Apropå ditt blogginlägg om Gardell och Green, tycker jag att debatten är aningen förvirrad. Även hos dig är jag lite osäker på hur du resonerar. Som jag ser det kan man framföra kritik mot viljan att döma pastor Green på åtminstone två grunder:
i) man anser att lagen inte borde säga vad den säger (dvs. att hets mot homosexuella borde vara tillåten); eller
ii) man anser att lagen förbjuder hets mot homosexuella, att personer som bryter mot lagen bör fällas men att pastor Green de facto inte har brutit mot lagen i detta fall

Problemet är att många försvarare av pastor Green verkar tycka att han ska frikännas på grundval av i), inte på grundval av ii). De vill att han ska frikännas därför att de anser att hets mot homosexuella inte borde vara olaglig, inte därför att de anser att pastor Green inte har gjort sig skyldig till sådan hets.

Jag anser personligen, liksom du, att lagen om hets mot folkgrupp helt bör avskaffas. (Kristna i allmänhet vill däremot behålla lagen förutom just förbudet mot hets på grundval av sexuell läggning. Så mycket för ett principiellt försvar av yttrandefriheten!) Om pastor Green ska dömas kan jag däremot inte uttala mig om: det är domstolens uppgift att pröva om det han har sagt innebär hets. Om så är fallet bör han dömas. Men lagen bör avskaffas och alla bör få uttala sig negativt om vilken grupp som helst. Det är en viktig del av ett fritt samhälle, precis som du skriver.

karikatyr). Men en ny senator i det demokratiska partiet gjorde ett helt annat intryck. Barack Obama imponerade på bloggaren Gregory Djerejian som i honom såg skärpa och allvar.

Obama tog upp frågan om spridning av kärnvapenmaterial och med sin formulering om 'lågt hängande frukter' visade att han tänkt igenom problemkomplexet noga och söker förklaringar till varför mindre material säkrats under de två åren efter 11 september än de två dessförinnan i Ryssland.

Vidare tog Obama upp aidsbiståndet och hans formuleringar är riktigt intressanta. De är motsatsen till typiska politiska plattityder. ”Jag tar upp frågan, inte därför att jag vill sprida pengar för att framstå som snäll, på samma sätt som man kastar pengar efter socialpolitiska program som är illa genomtänkta, och därför leder till slöseri. Vi har inte pengar att slösa bort, i synnerhet inte på den internationella arenan.” Obama erkänner det en svensk biståndsminister aldrig skulle göra - att bistånd slösas bort. Han tar sedan upp det allvarliga med att inte fullfölja löften: det underminerar trovärdigheten hos budbäraren och dennes politik. En tydlig distinktion som alla länders regeringar har anledning att lyssna till.

Dessutom definierade Obama vad diplomati är. Han menar att diplomati inte bara är ordvrängeri, det är substans. Osämjan över Atlanten är inte bara en fråga om presentation av amerikansk politik, det handlar om oenighet om sättet att se på och närma sig vissa internationella problem. Ja, det ligger mycket i det. Europa har inte förstått Bush-doktrinen. Och det är lika mycket ett Amerikanskt problem, som ett problem för Europa.

Denna typ av smarta frågor från Obama och den djupanalys som Gregory Djerejian gjort av dem, är härliga att ta del av. Här finns inte bara stor intellektuell kapacitet, utan intellektuell hederlighet - en bristvara i politiken. Förmågan att analysera och se hur skilda synsätt uppstår ökar kunskapen som för utvecklingen framåt. Obama kommer säkert att kunna bidra till det.


Torsdag 2005-01-20 / 9.07
JONAS GARDELL FEGAR UR. I SVD-Brännpunkt skriver stå upp-komikern Jonas Gardell artikeln Swärd försvarar hatet. Han riktar befogad kritik mot tossiga grupper som under kristen etikett talar strunt. Men Gardell meddelar inte om han anser att den som framför budskap han själv inte gillar ska kastas i fängelse. Varför tar inte Gardell ställning i det som är huvudfrågan för dagen?

Mellan raderna tycker jag mig kunna läsa att Gardell tycker att det är rätt åt Åke Green att han låses in. Ligger det inte också hat i den attityden? I vilket fall finns inte ett uns till försoning...

