Den procentuella andelen av utlandsfödda är i stort sett densamma som den högsta andel immigranter som USA någonsin haft i sin historia (under första världskriget). Men det finns två betydande skillnader. För det första: åldersfördelningen mellan de infödda och utlandsfödda. Andelen immigrantbarn kommer att skjuta i höjden i nästa generation ... För det andra: när Amerika hade lika stor andel utlandsfödda, hade många anlänt årtionden tidigare och var i huvudsak assimilerade.

"Sverige är ett speciellt land", säger Nalin Pekgul, ordförande för de socialdemokratiska kvinnorna i Stockholm. "Det har inte varit en kolonialmakt -- det har ingen erfarenhet av immigranter."

"Många av oss", säger Masoud Kamali, en i Iran född professor i etniska studier vid Uppsala universitet, "såg Sverige som toleransens, solidariteten och demokratins hemland, baserat på den image Sverige hade utomlands." Ändå upptäcker utlänningar att ju längre de bor i Sverige, desto mer utlänningar känner de sig. Kamali, som leder studies i xenophobi och socialt utanförskap för såväl EU som svenska myndigheter säger, "Integrationen är ett komplett misslyckande: Ingen kan förneka det."

Men i ett land där, som sociologen Åka Daun formulerar det, "människor gillar att vara som andra" finns bevis på grundläggande trötthet på invandring, oavsett om skälen för denna trötthet är rationellt välgrundad eller inte ... En mycket låg andel av mixade äktenskap är en indikation på att svenskar kanske inte varit särskilt förtjusta i denna invandring från början.

Det är lätt att presentera skrämmande historier om socialism som löper amok i händerna på de svenska vänsterpolitikerna. Staten spenderar tre gånger så mycket på sjukpenning och förtidspension för personer i yrkesverksam ålder som man spenderar på nationellt försvar. Men ... Sverige har faktiskt infört två viktiga beståndsdelar i George W Bushs agenda, som amerikaner hittills inte tagit till sig: (delvis) privatiserat pensionssparande och skolpengssystem.

påpekande om fakta, denna bristvara i internationell politik:

Det är ett vanligt missförstånd att terrorismen främst drabbar judar och kristna. Fakta är att ingen grupp har lidit mer än muslimer på grund av radikala islamisters våld. Särskild risk löper de som är modiga nog att tala öppet för värden som frihet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Det gör vänsterns mer eller mindre tydliga försvar av terrorismen inte vackrare...


Lördag 2005-02-19 / 10.40
DRÅPLIGT FÖRHÖR MED RUMSFELD. Jag har inte förstått varför vi inte har mer av utskottsförhör i Sverige. I USA håller representanthuset, alltså riksdagen, ständigt förhör med olika makthavare. Det är ett sätt för oppositionen att ställa regeringen och dess företrädare mot väggen inför offentligheten. I Sverige sker det mycket sällan, och då om 'affärer' snarare än policyfrågor.

Men när jag såg amerikanska försvarsutskottets förhör med försvarsminister Donald Rumsfeld i onsdags, fick jag förmodligen svaret: riksdagsledamöterna vill inte göra bort sig så gruvligt som Loretta Sanchez, demokratisk kongresskvinna från Kalifornien. Utdraget (dock sammanfattat) är hämtat från bloggen Stanford Review:

SANCHEZ: Olyckligtvis har detta utskott haft svårt att bedöma var vi verkligen står när det gäller Iraks armé och dess verkliga styrka och storlek. Under det senaste året har vi erhållit oerhört skiftande uppskattningar. Och jag anser att du har ett verkligt förtroendeproblem i denna fråga.

RUMSFELD: Skiftande uppskattningar av vad?

SANCHEZ: Skiftande uppskattningar av - siffrorna som du bollar med om hur många som egentligen ingår i manskapet där borta som är irakisk polis, etc, etc

RUMSFELD: Du säger att vi bollar runt med siffror. Det är inte mina siffror. Jag har inte hittat på dom. De kommer från general Petraeus…

SANCHEZ: Jag har Petraeus siffror. De skiljer sig från dina, förresten.

RUMSFELD: Okej, vad är datumet? Siffrorna är inte olika, de kommer från Petraeus. De är inte olika om rapporterna har samma datum. Datumet i min rapport är 14 februari. Vilket är ditt?

SANCHEZ: 20 december.

RUMSFELD: Inte konstigt att det då finns en skillnad.

Ridå! Den som försöker sätta dit en minister av Rumsfelds kapacitet bör nog vara bättre förberedd och mindre tyken än vad Loretta Sanchez var här.


Fredag 2005-02-18 / 19.03
VECKANS POLITISKA SATIR står faktiskt Moderata ungdomsförbundet för. Den här ”reklamfilmen” om fri television är kul - och tekniskt banbrytande för svenskt politiskt kampanjarbete.


Fredag 2005-02-18 / 18.32
THOMAS PAINE, INTE JEFFERSON, är den moraliske och intellektuelle författaren till den amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Det slog författaren Christoffer Hitchens fast i ett föredrag förra månaden, som nu finns på nätet: Why the Rights of Man Require an Age of Reason.

