Bloggarkiv:
i hjärtat rebell

Dick Erixon:
Kommentarer 21 - 27 nov 2005

Söndag 2005-11-27 / 14.20 länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (VIII). Och så till sist till det som rubriken antyder: kan en början till avståndstagande från anti-amerikanismen skönjas i Frankrike? Paul Berman påpekar i sin artikel i New Republic att flera av de nu aktuella författarna som skriver analytiskt - och utan hat - om relationen med USA har en bakgrund bland fria tänkarna (kallade ”de nya filosoferna”) som på 1970-talet gjorde upp med Frankrikes vurmande för Sovjetunionen. Berman frågar:
Ska vi se dessa författare som en ny mäktig skola av tänkare, som en ny våg i franskt intellektuellt liv, kanske en ny fas för den gamla 'nya filosofin'? Den diskussion om anti-amerikanism som dessa författare nu dragit ingång kan räknas, tror jag, som det bredaste och djupaste samtalet i detta ämne som någonsin ägt rum i Frankrike - eller någon annanstans, för den delen.

Deras analytiska böcker verkar ge eko i massmedierna. Le Monde uttrycker numera ett lite mer nyanserat perspektiv på USA än vad som var fallet för två år sedan.
Böckerna har också fått god kritik i recensionerna. Så, skriver Berman, dimmorna i vilka halvbakade fördomar om USA frodas, kan vara på väg att lätta. Men Berman tror inte på en snabb förändring i den folkliga opinionen, eller ens inom eliterna. Dels därför att amerikahatet sitter djupt och dels därför de analyser som behöver göras är smärtsamma.

Ja, att de som kallar sig intellektuella ska erkänna att man låtit sig styras av korkade fördomar och primitiva hatkänslor för att dölja eget tillkortakommande, är mycket begärt. Men visst vore det underbart om en våg av anti anti-amerikanism kunde ta fart. Så mycket klokare världen, och inte minst Europa, skulle bli.


Söndag 2005-11-27 / 14.20
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (VII). Det dystraste perspektivet som Paul Berman levererar i sin artikel i New Republic är det faktum att anti-amerikanismen grundar sig i rent och oförsonligt hat.
Vi har nu kommit till den ultimata frågan i fråga om anti-amerikanska attityder. Det är en sak att beklaga de många bristerna i amerikanskt samhällsliv; eller att iaktta att Frankrike och andra europeiska länder gör vissa saker bättre än oss ytliga amerikaner; eller att kritisera amerikansk utrikespolitik. Men hur förklarar man steget från dessa diskreta klagomål till det som bara kan beskrivas som genuint hat mot Amerika som sådant? ...

Varken historiker och journalister kan svara på varför så många väljer att smäda USA med en skummande passion som bubblar upp i hånfullt jubel över en massaker. Varför någon känner så mycket tillfredsställelse kan vara en psykoanalytisk fråga, men den är också filosofisk.

[André] Glucksmann [i boken Le discours de la haine] påminner oss om att författare i tusen år, från Aeschylus via Seneca till Shakespeare och Racine har förstått det rasande hatets oberoende - dess extrema och irrationella attacker, dess förmåga att bibehålla eller till och med öka sin styrka, oberoende av vad som kan provocerat det. Men denna vetskap har tynat bort under senare århundraden. Vi har slutat att tro på hatets realitet.

I dag är vi alla sociala determinister. Vi vill tro att allting har en materiell förklaring - vilket är precis det Aeschylus, Seneca, Shakespeare och Racine visste att så inte är fallet. När vi idag konfronteras med tecken på och dåd av okontrollerat och mördande hat, är vår första impuls att leta efter någon begriplig förklaring ...

Vi hatar därför att vi väljer att hata ... När det gäller anti-semitismen skrev Satre att människor som ger efter för njutningen att hata gör det därför att de inte står ut med sina egna misslyckanden. Svaghet och otillräcklighet är mänskliga drag. Men svaghet och otillräcklighet gör att vi känner oss illa till mods, till och med förakt för oss själva. Hatet kan göra att vi känna oss starka igen ... Vi väljer att hata därför att vi vill känna de upprymda vibrationerna av makt ...
Exakt så. Amerika har makt. Frankrike och Europa bekräftar gång på gång att de saknar makt. För att dölja sin besvikelse väljer väldigt, väldigt många att stiga ner i irrationellt hat.


Söndag 2005-11-27 / 14.20
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (VI). Nu till tacksamhetsskulden som skäl till Frankrikes anti-amerikanism. Berman citerar Philippe Rogers bok The American Enemy som konstaterar att USA fört krig mot Storbritannien (kolonialherrarna) och Tyskland (första/andra världskrigen), men aldrig varit i krig mot Frankrike. Tvärtom har amerikanska soldater i hundratusental offrat sina liv för Frankrikes självständighet i världskrigen, allt medan fransmännen själva varit snabba att kapitulera för exempelvis Hitler. Och inte nog med det. Efter andra världskriget pumpade USA in mångmiljardbelopp i fransk ekonomi genom Marshallplanen. Berman konstaterar:
Det kan misstänkas att den franska anti-amerikanismen har något att göra med storleken på Frankrikes skuld till Amerika - en teori som många har framfört på den psykologiska grunden att obetalbar skuld skapar oresonligt förakt.
Ja, alla i Europa - inte minst vi i Sverige - har en enorm tacksamhetsskuld till USA för att kontinenten idag har demokrati. Sådan skuld har många svårt att hantera, vilket leder till mindervärdighetskomplex. Självklart borde skulden istället öppet medges. Och demonstreras i olika sammanhang. Det behöver inte betyda att man alltid gör som USA vill. Men det verkar lika svårt att psykologiskt svälja realiteter som det är för Sverige att komma vidare från ja/nej till unionen i Europadebatten.


Söndag 2005-11-27 / 14.20
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (V). Ett femte element i fransk anti-amerikanismen som Paul Berman berör i sin insiktsfulla artikel i New Republic är den svindel som drabbat landet på grund av sin självgoda nationalism. Genom att se sig som en betydligt större maktfaktor än man är, har Frankrike ställt till det för sig. Inför Irakkriget allierade man sig med Ryssland mot USA och orsakade därmed en total splittring av EU och Europas röst i världen.

Indoktrineringen i självgod nationalism gjorde, skriver Berman, att ”omkring en tredjedel av den franska allmänheten i opinionsmätningar föredrog att Saddam Hussein vann över George W Bush i Irakkriget (vilket, om Saddams följeslagare till slut vinner, vilket fortfarande kan hända, skulle skapa en genuin kris för Frankrike). Indoktrineringen producerade en något hysterisk opposition mot vad som kallas 'anglo-saxisk' kultur … #148

I slutändan, skriver Berman, framstår det som att nationalismens utfall mot Amerika och dess ondska aldrig producerade ett logiskt uttryck för Frankrikes nationella intresse, utan istället resulterade i nervös agitation.