Själv tycker jag att man måste göra skillnad mellan ord och handling. Att tänka och säga saker är en sak. Att hota och ta till våld är en annan. Här tycks allt fler ha svårt att hålla isär det som är våld och det som är åsikter. Erik Slottner i kristdemokratisk ungdom menar att ord kan kränka människor lika mycket som våld. Det är en vansinnig hållning. Om allt som någon någonstans kan uppfatta som kränkande ska vara förbjudet, kan vi lika gärna avskaffa yttrandefriheten, tryckfriheten och införa åsiktspolis. Ett fritt samhälle är bara fritt om man också respekterar de tokstollar som missbrukar sina rättigheter. Allt annat leder till polisstat.


Onsdag 2005-01-19 / 23.30
ANIMERAD MUSIKVIDEO MED BUSH. Ja! Gänget i JIBJAB har kommit ut med ny animerad politisk musikvideo, där Bush, Chirac, John Kerry, Hollywood-gänget, FN-gänget mfl medverkar i låten Second Term. Inte lika giftig som första videon, men nog så underhållande. Kolla!


Onsdag 2005-01-19 / 22.00
VRICKAD VÄNSTERJOURNALISTIK. Tänk tanken att New York Times under andra världskriget skrivit att ”det finns en antinazistisk motståndsman i Berlin som heter ...” Nej, det hade inte hänt. Men i gårdagens tidning hänger man med deras rätta namn ut de tre bröderna i Bagdad som driver den välbesökta bloggen Irak the model. Varför? Därför att de stöder befrielsen från Saddam och demokrati i Irak. Det passar inte de vrickade vänsterjournalisterna på New York Times. Därför publicerar man i praktiken en uppmaning att döda dom.

Bloggen Buzzmachine beskriver och tolkar vad tidningen gjort - och kan sedan tillägga att BBC gottar sig åt att bloggen fått problem och att konspirationsteorier sprids om bröderna. Också i BBC härskar journalister som hatar USA så intensivt att de tappat all sans och balans i Irakfrågan. Hur lågt får man sjunka? När ska den groteska politiseringen av nyhetsjournalistiken avslöjas? Se också Ed Cone. (Tipstack: Staffan)


Onsdag 2005-01-19 / 21.42
VALSEDLAR, INTE BOMBER AVGÖR I IRAK. Militärhistorikern John Keegan, tidigare verksam vid Princeton University och Sandhurst, ger i Daily Telegraph en välbehövlig påminnelse om varför Irakkriget startade:

Jag stödde kriget och, givet uppkomsten av liknande omständigheter, skulle göra det igen. Saddams vägran att tillmötesgå världssamfundet om att bevisa att han inte längre hade tillgång till massförstörelsevapen rättfärdigade bruket av våld mot honom.

Exakt. Få kommer ihåg vad FN-resolution 1441 stipulerade. USA har endast fullföljt texten, som ett enigt säkerhetsråd ställde sig bakom. Att flera medlemmar i säkerhetsrådet sedan fegade ut när det blev allvar, är en annan sak. Keegan bidrar också en viktig distinktion:

Den här utvecklingen [attentaten och bilbomberna] är inte ny. Det som pågår i Irak liknar den andra palestinska intifadan, även om den är intensivare och bättre organiserad ... Framgångsrika val och etablerandet av en regering skapar ett mandat som skakar om även den mest engagerade islamisten ...

Onsdag 2005-01-19 / 21.16
16-2 TILL RICE. Utrikesutskottet i Washington skickar med godkännande vidare nominering av Condoleezza Rice som utrikesminister till senaten, som kommer att rösta i sin helhet i morgon. Av de 18 utskottsledamöterna röstade bara två emot Rice, Barbara Boxer och John Kerry, han som försökte bli president i höstas.


Onsdag 2005-01-19 / 14.46
FARS I HOVRÄTTEN. Sverige har just nu världens ögon på sig. Man undrar om en pastor i Sverige kastas i fängelse för att han predikat bibelns budskap. Någon som kan beskrivas som religionsförföljelse. Jag håller med Henrik Alexandersson som i sin blogg skriver:

I dag tar Hovrätten i Jönköping upp fallet med pingstpastor Åke Green. Han har av tingsrätten dömts till en månads fängelse för hets mot folkgrupp - efter att i en predikan ha torgfört bibelns hysteriska åsikter om homosexualitet. I sak är han naturligtvis ute och cyklar - men låt oss ändå hoppas att Hovrätten friar honom!

