Söndag 2005-04-17 / 13.30 EFTER SUVERÄNA STATER: SUVERÄNA INDIVIDER. I senaste numret av brittiska Spectatorskriver kanadensaren Mark Steyn om globaliseringen. Om hur kineser, den största invandrargruppen i Kanada, börjar flytta tillbaka till Kina. Den som vill jobba och tjäna pengar har inget att hämta i välfärdsstater som Kanada och Europa. Genom globaliseringen finns nu avancerad teknik, bra jobb och utvecklingsmöjligheter i Indien, Kina och på allt fler håll i världen.
Steyn tar också upp ett argument som Bengt Westerberg och andra politiskt korrekta upprepar som ett evigt mantra i demografifrågan: fler invandrare löser problemet med allt äldre européer:
Under två generationer, då födelsetalen sjunkit brant i väst, har självgoda politiker i Kanada och västra Europa hållit fast vid antagandet att de kan fortsätta utnyttja tredje världen som en uppfödningsfarm och plocka ut dessa utvecklingsländers bästa och mest begåvade. Även om man skulle acceptera detta som upplysning och framsteg hellre än lättjefullt och själviskt, hur kan någon seriöst påstå att det är en långsiktig strategi på vilken Europas och Kanadas välfärdsstater kan bygga sin välfärd? Den mest vitala ekonomiska resursen är människor, och det är just människor som det blir allt färre av i västvärlden.
Anti-globalisterna kan demonisera suveräna stater och suveräna företag ... men vi går in i en tid av suveräna individer och de är mycket svårare för anti-globaliseringsmobben att attackera. Till 2010 kommer en smart och energisk kines eller indier att kunna resa och utvecklas var han vill. Hur attraktivt kommer det att vara att flytta till Europa för att understödja en otacksam äldre befolkning där? Inte bara i jämförelse med Amerika eller Australien, utan också jämfört med de ekonomiska möjligheterna i hans eget land?
Steyn förutspår att invandrarna snart slutar söka sig till Europa och att européerna själva kommer att börja fly från en kontinent som fungerar allt sämre.
Söndag 2005-04-17 / 12.46 MAKTSKIFTE I SISTA STUND. I sin
söndagskrönika gör Per T Ohlsson en korrekt historieanalys av borgerliga regeringars betydelse under 1900-talet: även om de skulle kunna uppfattas som parenteser, har de blockerat socialistiska och marknadsfientliga offensiver.
... borgerlighetens viktigaste insats: att genom valsegrar då och då hindra socialdemokratin från att bli fullkomligt galen.
Men jag håller inte med Ohlsson om att detta också skulle vara en roll för borgerligheten i framtiden. Under 1900-talet låg socialdemokratin i takt med tiden, man hade en offensiv framtidstro, var utvecklingsoptimistisk och trodde på förändring. Nu på 2000-talet är socialdemokratin det konservativa partiet som nostalgiskt hyllar dåtiden och avskyr förnyelse. Planekonomi ligger inte längre i tiden och regleringsivern saboterar nu Sveriges möjligheter att bibehålla välståndet i en global era.
Om de borgerliga sköter sig kan de i detta århundrade inta socialdemokratins roll - och socialdemokratin borgerlighetens gamla.
Pär Nuder vet hur han ska slå in kilar mellan de borgerliga partierna. Socialdemokratin har lyckats många, många, många gånger förr. Och de räknar med att lyckas nu också. I torsdagens budgetdebatt i riksdagen sa han (protokoll 2004/05:
105):
Men från och med nu och fram tills ni i folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet har lagt fram en gemensam politik kommer vi socialdemokrater rakt av i alla debatter att betrakta det som är det stora partiets i alliansen, moderaternas, politik som alliansens gemensamma politik. Vi kommer att basunera ut över hela landet att detta är vad ni folkpartister, kristdemokrater och centerpartister vill. Kom med alternativet!
