Thorbjörn Fälldin: rikstingstal i Växjö 18 juni 1972. [1]

Rikstingstalet 1972


Ur innehållet


Vi samlas till riksting i en bygd där alla svenskar, tror jag, på något sätt kan känna sig hemma. Här i Småland, i Värend, i Växjö, kan vi alltid finna något som är mer eller mindre typiskt för varje svensk landsdel. Vi har här drag av det norrländska barrskogslandskapet och Mellansveriges och Sydsveriges lövskogsnatur. Denna landsdel är också vad Sverige i stort är i dag - både avfolkningsbygd och expansionsort, med de problem som detta medför.

Jordbruk och skogsbruk har alltid varit av stor betydelse för dessa bygder. Så måste det också förbli. I Växjöområdet finns det bördiga jordbruksbygder. Värends folk är kända för sin företagaranda och idoghet. Här i Småland finns småindustrier i stor mängd. Här är småföretagsamheten stor.

Värend är en gammal kulturbygd. Växjö domkyrka skall nu fira sitt åttahundraårsjubileum. Bygden har gott om fornminnen. Ortsnamn och annat berättar att här funnits mänsklig odling långt före kristendomens intåg.


Under ett par veckor har vi på nära avstånd kunnat följa FN:s första miljövårdskonferens. Den hade som motto: en enda jord. Ja, vi har endast en jord. Förstör vi den är det slut med mänskligheten och allt annat liv. Vi har många årtionden av rovdrift med naturresurser och livsmiljöer bakom oss. Naturtillgångarna är begränsade. Metaller och energiråvaror tar slut ganska snart om vi fortsätter som nu. Skall mänskligheten överleva måste vi lära oss hushålla med jordens produktionskraft, med metaller, vatten och energiråvaror.

Vi måste övervinna nedsmutsningen och förgiftningen av vatten och luft, av mark och natur. Vi måste återföra använda varor till ny produktion - så nära som möjligt naturens eget kretslopp. Vi måste forma om vår teknik och teknologi efter miljöpolitikens krav. Gör vi inte det får domedagsprofeterna rätt.

Detta är problem för alla jordens folk, för industriländer och utvecklingsländer. Mycket måste vi göra gemensamt. U-länderna skall inte behöva göra om i-ländernas miljömisstag. Det krävs att de rika länderna hjälper de fattiga till utveckling. Miljövårdskonferensen i Stockholm har visat hur svårt det är att nå konkreta resultat. Men den har - tillsammans med de så kallade alternativkonferenserna - fyllt en viktig uppgift som en väckarklocka för miljöpolitiskt samarbete över hela jorden.

Kriget är vår tids värsta förstörare av livet, naturen och livsmiljöerna. Det är ekonomiskt vansinnigt och moraliskt oförsvarligt att offra miljarder och åter miljarder på alltmer fasansfullt fulländade massförstörelsevapen. Ingenting kan rättfärdiga att man använder sådana vapen mot oskyldiga människor och för förstörelsen av produktionsmark och kulturlandskap, såsom sker i exempelvis Vietnam.


Fri handel mellan länderna är en angelägen målsättning. Den viktiga frågan om vårt lands förhållande till EEC står nu inför sitt avgörande. Vårt handelsutbyte sker till största delen mot EEC och de länder som väntas gå in i EEC. Den självklara slutsatsen av detta är att vi inte kan ställa oss utanför fortsatt handelssamarbete med dessa länder. Men lika självklart är det att medlemskap i EEC inte kan förenas med vår neutralitetspolitik. Vi kan inte vara med om att äventyra vårt lands neutrala och oberoende ställning. Då måste vi alltså med bevarad neutralitetspolitik söka uppnå bästa möjliga samarbete. Att tro eller tänka något annat är att vägra se verkligheten.

Vi har anledning att hoppas på en god lösning av EEC-frågan. Vi kan räkna med att uppnå tullfrihet på hela industriavtalet, dock med vissa begränsningar under en övergångstid. Från svensk sida måste alla ansträngningar göras för att begränsa varugrupperna och förkorta övergångstiderna. Det svenska jordbruket får inte bli ett bytesobjekt i detta sammanhang.