I ett fritt och demokratiskt samhälle får man inte sätta folk i fängelse på grund av deras åsikter eller tro. Därför bör lagen om hets mot folkgrupp avskaffas.

Det är inte med förbud, utan genom debatt och diskussion som åsikter ska brytas och de bästa argumenten vinna.


Onsdag 2005-01-19 / 14.21
PJ O'ROURKE SOM TALSKRIVARE. Weekly Standard och CBS publicerar An Alternative Inaugural Speech (tipstack: Oscar). Detta alternativa installationstal kommer nog Bush inte att hålla i morgon...

Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Especially not in return for vast wealth, abundant prizes, and lavish praise from fellow jerks. I'm talking to you, Michael Moore.

Onsdag 2005-01-19 / 14.21
DET BÄSTA ÅTERSTÅR. Den iranske författaren Amir Taheri uppmanar president Bush i New York Post att fortsätta den radikala politiken:

Bush har den historiska fördelen av att vara i takt med sitt folk. Han bör hålla fast vid budskapet om frihet som bästa garantin för Amerikas nationella säkerhet.Han borde också kommunicera det budskapet mer kraftfullt. Hellre än att försöka ta det lugnt borde han presentera en ny agenda av radikala reformer baserad på ett rättsskaffens sätt använda Amerikas styrka både hemma och utomlands. Hans slogan borde bli: The best is yet to come.

Onsdag 2005-01-19 / 9.44
RÄNDERNA GÅR INTE UR TYSKLAND. Det är inte så många årtionden sedan Tyskland bedrev en av världshistoriens värsta rasistiska politik. Ränderna tycks inte gå ur. I lätt förtäckta ordalag och bilder beskrivs Condoleezza Rice som ett husdjur, en nolla - för hon är svart. Tyska bloggen Davids Medienkritik (engelskspråkig) avslöjar rasismen hos det tyska magasinen Stern. Det är riktigt vidrigt. Hur långt in i garderoberna hänger de gamla uniformerna, egentligen?


Onsdag 2005-01-19 / 9.05
UTSKRIFT AV RICE-FÖRHÖRETS FÖRSTA DAG. Säga vad man vill om New York Times men deras förmåga att på webben snabbt publicera utskrifter av viktiga politiska tal och förhör är otrolig. Här finns förhöret med Rice:
Del 1, 79 sidor
Del 2, 46 sidor


Onsdag 2005-01-19 / 9.05
BUSH FÖR STOR STAT? Ett område där många har svårt för president Bush är att han under första mandatperioden inte minskat statens roll i det amerikanska samhället. Terence Jeffrey utmanar president Bush i Apply 'ownership society' to government schools. Jeffrey menar att Bush talar om ett nytt ”ägarsamhälle” där medborgarna ska få större egen makt. Men inte när han kommer till offentliga skolor. ”Då är han den stora statens man.” Kritiken är intressant och Bush har hittills inte fört en tydlig privatiseringspolitik. Kommer han att göra det nu? Kommer han att ta upp det i talet imorgon?


Onsdag 2005-01-19 / 8.50
VAD KOMMER BUSH ATT SÄGA? I morgon natt (svensk tid) håller Bush sitt andra installationstal. Spekulationerna om vad han kommer att säga är många. I dag skriver Michael Barone i Wall Street Journal: Expect Bush to sound like Woodrow Wilson, presidenten som strax efteråt skulle gå in i första världskriget och skicka amerikanska pojkar för att rädda Europa, en första gång - men inte den sista.


Tisdag 2005-01-18 / 19.05
BOXER KOMMER INGENSTANS MED RICE. I slutet av förmiddagens förhör (amerikansk tid) av nominerade utrikesministern Condoleezza Rice försökte senator Barbara Boxer sätta dit Rice genom att citera henne om hotet från Saddam Hussein. Boxer ville inte låta Rice svara på anklagelserna. Men Rice gjorde klart att hon ville svara. Och när hon gjorde det förklarade hon hur det låg till. Boxer fortsatte hävda - inlindat - att Rice ljuger. Rice svarade att hon betackar sig att någon ifrågasätter hennes integritet. Laddat. Och en klar seger för Rice. Annars kom inget nytt eller anmärkningsvärt fram under de första 4 timmarnas förhör.


