Söndag 2007-03-11 / 18.20länk MAGGIE - DOKUMENTÄR OM THATCHER. Axess Television har i helgen sänt första delen av dokumentären Maggie - the first lady. Här fick man veta mer om den unga Margaret, hennes bakgrund och vägen till partiledarposten.
Hennes enorma arbetsförmåga utmärkte sig tidigt. Som yngsta kvinna i parlamentet hade hon rykte om sig att vara streber. En anklagelse som framstår som märklig idag, med tanke på hennes starka ovilja till kompromisser. En streber brukar ju hålla med den siste han/hon talat med, medan Thatcher redan i unga år kunde platta till dem som inte höll med henne.
I dokumentären lyfter man också fram hur starkt motståndet var mot henne i partiets ledande kretsar, redan innan hon blev premiärminister. Ingen i ledande position röstade för henne när hon ställde upp mot sittande partiledaren Edward Heath - och vann. Få trodde hon skulle överleva valet 1979, och planerade för att avsätta henne. Men tji fick de.
Med tanke på det starka interna motståndet mot henne, är det än mer häpnadsväckande att hon lyckades genomföra sin frihetsrevolution som förvandlade Storbritannien från ett sopberg till Västeuropas mest välståndsskapande nation. Hon gjorde det i stort sett på egen hand. En helt makalös prestation.
Den här sortens dokumentärer är utmärkta komplement till böcker, eftersom man får se och höra aktörerna själva.
(Mer om Thatcher i bloggen här)
Söndag 2007-03-11 / 17.26länk TURKISKA PRESIDENTVALET: ISLAMISTERNAS SLUTSEGER? När jag här i bloggen framfört dystra rapporter om hur den enda sekulära muslimska staten utmanas av islamister, med premiärminister Recep Tayyip Erdogan och det av honom grundade regeringspartiet AKP i spetsen, har läsare mejlat och hävdat att AKP är ungefärligen jämförbart med kristdemokrater i Europa. Man är troende muslimer, men respekterar att staten inte står under religiös överhöghet.
Det är en uppfattning som också den amerikanska utrikespolitiken bygger på. USA:s Turkiet-ambassadör Ross Wilson har exempelvis försvarat Erdogan och avfärdat varningar om islamisering, vilket Turkish Daily News kunde
rapportera i höstas.
Men här delar jag inte alls den amerikanska hållningen. Erdogan är en slug politiker som genom sin skapelse AKP bedriver politik med dubbel bokföring. När mandattiden för Turkiets 10:e president Sezer går ut i maj, har Erdogan ambitioner att byta premiärministerposten mot presidentposten. Det skulle i så fall innebära att AKP kontrollerar såväl parlament som president, vilket skulle ge enorm makt åt AKP.
På pappret borde det vara en enkel sak för Erdogan att bli vald: presidenten utses av parlamentet och i parlamentet har AKP två-tredjedels majoritet (trots att man endast fick 34 procent av rösterna. Det beror på att endast ett annat parti, center-vänsterpartiet CHP, klarade 10-procentsspärren).
Men Turkiets konstitution bygger på maktdelning, därför är det utmanande för stora delar av det turkiska samhället att i ett parti - och hos en person - samla så mycket makt. Särskilt som Erdogan inte alls är en muslimsk "kristdemokrat", utan en hårdhudad islamist och därmed antidemokrat.
I den färska rapporten Will Turkey Have an Islamist President? av Michael Rubin, utgiven av American Enterprise Institute, kartläggs Erdogans bakgrund. Erdogan startade sin politiska bana i Refah-partiet, ett öppet religiöst parti vars partiledare Erbakan blev Turkiets första islamistiska premiärminister 1996. Eftersom han försökte inleda samarbete med Iran och Libyen tvingades han avgå efter mindre än ett år.
Partiet fälldes i Turkiets konstitutionella domstol och förbjöds, ett beslut som prövades och upprätthölls av Europadomstolen. Erdogan, som vid den här tiden var borgmästare i Istanbul, omgrupperade tillsammans med andra medlemmar och startade nya partiet Fazilet. Som borgmästare var Erdogan mer öppen. Han sa bland annat: "Tack store Gud, jag är en tjänare av Sharia". Till slut tvingades Erdogan att avgå som borgmästare. Erdogan dömdes till fyra månaders fängelse 1998 för att i tal spridit religiöst hat.