Ja, de Villepin och Chirac var hysteriska i sitt agerande, helt ovärdigt en nation som gör anspråk på att ha något att säga världen. Man agerade dumdristigt, för att inte säga dåraktigt. Anti-amerikanismen går in där förnuftet går ut.


Söndag 2005-11-27 / 14.20
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (IV). I Frankrike har fördomarna om USA resulterat i en indoktrinering som enligt författaren Pierre Rigoulot i boken L'Antiaméricanisme påminner om förhållandena i diktaturer. Paul Berman skriver i New Republic:
[Pierre Rigoulot] menar ett intellekutellt konsensus likvärdigt med den som förekommer i enpartistater, ett Nordkorea näraliggande konsensus om fasorna med Amerika. [Detta] konsensus i Frankrike sträcker sig över hela den politiska skalan, från Jean-Marie Le Pen och nyfascister genom den gaullistiska högern till socialister och kommunister på den extrema vänsterkanten och från respekterade intellektuella, via mainstream media till de storögdade konspirationsteoretikerna och antisemiterna - alla från höger, mitt och vänster är i själ och hjärta överens om att Bush' Amerika utgör en fruktansvärd fara inte bara för Frankrikes omedelbara intressen utan för hela civilisationen.
Denna indoktrinering gör det mycket svårt att i fransk samhällsdebatt framföra något annat än avsky för Amerika. Jag har i bloggen skrivit om att det är Amerika som frihetsikon som irriterar vänsterkrafterna i Europa. Mejl som kommenterar gårdagens bloggkommentarer hänvisar också till den amerikanska individualismen och det ”generella hatet mot de dugliga och framgångsrika”.

Men Berman menar alltså att hatet mot Amerika spänner över hela det franska samhället, från höger till vänster. Och han har ju rätt, också om vi ser till borgerliga parti i Sverige som aldrig skulle få för sig att försvara USA, det ger säker röstförlust. Eftersom borgerliga opinionsbildare därför hållit tyst - varför offra prestige på att försvara en i förväg förlorad sak som Amerika? - har opinionsbildningen halkat allt längre ut på vänsterkanten. Det som i medierna anses vara mainstream om USA är i realiteten vänsterextremism.


Lördag 2005-11-26 / 9.15 länk
SVERIGE ÄR I KRIG. Inte sedan andra Napoleonkriget och fälttåget mot Norge 1814 har Sverige varit i krig. Men nu har den första svenska soldaten dödats i kriget mot terrorismen. Han ingick i den NATO-ledda ISAF-styrkan på 9.000 man och dödades av en fjärrstyrd bomb i utkanten av Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan.

Kommer Sverige nu att så fort man kan springa därifrån med svansen mellan benen? Ja. Fort som fan. Vi vek ner oss och betjänade nazismen, så varför skulle vi inte krypa för terrorister?

Redan har högste militäre befälhavaren signalerat att man ger upp: ÖB betonar vikten av riskminimering. Håkan Syrén talar i och för sig om material, pansar, men störst riskminimering uppnås ju genom att fly.

Försvarsminister Leni Björklund säger direkt efter nyheten att regeringen står fast vid att utöka svensk närvaro i området. Men vänstermedierna kommer nu att gå igång om att det är fel att bekämpa terrorismen och uppröras över att svenskar kan dödas i Nato-insatser. Om några veckor är Sverige ute ur Afghanistan. Att det gör läget sämre för afganerna spelar ingen roll. Solidaritet är bara ett ord som används när det är ofarligt.


Lördag 2005-11-26 / 9.00
länk
DAGENS CITAT. Göran Skytte i sin kolumn (pdf) i Svenska Dagbladet:
De svenska skrivbordsplanerarna kan besluta att bygga Botniabanan. Men de kan inte tvinga oss att resa med den.


Fredag 2005-11-25 / 18.00 länk
NÅGRA ORD FRÅN JAY LENO... i Tonight Show:
  • Man brukar säga att Abraham Lincoln cementerade idén om en nationell dag av tacksamhet (Thanksgiving) under inbördeskriget. För att få folk att tänka på annat än politiska stridigheter och splittring som skapats av krig. Tack och lov tillhör det historien.
  • Enligt en rapport från England ska president Bush ha planerat att bomba TV-stationen al-Jazeera, men avråddes från det. Av Dick Cheney, som ville bomba CNN istället.
  • Det ser inte bra ut för presidentens popularitet. Han ligger nu på 39 procent. Om han tappar bara tre procent till blir han demokrat!
  • Demokraterna brukar ju ofta säga att Bush inte är särskilt smart, att han är begåvad. Men de senaste veckorna har demokraterna gnällt och skrikit att han fört dom bakom ljuset om Irak. Vänta lite nu! Hur smarta är demokraterna om de blivit lurade av Bush...?

Fredag 2005-11-25 / 17.14 länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (III). De skilda perspektiven på religion och diplomati, som beskrivs i New Republic har lett till svåra fördomar om USA i Frankrike. Paul Berman skriver:
Hur hårt håller franska folket fast vid dessa övertygelser? En kinkig fråga. Det moderna politiska livet är insvept i en tjock dimma och moln av halvvägs hållna åsikter - ett landskap som tillåter en intelligent och välutbildad person att på fullt allvar säga: 'George W Bush är en fascist och USA är på väg att bli ett nytt Nazityskland', för att i nästa andetag, med samma övertygelse, jubla över att Bush och hela hans fascistiska team av zionistiska konspiratörer i januari 2009 garanterat kommer att lämna Vita huset till förmån för ett nytt och folkvalt team, som mycket väl kan bli Bushs kritiska opponenter.
Mitt i prick. Intellektuella personer hemfaller, när det gäller USA, åt intelligensbefriade för att inte säga dåraktiga uttalanden som saknar varje uns av logik. Berman förklarar:
Ju längre bort från makt någon befinner sig, desto enklare är det att vandra in i dessa dimmiga zoner av halv-bakade åsikter, fria från allt ansvar att granska dem. I Frankrike har även de mest sofistikerade känt sig vara allt längre bort från makten, som finns i Amerika, en känsla vars styrka mångdubblats sedan Bush beslutat att bortse från diplomati ...

Ett häpnadsväckande stort antal av seriösa och prestigefulla journalister och intellektuella runt om i Europa bär på misstankar om att ... Amerika har vänt ryggen mot civilisationen - en åsikt jag hört upprepade gånger i land efter land, vanligtvis i en dyster och orolig ton, ungefär på det sätt en person kan uttrycka sig över en vän med framskriden cancer. Och det finns, naturligtvis, alltid professorer i Amerika till hands som försäkrar sina europeiska kollegor om att livet i Amerika är rena helvetet, medan avvikande uppfattningar krossas .... bara för att göra denna rädsla realistisk.
Ja, och dessa opinionsbildare gör ingenting för att försöka vederlägga skrönorna, utan tvärtom driver man på dem i destruktivt konspiratorisk anda.