På detta sätt fick Pär Nuder direkt och omedelbart de borgerliga på defensiven. Hör bara, hur töntiga svaren är från alliansen:
Mikael Odenberg (m): ... det indikerar en bristande respekt för de partier som väljarna låter sig representeras av här i riksdagen. Det är en klassisk manlig härskarteknik ... jag tycker inte att det är ett förhållningssätt som är riktigt värdigt socialdemokratin i vårt land.
Pär Nuder: jag ifrågasätter detta otroligt uppblåsta projekt ”alliansen” som uppenbarligen inte är någonting i sak ... [För annars] skulle ni ju verkligen bemöda er om att lägga fram ett samlat alternativ och ... inga arbetsgrupper, inga nya ... fototillfällen som alternativ till den vårproposition som nu ligger på riksdagens bord.
Mikael Odenberg: Till skillnad från Pär Nuder försvarar jag alla partiers rätt att själva uttolka sin politik ... [Jag skulle aldrig] påstå att han har ett dolt syfte.
Karin Pilsäter (fp): Det är i alla fall bra med en varudeklaration, att finansministern och kanske hela partiet i fortsättningen tänker bedriva politiken på ett ohederligt sätt och att man kommer att vara ute och basunera ut lögner på gator och torg.
Pär Nuder: en sak står helt klar - vi [s, v, mp] har kommit fram till en gemensam politik. Den ligger här på riksdagens bord. Jag begär inte mycket av er. Jag begär bara en enda sak: Kom med ett alternativ till den ekonomiska politik som vi har presenterat.
Karin Pilsäter: Det är faktiskt så i den borgerliga alliansen också - ibland är det lite si, och ibland är det lite så, men för det mesta kommer vi bra överens.
Pär Nuder: vi är tre partier som gillar bistånd. Ni är fyra partier i alliansen där ett parti i grunden ogillar bistånd ... Det är skillnad det. Ni har verkligen er förhandling framför er. Vi har vår förhandling bakom oss.
Roger Tiefensee (c): När regeringen står tomhänt står centerpartiet och övriga partier inom Allians för Sverige rustade till tänderna. Vi vill förbättra möjligheterna för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden att komma in igen.
Mats Odell (kd): Herr talman! Pär Nuder kommer att bli besviken. Vi kommer nämligen inte att här i dag lägga fram någon regeringsförklaring för alliansens politik ...
Det här duger inte! Det är inte Pär Nuder som blir besviken (han var helt säkert mycket glad!), utan VÄLJARNA som blir besvikna - ni vet, dom ni vill ska tro på er och rösta på er i valet - ni har inte glömt dom, va!?
Nu när vänsterblocket 'på fyra dagar' enats om en statsbudget och kommer att använda den som bevis på deras regeringsduglighet, måste de borgerliga svara.
Och jag förstår inte vari problemet ligger. Om de verkligen vill vinna valet, måste de ju ändå efter valdagen komma överens om en statsbudget. Varför då inte göra det före valet? Att inte ta fram en hyfsat detaljerad budget kan bara ha tre orsaker: 1) man kan inte komma överens, 2) man tror ändå inte att man ska vinna regeringsmakten och därför är det meningslöst att göra upp, 3) partierna vill före valet lura väljarna med löften man inte tänker hålla.
Kort sagt: det finns bara skumma skäl till att inte presentera en budget före valet. Och därför är det naturligt att alliansens trovärdighet allvarligt - ja, dödligt - skadas om de inte gör det.
En förklaring till sjukfrånvaron som lyfts fram [av Arbetslivsinstitutet] är arbetsmiljön ... Som bekant ser den socialdemokratiska regeringen brister i världens kanske bästa arbetsmiljö som den främsta orsaken till en sjukfrånvaro som saknar motstycke.
I denna förklaringsmodell passar forskarnas slutsatser som hand i handske. Det är knappast en slump.
Men när man kommer till slutsatsen att om bara någon tog ansvar så skulle allt vara frid och fröjd, visar att redaktionen inte förstått någonting om djupet i den organisatoriska kris sjukvården befinner sig.