Tisdag 2005-01-18 / 16.50 (uppdaterad)
UPPDRAG: UTROTA HOPPLÖSHETEN. Öppningstalet av den nominerade utrikesministern Condoleezza Rice inför två dagars senatsförhör pågår just nu. Det är en stark presentation av Amerikas vision för frihet och emot hopplöshet och tyranni. Hon spänner över historien och tar exempel från sin egen barndom i rassegregerade Alabama. Det finns ingen tvekan om vad hon står för och vad hon vill uppnå.

Jag växte upp i Birmingham, Alabama. Det gamla Birmingham där kyrkor bombades och de som försökte rösta i val hotades och Martin Luther King kastades i fängelse för att demonstrera utan tillstånd. Men det fanns ett annat Birmingham, en stad där mina föräldrar, John och Angelena Rice, och andra skapade en strävsam gemenskap mitt i all denna fruktansvärda segregation. Det hade varit så enkelt för dom att i förtvivlan ge upp och vidarebefordra en mentalitet av hopplöshet till sina barn. Men de vägrade följa gränserna som orättvisorna under denna tid skapade och tillät inte att våra horisonter begränsades. Mina vänner och jag uppfostrades i att tro på oss själva och att vi kunde nå hur långt som helst, de enda begränsningarna för ambitionerna kom inifrån oss själva. Vi fick lära oss att inte lyssna på dem som sa 'Nej, du kan inte. Nej, då får inte.'

Historien om föräldrarna, lärarna och barnen i Birmingham är historien om triumfen för universiella värderingar över motståndet. Och dessa värderingar handlar om demokrati och frihet, om värdigheten hos varje liv och rätten för varje individ förenar amerikaner av alla bakgrunder, alla trosuppfattningar och alla hudfärger.

Denna erfarenhet av kamp mot inrikes terrorism och hopplöshetens budbärare ligger till grund för Rice som ny utrikesminister. Nu handlar det inte om grannar i hemstaden, utan om grannarna i en global värld där alla kommer varandra allt närmare. Men det är samma sorts ondska, tyranni och predikan om hopplöshet hon har att bekämpa.


Tisdag 2005-01-18 / 12.37
DANMARK TILL VAL - NY BORGERLIG SEGER? Statsminister Anders Fogh Rasmussen utlyser folketingsval som ska hållas 8 februari.

I Jyllands-Posten diskuteras om årets val kan bli en upprepning av det historiska valet 2001, då de borgerliga fick egen majoritet, utan de små center-vänsterpartierna.

Tidningen menar att den stora segern 2001 berodde på förändringar i det politiska klimatet. Ekonomi och fördelningspolitik som förut spelat huvudrollen, försvann ut i marginalen. Istället kom värderingar att stå i centrum, som i konkreta frågor projicerades på rättssäkerhet och invandringspolitik.

Socialdemokratin [tappade] en stor del av sina arbetarväljare, som kände sig stå närmare de borgerliga i värderingsfrågorna ... Det ledde till deras valkatastrof 2001.

En annan historisk ändring i dansk politik drabbade också socialdemokratin: för första gången någonsin hade väljarna lika stor tillit till en borgerlig som en socialdemokratisk regering när det gällde att säkra välfärden ...

De frågor som legat bakom den klassiska ideologiska uppdelningen i höger och vänster ... har inte försvunnit. Exempelvis hållningen till offentlig styrning, inkomstutjämning och skattetryck. Här har väljarnas hållning blivit mindre vänsterorienterade än före 1990-talet. Således sa flertalet väljare ja till privata sjukhus för att ge patienterna en garanti om vård - ett tema som borgarna vann på 2001. Likaså visar valforskningen att de klassiska vänsterorienterade synpunkterna tappar terräng, när det gäller förhållandet mellan skattetryck och social trygghet.

Bloggläsaren som i mejl tipsat om denna länk (tack Thomas) menar att Danmark ligger några år före Sverige.


Tisdag 2005-01-18 / 11.47
VÄGEN TILL HISTORIEBÖCKERNA. Newsweek publicerar en rad artiklar om amerikanska presidentämbetet inför installationen av George W Bush på torsdag. En har rubriken A Road Map to Making History. Där försöker Jon Meacham utröna vad som krävs för att bli en stor president: var beredd på att inte bli populär, är första lärdomen. Och den viktigaste, menar jag.