Som vanligt är Hitchens synnerligen vass och underhållande. Som gammal vänsterradikal använder han Paine för att läxa upp Thomas Jefferson och George Washington, liksom John Locke och Edmund Burke - men också Karl Marx, Hegel, Nietzsche och Robespierre.

Alla har beröringspunkter med Thomas Paine (1737-1809), denne självlärde och egendomslöse britt som drog till sjöss som tonåring och 1774 emigrerade till kolonierna i Amerika, där han blev journalist i Philadelphia. Medan Jefferson och de andra godsägarna från Virginia i det längsta sökte bli fullvärdiga britter, förstod Paine att det krävdes en frihetlig revolution - och genom den ville han inte bara nå självständighet för kolonierna utan också slaveriets avskaffande. Men Paines självständighetsdeklaration, formulerad i boken Common Sense förkastades. Likaså avvisades hans propåer om att förhindra slaveriets spridande till nya delstater, som Louisiana.

I den amerikanska revolution ville Paine gå längre än andra. När den var över kastade han sig rakt in i den franska revolutionen, blev deputerade i den första Nationalförsamlingen (som representant för Calais vid Engelska kanalen) och fick nyckeln till Bastiljen. Men här argumenterade han emot att kung Louis XVI skulle möta guillotinen, eftersom det skulle förstöra, inte uppfylla, frihetsmålet med revolutionen. Robespierre kastade Paine i fängelse och dömde honom till döden, men han släpptes tack vare resolut ingripande av USA:s ambassadör i Paris, James Monroe (en av grundlagsfäderna och senare president).

Skillnaden i kritiken mot franska revolutionen mellan Edmund Burke och Thomas Paine är, enligt Hitchens, att Burke försvarade en annan mobb: kyrkans. I England fördrevs vetenskapsmän som Joseph Priestley, mannen som upptäckte syret, därför att naturvetenskapen hotade kyrkans ställning. Thomas Paine byggde sitt engagemang på förnuftstro.

Trots kritiken mot kyrkan hamnade Paine inte på samma sida som Karl Marx och Nietzsche, som ansåg rättigheter löjliga eftersom rättigheter på deras tid endast förknippades med överheten. Paine ansåg tvärtom att rättigheterna skulle omfatta alla, menar Hitchens.

Paine skiljer sig också från John Locke som såg rätten till liv, frihet och ägande som likställda. Det gjorde, menar Hitchens, att Locke kunde skriva in slaveriet i konstitutionen för brittiska kolonien Carolina. Paine menade att individens rätt till frihet måste komma före äganderätten.

Det här sätter myror i huvudet på den som vill finna enkla etiketter. Paine var höger i den meningen att han avvisade brutala och hämndlystna revolutioner, han försvarade också individens rätt framför kollektivet. Samtidigt var han vänster i den meningen att han utmanade kyrkan och traditionerna, och han devalverar äganderätten. Men kärnan och drivkraften hos Thomas Paine var, enligt Hitchens, förnuft, rationalitet och vetenskap. Utan dessa ledstjärnor hade han aldrig kunnat genomleva två revolutioner på ett årtionde och få dubbelt rätt i sin diametralt motsatta kritik mot dem.

Vad skulle Paine var idag, höger eller vänster? Helt klart höger! I dag är det höger att hävda vetenskap, fakta och rationalitet. Likaså är individens rätt mot kollektivet mer centralt idag än bristande respekt för människovärdet, därför ger äganderätten inte de avigsidor som den perverterade synen på 1700-talet innebar. Tvärtom! Idag kränks individens människovärde och frihet främst genom att inskränka äganderätten till lönen för mödan av det egna arbetet. Skattebördan är vår tids slaveri.



Fredag 2005-02-18 / 12.02
”ARAFAT VAR DEMOKRAT” HA, HA. Jay Nordlinger citerar Mark Steyn som i Spectator tar upp den i Europa så hyllade Arafat och vänsterns nya försvarslinje (efter det att Bush gjort klart att demokrati är målet för Mellanöstern) om att demokrati inte alls är något nytt i regionen: Palestina höll presidentval 1996 och Egypten 2000.

Whoa, vänta lite nu! Vem som skulle vinna egyptiska valet rådde det ingen tvekan om (och i egyptiska valet 1995 dödades fler människor på valdagen än i Irak)... Att Arafat inte fick något erkännande som demokrat kanske berodde på att han 1996 valdes på en femårig mandatperiod. Räkna själv. Han stannade till sin död ... Om han inte burits ut efter nionde året på den femåriga mandatperioden, hade han säkert planerat 10-års jubileum. Om Bush stannade till, säg, 2011, tvivlar jag på att [vänstern] skulle uppfatta honom som en demokrat. Faktum är att europeers villighet att erkänna bedrägliga ”demokratier” som denna, är en förklaring till varför Arafat aldrig kände sig pressad att förhandla.

Det är sant. Europa bär mer skuld till Mellanösterns elände än någonsin USA. Europa har alltid fallit undan för förtryckare, diktaturer och tyranner. Såväl på hemmaplan som runt om i världen. Kanske dags för rannsakan?