Fredag 2005-11-25 / 15.53
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (II). En andra faktor bakom anti-amerikanismen i Paul Bermans artikel i New Republic är synen på diplomati och vapenmakt, den ”mjuka makten” kontra den ”hårda makten”:
Frankrike har under de senaste 60 åren uppnått en gigantisk seger - man har bevarat freden med Tyskland. Ett och ett halvt sekel av katastrofala krig fick ett fredligt och välståndsskapande slut - ett förhållande som skapat glädje och evigt självberöm.

Det är sant att, i eufori över denna bedrift, franska politiska tänkare har dragit iväg och i sin egen fantasi projicerat Frankrikes diplomatiska triumf på hela världen, ungefär som om varje mellannationell konflikt och fanatisk politisk rörelse runt globen kan kvävas med fredliga medel, bara regeringar överallt följer det franska exemplet och obevekligt insisterar på tålmodiga förhandlingar och gulliga resonemang.

Detta tänkande har visat sig vara lite väl fantasifullt, vid fler än ett tillfälle. Ändå, för hela Europa, var Frankrikes bedrift onekligen till stor nytta.
Men eftersom Bush-administrationen inte alls respekterat den franska synen har upprördheten i Frankrike blivit enorm, menar Berman.

Visst är det så. Frankrike är sura. Och det kan förklara varför anti-stämningar har underblåsts. Men det är ju en helt annan sak att avgöra om Frankrike eller USA har rätt. I den allmänna debatten finns en logik, som jag inte alls ställer upp på, och som går ut på att USA bör skulden till de dåliga relationerna. Varför då? Har alltid den rätt som surar? Nej, det är sandlådenivå på dessa resonemang. Det avgörande i internationell politik är inte huruvida Frankrike surar eller inte, det som avgör är vem som når framgång i att göra världen mer demokratisk och därmed säkrare.

Det är fortfarande så att Frankrike kan få rätt. Om vänstern i USA lyckas bryta sönder Bush-doktrinen, har Frankrike fått rätt i att USA tar på sig större uppgifter än man klarar av. Men ännu så länge har mer än 50 miljoner människor i Afghanistan och Irak befriats från tyranniska regimer och demokratin gör framsteg i en region där den varit sällsynt. Dessa frågor är alldeles för viktiga för att låta sig styras av Frankrikes sårade stolthet.


Fredag 2005-11-25 / 10.18
länk
ANTI ANTI-AMERIKANISM (I). Amerikanska center-vänstertidskriften New Republic har i nästa nummer en mycket, mycket lång och inträngande analys över fransk antiamerikanism av Paul Berman i The Anti-Anti-Americans

Han börjar med att visa hur fransmännen - liksom andra européer - misstolkar hur religionen påverkar amerikanerna. Till skillnad från Europa, där den resulterat i krig och mördande, har religionen haft en konstruktiv betydelse för nybyggarna när man skapat en ny civilisation. Redan franske filosofen Alexis de Tocqueville konstaterade på 1830-talet att kristendomen i Amerika i huvudsak har tjänat som ett demokratins fundament, och inte dess fiende.

Min egen förklaring till detta är att religionen i Europa historiskt använts av kungar som sitt redskap att styra. Kungar ansåg sig vara guds redskap på jorden och deras legitimitet byggde på att de ansågs stå närmare gud än menigheten. Därför blev religion främst maktpolitik, inte främst själavårdande så som den blev i USA.

Religionens betydelse i USA är en förklaring till varför man inte byggt upp någon stor välfärdsstat. Det sociala ansvaret och solidrariteten kommer till uttryck genom civilsamhället och via kyrkorna. Berman skriver:
När det gäller välfärdsstaten har den franska kritiken en poäng, men det kanske kan diskuteras om inte arbete också är en del i ett solidariskt samhälle, inte bara arbetslöshetsbidrag.
Jo, vi som står till höger inser att arbete är viktigare än bidrag. Arbete ger värdighet eftersom man vet att man försörjer sig själv, man kan själv. Bidrag ger vanmakt och bekräftar lätt en självbild om att man är värdelös.

Denna insikt misstolkas i Europa, som har ett mer statskollektivistiskt synsätt.


Fredag 2005-11-25 / 9.35
länk
FORTFARANDE INGA SOM HELST BEVIS PÅ 'CIA-PLAN'. Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos, som tillhör det USA-fientliga socialistpartiet, vittnade igår inför en parlamentsutskott om påstådda - alltid dessa påstådda - CIA-plan:

- Regeringen är övertygad om, baserad på resultatet av undersökningar som utförts, att alla landningar som gjorts inom ramen för Defense Cooperation Agreement mellan Spanien och USA liksom av civila flyplan ... har skett i enlighet med lagen.

Svensk och internationell media har använt stort utrymme för ”obekräftade” och ”hemliga” uppgifter för att sprida sina grundlösa konspirationsteorier om USA. Nu måste man komma fram med bevis, eller avfärda historierna. Men förmodligen kommer frågan bara att dö ut, så att konspirationerna hänger kvar i luften. Tills nästa konspirationsteori får dominera medierna.


Fredag 2005-11-25 / 9.22
länk
SVT-AKTUELLT OCH WAYNE MADSEN. Mejl om public service-nyheterna:
Jag vill gör dig uppmärksam på det inslag i Aktuellt, som i går var programmets längsta, som handlade om CIA:s hemliga flygplan och USA:s hemliga fängelser och hemliga tortyrprogram.

Allt mycket hemligt som trots detta kunde verifieras av en 'expert' som intervjuades väl och länge. Denne vederhäftige expert är en man vid namn Wayne Madsen. Han har en egen hemsida: http://www.waynemadsenreport.com

Klicka in på denna hemsida, och du finner snarat att Aktuellt har låtit den journalistiska kvaliteten sjunka till nya bottennivåer. Vi kan vara evigt tacksamma för att internet finns så att vi kan kontrollera utsagor av den typen Aktuellt presenterar som sanningen, men samtidigt lika bedrövade över sakers tillstånd i svenska media.

För att helt förstå vidden av hur usel journalistik som bedrivs av Svt måste man ta del av experten Wayne Madsens bok Jaded Tasks. I denna förklarar han bl att amerikanska oljeintressen låg bakom folkmordet i Rwanda samt att Israeler tillsammans med Bushs bröder låg bakom 11 september.


Torsdag 2005-11-24 / 21.40 länk
MERKEL FÖRÄNDRAR TYSK FRAMTONING. Der Spiegel sammanställer kommentarerna i dagens tyska tidningar om nye förbundskanslerns första utlandsresa till Paris, Bryssel och London, An End to the Franco-German Romance?

Ett dygn efter regeringens tillträde menar Berlintidningen Der Tagesspiegel att det gnisslar mellan förbundskanslern och den socialdemokratiske utrikesministern Steinmeier, eftersom Merkel ”avser att åter etablera nära band och täta band mellan Berlin och amerikanska regeringen; att backa från de varma relationerna Schröder utvecklade med Ryssland och Frankrike; och spela en aktiv roll som förkämpe för de små nationerna i EU”.