Organisationen är så konstruerad att ingen kan ta ansvar. Den som försöker åker snart ut. Det finns många exempel på driftiga personer som inom och utom landstingen försökt ta ansvar och skapa struktur, men de går mot strömmen och kan inte hålla ut.
Det vore mer intressant att diskutera ett annat ord: incitament. Vilket handlingsmönster belönas och vilket bestraffas? I dag bestraffas ansvarstagande och att rulla tummarna belönas. Den som är kreativ ses som ett hot. Den som inget gör, den som är ja-sägare, gör karriär på sin 'lojalitet'.
Får den vårdpersonal som gör ett bra jobb med patienterna något för det? Nej. Här finns bara piska. Gör du något fel blir du prickad.
I dag råder fullständigt felaktiga incitament i sjukvården. Bara genom en genomgripande förändring i grunden kan utvecklingen ändras. Här några tankar publicerade i Läkartidningen:
Ingen söker vård i onödan och
Patienternas efterfrågan feltolkas.
Under ett mycket skrämmande ögonblick i Washington DC igår tacklade och släpte polisen iväg en desperat man med två resväskor. Han hade ställt sig utanför Kongressen, stått där i timmar och krävt att bli insläppt i Vita huset. Ni vet, jag tror John Kerry håller på att förlora greppet.
Djurparker i Kina är oroliga över att antalet pandor minskar. Uppenbarligen är pandorna så feta att de inte kan para sig. Well, det har väl inte stoppat oss amerikaner, har det? Skicka de där pandorna över hit!
John Kerry går med kryckor efter en knäoperation. Den goda nyheten: idag begärde han en Purple Heart-medalj till.
Inför John Kerrys knäoperation sa doktorerna att hans knän var slitna efter alla dessa år då han försökt att gå i två olika riktningar samtidigt.
NBC förutspår att ärkebiskopen i Bombay kan bli nästa påve. Bombay? Nu blir till och med jobbet som påve outsoursat till Indien!
Hey, visste ni detta? Innan de åkte till Rom i Air Force One lät president Bush sin far och Bill Clinton sitta med vid hans dagliga underrättelsemöte. Och både pappa Bush och Clinton var förvånade över att briefingen skedde i form av dockteater.
EU-representanter spydde i bussen, somnade vid borden och de ryska värdarna fick be om hjälp för att leda dem hem till hotellen... [Delegationsledningen fick inskärpa] att shopping inte var en prioritet på resan utan att arbetsschemat skulle följas.
Svenske delegaten på resan Roger Kaliff förklarar för Östran: kommittén anpassar sig till den kultur som finns i de länder som besöks.
Det var Tony Blairs och labours lycka att de förlorade valet 1992. De var inte mogna, de interna striderna fortfarande omfattande, och hade förmodligen förlorat valet därpå. Genom att vänta med att vinna till 1997, då väljarna var riktigt trötta på de konservativa, vann de inte bara ett utan två jordskredsval i rad.
Tory och Michael Howard är nu samma läge som labour 1992. Om de vinner, kommer de att vinna mycket knappt. De interna striderna är inte utagerade. Och väljarna är inte helt uttröttade av labour. Det skulle kunna betyda att de konservativa, om de vinner valet nu, kan förlora nästa val och åter tvingas ut i öknen i en generation till.
Om labour istället vinner knappt i maj, kommer de att regera sig sönder och samman, särskilt om partiledningen blir beroende av vänsterfalangen för att få igenom beslut i parlamentet. Då kan tory ta över i nästa val, och räkna med att behålla makten i flera mandatperioder.
Snacka om taktiserande. Men någonting ligger det i det. Och kan vi inte se något liknande här hemma? Eftersom Göran Persson vann 2002, börjar folk bli hjärtligt trötta på s-regerandet samtidigt som de borgerliga - till slut - förstod att de måste bli mer samkörda för att kunna vinna. Den borgerliga valförlusten 2002 kan 2006 bädda för den mest genomtänkta och förberedda borgerliga regeringen i modern tid.
