihetens eld. Det har givit nytt syre till den brinnande frihetslängtan i Iran.
Det framgår när Los Angeles Timesintervjuar chefen för Nixon Center, en tankesmedja som hyllar den realpolitik som Richard Nixon och Henry Kissinger stod för:
”Om Bush menar det bokstavligt betyder det att vi har en extremist i Vita huset.” Tydligare än så kan väl brytningen inte bevisas. Att förespråka frihet är en ny idealistisk doktrin - i strid med den tidigare amerikanska utrikespolitiken. Ändå kritiseras Bush stenhårt - av dem som förut lika hårt kritiserade Nixon och Kissinger. Det går inte ihop. Inte sakligt. Men hat är ju inte rationellt.
Barone ser ett tema bakom formuleringen: ”George Washington etablerade frihet i Amerika, Lincoln utökade friheten till slavarna. Bush syftar till sprida frihet runt jorden.”
Att förespråka demokrati i världen kan ”vara nyttigt” (be useful), det borde vara en ”möjlighet” (be a consideration) men inte en prioritering (not a priority).
Efter att ha reducerat demokrati och frihet från fundamentala principer till något slags smågodis man eventuellt kan dela ut, så börjar han tala skit om demokrati som styrelseskick. Unga demokratier är sårbara och kan falla offer för populism (hijacked by popular passions). Undrar varför han gör tillägget ”unga”... (Svaret är givetvis att han annars tar avstånd från demokrati också i Amerika, och det skulle ju se lite illa ut...)
Jag tror detta var presidentens avsikt med det extrema klarspråk han använde i talet: att locka fram etablissemanget under kristallkronorna, tvinga dem att torgföra sin pragmatiska cynism och mot demokrati likgiltiga hållning. Bush vill göra klart att den globala internationella politiken från och med nu handlar om frihet/demokrati eller försvar för förtryck/tyranni.
Det ser ut som han lyckas. Var står Sverige? Och vad tycker Laila?
Dels har Bush ett annat perspektiv på vad multilateralt samarbete är, vilket blir tydligt när Bill Clintons bitr säkerhetsrådgivare James Steinberg i New York Timeskommenterar veckans installationstal av Bush.
Steinberg säger att det är häpnadsväckande att en av de föreställningar som republikanerna så envist hållit fast vid, idén om Amerikas starka oberoende i världen, nu har förbytts i en föreställning om att tyranni hotar friheten överallt. Det Steinberg har upptäckt är vilken sorts multilateralism president Bush står för: en där frihet respekteras. Att lyda beslut i FN är motsatsen, det är att underkasta sig politik dikterad av allt annat än demokratiska nationer.
Multilateralism är inget mål i sig, det är en metod. Den är användbar när dem som ska ingå i den multilaterala kretsen upprätthåller värdiga principer om frihet och demokrati. Därför kan man samarbeta med diktaturer när frihandel utökas. Det är ett nobelt mål, som visserligen också kan gynna diktaturer kortsiktigt, men i första hand gynnar befolkningarna i dessa förtryckta länder. Om de genom handel kan få det bättre ställt, kan de utmana det politiska förtrycket. Men multilateralism där diktaturer påverkar politiska beslut, betyder att man låter deras skit smeta ner de egna idealen. Då har multilateralismen inget värde.
Förmodligen är det därför att man från första stund betraktat detta enbart som skicklig retorik, ord aldrig avsedda att förverkligas. Det var ett skådespel. En show. Inte något att ta på allvar. Därför sågs inte Kennedys formuleringar som hotfulla.
När George W Bush talar, då tar man budskapet på allvar. Denne president är inte någon som skickar ut ord som om de vore konfetti, ett tomt och innehållslöst skådespel. Denne president står för substans, för innehåll och är ingen man kan ta lätt på.
Vem är störst statsman? Den som alla, inte minst motståndare, tar på största allvar, eller den vars ord man beundrar för dess frasering men inte har en tanke på att han menar någonting med?
Och för dem som kräver definition av varje mening i Bush-talet finns anledning att, som Doyle McManus i förra kommentaren, påminna om att Bush ger sig själv en del svängrum. Han talar om när de höga målen kan vara förverkligade: ”Den mäktiga uppgiften att utrota tyranniet kräver ett koncentrerat arbete i generationer. Svårigheten i uppgiften är ingen ursäkt för att undvika den.” Alltså: han talar om årtionden, inte om vad som kommer att kunna ske under hans 4 nya år i Vita huset. Bush talar om inriktning. Om vad vi borde vara engagerade i att uppnå. Om vad vi borde fokusera på.
Det är något de stackarna inte ser som letar definitioner och tolkningar för att exakt få veta vilka åtgärder administrationen ska vidta nästa vecka.
Kina och Ryssland delar ju inte direkt uppfattningen att individuell frihet och demokrati är det högsta målet. Men i artikeln konstateras att administrationen redan börjat pressa dessa stormakter för deras bristande respekt för mänskliga rättigheter. Vice presidenten Dick Cheney sa i ett tal i Shanghai förra året att frihet ”är något som framgångsrika samhällen, och kloka ledare, har lärt sig att omfatta snarare än att frukta”. Och för bara någon månad sedan kritiserade Bush den ryske presidenten Vladimir Putin för dennes försök att lägga sig i Ukrainas demokratiska val.