Center-högertidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung förklarar att varje nytillträdd förbundskansler brukar hävda att han eller hon står för ”kontinuitet”. Det gjorde Schröder 1998, men han styrde snabbt in Tyskland på en helt ny färdriktning. Merkel avser nu att styra Tyskland tillbaka på den gamla kursen. ”När Schröder och Chirac utvidgade axeln Paris-Berlin till att också inkludera Moskva var det ett misstag ... Washington såg det som ett försök att motarbeta dess maktposition, och svarade med samma mynt”. Tidningen menar att det kan vara bra också för Chirac att Tyskland nu närmar sig USA: ”I Paris vet man att Frankrikes roll som global diva underlättas om Berlin med kraft kan sköter kontakterna med Washington.”

Center-vänstertidningen Süddeutsche Zeitung är inte lika förtjust i en kursändring: ”En nära relation med Bush är farlig.” Finanstidningen Handelsblatt konstaterar att Merkel inte kan lite till Fransk-tyska axeln på samma sätt som Schröder av den enkla anledningen att EU nu består av 25 länder och är för stort för en axel.


Torsdag 2005-11-24 / 17.15
länk
THANKSGIVING - MEST AMERIKANSKA HELGEN. Varje år, fjärde torsdagen i november, firar USA sin mest distinkta och unika amerikanska helgdag. Den blev offentlig helgdag genom en proklamation av president Abraham Lincoln. I Wall Street Journal berättar invandraren Christopher Hitchens i 'The Turkey Has Landed' att han likt många andra invandrare särskilt gillar Thanksgiving. Sedan unionen varit i blodigt inbördeskrig och överlevt alla slags faror och fanatism bestämmer sig amerikanerna att sprida budskapet: Var tacksam! (Just be grateful).

Tacksam är ett av de viktigaste orden i en kultur. I ett samhälle där man inte kan visa tacksamhet för livet och mot andra, fungerar i längden ingenting. Och är det inte just det vi åstadkommit genom välfärdsstaten? Mentaliteten är: kräv av andra! Var alltid missnöjd! Var aldrig tacksam!


Torsdag 2005-11-24 / 15.03
länk
BOLTON PRESSAR FN. För några dagar sedan höll också amerikanske FN-ambassadören John Bolton tal där han utvecklade sin syn på FN. Tyvärr hittar jag inte talet i sin helhet, men det finns refererat av Associated Press, Ambassador Bolton Catalogues U.N. Problems. Bolton har också hållit lunchseminarium som refereras i Washington Times, Can the U.S. find a substitute for the U.N.? Det är, som sig bör, mycket tuffa krav Bolton ställer, inget mindre än ”en revolution av reformer”.
I USA finns en allmänt omfattad uppfattning om att FN är en av många potentiella instrument där USA kan lösa olika frågeställningar och vi har att avgöra om en specifik fråga bäst avgörs i FN eller bättre kan lösas genom någon annan mekanism ... FN är en av många konkurrerande organisationer på marknaden av globala problemlösare ... Den insikten borde vara ett incitament för FN att reformera sig.
Detta är att svära i kyrkan. FN kan komma att sidsteppas av sin viktigaste medlem om FN inte skärper sig. Och Bolton är inte nådig mot världsorganisationen:
Även om kalla kriget är över och många av dess problem är borta har, för att tala klartext, tänkandet inom FN-systemet inte ändrats mycket. Jag tror inte det har någon filosofisk grund ... Det handlar om en kultur av inaktivitet.
Här får vi alltså veta skälet till varför USA driver kravet på breda reformer på alla områden parallellt (det som kritiseras av Evans i förra kommentaren). Bush-administrationen menar allvar. Man vill inte genomföra de små steg som är möjliga att göra utan motstånd (som starkare fredsbevarande), för då kommer FN inte att ta itu med de svåra problem där stort motstånd finns, exempelvis reformer av beslutsprocessen i FN och omorganisering av arbetet för mänskliga rättigheter.

FN måste reformeras i grunden, inte bara genomföra partiell förnyelse. Genom att länka samman alla reformer till varandra, och understryka att passivitet innebär FN:s undergång, sätter Bush och Bolton hård press.


Torsdag 2005-11-24 / 10.27
länk
FN DEBATTERAR MEN INGET HÄNDER. FN:s 60-årsjubileum i höstas blev en katastrof. Istället för att komma till beslut om reformering demonstrerade FN sin oförmåga, vilket gjorde att Irans arroganta agerande mot försök till förhandlingar om kärnvapen dominerade mediebilden.

Efter 60-årsjubileumet har flera intressanta tal hållits om Förenta Nationernas framtid. Alla talar om behovet av reformer, som aldrig tycks bli av. En röst för det, ska vi säga europeiska perspektivet, är australiensaren, laborpolitikern och förre utrikesministern, Gareth Evans, nu chef för International Crisis Group, som nyligen höll tal på temat Does the United Nations Have a Future?

Han försvarar givetvis FN, men pekar på stora problem. Men låt oss börja med positiva nyheter. Till skillnad från socialdemokraterna och flera av de borgerliga partierna, som håller fast vid den gamla folkrätten som skyddar nationers suveränitet framför mänskliga rättigheter, menar Evans att en ny norm håller på att växa fram genom förslaget att skapa en kommission för fredsbevarande (Peacebuilding Commission):
... huvudansvaret för att skydda medborgarna från katastrofer orsakade av människor ligger på suveräna stater, men om ansvaret inte tas, genom otillräcklighet eller ond vilja, flyttas det över till en större internationella gemenskapen - vilket då har skyldighet att agera inklusive (men bara som sista utväg) militär intervention auktoriserad av säkerhetsrådet. Att få acceptans för denna, i praktiken, nya internationella norm vore till stor nytta för att skapa konsensus för agerande när en ny situation liknande Rwanda, Bosnien eller Kosovo inträffar, vilket oundvikligen kommer att ske. Principen behöver utvecklas till praxis, vilket aldrig är enkelt, men argumenten för aktivt handlande skulle framföras från en mycket starkare bas än vad som varit fallet tidigare.
Evans är ju mycket försiktig, men menar alltså att någonting är på väg att hända. En ny norm för aktivare insatser håller på att ta form. Men det går som sagt långsamt. Något USA inte gillar. Evans sa om USA:
Men åtminstonne hittills har nyheterna från New York inte varit särskilt goda: USA vill se parallella framsteg på två andra fronter som är betydligt känsligare - nytt råd för mänskliga rättigheter och reformer av FN-byråkratin - och utvecklingen av Peacebuilding Commission hålls fången genom att länkas till dessa.
Evans argumenterar som en europé, dvs lägger hellre skulden på USA än på de diktaturländer som stretar emot. Olustigt tycker jag. För Evans pekar själv på att det finns två sidor i kampen om FN, särskilt om att ombilda kommissionen för de mänskliga rättigheterna:
Detta har varit en närmast magisk fråga för USA, och en där man har starkt stöd av många andra västländer, men kraftigt motstånd har utkämpats från en grupp länder - Pakistan, Egypten, Iran, Syrien, Uzbekistan och Kuba har varit mest framstående - som blockerat varje försök att nå en uppgörelse om strukturen, mandatet och aktiviteterna i den nya instutitionen.
Så, debatten fortsätter. Lamporna i FN-skrapan lyser. Men mycket lite händer.