Centerns partiprogram börjar med satsen: "Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för centerpartiets politik". Den är en jämlikhetsmålsättning för våra strävanden.

En nödvändig jämlikhets- och rättvisereform är att alla får möjlighet till full pension vid 65 år. Halva svenska folket har den möjligheten. Men den andra hälften - och det är i stort sett de som har de lägsta inkomsterna och det tyngsta arbetet - pensioneras först vid 67 år. Genom avtal på arbetsmarknaden får fler sänkt pensionsålder. Men det är en rätt som måste tillkomma alla.

Detta är en jämlikhetsreform som centern har prioriterat. I mer än tio år har vi fört fram kravet. Men år efter år har det avvisats. Nu prövas frågan av en utredning och vi kan vara säkra på att alla kommer att få rätt till full pension vid 65 år. Men alltför länge har denna viktiga reform fördröjts.


Familjepolitiken skall hjälpa till att utjämna standardskillnaderna. Det är viktigt att skapa goda uppväxtmiljöer för barnen. Vi har länge krävt en samlad familjepolitisk reform. De förbättrade bostadsbidragen är ett framsteg. Barnbidraget måste värdesäkras på samma sätt som pensionerna.

Familjepolitiska kommitténs nu framförda förslag har värdefulla nyheter. Men man har avvisat centeridén om vårdnadsbidrag till småbarnsfamiljer. Det är viktigt att öka statens och kommunernas insatser tör till exempel barndaghem. Men de som vill ha hand om barnen i det egna hemmet eller kanske inte lyckas få plats på daghem måste ha samma rätt till stöd. Det skulle de få genom ett vårdnadsbidrag, som på ett verkningsfullt sätt också skulle öka föräldrarnas valmöjligheter mellan arbete i hemmet och utanför hemmet.


Skattepolitiken måste vara ett instrument för jämlikhetspolitiken. Gunnar Hedlund underströk detta särskilt kraftigt i sitt rikstingstal i Visby 1968. Den skattereform som vi sedan fick 1970 var ett steg åt rätt håll. Men den hade stora skönhetsfläckar, som vi kritiserade skarpt. De allra lägsta inkomsttagarna missgynnades. De som tillsammans arbetar i ett eget litet företag, till exempel jordbruk eller handel, fick högre skatt än om de varit anställda. Mellaninkomstgrupperna kring 45.000 kronor drabbades av mycket hårda marginaleffekter.

Sedan har utvecklingen ökat trycket på låginkomsttagargrupperna. Pris och hyresstegringarna har denna effekt men framför allt de kraftiga kommunalskattehöjningarna, som slår hårdast på låginkomsttagargrupperna. Sedan 1960 har kommunalskatten stigit med mer än 60 procent. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen har för 1972 gått upp från 22,54 kronor per hundralapp till 23,78 kronor.

Detta är bakgrunden till den diskussion som förts om livsmedelspriserna och det orimliga i att man fördyrar viktiga livsmedel ytterligare genom en högre moms. De som arbetar med produktion, förädling och distribution av våra livsmedel - jordbrukare, lantarbetare, livsmedels- och transportarbetare och butiksanställda - är i stort sett låginkomsttagargrupper som måste få bättre arbetsvillkor. De nya avtalen har denna innebörd. Men det måste betyda höjda livsmedelspriser. Ingen kan säga att till exempel mjölkpriset är högt om man tar hänsyn till näringsvärdet. Men man kan å andra sidan inte komma ifrån att många barnfamiljer och andra med små ekonomiska möjligheter får svårt att skaffa sig viktiga livsmedel. Det är en folkhälsofråga och en jämlikhetsfråga.