Det är ... kloka överväganden som stämmer till eftertanke, om att man är tvungen till att ta utmaningen från fundamentalistiskt religiösa krafter på allvar, eftersom de uttrycker beteenden som är oacceptabla och olagliga utifrån samhällets synpunkt. Men vi har, med drottningens ord, varit för lågmälda och toleranta för att göra något åt det.
Man visar också de
80 valkretsar som labour löper störst risk att förlora och om man gör det, också förlora sin majoritet i parlamentet. Här vann man i förra valet med minst marginal. Trots enmansvalkretsar har ett tredje parti, liberaldemokraterna, som ligger till vänster om labour, lyckats ta allt fler mandat. BBC har pekat ut de
99 valkretsar där de har störst chans att vinna.
Enmansvalkretsar blir en kombination av nationell valkampanj genom medierna och mycket småskalig valrörelse där väljarna har makt att peta sin lokale och välkände parlamentariker och välja en välkänd kandidat ur oppositionen. Så som det borde vara i demokratier.
Folkpartiet har behövt tuffa till sig ... Partiet har ofta markerat sin profil i tämligen perifera frågor som inte väckt något större engagemang ...
Stilomläggningen i partiet har gett uppmärksamhet. Strategerna i partiledningen har lärt sig vilka populistiska grepp som ger rubriker.
Det är inte fel att söka uppmärksamhet; det är en förutsättning för politisk verksamhet. Men någonstans på vägen passeras en gräns där de enkla greppen radikalt ändrar bilden av ett parti. Är detta vad folkpartiet eftersträvar?
GP-ledaren störs av att folkpartiet bryter mot politiska korrektheten (den ”gräns” som har passerats), och känner stor olust över att behöva diskutera problem med immigration. Min fråga blir: varför känner etablissemangen i politik och medier så stark olust över att diskutera? Är det därför att den integrationspolitik man så helhjärtat har trott på, nu visat sig misslyckas kapitalt? Men om något gått fel, inte löser man problemet genom att sopa det under mattan. Så varför vill man förtiga problemen? Varför hoppas man att bristerna försvinner om man blundar tillräckligt hårt?
Det är ju en inte särskilt begåvad hållning...
Jag tror det har med hela folkhemsidén att göra. Man vet, intuitivt, att integrationspolitiken bara är den första sprickan i välfärdsstatsbygget. Integrationens misslyckande är det första tecknet på att hela bygget håller på att rasa. Det går inte att upprätthålla i den nya tid av globalisering och hård internationell konkurrens vi går in i. Men verkligheten förändras inte om man blundar inför dess realiteter. Alla har att vinna på att bristerna diskuteras öppet.
(Se mer folkpartiets dilemma)
Fredag 2005-04-15 / 7.56 TYSKA REGERINGEN SPLITTRAD OM KINAEMBARGO. Igår sa,
rapporterarGuardian, Tysklands utrikesminister Joschka Fischer att Kina måste förbättra de mänskliga rättigheterna och finna en fredlig lösning på konflikten med Taiwan, innan EU:s vapenexportförbudet kan lyftas. Därmed går han emot sin egen förbundskansler Gerhard Schröder, som sagt att exportförbudet är en ”symbolisk relik”.
Frågan är om svenska regeringen vågar stå för något. EU:s exportförbud kan bara hävas genom enigt beslut. Sverige kan avgöra, men vågar man öppna munnen?
Man behöver inte anse detta scenario bestickande för att bli tagen av George Weigels bedömningar om Europas ateistiska humanism. Utan en religiös dimension tenderar engagemanget för mänsklig frihet att förtunnas och bli så svagt att uppoffringar i dess namn inte sker. Speciellt Europas politiska eliter, men också dess medborgare, tror naturligtvis på frihet och demokrati, men de är ovilliga att sätta 'det goda livet' åt sidan för att vara beredda att sätta liv på spel för friheten när den behöver försvaras.