Onsdag 2005-11-23 / 20.27 länk
JU MER MAN KAN OM IRAK, DESTO MER OPTIMISTISK. Max Boot skriver i Los Angeles Times idag (tipstack till Erik), Iraq's a lost cause? Ask the real experts:
En stor majoritet av amerikanska allmänheten anser att befrielsen av Irak var ett misstag, medan en liten men växande minoritet tror att vi förlorar och att vi snart måste dra oss ut. Som ekon återges åsikterna av politiker som sträcker upp ett blött finger i luften, inklusive många - John Kerry ... Bill Clinton - som stödde invasionen.

Men i en mätning förra månaden från USA-baserade International Republican Institute ... tror 56 procent av irakierna att deras situation kommer att bli bättre inom sex månader. Bara 16 procent tror att det blir värre.

Amerikanska soldater är också mycket mer optimistiska än amerikanska civila. Pew Research Center och Council on Foreign Relations har nyss släppt en mätning inom amerikanska eliter, som visar att 64 procent bland officerarna anser att USA kommer att lyckas etablera en stabil demokrati i Irak. Motsvarande siffra för journalister och akademiker är 33 resp 27 procent. Ännu mer imponerande är bevisen som våra soldater ger genom att rösta med fötterna. Trots att armén och marinen har svårt att attrahera nya rekryter - inte förvånande med tanke på hur allmänna opinionen ser ut - skriver soldater på för ny tjänstgöringsrunda i Irak i en omfattning som överträffar förväntningarna. Veteranerna uttrycker sin tilltro till krigsinsatserna genom att skriva på för fortsatt strid.
Jag tror att de som ser längre än till bombdåden förstår att Irakkriget är en historisk insats för att sprida demokrati och frihet till dem som levt i förtryck. Även om misstag begås och priset är högt, är målet större.


Onsdag 2005-11-23 / 19.46
länk
FEDERALT EUROPA I MONTESQUIEU-ANDA GER SMALT EU. Scenariot i förra kommentaren är, naturligtvis, grovhugget och inte särskilt troligt. Men jag vill konkret visa att ett federalt Europa betyder att makten synliggörs och flyttar från intriger mellan stats- och regeringschefer i stängda konferensrum och från ett evigt myglande EU-parlament till Europas folk.

Om nuvarande gaullistiska modell ersätts av federation förändras inriktningen från en vilja att lägga sig i medlemsländernas inrikespolitik, till en dynamik som förhindrar det.

Varför då? Jo, om en folkvald president inrättas kommer regeringscheferna att se denne som en i vissa stycken överordnad motpart som det gäller att hålla distans till. Detta i kontrast till nuvarande EU-kommission, som saknar politisk legitimitet och utses av regeringarna, och därför i praktiken är underställd regeringscheferna. Man kan låta den utforma en Lissabonprocess, tala väl om tillväxt, men sedan strunta i att följa intentionerna. I andra fall röstar EU-parlamentet igenom beslut som inskränker medlemsländernas självbestämmande. Annat blir det med en folkvald president som utser sin kommission. Då görs rågången glasklar mellan medlemsländerna och unionen.

Efter 20 års erfarenhet av partiarbete på många nivåer kan jag garantera att regeringscheferna av prestigeskäl aldrig kommer att till presidenten släppa makt man absolut inte måste lämna över. Presidenten kommer aldrig att få mer makt än en ny konstitution ger denne. Genom federalismen byggs en broms in i strukturen för att förhindra att makt hela tiden flyttas uppåt i unionen, det som nu okontrollerat sker hela tiden.

Kort och gott: vi skulle äntligen ta till oss Montesquieus maktdelningslära. (Eftersom han var fransman borde detta givetvis lyftas fram så ofta som möjligt i utarbetande av en ny konstitution.) Det gäller att skapa konkurrerande maktcentra som därmed håller koll på varandra.


Onsdag 2005-11-23 / 16.50
länk
SÅ FÅR VI FART PÅ EUROPADEBATTEN. Jag är, som framgått (här, här och här), besviken på den borgerliga alliansens tiopunktsprogram för Europa. Det präglas dels av fortsatt ja/nej-syndrom, dels märks att EU-parlamentets tysk-franska maktcentrum har påverkat svenskarna i så hög grad att man återger Brysselperspektivet på EU. Åsikter formas alltså uppifrån och ner. Från Bryssel in i svenska partier. Det är inte bra, för att uttrycka sig milt. Demokratiska legitimiteten tar stor skada. Partiernas avstånd till svenska folket ökar.

I bloggen har tidigare skissats på en ny konstitution för en federal, men minimal, Europeisk union. Och nu har tankarna malt vidare. Så här skulle väl utvecklingen kunna få ta form:

Istället för val till Europaparlamentet i juni 2009 (se allt om valet 2004), borde ett presidentval hållas på samma valdag i alla medlemsländerna. Istället för 732 EU-parlamentariker väljs 732 elektorer, detta så att små länder väger något tyngre än en person en röst. De stora kommer ändå att dominera, så det är inte mer än rätt att Sverige får 19 elektorer mot Tysklands 99 (även om tyskarna är tio gånger fler än svenskarna). Den kandidat som vinner i ett medlemsland vinner alla elektorer. Att vinna Norden och Baltikum (75 elektorer) blir då lika viktigt som att vinna Frankrike (78 elektorer). Att vinna Polen, Tjeckien och Ungern (102 elektorer) blir lika viktigt som att vinna Tyskland (99 elektorer).

Vilka skulle ställa upp? Det är här vi med ett presidentval äntligen kan få ställa olika politiska värderingar emot varandra, det som EU-parlamentsvalet totalt misslyckats med. Storbritanniens Tony Blair är inne på sin sista mandatperiod som premiärminister, men han har mycket kvar att ge. Utifrån hans ambitioner skulle det säkert inte sitta fel att bli historiens förste folkvalde Europapresident. Han skulle bli en center-vänsterkandidat som stå för Europas välfärdsmodell, men en reformerad sådan, en som tar marknadsekonomins flexibilitet på allvar. Han skulle också stå för att återupprätta goda relationer med USA, så att dessa två unioner representerar västvärldens värderingar om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i världen.

Efter det att Frankrike 2007 valt Nicolas Sarkozy till president efter Chirac, söker Dominique de Villepin en ny uppgift. Varför inte bli EU-president? Han skulle vara en konservativ kandidat, som intensivt motarbetar alla förändringar av välfärdssystemen, som ogillar marknadslösningar och framför allt symboliserar en europeisk nationalism som hatar USA. Med honom skulle banden över Atlanten brytas och handelskrig starta. Relationerna till arabvärldens diktaturer och kommunistiska Kina skulle däremot utvecklas.