Då är det orimligt att ovanpå lägga en moms på 18-20 procent. Därför har vi krävt att man skall ta bort eller väsentligt minska momsprishöjningen på viktiga livsmedel, till exempel mjölk, kött, fläsk, fisk. Det kan ske genom att differentiera momsen. Men det blir krångligt. Det finns en enklare metod: att restituera eller lyfta bort momsen på viktiga livsmedel. Centern och folkpartiet har föreslagit en sådan metod som skulle hindra att konsumentpriset på mjölk behöver gå upp ytterligare.

Men det ville regeringen inte vara med om. I stället lade den fram ett skatteförslag, som var tvärtom. Det innebar en försämring för låginkomsttagarna. Först ville man höja momsen ytterligare med ett par procent utan hänsyn till låginkomstgrupperna. Sedan fördubblade man löneskatten med kommunisternas hjälp, och det har i stort sett samma effekt, fast det drabbar mera ojämnt.

I skattedebatten i riksdagen ställde jag tre, fyra gånger den frågan till regeringen om man kunde bestrida, att den nya skattereformen var negativ för låginkomsttagargrupperna. Jag fick inget svar - men det var väl svar nog. Detta var den viktigaste anledningen till att vi sa nej till regeringens skatteförslag. Det var ett omöjligt förslag.

Man kan inte bestrida att det är otillfredsställande i vårt land i fråga om jämlikheten. En praktisk jämlikhetspolitik måste innebära att man i strängt taget alla politiska avgöranden är beredd att främja jämlikhetsmålet. Det gäller inte bara inkomster, skatter och socialpolitik utan också till exempel sysselsättning och arbetslöshetsförsäkring, utbildnings- och kulturpolitik, jordbrukspolitik, regionalpolitik och miljöpolitik. För detta krävs ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram som kan ge en helhetlig samordning av strävandena. Vi har krävt detta i riksdagsmotioner och i 27 punkter angett viktiga områden. Men riksdagen har sagt nej med den underliga motiveringen att det skulle vara alltför svårt och kontroversiellt. Men om en fråga är svårbemästrad och kontroversiell, så är det väl desto angelägnare att ha ett samordnande och övergripande handlingsprogram för dess lösning. Hur skulle man annars kunna lyckas med uppgiften?

En fråga som inger ökad oro är den höga brottsligheten och särskilt våldsbrotten. I ett rättssamhälle måste människor kunna känna sig trygga till liv och egendom. Det är viktigt att vårt samhälle kommer till rätta med dessa problem. Brottsliga handlingar måste givetvis bestraffas - men inte bara bestraffas. De som begår brotten skall också hjälpas tillbaka till en fungerande gemenskap. Men det viktigaste är att förebyggande kriminalitet och andra sociala störningar. Bättre livsmöjligheter och bättre sociala förhållanden måste skapas. Även i detta avseende är det alltså angeläget att sträva till ett decentraliserat samhälle. Kriminalvården måste förbättras bland annat genom förstärkning av frivården och eftervården. Polisen måste ges resurser att effektivt förebygga, förhindra och utreda brott.


Sedan länge har centern riktat uppmärksamhet på miljöpolitiken. Nu vill väl knappast någon bestrida att den blir en huvudfråga för årtionden framöver. Vi har gångna årtiondens miljöförstöring att reparera - för att återvinna förlorade miljövärden. Vi måste lära oss att bruka naturresurserna - utan att förbruka dem [2].

Det är ett problem för hela jorden. FN-konferensen i Stockholm har - som jag nyss sade - sin betydelse i att miljöfrågorna nu verkligen kunnat föras upp på ett internationellt plan.

Miljöproblematiken gäller det mesta i människans tillvaro. Det är en viktig uppgift att forma miljöerna efter människorna och allt livs förutsättningar och behov. [2] Detta kräver en miljöpolitisk helhetssyn. Det var detta grepp vi sökte ta med vår miljömotion 1962. Ett miljöpolitiskt handlingsprogram för vårt samhälle har därefter varit ett stående centerkrav som vi ännu inte vunnit gehör för. Nu kommer partistyrelsen att föreslå riksstämman att en arbetsgrupp inom centern skall utarbeta ett miljöprogram av denna typ. Det skall föreläggas nästa års riksstämma.