Fredag 2005-02-18 / 11.30
SVERIGE TERRORISTNÄSTE? Den ledande nyhetsartikeln i dagens Washington Post handlar om hur terroristnätverk infiltrerar Europa, och inte minst Sverige. Se karta. I artikeln citeras Säpo-chefen Klas Bergenstrand:

- Risken är stor att det i Sverige finns personer som förbereder terrorattacker i andra länder.

Värst intryck ger Italien, som släppt terrormisstänkta då domstol ansåg att aktiviteter i Irak inte är terrorism utan motståndskamp. Undrar om domstolen sagt detsamma om man bombat och dödat civila på väg till vallokalen i ett europeiskt land?

För mig framträder två viktiga poänger i artikeln: 1) notera att fundamentalisternas infiltration i Europa började lååångt före Irakkriget 2003 - och även före 11 september 2001. Det kapningsdådet planerades från Hamburg i Tyskland. Så fundamentalisternas krig mot västvärlden startade innan vi blev medvetna om det.

2) Det talas om att Irakkriget rekryterar nya terrorister. Som sagt, den rekryteringen började långt innan, och för det andra, är det väl bättre att våldsverkarna strider i Irak - där de får möta amerikansk och irakisk militär - än på våra gator. Och förresten: är det någon som saknar dem som rekryteras, typer som den danska bankrånaren Mustapha Darwich Ramadan? Han anses vara nr två i det sunni-kurdiska terroristnätverket Ansar al-Islam. Nr 1 är mulla Krekar, bosatt i Norge.


Fredag 2005-02-18 / 8.22
BAGDAD REGERAR! New York Times-kolumnisten, Thomas Friedman med lång erfarenhet från Mellanöstern, skriver med anledning av mordet av Rafik Hariri i Libanon att det libanesiska folket borde resa sig upp mot Syrien och hänvisa till Irak, där folket för 10 dagar sedan genom val tog ett steg närmare självstyre.

Exakt. Irak-exemplet borde visa vägen för alla i denna våldsamma del av världen: nu gäller nya regler - fred och demokrati.


Fredag 2005-02-18 / 7.58
SVALT EU-INTRESSE I SPANIEN. Som första land går Spanien på söndag till folkomröstning om EU:s nya konstitution. Men intresset är mycket svalt, skriver Guardian. Uppgifter tyder på ett valdeltagande kring 40 procent, men att det blir ett ja. Argumenten känns bekanda: Om Spanien röstar nej ”lämnas vi på utsidan”, säger socialistiske premiärministern.


Fredag 2005-02-18 / 7.43
FAWLTY TOWERS SÅLT. En av den komiska världens viktiga platser har bytt ägare.


Torsdag 2005-02-17 / 14.10
HUR MÄKTIGA ÄR BLOGGARNA, EGENTLIGEN? I USA har en häftig diskussion brutit ut om bloggarnas betydelse i samhällsdebatten. Detta efter att CNN:s nyhetschef Eason Jordan i fredags avgick. Det som diskuteras är huruvida det är bloggarna som tvingat fram Jordans avgång, och om det i så fall är något gott eller ont. (Eason hävdade förra månaden i Davos att amerikanska soldater medvetet sköt journalister i Irak, se blogg 15 feb).

Dan Kennedy, mediekritiker i Boston Phoenix menar i kommentaren A tool, not a revolution att bloggarnas betydelse har överdrivits. Visst har flera journalister i ansedda medieföretag avslöjats som lögnare och förfalskare, men de hade avslöjats också utan bloggarnas granskning, om än något långsammare. Och Jordans avgång från CNN hängde redan i luften sedan han i en kolumn i New York Times gjort ett häpnadsväckande medgivande om att CNN tonat ner kritiken mot Saddam Hussein så att deras utsända i Bagdad inte skulle kastas ut ur landet. Det senaste uttalandet blev droppen för CNN. Dan Kennedy menar att bloggarna har blivit viktiga granskare av traditionella medier, men de utgör ingen revolution.

Andra medierepresentanter, som New York Times, känner sig uppenbart mer skakade. I måndags publicerade tidningen en artikel med rubriken Resignation at CNN Shows the Growing Influence of Blogs. För Katharine Seelye är det ingen tvekan om bloggarnas makt, och hon föraktar bloggarna och deras inflytande. Eller vad sägs om denna introduktion:

För vissa bloggare - människor som publicerar internetsidor kända som webbloggar - var [CBS-skandalen i höstas] bara början. Edward Morrissey, en callcenter-direktör som lever nära Minneapolis har skrivit mängder om Jordan-kontroversen i sin blogg, Captain's Quarters: ”Sensmoralen i historien: medierna kan inte dölja sanningen och förvänta sig att de kommer undan med det - och journalister kan inte längre kasta ur sig vilka anklagelser som helst utan faktaunderlag och förvänta sig att människor ska tro på dem.”

Förvånande nog gick också Wall Street Journal till attack på bloggsfären i måndagens ledare, The Jordan Kerfuffle. Detta eftersom nämnde Edward Morrissey i sin blogg anklagat Wall Street Journal-medarbetaren Bret Stephens (som rapporterade från Davos) för att hålla CNN-chefen om ryggen och tona ner skandalen. WSJ svarar med svepande anklagelser om att bloggarna är amatörer:

Självklart måste [medierna] lyssna till sin publik och läsekrets. Men man har andra skyldigheter också, viktigast bland dem är att visa det goda omdöme och den känsla för proportioner som skiljer professionell journalistik från entusiastiska amatörer som är ute efter vendettor.