Enligt den ledande konservativa utrikespolitiska analytikern Robert Kagan har George W Bush breddat sin policy från att bekämpa terrorism 2001, till att peka ut skurkstater 2002, till att se hur demokrati i Mellanöstern skulle kunna kapa terrorismens rötter 2003, och nu, 2005, till en strategi där demokrati är ett universellt mål.
Historieprofessorn John Lewis Gaddis säger att Bush kan hävda att detta är en republikansk modell genom att peka på Ronald Reagan, som starkt främjade demokrati som en viktig del i korståget mot kommunismen under kalla kriget.
Presidentens tal la ut villkoren för nationens grundläggande samhällsdebatt under kommande fyra år: Är Amerika berett att göra dessa obegränsade åtaganden? Kommer administrationen erbjuda en sammanhängade och realistisk strategi för att åstadkomma dess omfattande ambitioner? ...
Och vad, exakt, betyder dessa vackra ord för presidentens policy emot Kina eller Ryssland eller Saudiarabien? Hur konsekvent kommer vi att stå upp för kämpande demokratiska reformister? Alltid? Eller bara när det passar?
Om den verkliga betydelsen av presidentens ord är att det blir fler Irak i framtiden, kommer många amerikaner som delar presidentens kärlek till frihet att säga nej. Starka ord kan inte maskera en bristfällig politik.
Vänster och konservativa ser ut att enas i sitt svar till Bush: gärna frihet i världen, men det får inte kosta oss någonting.
Ingen kommer i närheten av Abraham Lincoln, skriver Safire, men George W Bush var bättre än Thomas Jefferson.
Och, menar Safire, till skillnad från John F Kennedy gör Bush klart att det är frihet, inte fred, som är överordnat, och att det är tyranner som förslavar människor och startar krig. Därför är frihetens expanssion förutsättningen för fred.
Aw, gee. He’s our guy ... But this speech? It was well-written - in places actually beautiful - and well-delivered ... But the speech was in almost no way that of a conservative. To the contrary ...
During the Cold War, even Republican presidents made it clear that we played our large role upon the world stage only to defend ourselves and our allies ...
Precis. Förut handlade internationell politik enbart om att skydda sig själv och låta övriga världen svälta, förtryckas och massmördas - så länge man själv inte drabbades på något sätt. President Bush inser att i en global värld kan vi inte låta mördandet och förtrycket pågå - världen är nu för liten. Vi kan inte leva i fred och frossa i välstånd, medan människor slaktas och halshuggs i andra delar av världen. Också de förtryckta måste få en chans i frihet, för att vår frihet ska vara tryggad.
The inaugural address itself was startling. It left me with a bad feeling, and reluctant dislike ... But he did it in a way that left this Bush supporter yearning for something she does not normally yearn for, and that is: nuance.
He meant that the administration sees history as dynamic and changeable, not static and impervious to redirection or improvement. That is the Bush administration way, and it happens to be realistic: History is dynamic and changeable. On the other hand, some things are constant, such as human imperfection, injustice, misery and bad government. This world is not heaven. The president's speech seemed rather heavenish. It was a God-drenched speech ...
Ending tyranny in the world? Well that's an ambition, and if you're going to have an ambition it might as well be a big one. But this declaration, which is not wrong by any means, seemed to me to land somewhere between dreamy and disturbing. Tyranny is a very bad thing and quite wicked, but one doesn't expect we're going to eradicate it any time soon. Again, this is not heaven, it's earth.
Håller inte med Noonan. Att sikta riktigt högt kan vara förmätet, kan framstå som så orealistiskt att det blir löjligt. Men när världen möter ondskan i en ny form som är svår att bemästra bör den mötas med höga ideal, tvärsäker övertygelse och totalt engagemang.
Då är inte rätt tid för nyanser, för 'å ena sidan och å den andra'. Då är tid att med kraft ta sig an ondskan och släcka dess näringstillförsel.
Victor Davis Hanson (militärhistoriker): This is the first time that an American president has committed the United States to side with democratic reformers worldwide.
Andrew Sullivan (center-högerbloggare, Kerry-supporter):
And at its most ambitious, it was a fusion of liberal internationalism with realism - saying that the latter cannot be secured without the former. It was ecumenical; and it was rightly thematic. If I could offer one criticism, I'd say it could have been shorter.
Dick Meyer (CBS):
In a grand symbolic way, President Bush has staked his second term and his legacy on the success of this most un-conservative, most radical national vocation ... In the speech that launched his second term, Bush didn't just promise to protect America from that fire. He vowed to change the world.
Jonah Goldberg (konservativ):
We fight tyranny because it is in our interest to do so. We are morally justified in our task because the fight against tyranny is a noble cause.
... what President Bush understands now is that America itself is a radical nation, founded on the revolutionary principle that self-government is simultaneously the best form of government and the most moral.
John Nichols (vänster):
"When you stand for your liberty, we will stand with you." Does this mean that when challenges are mounted to the oppressive regimes in Saudi Arabia, Egypt or elsewhere, the United States will take the side of the rebels?
So it is the policy of the United States to seek and support the growth of democratic movements and institutions in every nation and culture, with the ultimate goal of ending tyranny in our world ...
By our efforts, we have lit a fire as well - a fire in the minds of men. It warms those who feel its power, it burns those who fight its progress, and one day this untamed fire of freedom will reach the darkest corners of our world.
Bush är den förste sant globale politikern. Likt ingen annan statsman före honom i historien gör han frihet till en reellt universiell värdering. Det finns inte längre några skäl att acceptera ofrihet i någon del av världen.