Välfärdens tillväxt är viktig för oss. Men det går inte bra att mäta den med den så kallade bruttonationalprodukten, som är ett ofullständigt instrument. Allt det arbete som utförs i det egna hemmet lämnas till exempel utanför. Mycket av det som avgör vår välfärd kan inte uttryckas i bruttonationalproduktens ekonomiska tal. Främst gäller det miljöfaktorerna. Goda miljöer, hälsa, ren luft, rent vatten, orörd natur är tillgångar i vår välfärd. Förstörda miljöer och förbrukade resurser är förluster. Det är plus- och minusposter, som bruttonationalprodukten inte säger något om.

Det är en teknisk fråga, kan man säga - men den är betydelsefull. Det är västenligt att vi skaffar oss bättre instrument för välfärdsmätning, ett välfärdsindex som åtminstone i stora drag kan ta in miljövärdena. Vi behöver ett sådant instrument för att ge välfärdsbegreppet dess riktiga dimension. Det behövs för den praktiska miljöpolitiken.


Under de senaste årtiondena har utvecklingen lett till allt större maktkoncentration och centralisering. Detta är en olycklig utveckling. Centerns partiprogram har rubriken: "Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle". Våra decentraliseringssträvanden gäller såväl samhällets styrelse som näringslivet och bebyggelsen. Motiveringen är främst miljöpolitiskt. Ett decentraliserat samhälle ger de bästa livsmiljöerna. Det ger också människorna de bästa möjligheterna till självförverkligande, inflytande och jämlikhet.

Makten skall ligga hos folket. Det har betonats på banderoller i festtåget hit ut till tinget. Decentraliserad samhällsstyrelse är att göra den kommunala demokratin och medborgaraktiviteten stark. Tyvärr har vi fått se hur den kommunala demokratin fått försämrade möjligheter under det senaste årtiondet. Storkommunreformen som minskade antalet kommuner från cirka 1.000 till cirka 270 ökar avståndet mellan människa och styre och gör det svårare att förankra den kommunala demokratin hos medborgarna. Vi ser ofta exempel på brister i dialogen mellan förtroendemän och väljare. Jag tror att man skall vara tacksam för att byalag och miljögrupper ger sin uppfattning till känna.

Det är en förstahandsfråga att stärka den kommunala demokratin. Vi måste klara demokratins lokala förankring bättre genom till exempel kommundelsråd och genom bättre information och dialog. Vi måste öka den kommunala självbestämmanderätten genom att minska på onödig statlig detaljkontroll. Centern för en målmedveten kamp för detta. Maktkoncentrationens förkämpar säger kanske inte så mycket - men de håller emot. Det finns krafter som vill slå ihop kommunerna en gång till och minska antalet till 60-70. Men de kommer inte att lyckas.

Länsdemokratitanken är viktig i detta sammanhang. Centern förde fram den i början av 60-talet. Den betyder att vi skall göra landstingen till verkliga länskommuner under väljarnas inflytande. Det är inte god demokrati, när huvuddelen av våra viktiga länsfrågor handhas av länsstyrelser och andra statliga organ, som inte är ansvariga inför väljarna.

Riksdagen har nu uttalat att den nya länsberedningen skall inrikta sitt arbete på länsdemokrati. Det var kanske den viktigaste segern vi vann över regeringen under vårriksdagen.


Sannolikt har regeringen och socialdemokraterna trott att centraliseringen är något ödesbestämt - hur långt som helst. De har skyndat på denna utveckling. Samhällets service - till exempel kommunikationer, skolor, kulturmöjligheter, vårdmöjligheter - har lokaliserats för ett mer centraliserat samhälle. Småningom blev regeringen lite tveksam, kanske till och med förskräckt över vad den höll på med. Det var 1969 då man uttalade att storstadsexpansionen skulle dämpas något. Men i praktiken hände inte mycket positivt.

Alltjämt bygger man vägar och bostäder för ett mer centraliserat samhälle och man satsar mer på att flytta folk till storstadsområdena än på att föra ut företag och maskiner, som kan ge arbete där folk bor.