Detta frontalangrepp fick en av USA:s ledande bloggare, juristprofessorn Hugh Hewitt, att föra ett långt samtal med Bret Stephens på Wall Street Journal, som han refererar i bloggen. Hewitt menar att tidningen är orättvis och gått för långt när man anklagar alla bloggar. Om Stephens blivit felaktigt anklagad bör man namnge kritikerna, så att de får chans att rätta sig, samtidigt som andra bloggar inte sveps med i kritiken.

Den blogg som främst utpekas för osakliga attacker, Captains quarters, svarar att han endast rapporterat de band som finns mellan journalisterna Bret Stephens och Eason Jordan. Om dessa band har någon relevans får läsarna avgöra. Bloggen ber dock om ursäkt för att ha länkat till en anklagelse mot Stephens, som bloggen inte själv kontrollerat och därför inte kan gå i god för att den är riktig.

Hewitt menar att bloggar ska granskas lika kritiskt som de gamla medierna, och de som kastar ut anklagelser utan grund ska avslöjas. Men hittills har bloggarna, skriver Hewitt i Weekly Standard-artikeln A look at the credentials of the amatuer journalists, minst lika hög trovärdighet som de gamla medierna, inte minst eftersom Jordan-affären visar att kamratskapen i journalistkåren kan fördunkla rapporteringen.

En liknande diskussion om nya och gamla medier behöver också vi i Sverige, även om vi ligger flera år efter USA. Och frågan är hur stor betydelse bloggarna kan få i svensk opinionsbildning. PJ Anders Linder var inne på något som, tyvärr, är en betydelsefull skillnad mellan Sverige och USA, när han intervjuades i magasinet Marknad Örebro (nr 6). Linder svarar på frågan ”Tror du att de svenska bloggarna kommer att kunna påverka och bli en lika stor maktfaktor som de amerikanska i framtiden, exempelvis inför valet 2006?”

- Inte riktigt. USA:s politiska kultur är mindre partistyrd, har mer utrymme för enskilda initiativ. Men enstaka bloggar kan säkert få genomslag för bra historier.

Ja, partikollektivismen gör utrymmet för debatt mindre. Likaså känns den öppenhet som präglar de ovan citerade mediernas inlägg främmande för Sverige. Makthavare, alltså också journalister, är inte lika öppna för diskussion som makthavare i USA. Att nedlåta sig till att delta i diskussion inför allmänheten är bara något som sker under press och betraktas därför som ett svaghetstecken. För egen del hoppas jag att bloggarna och annan informationsteknologi ska bryta ner denna tystnadens mur, formad av maktens arrogans. Och eftersom makten är mer monolitisk i Sverige (få röster, minimal åsiktsbredd), kan bloggarna åstadkomma ett betydande kulturskifte även om de kanske inte får samma handgripliga betydelse som i USA.


Torsdag 2005-02-17 / 8.40
EXAMINATIONSFRÅGA. I DN (ej online) citeras en fråga från examensprovet för poliser i Irak. Den ger en klar antydan om vilken enorm revolution Irak genomgår och hur nytt, hur stort och hur annorlunda demokratiutvecklingen är i denna del av världen:

I ett demokratiskt samhälle är polisens uppgift att skydda:
a) medborgarna
b) ledaren
c) staten
d) militären

Torsdag 2005-02-17 / 8.30
BILBOMB VARNING TILL CHIRAC. Mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq Hariri kan ha varit ett meddelande till franske presidenten från Syrien: ”Vi här herrar över Libanon och här för att stanna. Håll er borta.&#!48. Det menar Antoine Basbous, chef i Observatory of Arab Countries.

Samtidigt framstår dessa allianser och konflikter under ytan som gammalmodiga. Svenska Dagbladet påpekar att en ny trend har fötts i Mellanöstern: demokrati: palestinierna, irakierna och i marginell omfattning saudier, har kunnat rösta i val. När demokrati sprider sig blir det omöjligt att kohandla och göra upp om revir på det sett som skett hittills. Det är en av demokratins fredsskapande följder.


Onsdag 2005-02-16 / 21.51
FN:s INSPEKTÖRER SÖP I IRAK. Nu sipprar sanningen fram om olja-mot-mat-programmet i Irak: under arbetstid drack man och på nätterna ignorerade man transportrörelser som misstänktes vara smugglingsgods till Saddam Hussein. Det rapporterar Daily Telegraph idag.

Arthur Ventham, tidigare arméofficer och tulltjänsteman från Australien, anlände till FN-insatsen i 2002 och arbetade på olika platser i Irak och grannländerna. Han såg hur man lät bli att inspektera av skäl som liknar korruption. Vissa inspektörer spenderade större delen av dagarna på hotellrummen, medan andra drack öl och snackade med lokalbefolkningen. Det var dessa inspektörer som skulle kontrollera lastbilar för att upprätthålla FN:s sanktioner.