Eftersom Tony Blair av många anses vara alltför modern för vänstern, kan Gerhard Schröder vilja göra comeback i storpolitiken som EU-president. Han står för ett starkt försvar av en oförändrad välfärdsstat med stora bidrag och hårda regleringar av arbetsmarknaden. Tjänstedirektiv och andra liberala lösningar skulle han lova att motarbeta. Avståndstagande mot USA skulle bli tydligt, även om han främst skulle trycka på sociala reformer inom unionen.

De nya EU-medlemmarna i öst vill också vara med i fighten. Ett drag skulle vara att övertala Polens kommissionär Danuta Hübner att ställa upp. Eftersom tungviktarna är manliga yrkespolitiker kan en kvinnlig professor i ekonomi utgöra en kontrast. Hübner har varit stabschef hos avgående presidenten Aleksander Kwasniewski (reformerad kommunist), bitr generalsekreterare i FN med placering i Geneve, europaminister i Polens regering under medlemsförhandlingarna.

Spaniens José Maria Aznar skulle kunna ställa upp som en liberal reformator av Europas ekonomi, byggd på hans åtta framgångsrika år som premiärminister. Och som en center-högerkandidat som förespråkar goda relationer till USA.

Vilken livlig valdebatt det skulle bli. Med detta startfält skulle ingen kunna undgå en Europadebatt! Alla gränser mellan medlemsländernas politiska debatt skulle rivas. Vi skulle öppet kunna diskutera vilka värderingar som bör gälla för hela unionen.

Och eftersom det handlar om att välja en person, måste de svenska partierna organisera valrörelsen på ett helt annat sätt än att köra en kopia på en riksdagsvalrörelse. Detsamma gäller i alla länder. Nu måste partierna avgöra vem de ska stödja och vilka värderingar man vill lyfta fram i kampanjen. Valet frikopplas från den vanliga inrikespolitiska rutinen.

Ska socialdemokraterna stödja Blair eller Schröder? Ska de borgerliga stödja Aznar eller Blair? För vem vill stödja de Villepin? (Förmodligen ingen, även om det borgerliga tiopunktsprogrammet ligger närmast de Villepin.)

Vem ska mp, v och jl stödja? Genom ett presidentval kommer vi bort från ja eller nej till EU. Det blir en fråga om hur EU ska utvecklas, så som sig bör.

Vem vinner? Det blir en rafflande valrörelse. Man kan utgå från att kandidaterna får flest röster i sina hemländer och vinner elektorerna där. Men vem får flest röster i Sverige? Jag skulle gissa Blair. Också Danmark, Finland och Baltikum skulle förmodligen rösta på Blair. Kommer övriga Östeuropa rösta på Hübner? Säg att de gör det. Vem röstar Italien på? Säg Aznar. Grekland? På Schröder. Holland? Blair. Belgien? de Villepin. En sammanräkning skulle kunna se ut så här:
  • Blair 211 (78+27+19+18+14+14+13+13+9+6)
  • Aznar 161 (54+78+24+5)
  • Schröder 129 (99+24+6)
  • Hübner 123 (54+24+24+14+7)
  • de Villepin 108 (78+24+6)
Denna sammanställning visar att axeln Tyskland-Frankrike inte nödvändigtvis bibehåller sin makt vid ett val av president istället för parlament. Och viktigast: de som vill företräda EU måste föra kampanj gentemot folket - och i många fler medlemsländer än sitt eget hemland för att bli vald. Kort och gott: vi skulle få den europadebatt vi nu saknar.


Onsdag 2005-11-23 / 9.14
länk
'DEMONISERA INTE TERRORISTER'. Programledaren i NBC, Chris Matthews, sa i ett tal inför statsvetare på University of Toronto att Bush-administrationen inte borde demonisera terrorister, eftersom ”personerna på andra sidan är inte onda - de har bara ett annat perspektiv”.

Matthews är en framträdande representant för medievänstern i USA med egen TV-show. Det är så här de låter. Hans uttalande visar kriminell nonchalans mot grova brottslingar. Jag undrar vad Matthews sagt om en nära anhörig dödats i en bilbomb.


Onsdag 2005-11-23 / 8.41
länk
TYSKLANDS BAND MED USA SKA ÅTERUPPRÄTTAS. Deutsche Welle rapporterar i Merkel Aims for Warmed-Up US Ties, Partnership With France att Angela Merkel som förbundskansler vill reparera Tysklands ansträngda relationer med USA och samtidigt bibehålla den tysk-franska axeln inom EU. Hon beskriver detta som de ”två pelarna” i tysk utrikespolitik.

Se där, redan inom ett dygn från tillträdet av en ny kansler har tonläget förändrats dramatiskt. I vår tid underskattar vi rejält personers betydelse i politiken. Särskilt i utrikesrelationer. Man kan tala om strategier, principer och teorier hur mycket som helst, men i grunden finns alltid personliga attityder.


Onsdag 2005-11-23 / 8.41
länk
HITCHENS OM TRUPPTILLBAKADRAGANDE. I Slate skriver Christopher Hitchens varför han var för att avsätta Saddam Hussein långt före Bush blev president, och varför talet om tillbakadragande nu är fel.
Ordet 'isolationist' beskriver åtminstone något konkret, även realpolitiskt. Nuvarande babbel om tillbakadragande är bara illusioner som ingenting begriper om vad detta krig handlar.


Tisdag 2005-11-22 / 18.41 länk
HUR STOR ÄR ARIEL SHARON? Israels premiärminister Ariel Sharon tar risker och vågar göra schackdrag som ingen annan ens skulle överväga. Vilken premiärminister i världen skulle lämna partiordförandeskapet i landets största parti, startat nytt parti och utlyst nyval? Sånt kräver järnvilja. Här utskrift av hans tal där han tillkänna hur han ser på utvecklingen. Och enligt de första opinionsmätningarna kan det gå hem, rapporterar AP:
Tidningen Maariv publicerar mätning från Teleseker som visar att Sharons nya parti kan komma att dominera det 120 mandat stora parlamentet, Knesset, efter ett nyval: Sharon får 30 mandat, medan labor med fackförbundsledaren Amir Peretz skulle få 26 mandat och likud 15 om Netanyahu tar över efter Sharon.

I en mätning i dagstidningen Yediot Ahronot skulle Sharons parti få 33 mandat, labor 26 och ett av Netanyahu lett likud, 12.
Första reaktionerna på utbrytningen tyder alltså på att Sharon har israeliska folket med sig. Se också: Sharon går längre för fred än någon annan.


Tisdag 2005-11-22 / 16.25
länk
DEN ARABISKA GATAN. Det är alltid underhållande att läsa Mark Steyn. Dagens kolumn Listen to the word on the 'Arab street' i Daily Telegraph är inget undantag:
I fredags exploderade till slut den påstått explosiva 'arabiska gatan' i de största demonstrationerna mot al-Qaida som skett i Mellanöstern. 'Zarqawi', ropade 200.000 jordanier, 'från Amman vi säger till dig: du är en fegis!' och: 'fiende till allah' - vilket för en helig krigare inte direkt är vad han vill höra.