Ligger det något häri? Kommer Europa att ge upp friheten och än en gång lägga sig platt för nya totalitära krafter, på samma sätt som man gjorde under 1900-talet?
Om detta skulle jag vilja se en debatt - i Europa!
Talbot har ett vänsterperspektiv men kostar på sig att ge lite positiva omdömen också, trots att Scalia anses vara djupt konservativ. Det som gör artikeln intressant är att hon försöker beskriva den juridiska filosofi (jurisprudence) som Scalia står för: originalism. Han vill som jurist och domare tolka lagarna så som de är skrivna. Och därmed motsätter han sig aktivistiska domare som försöker omtolka lagarna och ser konstitutionen som ett 'levande dokument' vars skrivningar kan ha olika innebörd i olika tider.
Talbot menar att denna juridiska filosofi, även om den inte är ett svepskäl rakt igenom ändå alltid ger belägg för konservativa uttolkningar av lagarna.
Men flera, som Edward Whelan i National Review i
Supreme Confusion, menar att Talbot inte förstår innebörden i den filosofi som strikt och fristående från politiken vill tolka juridiska spörsmål. Om lagarna vore skrivna av vänsterpolitiker kommer en domare med Scalias filosofi att ge vänsterståndpunkter rätt, och är lagarna skrivna av konservativa politiker blir uttolkningen också konservativ.
Striden i USA om domartjänsterna handlar i praktiken om hur aborträtten ska tolkas. 1973 blev abort fram till 40:e veckan tillåten genom beslut i Högsta domstolen. Detta var alltså inget politiskt beslut som väljarna hade tagit ställning till i val. Därför blev domstolens juridiska tolkning trubbig: inga restriktioner ifördes eftersom domarna hade att ta ställning till om fostret var en egen individ eller del av kvinnans kropp. Juridiskt konstaterade domstolen att fostret saknade individuella rättigheter, därför är abort tillåten på samma sätt som att pierca örat.
Antonin Scalia vänder sig mot att domare formar lagarna på detta sätt. Det borde vara politikernas uppgift. Om Scalia lyckas upphäva beslutet från 1973, blir det upp till delstatspolitiker att ta ställning till vilken aborträtt som ska råda, och folket i allmänna val som avgör inriktningen.
För mig framstår det som en sund ansvarsfördelning. Men eftersom vänstern fått igenom sin politik genom domstolsutslag istället för genom segrar vid valurnorna, vill vänstern inte släppa denna möjlighet att driva politik. Man gör inte så stor sak av att domstolarna inte är logiska, inte strikt tolkar lagarna. I ett enskilt fall kan det tyckas vara en mindre sak, men om man ser till helheten och på längre sikt, tror jag man undergräver demokratin genom att gå andra vägar än via allmänna val och politiska beslut. Om grundlagar inte är entydiga, uppstår kaos när spelreglerna ifrågasätts. Det är som att ändra reglerna i fotboll under matchen.
Även i Europa ser vi hur respekten för vad lagar och regler är, luckras upp. Rocco Buttiglione avvisades som EU-kommissionär därför att varken vänster eller höger i parlamentet förstod vad han sa, när han höll isär sin moraliska syn och sin juridiska.
När samhällen på det här sättet visar allt mindre respekt för filosofiska aspekter och låter brutal, endimensionell maktpolitik styra, är det ingenting mindre än en avveckling av vår västerländska civilisation vi ser. Vi går från sofistikerad rättstat till barbarisk maktkamp.
- Trenden går oss emot. Vi har reagerat långsamt. Vi har bara suttit och tittat på.
- Utmaningen för var och en av oss i detta rum är att skapa en internetnärvaro som är intressant nog för datoranvändarna att ofta besöka. På samma sätt som människor traditionellt startade sin dag med en kopp kaffe och en morgontidning, hoppas jag att man i framtiden kommer att starta dagen online med en kopp kaffe och våra websidor.