Onsdag 2005-02-16 / 20.00
DEAN - SUCCÉ ELLER KATASTROF? Sällan är åsikterna sååå motstridiga i amerikansk samhällsdebatt som just nu. Alla tycks fortfarande förbryllade över hur Howard Dean i lördags kunde väljas till demokratiska partiets ordförande. Det borde inte kunnat ske. Men så blev det. Vissa tror att det kommer att sluta lika illa för hela partiet som det gjorde för presidentkandidat Dean - mycket väsen, mycket stoj, men tvärstopp och platt fall när det blev allvar. David Hill menar, i artikeln Dean has Custer's swagger, att Howard Deans fall berodde på att hans temperament och instabilitet indikerade att han inte pallar det tryck som en ledande politiker hamnar i. Vissa menar att Dean är en fighter, men det, skriver Hill, var general Custer också (han och hela hans 7:e kavalleri dödades av indianerna).

John Hughes är inte lika dramatisk i sin artikel, utan påpekar att Dean i sitt tacktal sa att demokraterna ”inte kan vinna om vi bara är emot nuvarande president”. Men samtidigt finns andra citat som antyder att Dean vacklar mellan dem som vill vara konstruktiva och dem som vill gå till våldsam attack på allt republikanerna föreslår. Hughes noterar att Hillary Clinton valt en egen väg, den moderata, och nu uttalar sig positivt om försvarsmakten och är moraliskt emot aborter.

En som tror att Howard Dean kan bli betydligt mer framgångsrik än de flesta tror är Pat Buchanan, konservativ Nixon-medarbetare. I sin artikel menar han att republikanerna är internt splittrade: för stor eller liten stat? för eller emot gayrättigheter och abort? Bush har gått flera steg till vänster i vissa frågor. Denna splittring i det dominerande partiet kan demokraterna utnyttja, på samma sätt som Nixon under 1960-talets mitt utnyttjade sprickan inom demokratiska partiet om Vietnam. Så, menar Buchanan, istället för att sura bör demokraterna tänka, ”eftersom deras tid kommer - tidigare än de tror”.


Onsdag 2005-02-16 / 19.28
ROMANSEN MED RYSSLAND SLUT? Bill Clintons FN-ambassadör Richard Holbrooke skriver idag i Washington Post att väst måste börja sätta gränser för Rysslands president Vladimir Putin. Holbrooke pekar på flera konkreta händelser som stärker den oro allt fler börjar känna om Rysslands politiska vägval.

Vid helgens säkerhetskonferens i München sa ryske försvarsministern Sergei Ivanov att man inte tänker dra tillbaka trupperna i Georgien och Moldavien, så som man lovade för några år sedan. Putins försökte i höstas förhindra demokratiutvecklingen i Ukraina. Påtryckningarna mot Baltikum ökar också.

Litauens president Valdas Adamkus pressas hårt - med hot om indragna oljeleveranser - för att delta vid firandet 9 maj av Sovjetunionens seger över Nazityskland. I firandet kommer bl a president Bush, Tony Blair, Jacques Chirac, Gerhard Schröder att delta, men Adamkus ser inte 9 maj 1945 som något att fira. ”Den dagen bytte vi Hitler mot Stalin, och det är inget att fira” säger Adamkus.

Ja, den gamla björnen sover inte längre. Den är sårad, eftersom den inte möts med samma respekt som förr. En test på relationerna mellan Ryssland och väst kommer nästa vecka, då Bush och Putin möts i Bratislava, Slovakien.


Onsdag 2005-02-16 / 9.28
TVÅ ORD. Relationsproblemen över Atlanten kan kokas ned i två ord, som Fred Hiatt skriver i Washington Post-artikeln A Few Words Between Friends.

President Bush använde ordet 'freedom' 27 gånger i sitt installationstal förra månaden. När Gerhard Schröder talade, eller rättare fick sitt tal uppläst pga sjukdom, vid säkerhetspolitisk konferens i München i helgen använde han ordet 'frihet' noll gånger. Däremot talade han om 'stabilitet' åtta gånger. Hiatt sammanfattar:

Men genom att negligera andra folks längtan efter frihet låter européerna ofta mer cyniska än sofistikerade.

På pricken!


Onsdag 2005-02-16 / 9.17
FN-DEBATT. Få vågar debattera FN:s framtid. Men Peder Hyllengren och Johan Ingerö gör det och tar upp någont viktig i den här artikeln hos Svensk-amerikanska föreningen:

Varför är då FN så handlingsförlamat? Hur kunde världssamfundet stå med armarna i kors och bevittna händelserna i Sudan, Rwanda, Kambodja och det forna Jugoslavien? Svaret är att det helt enkelt handlar om den tidigare nämnda principen om kedjans svagaste länk. FN:s egna arbetsformer medger att despotiska tyranner har lika mycket, och ofta mer, att säga till om än de länder som styrs demokratiskt.