Den gamle halshuggaren blev så ordentligt omskakad av kritiken mot hans bombningar av jordanska hotell att han utfärdade den första IRA-liknande ursäkten i al-Qaidas historia. 'Folket i Jordanien, vi avsåg inte att spränga något bröllopsfölje', säger han. 'För de muslimer vi dödade, ber vi gud att visa barmhärtighet, för de var inte måltavlorna'.
Visst, skriver Steyn, det var ju helt uppenbart att självmordsbombaren sökta sig fram till just bröllopsgästerna innan han detonerade bomben.
Jag vet inte vad islamistiska självmordsbombare definierar som 'mjuka mål' men ett jordanskt-palestinskt bröllop på ett hotell i ett muslimskt land utan några otrogna trupper måste vara så nära man kan komma det mjukaste målet någonsin. Och ännu mer avslöjande, se vem Zarqawi sände för att spränga sina muslimska bröder: varför skickade han Ali Hussein Ali al-Shamari, en av hans närmaste underhuggare, att dö i en operation som inte krävde någon särskild kompetens alls?

Okej, per definition är det svårt att få självmordsbombare med erfarenhet. Men Shamaris insats tyder åtminstone på att terroristerna har stora svårigheter att möta sina rekryteringsmål.
Jag hoppas innerligt att Steyn har rätt. Terroristerna kan vara inne i sin sista fas, att göra ett sista försök att stoppa demokratiseringsprocessen inför parlamentsvalet i Irak i december. Detta genom att ledningen nu själva spränger sig i luften.


Tisdag 2005-11-22 / 14.10
länk
MERKEL VALD TILL FÖRBUNDSKANSLER. Tyskland har fått sin första kvinnliga förbudskansler. För en timme sedan godkände förbundsdagen presidentens förslag med 397 röster för och 202 emot.

Men frågan är hur länge denna oheliga allians mellan kristdemokrater och socialdemokrater kommer att hålla. Hela 51 parlamentariker från de båda partierna röstade emot sin egen nya regering. Jag tror risken är stor att Tyskland håller ytterligare ett nyval inom ett år.


Tisdag 2005-11-22 / 10.00
länk
EKONOMISKT SJUKT TYSKLAND FÅR KANSLER. London Times konstaterar, i Merkel’s tour designed to put Germany back on map, att inga regeringsbeslut fattats i Tyskland sedan Gerhard Schröder utlyste nyval i maj. Tysland står still. Idag får man dock en ny förbundskansler efter votering i förbundsdagen. Times pekar på ljuspunkter:
Alla tecken tyder på att [nye förbundskanslern Angela Merkel] vill knyta Tyskland till 'nya Europa', den del av kontinenten som är mer öppen för transatlantiskt inflytande och liberal ekonomi. Frågan som ställs av hennes värdar i Paris och Bryssel i morgon, i London på torsdag och sedan i Warszawa, är hur hon ska kunna leverera en aktiv utrikespolitik med en sjuk ekonomi förlamad av offentlig upplåning och överreglering.
Ja, de skattehöjningar hennes koalitionsregering annonserat är ju inte precis tecken på att Tyskland är på rätt väg.


Tisdag 2005-11-22 / 9.46
länk
GORDON BROWN ATTACKERAR JORDBRUKSSTÖDET. Guradian rapporterar i Brown blames France for the deadlock in world trade talks att Storbritanniens finansminister Gordon Brown i går kväll gick till hård attack på Frankrike för att man vägrar acceptera större reformer i jordbruksstödet som ett sätt att bryta dödläget mellan rika och fattiga länder i WTO-förhandlingarna om frihandel.

Villigheten att reformera jordbruket är ett test på Europas appetit på modernisering överhuvudtaget, sa Brown.

Han har självklart rätt. Men vad säger den borgerliga alliansen om detta i sitt tiopunktsprogram för Europa? ”På sikt måste jordbrukspolitiken yterligare reformeras.” Man talar om successiv avveckling, men: ”EU kan dock inte ensidigt avveckla de subventioner som har bäring på handeln med jordbruksprodukter. Däremot måste EU ligga i framkant i förhandlingarna inom WTO för att världens länder ska sluta subventionera sina jordbruk.”

De borgerliga står i sin attityd mest på Frankrikes sida. Man lyfter fram andras stöd, även om det är EU som bromsar i WTO-förhandlingarna. Detta är dålig EU-politik. Riktigt dålig.


Måndag 2005-11-21 / 19.36 länk
JU MINDRE MAN JOBBAR, DESTO FÄRRE JOBB SKAPAS. I en underbart pedagogisk artikel i vänsterintellektuella The New Yorker, No work and no play förklaras varför européer är så fattiga och arbetslösa jämfört med amerikaner.
Idag arbetar amerikaner lika många timmar varje år som de gjorde 1970 och istället för 13 veckors semester [inkl röda dagar] tar genomsnittsamerikanen ut fyra veckor ... Fransmännen arbetar 28 procent färre timmar per person och år än amerikanerna och tyskar jobbar 24 procent färre timmar ... Ett uppenbart resultat är att Amerika är så mycket rikare än Europa ... I realiteten byter amerikaner sin produktivitet mot pengar, medan européer byter den mot ledighet.

1970 arbetade fransmän tio procent mer timmar än amerikaner. Så vad hände? Nobelpristagaren Edward Prescott har pekat på de snabbt stigande skatterna i Europa sedan 1970. Högre skatter ger anställda lägre incitament att arbeta extra timmar ... [Andra] ekonomer, Alberto Alesina, Edward Glaeser, and Bruce Sacerdote lyfter fram fackföreningarnas starkare ställning och den hårdare reglerade arbetsmarknaden i Europa.

Och regleringarna av arbetsmarknaden gör det dyrare att anställa folk, vilket bidrar till Europas höga arbetslöshet ...

I den amerikanska modellen arbetar man fler timmar och använder pengarna för att betala för de tjänster man inte själv kan utföra eftersom man arbetar. Detta skapar efterfrågan på servicejobb som annars inte skulle existera. I Europa finns knappt dessa jobb; anställda i servicesektorn i Europa är 15 procent lägre än i USA. Och dessa servicejobb är precis de jobb som unga ... och immigranter behöver för att kunna söka sig in på arbetsmarknaden, men som alltså inte finns i Europa ...

Problemet är att frivillig ledighet för vissa européer har bidragit till att skapa ofrivillig ledighet för andra. Ju mindre arbete som blir gjort, desto mindre arbete behöver utföras ...
Just så fungerar ekonomin. Tills Europa får politiker som vågar tala om det och agera utefter verklighetens villkor, kommer arbetslösheten, upploppen och otryggheten bara att växa.


Måndag 2005-11-21 / 17.06
länk
TT FÖRVANSKAR AP-TELEGRAM. I Världen idag avslöjas hur TT förvanskar nyhetstelegram från internationella nyhetsbyråer som Associated press, AP. TT påstod nyligen att det är ”uteslutet” att Arafat dog på grund av aids. Ett påstående utan täckning och som inte återfinns hos AP. Man kan fråga sig varför TT ska tillmätas någon som helst trovärdighet när man förfalskar och lägger tillrätta nyheter så att de stämmer med TT-redaktionens politiska åsikter, i detta fall dogmatiskt pro-palestinska.