I år har finansminister Sträng strukit bort den regionala balansen från finansplanen och i den så kallade kompletteringspropositionen åter sagt att tyngdpunkten i arbetsmarknadspolitiken måste förskjutas till de rörlighetsstimulerande åtgärderna. Man skall alltså flytta fler människor.

Det finns undersökningar som ger besked om att människor inte vill ha det som regeringen önskar och tror. Betongmiljöer som Skärholmen, Tensta och Rosengård svarar inte mot folkets önskemål. Man kan inte motivera den snedvridna utvecklingen med ekonomiska skäl, ty just i sådana bebyggelser har bostads- och resekostnaderna blivit så höga, att de inte kan klaras med vanliga inkomster. Socialhjälpen måste rycka in i allt fler fall. Vi har problemet med de så kallade nya fattiga.

Det är en viktig fråga att skapa tillfredsställande miljöer för människorna i storstäderna. Vi måste lätta på inflyttningstrycket till storstäderna och främja utflyttning, så att vi kan forma storstadsmiljöerna bättre och efter människornas fysiska och psykiska förutsättningar och behov.

Detta kräver inte bara utflyttningsstimulanser utan också styrinstrument som kan hindra olämplig lokalisering. Det är frågor som borde få prövas av en lokaliseringspolitisk storstadsutredning. Men riksdagen har sagt nej till detta centerförslag. Man kan nog ändå säga att en vändning håller på att ske. Inte minst miljögruppernas aktivitet är ett tecken på detta.

För Storstockholm var man enligt regionplaneskissen inriktad på att öka befolkningskoncentrationen från 1,5 till 2,5 miljoner invånare fram till år 2000. Allt fler tycker nu att detta är en helt orimlig politik för människorna i Storstockholm.

En aktiv regionalpolitik skall vara inriktad på att främja en fördelning av sysselsättningsmöjligheterna över hela landet. För detta krävs väsentligt ökade resurser i lokaliseringspolitiken och förbättrade styrinstrument. Samhällets service måste fördelas över hela landet. Och transportkostnaderna till exempel, måste utjämnas effektivare mellan olika områden. För glesbygderna krävs ett förstärkt glesbygdsstöd. På den punkten pekar glesbygdsutredningens nu framlagda förslag åt rätt håll.

Regionalpolitiken blir en huvudfråga för årets höstriksdag. Då skall regeringen presentera bland annat ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet. Man är ju inriktad på att skapa ett antal så kallade storstadsalternativ, främst i Mellansverige. Men det skall bli orter, som redan i utgångsläget har minst 100.000 invånare.

Det blir alltså nya storstäder och nya storstadsproblem. Det är en målsättning som strider mot kommunreformen. Enligt riksdagsbeslutet om denna 1962 skall de nya storkommunerna ge underlag för ett differentierat näringsliv, som möjliggör en stabiliserad befolkningsmässig och ekonomisk utveckling. Det kan inte förenas med regeringens nya storstadsalternativ.


Industriinvesteringarna släpar alltjämt efter och det betyder risker för att vårt näringsliv kommer på efterkälken. Man kan knappast säga att den socialdemokratiska regeringen har en näringspolitik för blandekonomins näringsliv. Tvärtom har den försökt konstruera ett motsatsförhållande mellan samhälle och näringsliv. Det är ett hinder för bästa möjliga produktionsresultat. Gemensamma uppgifter löses inte bäst om man försöker puckla på varandra - utan om man tar gemensamma tag.

Man försöker ställa löntagare och företagare mot varandra. Det är fel tänkt. Det finns inte två sorters folk i det här landet. Alla har vi ett gemensamt intresse av ett gott produktionsresultat. Regeringens felaktiga näringspolitik drabbar både löntagare och företagare. Det är ungefär detta vi säger i centerns "lilla gröna".