Tisdag 2005-02-15 / 23.42
FRANKRIKES SFINX. BBC rapporterar att en ny film har premiär på onsdag i Frankrike. Le Promeneur du Champ de Mars är en biografi om förre presidenten Francois Mitterrand (1916-96). Filmen har rört upp känslorna. Det är fortfarande tabu att gå statsmän inpå livet i Frankrike eftersom de bär upp fransmännens historia och nationalkänsla.

Själv skulle jag gärna se filmen. Man blir nostalgisk när man hör namn som Helmut Kohl och Mitterrand. De var stora europeiska ledare. Är övertygad om att den småskurenhet som Europas politiska klass visat gentemot USA och Iraks befrielse inte tagit de former som nu skett, om de styrt sina länder idag. Schröder och Chirac är dvärgar i jämförelse med sina företrädare.

Kohl och Mitterrand begick misstag, stora misstag, men de såg tidens skeenden, de förstod att ändra sig när de bevisats ha fel och framför allt - de vågade ta risker och vara aktörer - istället för att i handlingsförlamning uppträda som avundsjuka, bortskämda snorvalpar.


Tisdag 2005-02-15 / 15.22
DN FÖRAKTAR DEMORKATISK STRÄVAN. Ledarsidan i Dagens Nyheter domineras av en teckning (ej online). Den föreställer en förtvivlad president Bush som försöker snickra ihop bokstäverna I, R, A, K, medan det i ena hörnet finns en pratbubbla från någon utom bild: 'Kan själv' eller...?

Teckningen dryper av förakt mot den som gör något, mot den som har goda avsikter och handlar därefter. Det som gör mig illa till mods är att bokstäverna skulle kunnat vara D, E, M, O, K, R, A, T, I.

Dagens Nyheter föraktar den som försöker sprida demokrati och frihet. Teckningen skulle lika gärna kunnat föreställa Winston Churchill år 1940, då han snickrade på ett försvar mot tyranniets hegemoni i världen - medan de ”intellektuella” ansåg det meningslöst. Ge upp, var deras råd då. Samma förakt visas mot demokrati idag, av dem som har så lätt att döma andra men aldrig någonsin sticker ut hakan för något stort. Aldrig.

Den attityd som Dagens Nyheter visar, och som dominerar medie- och akademikervärlden i västvärlden, är en viktig förklaring till varför så många av världens medborgare fortfarande lever under tyrannier. Det är därför så många människor svälter. Det är därför så många människor dödas.

Denna dum-dryga attityd hos ”intellektuella” står mig upp i halsen.


Tisdag 2005-02-15 / 14.54
SADDAM FÖRSTOD FN BÄTTRE ÄN BUSH. I Daily Telegraph beskriver Mark Steyn något riktigt väsentligt - och det på sitt föga nedtonade vis (känsliga personer varnas!):

Det är ett välgrundat axiom att om man tar en skopa glass och en skopa hundskit och rör ihop det blir resultatet något som mer liknar det senare än det förra. Samma problem gäller för Förenta Nationerna. Om du för ihop de fria nationerna med tyrannregimerna i samma klubb är den stora faran inte att de möts halvvägs, utan att den fria världen hetsas att gå tre-fjärdedelar, sju-åttondelar av vägen. Därför, lär av olja-mot-mat-skandalen: i slutändan hade Saddam Hussein mycket slugare insikt om hur FN fungerar än Bush och Blair hade.

Exakt så. Det är därför FN måste läggas ner och ett Demokratiernas förbund skapas.


Tisdag 2005-02-15 / 10.28
VILL DE BORGERLIGA VINNA VALET? Jag har alltid varit tveksam till om det finns någon sådan vilja. I hela sin attityd är partierna alltid mer rädda om det egna partiets mandat, än om Sveriges inriktning och regeringsmakten. Jag började hoppas att det fanns ett större mål i samband med försvarspolitiken då man i sakfrågor och handling visade att gemensamt agerande var viktigare än de fyra delarna.

I dag pekar PJ Anders Linder på att den gemensamma hemsidan ger intryck av att maktskiftesmålet är nedlagt. Hemsidan är pinsam. Det kan tyckas vara en bagatell, men är det inte. Håller helt med Linder:

Kommunikationen med väljarna får inte gå på halvfart bara för att det sitter arbetsgrupper och ritar på policy. Viljan att vinna och gemensamt ta över är halva det borgerliga budskapet.

Det är ju bara genom att kommunicera med MEDBORGARNA man kan vinna röster. Hallå! Har ni glömt det? Det räcker inte med att komma med en klatschig reklamkampanj några veckor innan valet - har ni glömt ja-kampanjen för EMU? Man måste ha substans, innehåll och trovärdighet för att vinna. Man måste våga attackera socialdemokraterna i värderingsfrågor - och vinna debatten. Då måste man under en längre tid ha fört ut värderingsfrågorna till folket, kunnat ta tag i vanföreställningarna och neutralisera motståndarnas förvrängningar. Hemsidan ger sken av att man redan givit upp.



Tisdag 2005-02-15 / 9.48
BLOGGARNA HAR FÄLLT ÄNNU ETT HÖGDJUR - & TILLSATT ETT. Under World Economic Forum i Davos förra månaden sa CNN-chefen Eason Jordan att amerikanska soldater medvetet sköt mot journalister under invasionen av Irak. Jordan sa det inte i en paneldiskussion utan i ett av de många samtal som utspelas kring evenemangen. Därför har han försökt smita ifrån sitt påstående. Men bloggarna har legat på och letat bevis.