Ja, men det blir ingen lätt uppgift. Medieföretagen måste i så fall släppa fram andra än de personer som passar in i en typisk prestigefull hierarki, där man mer skriver för att visa sig duktig inför överordnade än säga något intressant till läsarna. Man måste anlita människor med åsikter som inte svarar mot politikens tvålreklam. För där är mainstreammedierna idag: deras kolumnister är totalt förutsägbara och bredden på åsikter är minimal.
Det är detta beteende från medierna som gjort att internet och bloggarna fått en sådan stark tillströmning. Människor vill inte vara lydiga redskap åt medieeliter som tror sig veta bäst och som prackar på folk sina förutfattade, vänstervridna åsikter.
Kanske är nåt på gång med hybridfordon. Toyota Prius har blivit en försäljningssuccé och kan ofta ses, enligt bloggläsare, på Los Angeles gator. I Ny Teknik presenteras ett annat utvecklingsprojekt:
Saabs ingenjörer bygger ny elhybrid.
Ingen politiker har ljugit väljarna i ansiktet så naket, så arrogant och så samvetslöst som Annika Billström. I valrörelsen 2002 svarade hon i TV-debatt på frågan om socialdemokraterna tänker införa biltullar i form av miljöavgifter:
- Mitt besked till Stockholms väljare är att det blir inga avgifter under nästa mandatperiod och det är ett vallöfte från oss.
Det var detta löfte som gjorde att socialdemokraterna tog makten i Stockholms stadshus. Men omedelbart efter valet inleddes alla turerna som nu ser ut att resultera i just biltullar.
Detta agerande bör stockholmarna kunna ta ställning till i valet 2006. De bör för Billström och socialdemokratin tala om vad man tycker om politiker som ljuger dem rakt upp i ansiktet, och utan att skämmas det minsta.
Republikanerna, med presidenten i spetsen, tar inte budgetunderskottet på allvar. Och de är ovanligt ivriga i att använda staten för att uppnå politiska mål. Detta håller på att splittra alliansen mellan aktivistiska socialkonservativa och libertarianer som ogillar politiker som försöker styra över människors liv.
Om demokraterna börjar tackla nationens tuffaste ekonomiska frågor och uppträder mer ansvarsfullt än republikanerna skulle de kunna återta kommandot, menar Ignatius. ”Har demokraterna ledarskapet och det politiska modet att ta initiativet? Förmodligen inte, men de är dårar om de låter chansen gå dem ur händerna.”
Det här har väl ingen bäring på Sverige, men artiklar som så totalt avslöjar hyckleri är alltid underhållande. (Och domar-striden i USA kommer vi att få höra mer om.)
Om de konservativa kan
göra troligt att labour kommer att höja skatterna förbättras deras chanser att vinna. Så djupt har Thatcher förändrat mentaliteten hos britterna.
Till sitt innehåll riktar labour in sig på samma ämnen som de konservativa: brottsbekämpning och sociala frågor. Men om skatterna är man luddiga: man lovar att inte höja direkta skatter, men håller dörren öppen för höjningar av indirekta, typ arbetsgivaravgifter.
Det ser ut som om valrörelsen mer än sakfrågor kommer att handla om vem som gjort smartast kampanjupplägg: kort och rakt som de konservativa, eller traditionellt och omfattande som labour.
Om denna nya trans-Himalaja-samverkan mognar och djupnar har de två nationerna, starkt involverade i den högteknologiska, globaliserade ekonomin, inga större problem att skaffa sig och utveckla vilka vapensystem som helst. Och eftersom Indien och Kina kan komma att ha större ekonomier än västvärldens under detta århundrade, finns många skäl att uppmärksamma denna framväxande techno-militära allians.
Ja, det har hänt mer än en gång i världshistorien att maktbalansen tippat kraftigt åt ett nytt håll. Om bara några årtionden kan västvärlden vara ett museum med åldringar, som ingen lyssnar till och som saknar inflytande i världspolitiken.