Måndag 2005-11-21 / 15.06
länk
PROTESTER I TUNISIEN EFTER FN-MÖTE OM IT. Det ser ut som om en positiv effekt kommer ut av att FN förra veckan höll konferens i diktaturen Tunisien om makten över internet: BBC rapporterar om ökade protester för frihet i Tunisien: Hungry for net freedom in Tunisia:
För många tunisiska bloggare var konferensen ett svårt dilemma. Om de talade ut kunde de dra till sig oönskad uppmärksamhet från myndigheterna. De var oroliga att bloggarna skulle tystas, eller värre. Men dissidenten Mokhtar Yahyaoui bad inte om ursäkt för att tala klartext, och är optimistisk om framtiden ...

- Vår diktatur har lyckats uppvakta västvärlden. Tunisien deltar i kampen mot terrorismen och har god ekonomisk utveckling.
- Men det har skett utan att väst har förstått hur livet ser ut och hur stort missnöjet är bland unga tunisier.
- Jag tycker att vi under den gångna veckan nått ut till hela världen. Och jag hoppas att världen lyssnar och hjälper oss till större yttrandefrihet.
Ja, och ett steg i det är att definitivt inte lämna makten över internet till FN.


Måndag 2005-11-21 / 14.42
länk
60 ÅR SEDAN NÜRNBERG (II). I mejl ställs frågan:
Är inte det att göra det väldigt lätt för sig, att hävda individens fulla moraliska ansvar för sina gärningar trots att det inte finns något annat alternativ till ordervägran än döden?
Nej. Det som är enkelt är att göra precis så som den totalitära staten önskar. Och så gjorde den stora majoriteten tyskar. Det var därför Hitler kunde behålla makten. Självklart kan man inte trotsa order i specifika situationer. Men inte ens i en totalitär stat har man koll på alla människor hela tiden. I obevakade ögonblick kan man motarbeta regimen.

Ett sådant exempel är Franz von Papen som satt på de åtalades bänk tillsammans med Herman Göring och de andra. Han hade varit tysk kansler 1932 och blev vice kansler under Hitler 1933, sedan han övertalat president von Hindenburg att han skulle kunna kontrollera nazisterna. Efter de långa knivarnas natt, då flera av von Papens medarbetare mördades eller sattes i koncentrationsläger, tackade han ja till att bli tysk ambassadör i Wien och 1939-44 i Ankara.

Trots tjänstgöring på hög nivå för Nazityskland frikändes von Papen i Nürnberg. Under rättegången framkom att han, bakom ryggen på sin regering, bland annat hjälpt judar att undgå deportering till koncentrationsläger.

Jag menar att om alla utgår från att man har ett individuellt moraliskt ansvar, kan inte det grupptryck uppstå som var grunden för naziregimen. Om tyskarna så fort man kunnat, gått bakom ryggen på regimen för att undergräva den, hade en mentalitet i tyska folket kunnat skapats så att nazistledarna ingalunda ansågs värdiga att dyrka. Men istället övertrumfade tyskarna varandra i att verkställa nazisternas önskemål, i hopp om att göra karriär och få del i förmåner. I en sådan stämning blir det naturligtvis svårare att gå bakom ryggen, eftersom lojalisterna då har fler öron och ögon. Men man kan ändå, som exempelvis Oskar Schindler visade, göra motstånd utan att konfrontera regimen.

Nürnbergrättegångarna dömde och fördömde dem som inte ens försökte.


Måndag 2005-11-21 / 12.26
länk
DI/RUAB: BORGERLIGT ÖVERTAG TROTS KD-FALL. Även om kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren har de borgerliga ledningen över regeringsblocket, enligt institutet Ruab i Dagens Industri. Se mer i tabellen Kampen mellan blocken. Med 47,7% mot 44,1% av rösterna skulle m, fp och c få 181 mandat i riksdagen mot 168 för s, v och mp.

Om kristdemokraterna jobbar upp sig från de 3,3% man får blir majoriteten för borgerliga alliansen ännu större.


Måndag 2005-11-21 / 9.58
länk
60 ÅR SEDAN NÜRNBERG. Independent skriver i Back to Nuremberg: Allied prosecutors recall the horror om att åklagare, vittnen och reportrar i går, på årsdagen av starten för Nürnbergrättegångarna 20 november 1945, besökte rättegångssalen.

Whitney Harris, som då var en ung åklagare från USA, berättar om sitt förhör med Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss som utan omsvep erkände det industriella mördandet av människor, främst judar. Det var under rättegången som världen fick klart för sig vad som hänt - och omfattningen. Genom journalfilmer och offrens vittnesmål tonade bilden upp av det som kom att kallas förintelsen.

Själv tycker jag det viktigaste bidraget från Nürnberg är den moraliska slutsatsen att varje individ är ansvarig för sina handlingar. Man kan inte skylla på order, på bestraffningar och på allmän opinion. Det var kollektivismen som dömdes ut i lika hög grad som den nazistiska rasideologin. En kollektivism som krävdes för att illdåden skulle kunna genomföras.


Måndag 2005-11-21 / 8.58
länk
FNs KRIG MOT FRIHETEN PÅ INTERNET ÄR INTE ÖVER. I Wall Street Journal skriver Pete du Pont i U.N.'s war on Internet freedom isn't over:
Paul Volckers rapport om Förenta Nationernas Olja-mot-mat-skandal lärde oss en hel del om hur FN arbetar. Olja för tiotals miljarder dollar smugglades olagligt till angränsande länder. Mutor för hundratals miljoner bytte händer ... Volcker summerade att 'generalsekreterarens sekretariat, säkerhetsrådet och FN misslyckades grovt i sitt ansvar att övervaka och kontrollera integriteten i programmet' ... Allt detta förklarar varför förslag om att ge FN makten att övervaka internet är en mycket dålig idé.
Ja, om FN tar över kontrollen är det inte alls uteslutet att vi som vill ha en egen hemsida först tvingas skaffa ett skriftligt godkännande av regeringen - som kan neka på vilka lösa grunder som helst, exempelvis att man inte stöder regeringens politik - och sedan tvingas vi muta den ene FN-tjänsteman efter den andre för att få koderna till IP-adresser och annan nödvändig teknisk information.

Dessutom vill EU ha del i makten över nätet. Vi kan alltså komma att tvingas söka tillstånd från Bryssel också, genom att fylla i blanketter på hundratals sidor och där intyga att vi kommer att ge en fördelaktig bild av EU-kommissionens förslag.

Att mainstreammedierna inte bryr sig om dessa försök att inskränka yttrandefriheten är inte märkligt. Tidningar och etermedier skulle bli av med sin värsta konkurrent om internet ströps och - som i Kina - endast blev en leksak för spel där alla nyheter och politisk debatt var strängt förbjuden.