Det är särskilt de mindre och medelstora företagen som drabbas av motvinden från regeringen. Många har fått lägga ned - inte så många nya har kommit i stället. Det är en felaktig strukturpolitik, som betyder kapitalförstöring och arbetslöshet. Det betyder arbetslöshet även i högkonjunkturer. Nu väntar vi konjunkturuppgång. Men vi får nog räkna med en större kvarstående strukturarbetslöshet än tidigare.

Vi har nu haft den svåraste arbetslösheten under efterkrigstiden. Situationen är alltjämt besvärlig. Det är inte bara en konjunkturföreteelse. Det beror också på regeringspolitikens brister i fråga om näringspolitiska förutsättningar. Diskussionen i höstas belyste detta. Vi ville satsa mer på generella åtgärder för att stärka företagens uthållighet och motståndskraft. Regeringen satsade mer på punktinsatser, så kallade selektiva åtgärder. Det betyder att man först låter arbetslösheten uppstå - för att sedan ingripa. Men vi ville ingripa först - för att hindra arbetslösheten.

Samma skillnad har markerats nu i striden kring skattereformen. Det är fel att genomföra en skattereform med stora kostnadshöjningar, när vi alltjämt har svår arbetslöshet. Felet blev större när regeringen plötsligt kastade sig över från momshöjningen till den fördubblade löneskatten.

Resultatet betyder ökade svårigheter med sysselsättningen. Det kan drabba ungdomen särskilt hårt. Det ökar svårigheterna för den nödvändiga exportökningen och bytesbalansen. Det betyder ökade svårigheter för industriinvesteringarna. Allt detta har socialdemokraterna själv fått medge i sin skrivning i skatteutskottet. Och ändå genomdrev de detta med kommunisternas stöd. Det är fel på regeringen - den handlar inte ens efter sina uttalade övertygelser.

Det måste till ett näringspolitiskt handlingsprogram med samlade åtgärder för ett bättre produktionsresultat. Det gäller till exempel kreditförsörjning, produktionsutveckling, marknadsföring och åtgärder för bättre arbetsmiljöer och företagsdemokrati. I många år har centern fört fram detta krav. Det har avvisats. Men vi återkommer.


Arbetslösheten är stor bland ungdomen. Samtidigt är det svårt att rekrytera ungdom till kroppsarbetsyrkena. Detta är en allvarlig och svårbemästrad situation. Vi måst ha människor som vill kroppsarbeta, i tillverkningsindustrier och jordbruk. Det gäller det primära arbetet i vårt näringsliv.

Kroppsarbetets villkor måst göras sådana att ungdom accepterar dem. Det gäller löner och inkomster. Men det är lika viktigt att förbättra arbetsmiljöer och företagsdemokrati. Det gäller också att göra yrkesutbildningen till de praktiska yrkena attraktiv och meningsfylld. Kroppsarbetet är nödvändigt. Då måste vi värdera det efter dess betydelse.


Det är en underlig manöver från regeringen att den försökt göra debatten om livsmedelspriserna till ett nytt angrepp mot jordbruket. Numera går mindre än tredjedelen av konsumentpriset på jordbruksvarorna till jordbruket. Och jordbruksbefolkningen är vår största låginkomstgrupp. Man försökte säga att vårt förslag om att lyfta bort en del av momshöjningen på mjölken skulle strida mot jordbruksavtalet. Det gör det inte. Sedan föreslog regeringen i stället att momsen skulle höjas. Det var ett orimligt förslag, även om inte heller det stred mot jordbruksavtalet. Man kan tillägga att den fördubblade löneskatten inte ingick i jordbruksavtalets förutsättningar.

Man har talat om lågprislinje. Det är en omöjlig tanke som skulle kosta cirka 3 miljarder kronor i budgetpengar. Det har sagts överilade ord om att sänka den svenska självförsörjningen ytterligare och alltså öka jordbruksnedläggningen. Det kan vi inte. Vi måste ha upp exporten med miljardbelopp för att klara bytesbalansen mot utlandet. Och det gör vi inte genom att öka importen av livsmedel.