EU:s regler har lett till att EU:s sockerexport har ökat, trots att EU:s socker inte är internationellt konkurrenskraftigt.
Men för frihandel är inte Svenska kyrkan. Nej, man vill ha styrning i form av produktionskvoter. Meningen är att hålla sockerpriset uppe. Som en sorts ohälsoskatt. Detta är naturligtvis inte rättvist. De som är duktiga på att producera i u-länderna får inte sälja och utvecklas. Förslaget kommer att hålla kvar de fattiga länderna i ett outvecklat tillstånd. Det enda rättvisa är att vara för frihandel utan exportsubventioner eller kvoter.
Two years now and "they" still wonder
And "they" still ask Was it worth it?
Was it right?
Two years and it seems to me Like it was yesterday
Two years and "they" keep trying
To silence the voice inside us
Yet it only grows louder
. . .
Two years and some are still
Trapped in the past
And some cannot withstand the moment
And want to arrive without struggle to a better future
While others just enjoy what is already better now
And work to meet the future, bettered with them.
Two years and they ask Should I be grateful?
Am I?
Do I even need to answer that!?
YES, and to the last breath!
Högertidningen
Daily Telegraph
menar i ledare att valet handlar om skatterna. Därför kritiseras labourregeringen hårt för att den inte vill tala om vad man vill med skatterna. Istället väljer premiärministern och finansministern att attackera de konservativa för att, förr veckan, spara för mycket, och i denna vecka för att satsa för mycket på reformer.
Vänstertidningen
Guardian
menar att konservative ledaren spelar högt med sin politiska karriär genom att igår lansera ett kort valmanifest med krav på lägre skatter, renare sjukhus, bättre brottsbekämpning och striktare immigrationsregler. Detta jämfört mot labour som tidningen menar satsar på en bred kampanj om ekonomiska utvecklingen.
Nu börjar även ekonomer erkänna att kultur är en starkare social kraft än politik - Harvards Amartya Sen, till exempel, vann Nobels ekonomipris 1998 eftersom han demonstrerat hur sociala värden och strukturer formade av kulturen påverkar ett samhälles förmåga att ta hand om dess fattiga, även i ekonomiskt goda tider.
Dagens ledare i demokratiska partiet har uppenbart glömt att de sociala programmen som skapades under the New Deal hade sitt ursprung i judisk-kristen tradition i högre grad än sekulär humanism.
Betydelsen av kultur och traditioner är grovt underskattad i partierna här hemma. Man har låtit socialistiska ideal vara ledande, inte traditionellt västerländska värderingar. Här måste förändring ske. Vilken är då skillnaden? Maciej Zaremba har illustrerat det i en talande liknelse:
Solidaritet - kristen eller socialistisk?
Göran Rosenberg skrev [i DN] att det speciella förtroende som bör råda mellan läkare och patient försvinner om läkaren motiveras av att tjäna pengar. ...
Vanmakten som jag känt när jag behandlats illa av den svenska sjukvården har jag ännu inte upplevt här. Dels beror det på att jag aldrig har bemötts så genomuselt här som i Sverige, dels på att jag här faktiskt kontrollerar transaktionen: det enormt ojämna styrkeförhållandet som råder mellan mig och den svenska sjukvården elimineras av att jag här kan välja bort oskickliga yrkesmän, vilket alltid är kundens viktigaste sätt att kontrollera en transaktion.
Ja, det är märkligt att så få i Sverige vill inse vilken makt, underifrånmakt, det ligger i kundperspektivet.