Wall Street Journal menar att det är bloggarna som tvingat fram Eason Jordans avgång från CNN (som lustigt nog offentliggörs hos CNN under rubriken 'underhållning').

Samtidigt menar man att Howard Deans utnämning till ordförande i demokratiska partiet i USA till stor del beror på vänsterbloggar, och hänvisar till artikel av Ryan Lizza i New Republic.

RÄTTELSE (17/2): CNN-chefen Eason Jordan gjorde det kontroversiella uttalandet i officiell paneldiskussion, men de traditionella medierna avstod från att slå upp nyheten om denna sensationella anklagelse, det gjorde istället bloggsfären.



Tisdag 2005-02-15 / 9.28
VAD SKA VI MED FN TILL? I sin kolumn i Times skriver Andrew Sullivan:

Det är ingen tvekan om dessa bevis på korruption inom Förenta Nationerna kommer att öka USA:s misstänksamhet mot organisationens verksamhet och mot dess existens.

När en stor okontrollerad transnationell organisation filtrerar miljarder av dollar till tredje världens länder via dessa länders representanter är korruption oundvikligt. Kleptokrater blir inte goda byråkrater. Och eftersom FN behandlar varje suverän nation som moraliskt oantastlig kan man inte undvika kleptokrater. Eller tyranner. Det är därför nuvarande människorättskommission består av Holland, Ungern, Kuba, Saudiarabien och Zimbabwe…

Men just därför att FN måste representera alla nationer, kan man inte representera rättvisa eller ens en meningsfull definition av ordet 'fred'. Så länge Saudiarabien bestämmer över vad mänskliga rättigheter är, är FN ett skämt.

Ja, ett dåligt skämt. Ett vidrigt skämt. Förenta Nationerna måste läggas ner. Det finns ingen bättre vän till tyranner, torterare och terrorister än FN, som blundar för övergreppen och hälsar svinen välkomna till världssamfundets gemenskap.


Måndag 2005-02-14 / 21.28
TVÅ-TREDJEDELS MAJORITET. Nu när en del vill göra det till en olycka att shiitiska alliansen i Irak fått 140 mandat (av 275) och därmed mer än 50 procent av den nya nationalförsamlingens platser, kan det vara på sin plats att göra tre påpekanden.

Parti	Röster (proc)	Mandat
Förenade irakiska alliansen (med stöd av shiitiska prästerskapet)	4.075.295 (48,2)	140
KDP/PUK (kurdisk allians)	2.175.551 (25,7)	75
Iraklistan (sekulärt parti lett av provisoriske premiärministern Allawi)	1.168.943 (13,8)	40
Irakierna (sunnier ledda av provisoriske presidenten al-Yawer)	150.680 (1,8)	5
Turkmeniska Irakfronten (etniska turkar)	93.480 (1,1)	3
Nationella oberoende folkpartiet (sunnier, anhängare av al-Sadr)	69.938 (0,8)	3
Kommunistpartiet	69.920 (0,8)	2
Islamistiskt kurdiskt samhälle	60,592 (0,7)	2
Islamistiska arbetarrörelsen	43.205 (0,5)	2
Nationella demokratiska koalitionen	36.795 (0,4)	1
De två floderna (kristna assyrier)	36.255 (0,4)	1
Gemenskapen för försoning och befrielse	30,796 (0,4)	1
Källa: AP. Se också blogg 1 jan 2005.

Alliansen fick mindre än 50 procent av rösterna, men eftersom många små partier inte fick tillräcklig med röster för att ta mandat, fick shialistan mer än 50 procent av mandaten.

Den interimistiska konstitutionen för Irak innehåller minoritetsskydd. Exempelvis ska den konstitution som nu ska utarbetas av den nyvalda nationalförsamlingen godkännas i folkomröstning. Om två-tredjedelar av väljarna i minst tre provinser röstar emot (artikel 61 C) godkänns inte konstitutionen. Även om Shialistan nu har mer än 50 procent av mandaten, betyder det inte att de kan styra själva.

Denna shialista är dessutom en allians av hela 16 partier, varav flera inte är arabiska och flera har mer sekulär än religiös framtoning, exempelvis Iraqi National Congress Party som leds av Ahmad Chalabi. Det gör att shialistan är mer brokig än vad man först kan tro:

1. Supreme Council of the Islamic Revolution in Iraq
2. Islamic Da`wa Party
3. Gathering of the Center Party
4. Badr Organization
5. Islamic Da`wa Party/Iraq Organization
6. Justice and Equality Gathering
7. Iraqi National Congress Party
8. Islamic Virtue Party
9. First Democratic Nationalist Party
10. Islamic Union of the Turkmen of Iraq
11. Turkmen Fidelity Movement
12. Islamic Fayli Gathering in Iraq
13. Islamic Action Organization
14. Iraq of the Future Gathering
15. Hizballah in Iraq Movement
16. Islamic Sayyid of the Martyrs Movement
källa

Måndag 2005-02-14 / 15.08
TILLBAKA TILL JEFFERSON. Terry Michael, tidigare pressekreterare hos demokratiska partiet, gör en intressant eftervalsanalys i A Return to Liberalism's Jeffersonian Roots. Det är härligt att läsa någon som är intellektuellt hederlig i nederlagets stund. Förmodligen gillar jag det så starkt, eftersom det är så ovanligt.