Alla stora statsmän i historien har i sin samtid varit extremt kontroversiella och få har alls förstått varför de handlade som de gjorde. Först långt efteråt framstår agerandet som historiskt. För det är just i detta storhet ligger - att se det andra inte ser om vad som krävs för att komma vidare på bästa sätt. När en ledare handlar efter ett mönster som flertalet inte förstår, och därmed ofta helt i strid med gamla invanda och allmänt erkända mönster, är det självklart att det uppfattas som provokativt och kontroversiellt.

Och även om det är för tidigt att dra historiska slutsatser av president Bush, så bär hans ansats om att sprida demokrati och frihet i världen så som en säkerhetspolitisk metod att förhindra terrorism och instabilitet, frö till ett historiskt erkännande. Redan kan Bush' presidentskap betraktas som annorlunda, vilket Tim Hames gör i Times-artikeln Back for four years, more powerful than ever. Vem kallar Bush en idiot nu, undrar Hames. Till skillnad från mönstret för presidenter, har Bush en mer ambitiös agenda för sin andra mandatperiod än han hade för den första. Inte sedan 1937 har en president stärkt sin makt i alla delar av staten: i röstetal, i kongressmän, i senatorer, i delstaterna. Under de senaste 100 åren kommer bara Franklin D Roosevelt i närheten av samma auktoritet som George W Bush nu har.

Att nå denna position är en historisk bedrift i sig. Kan Bush nu använda sitt starka mandat för att åstadkomma de mål han satt upp och göra världen friare kommer han att ses som en av de stora - så småningom också av de som nu älskar att hata honom.


Tisdag 2005-01-18 / 11.17
FÖRSKINGRAS SVENSKA BISTÅNDSMEDEL I FN? Så drastisk är inte riksdagsman Henrik von Sydow, men i dag ställer han till biståndsminister Carin Jämtin den viktiga, och efter mutskandalerna i FN helt nödvändiga, frågan:

Hur avser regeringen att agera för att de delar av den svenska statens katastrofbistånd som administeras av FN ska hanteras med högsta grad av effektivitet och transparens?

Det är märkligt att så få i Sverige reagerar över att resurser som skulle gått till bistånd genom FN-systemet istället hamnat i korrupta tjänstemäns egna fickor. Var finns upprördheten?


Tisdag 2005-01-18 / 9.31
ETABLISSEMANGET UTREDER SIG SJÄLV. De som ska utreda regeringens krisberedskap umgås i regeringskretsen privat eller är beroende av regeringen för sin karriär, konstaterar ledaren Granskaren och hans julgransplundring i DN. Så håller man varandra om ryggen. Den svenska vänskapskorruptionen.

Kommissionen har i mina ögon inte ett uns av förtroende. Man kommer att skydda regeringen, hellre än att söka svar på svåra frågor.


Tisdag 2005-01-18 / 8.47
KVINNLIG FÖREBILD. De som söker efter starka kvinnor ska uppenbart inte leta i riksdagen. I eftermiddag startar de amerikanska senatsförhören med nominerade utrikesministern Condoleezza Rice. Snacka om styrka och kompetens!


Tisdag 2005-01-18 / 8.27
OFFER I RIKSDAGEN. Det här börjar bli löjligt nu. Kvinnor som genom vårt demokratiska statsskick valts till riksdagen för att representera folket, var och en av riksdagens ledamöter företräder 25.000 medborgare, utmålar sig själva i SVD som offer.

Varför? Därför att en politiskt motståndare sagt att de ”inte förstått någonting”. Oj, oj, oj! Va hemskt! En ledamot säger till tidningen att om hon upptäckt detta angrepp under debatten ”hade jag säkert inte vågat stå på mig”. Andra menar att de utsätts för ”kränkande behandling”. Hur då? Män ”avbryter dem, vänder dem ryggen, lyssnar inte”.

Den som varit det minsta inblandad i politik har varit med om att bli kallad okunnig, blivit avbruten och förlöjligad av politiska motståndare - inte minst är kvinnor duktiga på att kalla sina motståndare okunniga. Det tillhör så att säga den politiska debattens kultur och drabbar alla som ger sig in i den. Politik är inget sängkammarsamtal. Det är ett utbyte av diametralt olika synsätt, därtill av engagerade människor.