Det var efter denna fängelsevistelse som Erdogan tonade ner islamismen och startade AKP, så sent som 2001. Det nya partiet blev en stor succé i senaste parlamentsvalet 2002, dels därför att islamismen inte var så framträdande och dels därför att turkiska väljare var trötta på de andra partierna som fört landet i ekonomisk kaos och var inblandade i korruptionsskandaler.
Den nedtonade islamistiska retoriken innebar inte att Erdogan ändrat sin politik. Rubin skriver:
Även om Erdogan säger att hans uppfattningar utvecklats från tiden i Refah, gäller det mer hans taktik än hans agenda. Han har använt AKPs majoritet för att undergräva institutioner och mekanismer som utgör fundamenten i Turkiets sekulära stat.
Rapporten ger slående exempel som är riktigt illavarslande. Utbildningssystemet, där förut de religiösa skolorna endast hade rätt att utbilda präster, har nu fått rätt att sända elever till universiteten, vilket gör att allt färre med högre utbildning har tillgodogjort sig västliga kunskaper. Antalet koranskolor har tiodubblats sedan 1995 och är nu fler än 60.000. Som premiärminister har han konsekvent undergrävt seklära regelsystem. När en utbildningskommission kritiserade islamiseringen av högre utbildning, arresterades ordföranden, som dock frikändes i domstol. Då utökade Erdogan antalet ledamöter i kommissionen och tillsatte islamister, för att neutralisera den sekulära kritiken.
Än värre är det enorma inflödet av "gröna pengar", oljepengar från arabvärlden, främst Saudiarabien. Inte minst Erdogan personligen har blivit en förmögen man sedan han tillträdde som premiärminister. Varifrån pengarna kommer har Erdogan inte talat om. En nära medarbetare till Erdogan, Cuneyd Zapsu, har haft finansiellt samarbete med en saudisk affärsman som fick sina tillgångar frusna efter 11 september 2001 eftersom han misstänks vara en av al-Qaidas finansiärer. Erdogan har offentligt försvarat den saudiske affärsmannen och kallat hans aktiviteter för filantropiska.
Och värst kanske är de nedlåtande omdömen Erdogan själv gjort om demokrati (före han bildade AKP). Exempelvis detta: "Demokrati är som en spårvagn. Man åker med tills man kommer dit man ska och sedan kliver av." (källa)
Vårens presidentval blir en mätare på hur långt Erdogan kan gå. Han har successivt, i små steg, flyttat fram islamisternas positioner. Bland annat genom att använda förhandlingarna om EU-medlemskap för att neutralisera hans mäktigaste motståndare, den turkiska försvarsmakten. Armén är en garant för den turkiskt sekulära staten. Man har i detta syfte gjort statskupp 1960 och 1980, och tvingat fram regeringsavgångar 1971 och 1997.
Somliga bedömare, som The Economist i
Waving Ataturk's flag, menar att generalerna kan komma att agera igen. Man citerar överbefälhavaren Buyukanit, som nyligen sa att Turkiet möter större hot mot sin nationella säkerhet än någon gång i sin moderna historia. Hans uttalanden tolkas som att armén kan komma att agera politiskt.
Men Michael Rubin håller inte med om detta i sin AEI-rapport. Militären behöver inte agera. Rubin ser andra - civila - motreaktioner i det fall Erdogan verkligen försöker nå presidentposten för att koncentrera ännu mer makt i sina händer.
AKP är inte längre lika populärt. De "gröna pengarna" har gjort att mut- och korruptionsanklagelser riktas också mot Erdogan. Det gör honom mindre acceptabel som president i den allmänna opinionens ögon. Hans islamistiska agenda är nu också tydligare för turkarna, vilket ger honom lägre förtroende. Det gör det svårare för Erdogan att ställa upp.