Måndag 2005-04-11 / 18.00 WASHINGTONS MAKTSPEL I NÄRBILD. Den här artikeln,
Swing Conservative, i Washington Monthly av Geoff Earle handlar om en snabbt uppåtstigande stjärna i huvudstaden, men blir också en riktigt bra inblick i hur amerikansk politik fungerar. Och hur fullständigt annorlunda den är än svensk politik. I USA spelar de enskilda politikerna en avgörande roll för hur olika frågor utvecklar sig. Allting är betydlig mer flexibelt än i Sverige, där riksdagsledamöterna underordnar sig kollektivet i form av partiet.
Lindsey Graham är en paradox: han har varit senator i bara drygt två år, men är redan en av den traditionsbundna och strikt tjänstgöringsårsräknande kongressens mest respekterade ledamöter. Han är en av de republikaner som demokrater tycker bäst om, ändå är han en av kongressens mest konservativa ledamöter från djupaste södern där han efterträdde Strom Thurmond från South Carolina.
Förklaringen? Graham har integritet. När försvarsminister Rumsfeld förhördes i senatsutskott om övergrepp mot irakiska fångar var Graham den som ställde de tuffa frågor som alla nyhetsprogram sedan refererade. Han riktade hård kritik mot händelserna och om han krävt Rumsfelds avgång hade denne förmodligen tvingats avgå, menar Geoff Earle. Graham gick här en tydlig balansgång: hans krav på skärpning skakade om Pentagon, men han spelade inte med i politiska spelet om att ställa krav ministrars avgång.
Integritet visade han också under riksrättsprocessen mot president Clinton. Då satt Graham i representanthuset och var en av åklagarna. När han övervägt åtalspunkterna, röstade han, som ende republikan, emot en av dem. Graham menar att det Clinton i detta fall hade gjort var brottsligt, men inte underlag för riksrätt.
Clinton-medarbetaren Greg Craig menar i artikeln att det var Lindsey Graham som, genom denna handling, räddade Bill Clinton från att fällas och avsättas som president.
Porträttet av Lindsey Graham är både roligt att läsa, och det ger på nåt sätt en bild av hur alla politiker borde vara - det är sakfrågorna som ska stå i centrum, inte det kortsiktiga spelet.
Det menar också Michael Goodwin som
talat med Giuliani och i New York Daily News menar att han kommer att ställa upp.
Som vanligt är Giuliani skarp i sina svar: han har inte bestämt sig och ger mer än de vanliga plattityderna som förklaring: ”Jag vill bedöma hur stor skillnad jag kan göra. Jag ställer inte upp bara för att bli uppmärksammad”, säger han. ”Jag gör det om jag tror jag kan göra stor skillnad. Man måste verkligen tro det för att kunna kandidera.”
[Kritiken mot konstitutionen handlar om] en motvilja att acceptera eventualiteten om att världen - och Europa - inte längre kommer att kunna styrs på samma sätt av franska principer, franska visioner, franska föreställningar, franska ideal och franska metoder.
Så en stor del av förklaringen till ett franskt nej till konstitutionen - om det är vad det till slut visar sig bli - kommer att vara ett utfall, ett försvar, en önskan om att bli lämnad i fred. Eller så kan det, naturligtvis, vara ytterligare en av de vårrevolutioner som Frankrike, för att behålla förnuftet, med nödvändighet måste genomgå vart 50:e eller 100:e år ungefär.
Henley har här nog träffat kärnan i vad folkomröstningen handlar om. Han ger också ytterligare ett skäl till varför jag tycker det vore en välgärning om det blev nej: i arbetet med ett nytt konstitutionsförslag kommer de 10 nyaste medlemmarna i Östeuropa att få vara med, något de inte var i nu liggande förslag. Därmed skulle ett nytt förslag tippa maktbalansen så att det blir ordentligt mer liberalt - och betydligt mindre gaullistiskt. Just vad unionen behöver.
Och jag måste ju passa på att säga att president Bush har helt rätt när han försöker
begränsa missbruket av skadeståndsprocesserna i USA, som väl på sätt och vis motsvarar Sveriges problem med överutnyttjande av sjukskrivningar och bidragssystem. Resurser som borde gå till sjukvård och service hamnar i andras fickor.