SVD borde frågat dem som klagar om de kallat någon motståndare okunnig. Då hade kritiken fallit platt till marken. För de har de. Allihop.

Den här självbilden hos riksdagsledamöter som offer visar att kvotering resulterar i fel sorts urval. Riksdagsledamöter som klagar klarar inte jobbet. De borde avgå.


Måndag 2005-01-17 / 16.51
SVENSK UPPMÄRKSAMMAD I USA. I National Review uppmärksammas att det idag är 60 år sedan Raoul Wallenberg arresterades av ryssarna i Budapest. De hedrande omdömena är värda att återge (tipstack: Staffan):

On this Martin Luther King day, it’s worth remembering another campaigner for human rights also butchered for his bravery.

On January 17th, 1945, sixty years ago today, Raoul Wallenberg, the Swedish diplomat who saved tens of thousands of Jews in wartime Budapest, was arrested by the Soviets, and, like so many other millions, disappeared into the darkness of Stalin’s system. He almost certainly perished in prison there during the late 1940s.

The site of his grave remains unknown. His courage does not.

Måndag 2005-01-17 / 16.51
BUSH-KRITIKERN SOM BUSH LYSSNAR PÅ. I aktuella numret av Foreign Affairs gör historieprofessorn John Lewis Gaddis vid Yale, en analys av vad president Bush gjort under de fyra gångna åren och vad han kan komma att göra kommande fyra år: Grand Strategy in the Second Term.

Som framgår av söndagens sista kommentar är Gaddis kritisk mot Bush på flera punkter, men har ändå bjudits in till Vita huset för diskussion med presidenten. Och jag kan förstå varför. När han framför sin kritik, som i Foreign Affairs, gör han det i ett sammanhang där för- och nackdelar vägs emot varandra. Om läget i Irak skriver professorn:

Den bästa bedömning man kan göra just nu, om båda länderna [Afghanistan och Irak], är att de trotsar varje generalisering. Det är mindre än vad Bush-administrationen hoppats på. Det är ändock långt mer än vad någon tidigare amerikansk administration har uppnått i Mellanöstern. På gott och ont: Status quo existerar inte längre.

Och med status quo syftar han på de auktoritära, bokstavstrogna och rika regimerna i regionen som ”frustrerat så många i deras befolkningar och skapat glödande hat hos några få, vilket var tillräckligt för att orsaka 11 september”. Gaddis summerar:

En konservativ president reagerade [på farorna efter 11 september] med att omfamna ett liberalt demokratiskt ideal - att göra världen säkrare för demokratier - till en nationell säkerhetspolitisk nödvändighet. Om inte det ger en plattform för en förnyad stor strategisk samverkan, liknande den som följde på Pearl Harbor för länge sedan, måste man fråga sig vad som skulle kunna göra det.

Precis. Det Europas politiker, med undantag av Tony Blair, inte förstår är att president Bush är radikalt idealistisk, ja, närmast revolutionär, i sin utrikespolitik. Europa sitter så inskränkt fast i fördomar, etiketter och gamla samband som inte gäller längre. Bush har kastat ut Nixons och Kissingers realpolitik mer brutalt än vad vänstern någonsin förmått. Men eftersom han är konservativ vägrar man tro på den verklighet som utspelas framför deras ögon. När karta och terräng inte stämmer litar Europa på kartan, tryckt 1945. Usch!


Måndag 2005-01-17 / 16.20
SÅ PUTTENUTTIGT. I gårdagens seminarium med Folk & Försvar (som av någon anledning sändes först idag i SVT) satte förre statsministern Ingvar Carlsson tonen. Plattityderna rullade fram. Ingen reflektion över det nya globala världsläget som gjordes tydligt 11 september 2001. Bara det vanliga försvaret för FN och de strategier som kanske passade på 1950-talet, men knappast är aktuella idag. Carlsson var ”orolig” över den kritik som riktas mot FN. Carlssons budskap är lätt att sammanfatta: Status quo är bäst.