En annan motreaktion kommer inifrån det egna partiet. Tunga namn som utrikesminister Abdullah Gül kan komma att bilda ett utbrytarparti, så som Erdogan själv gjorde på 90-talet. De kan få med sig tillräckligt många parlamentsledamöter för att blockera Erdogans val till president.
En tredje möjlig motreaktion är att oppositionspartiet CHP i protest avgår och lämnar parlamentet och kastar Turkiet in i en konstitutionell kris.
Trots all osäkerhet har Michael Rubin tillförsikt: "Turkisk demokrati kan verka rörig, men den fungerar. Turkiet är en sekulär stat och kommer att bemöta Erdogan på sitt eget sätt. Amerikanska företrädare måste ha tålamod och inte göra minsta antydan till stöd för AKP, dess premiärminister eller hans ambitioner. Även om varje diplomat föredrar stabilitet, borde USA:s intresse fortsatt vara knutet till Turkiet som en stark demokrati med sekulärt system, snarare än bundet till en politisk ledare."
Rubins AEI-rapport är uppmuntrande. Jag hoppas verkligen han har rätt. Att bryta islamisternas framfart kanske också kan vara början på att dämpa den överdrivna och våldsamma nationalism som härjar i landet.
Söndag 2007-03-11 / 11.16länk APROPÅ M-KOMMUNKONFERENS: VART TOG FRIHETEN VÄGEN? SVD:s Maria Abrahamsson rapporterar från moderanternas rikskonferens för 1800 kommunpolitiker. Dessa utgör idag ryggraden i alla riksdagspartier, som Carl Cederschiöld sa när han presenterade partiets eftervalsanalys häromveckan. Kommunpolitiskt aktiva runt om i landets orter är det som finns kvar av lokal aktivitet nu när partiernas medlemstal rasat ner till mycket låga nivåer.
Och det är dramatiska besked statsministern förmedlar till fotfolket. Abrahamsson
skriver i ledarbloggen:
Förändra er eller dö, löd Fredrik Reinfeldts uppmaning när han vid lunchtid i Örebro talade till nästan 1 800 lokala moderatpolitiker. Ingen kan ha missat att här talades klarspråk.
Och i papperstidningen (pdf) redogör hon för vad denna förnyelse kan betyda - att män portförbjuds:
Jag försökte men lyckades inte
förstå poängen med att män var
portförbjudna vid lördagens
seminarium By, by Gender Gap.
Ruter Dams Gunilla Arhén hade
mycket intressant att säga om
kvinnors stundom rätt besynnerliga
syn på makt, konkurrens och
karriärklättrande.
Men tydligen
ansågs det viktigt för partiet,
som nu säger sig vilja lyfta jämställdhetsarbetet
för att locka fler kvinnliga väljare i nästa val,
att demonstrativt utestänga de
manliga kongressombuden. Med
undantag för killarna som skötte
tekniken och agerade assistenter.
Om syftet med jämställdhetslektionen
var att inspirera fler
kvinnor till höga chefsposter, och
lära dem att ta mer plats i politiken,
då hade det väl inte varit
dumt att lärdomarna hade fått
insupas även av männen?
Ja, det här sänder helt fel signal om moderaterna. Lägg till det att Reinfeldts tal i huvudsak ägnades åt "den allt annat överskuggande klimatfrågan", som moderaternas webbsite formulerar det. Och parollen för dagen löd:
moderaterna - de gröna.
Går det längre att skilja s-mp-v från m-c-fp-kd? Jag förstår det strategiska syftet med moderaternas förnyelse. Som ledande parti - ja, statsbärande parti med tanke på att man innehar statsministerposten - vill moderaterna öppna armarna för så många som möjligt. Men problemet med mainstreamstrategin är att man suddar ut sin själ.
Jag har inga problem med det, så länge det handlar om att sudda ut klassidentiteten, det som varit moderaternas stora kvarnsten om halsen. (Moderaterna var när jag blev politiskt aktiv på slutet av 1970-talet fortfarande ett parti som jag identifierade med överklassen, där jag definitivt inte hör hemma. Då låg mig Fälldins respekt för "kroppsarbete", tillsammans med hans tydliga signaler om antietablissemang, närmare min personliga identifikation.)