Terry Michael avfärdar de vanliga bortförklaringarna till varför demokraterna förlorar mark. Han konstaterar att löftet om den stora staten, som fungerade så bra från Roosevelt till Lyndon Johnson, inte längre håller. I en tid då människor vill bestämma mer själva har energin försvunnit ur agendan för en större stat.

The new desktop-empowered generation, turned on by Republican economic choice, but turned off by the social-cultural intolerance of the [Republican] Taliban wing, could embrace Democrats if we return to our founder's philosophy -- a back-to-the-future Jeffersonian liberalism.

Med det syftar han på att Thomas Jefferson, demokratiska partiets förgrundsgestalt, tog avstånd från en elitistisk federal stat i syfte att låta medborgarna själva bestämma mer. Jefferson sa att den regering som regerar minst regerar bäst. Terry Michael summerar:

We need a new story. Here's rough cut: "Government: Assure liberty by staying as far away as possible from our bank accounts, our bedrooms and our bodies. Spread pluralistic democracy and free markets by example, not by force. Restore the moral authority of the mid-20th century civil rights movement, by fashioning public policy around individuals, not tribal identity groups."

Om demokratiska partiet lyssnar på Michael kan de bli ett attraktivt alternativ till republikanerna. Och om svensk borgerlighet vågade föra idédiskussion i dessa termer, skulle de också kunna finna ett balanserat budskap som inte ställer trygghet mot förnyelse. Men jag tvivlar att någondera orkar lyfta sig från det vardagliga gruffet i politiken för att se vad som är bäst för medborgarna och samhället.


Måndag 2005-02-14 / 14.35
ANDRA FUNDAMENTALISTER. Hur ska ett demokratiskt samhälle hantera militanta religiösa fundamentalister? Israels president Moshe Katzav har nu uttalat sig för att man ska gripa och på obestämd tid fängsla extremistiska religiösa israeler. Hotbilden mot israeliska ministrar har ökat sedan samtalen med palestinierna återupptagits. Förra gången det skedde mördades premiärminister Yitzhak Rabin på öppen gata av israelisk fundamentalist.

Samtidigt som regeringen Sharon släpper fängslade palistinier kan man alltså tvingas låsa in israeler. I denna krigsliknande situation är det extremt svårt att upprätthålla rättsstatens krav. Om man gör det, är risken stor att fundamentalister åter hinner mörda arkitekterna bakom fredsprocessen, innan de ställs inför rätta. Vi behöver en ny diskussion om hur rättstaten upprätthålls, när motståndarna till demokrati och fred är så militanta och våldsbenägna som vår tids fundamentalister är. Kan vi vänta på att de dödar hundratals människor eller dödar de folkvalda, innan rättsstaten griper in? ”Förebyggande insatser” är kontroversiella, men är de inte ofrånkomliga?


Måndag 2005-02-14 / 10.26
RAY CHARLES. Filmen om musikern Ray Charles, som kort och gott heter Ray, är en säker vinnare av oscar. Den har inte lika många nomineringar som exempelvis Aviator (6 mot 11), men väger mycket tyngre.

För sin rolltolkningen av Ray Charles är Jamie Foxx nominerad till bästa manliga skådespelare och Ray är en av fem nominerade till bästa film.

Det här är en trovärdig tidsresa till en extremt kreativ period i amerikansk musik, där Ray Charles exploderar i nyskapande blandningar av olika musikaliska influenser. Förmågan att inte bara överleva utan bli ledare i en mycket tuff miljö trots handikappet av att vara blind skildras utan sentimentalitet. Redan som 7-åring får Ray lära sig av sin mor att aldrig se sig som ett offer och aldrig tillåta sig bli behandlad så. Han lär sig hur han kan kompensera och neutralisera oförmågan att se. Denna uppfostran i att ta vara på sig själv, räddar livet på Ray Charles Robinson, även om priset för framgång är högt.


Måndag 2005-02-14 / 9.56
IRAKIER OM VALET. Bättre än svensk medierapportering från Irak är att följa vad iraker själva anser. En av bröderna bakom bloggen Iraq the model berättar:

Jag var så glad idag när valresultatet presenterades i TV, även om jag inte blev vald. Små partier som vårt kunde inte konkurrera med de stora som ägde radio- och TV-stationer och vars valaffischer och flygblad fyllde gatorna ...

Den politiska kartan kommer enligt min mening att ritas om under kommande 6 månader, allianser kommer att förändras, mindre partier kommer att försöka formera sig i större koalitioner i syfte att få bättre representation i kommande val, som inte är så långt borta.

Exakt. Demokrati är inte ett val. Demokrati är flera val som ger medborgarna möjlighet att rösta bort makthavare som inte sköter sig. Detta andra och centrala steg i demokrati glömmer många bort, av någon anledning.