Ännu mer stönade jag när den borgerliga oppositionen gick upp och höll med. Birgitta Ohlsson (fp) delade Carlssons tal om att militär aktion ska vara ”sista åtgärd” på den internationella arenan. ”Absolut sista åtgärd” sa sedan Gunilla Carlsson (m). Jaha. Och vad betyder ”sista”? Efter FN:s säkerhetsråd antog resolution 1441 om att allvarliga konsekvenser skulle följa om inte Saddam Hussein gav bevis för att han förstört sina vapenarsenaler, var det ett sätt att uttrycka en sista varning till Irak. En sista chans, som säkerhetsrådet enhälligt antog. Men när Saddam-regimen sedan inte levde upp till villkoren, ansåg Frankrike och Ryssland (som nu misstänks för att ha stoppat fickorna fulla med mutpengar från Iraks olja-mot-mat-program) att Saddam skulle få en ny ”sista” chans, genom att skicka Hans Blix en gång till.

Ordet ”sista” är ingen definition eftersom det kan betyda vad som helst. Den analytiska skärpan hos dem som använder det är noll. De tre politikerna kunde lika gärna sjungit Bä, bä, vita lam. Det hade inte varit mindre informativt (skulle rätt väl speglat såväl svensk naivitet som självbilden av att vi är vita som snö), men kanske varit mer underhållande...


Måndag 2005-01-17 / 11.55
BUSH KAN TRIUMFERA SOM REAGAN. I Times skriver Kerry-väljaren Andrew Sullivan att utmaningen för Bush är att introducera en ny demokratisk era i välden genom att sprida friheten till Mellanöstern. Detta skulle i så fall vara jämförbart med Ronald Reagans seger i kalla kriget, då demokratin kom till Östeuropa.

Som Kerry-supporter har Sullivan en hel del kritik mot presidenten. Men han är en ärlig röst som medger att, även om politiken Bush för är riskfylld och kan leda till bakslag, samtidigt är en aktiv och värdeladdad insats för att uppnå långsiktig fred, demokrati och välstånd i världen. Den som istället sitter passiv, slipper kritik från vänstern. Men är det bättre för världens förtryckta?


Måndag 2005-01-17 / 11.10
HUR BUSH STYR. Tidigt på morgonen den 22 november 2003 går Butch Otter med bara 3 år som medlem av representanthuset genom korridorerna i kongressen. Mobiltelefonen ringer. Mottagningen är inte den bästa, men han känner igen rösten. Det är president Bush, som bara några timmar tidigare, mitt i natten, återvänt från statsbesök i London.

Bush undrar varför Otter, en konservativ republikan, inte röstar för presidentens förslag till utökat högkostnadsskydd för mediciner.

”Han frågade mig vad mitt problem var”, säger Otter. ”Jag sa att problemet är att vi inte hade täckning för de ökade kostnaderna. Jag ville inte rösta för förslaget.” Presidenten arbetade hårt för min och andras röster, minns Otter. ”Han övertygade mig om att utifall detta förslag föll, skulle det sluta med ett ännu dyrare alternativ men utan de förändringsreformer som nu låg i paketet.” En timme senare röstade Otter ja till lagförslaget.

Denna historia berättas i nästa nummer av vänstermagasinet Newsweek, där Richard Wolffe publicerar artikeln Window of Opportunity. Wolffe menar att bilden av Bush som oinsatt och bortkopplad från det dagliga politiska arbetet är helt fel. Han är tvärtom en president som gillar att ha koll på detaljer, även om han inte har något behov av att tala om det för pressen.

Enligt Wolffe bestämde sig president Bush redan tidigt i höstas att de flesta ministrarna i hans regering skulle bytas ut om han blev omvald. Newsweek återger skvaller som sägs komma från en nära vän till Bush som frågat honom om hur många ministrar han tänkte byta ut. ”I stort sett alla”, ska Bush ha svarat. Enligt Wolffe har Bush hela tiden varit inställd på att höja sina ambitioner under en andra mandatperiod. Då behöver han friska krafter och han tyckte sig se att den första uppsättningen ministrar var utbränd.

Ledarstilen som tonar fram i Newsweek är nästan en spegelbild av den som medierna mytologiserat om de senaste 4 åren. Bush är känslosam, men inte blint lojal, han gillar diskussion och att bli motsagd. Han är inte ointresserad, utan extremt otålig. Han grubblar över sina misstag och över missgrepp som begås i hans närhet.