Andra faktorer ger samma besked, till exempel miljöpolitiken. Vi måst ha kvar ett jordbruk som kan klara kulturlandskapet. Det är endast livsmedel från vårt eget jordbruk som vi kan kontrollera i fråga om giftanvändning. Det blir också allt tydligare att vi måste ta större hänsyn till livsmedelsbristen i världen. Vi kan inte räkna med att livsmedel i någon större utsträckning i framtiden skall stå till vårt förfogande på världsmarknaden och vi måste alltså vara beredda att själva i stort sett klara vår livsmedelsförsörjning genom egen produktion.

Nu skall det bli en ny jordbruksutredning. Ja, det finns mycket som behöver prövas. Det viktigaste är nu att jordbruket får arbetsro. Utvecklingen korrigerar regeringens jordbrukspolitik [3]. Det var fel tänkt, när regeringen trodde att försämrad lönsamhet i jordbruket skulle främja rationaliseringen. Särskilt mjölkproduktionen kom i fara. Det har blivit ett problem att rekrytera unga människor till jordbruket. Kreditramarna för rationaliseringslån till jordbruket har under de senaste åren blivit outnyttjade till mer än hälften.

En anledning till detta är också att myndigheterna föredragit större jordbruk och ofta vägrat stöd till mindre och medelstora. Det måste bli ändring på detta. Vi måste successivt bygga upp bärkraftiga familjejordbruk. Rationaliserings- och kreditfrågorna är viktiga uppgifter för en ny jordbruksutredning.

Nu gäller det att trygga vår framtida livsmedelsförsörjning så effektivt som möjligt och att garantera dem som arbetar med livsmedlen en rimlig arbetsersättning. Då duger det inte med en jordbruksdebatt av gammalt socialdemokratiskt märke. Regeringen bör observera att den tiden är förbi.


Det har sagts att läget skärpts mellan regeringen och oppositionen och att de tre oppositionspartierna blivit ett block. Det stämmer inte med min bedömning. Det viktigaste är att nå goda politiska resultat till gagn för folket. Den uppgiften bör vi alla ha tillsammans.

Liksom förut vill vi lägga mittenpolitiken till grund för en ny regeringspolitik. Vi kommer aldrig att medverka till att det förs högerpolitik. Men det har skett en attitydförändring hos regeringen. En minoritetsregering måste vara inriktad på att kunna uppnå samförståndslösningar. Man kan säga att herr Palme snarast har visat hur en minoritetsregering inte bör arbeta.

Det framgick särskilt i skattefrågan. Det togs ingen kontakt med oppositionen. Man kastade fram ett plötsligt förslag utan att på något sätt ha undersökt om det fanns möjligheter att genomföra det. Undersökningar har visat att det stora flertalet av folket inte ville ha en sådan reform. Många av socialdemokratins egna väljare ställde sig avvisande.

Herr Palme försummade att lyssna till rörelsen. I stället förlitar man sig på ett helt annat sätt än förut till kommunisterna. De mest uppmärksammade exemplen är försvarsfrågan och den fördubblade löneskatten. Herr Sträng säger att regeringen och kommunisterna "råkat tänka i samma banor". Sedan vill man att oppositionen skall ta ansvar för vad regeringen och kommunisterna tänkt tillsammans.

Man säger också att vi skulle ha gripits av makthunger. Nej, sådant är inget problem för ett decentralistiskt parti. Men det är fullt klart att med ett ökat stöd av väljarna ökar vårt ansvar. Vi är beredda att ta detta ansvar. Det är vår självklara skyldighet. Det idésystem för jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle som centerrörelsen byggt upp utgör grunden för vårt fortsatta arbete.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.

[2]
Notera att Fälldin talar om att "bruka" jorden och att "forma miljöerna" efter människans behov. Han ser inte människan som en fiende till naturen, människan har rätt och ansvar att bruka den.

[3]
I meningen "Utvecklingen korrigerar regeringens jordbrukspolitik" visar Fälldin att han i en tid då vidlyftiga utopier var på modet, höll sig till verkligheten och ansåg att den alltid går före skrivbordsplaner.