Men moderaterna verkar vara i färd med att också sudda ut sitt ideologiska innehåll. Det är allvarligt, med tanke på att moderaterna sedan Gösta Bohman varit ideologiska vakthundar på den borgerliga sidan. När c-fp-kd i olika former glidit iväg mot socialism och förmynderi har moderaterna utgjort en garanti för att det finns en frihetlig flygel i Sveriges riksdag. Även om man varit i opposition, har frihetens tankar framförts i parlamentet. Vad händer nu? Om moderaterna i maktställning inte längre vill eller förmår värna en frihetlig flygel i svensk politik?
Här riskerar ett viktigt och olycksbådande tomrum att uppstå i svensk partipolitik.
Söndag 2007-03-11 / 10.16länk OLOF RUIN VELAR OM STATSIMINSTERROLLEN. Det är lustigt att se hur de kommentatorer som förut riktade kritik mot Göran Perssons dominerande ställning som statsminister, nu kritiserar Fredrik Reinfeldt för att han är för osynlig. Idag är det statsvetaren Olof Ruins tur i
debattartikel:
Statsministerns ledarkapacitet kan helt enkelt komma att ifrågasättas.
För lite drygt ett år sedan deltog Ruin i kritiken mot statsministern för att vara för synlig och dominant, Persson som president. Då gav Ruin, enligt mitt tycke, kloka förklaringar till varför statsministerns ställning blivit så stark - och då inte bara i medierna utan främst konstitutionellt.
Därför förlorar han mycket av sitt anseende i mina ögon när han nu dömer ut en borgerlig statsminister, bara på basen av att denne inte syns lika mycket i medierna. Därmed tar ju Ruin avstånd från sin tidigare analys, för att stämma in i den ytliga, ja, rent av tarvliga diskussionen om Reinfeldts påstådda ointresse för medieutspel.
Betänk att hela den här diskussionen beror på att Reinfeldt under sin första tid omnämns i 822 artiklar, medan Persson omnämndes i 852 artiklar under motsvarande tid efter hans tillträde som statsminister (källa). 30 artiklar färre. Det är vad allt handlar om!
Det är på detta faktaunderlag som Olof Ruin blir "förbryllad" och talar om "osynlighet och tystnad".
Vilket trams! Det finns ingen annan grund för kritiken mot den nye statsministern än att medier och andra kommentatorer anser att han har fel partifärg. Hade Reinfeldt varit socialdemokrat och efterträtt Persson, hade han lovordats för att ha givit övriga ministrar större svängrum och för att bättre agera som ledare i ett lagarbete. Men Reinfeldt är inte socialdemokrat - DET är hans enda brist. Det är så vi bör tolka dessa tomma påhopp.
Lördag 2007-03-10 / 18.56länk FRA OCH DEN HEMLIGA VÄRLDENS TVÅ SIDOR. Dagens ledare i Helsingborgs Dagblad diskuterar kritiskt, men utan de tröttsamma övertonerna, statens rätt till avlyssning, Inblick i hemlig värld.
När Maud Olofsson igår berättade att teletrafiken till och från Sverige avlyssnades i decennier när Telia var helstatligt, kom hon med en sensationell uppgift. Inte om att avlyssning pågått, men däremot att den för första gången bekräftades av en regeringsföreträdare. Det började för Sveriges del med en av krigets mest framgångsrika operationer, avlyssning av tysk hemlig och kodad fjärrskrift över svenska ledningar. Det blev grunden till FRA ...
En nation kan inte vara öppen med sin underrättelsetjänst. Det finns lägen där det nationella intresset måste överordnas lagens bokstav eller grundas på hemliga regeringsbeslut.
Dagens debatt har helt andra förtecken. Den moderna signalspaningen trålar mycket brett jämfört med gårdagen. Överskottsinformationen och integritetskränkningarna ökar drastiskt i och med de tekniska möjligheterna har utvecklats så enormt.
Rätt så. Men jag är förvånad över att så gott som alla i debatten bara ser nackdelarna med signalspaningen, som om alltihop bara vore ett sätt för försvarsmakten att djävlas med folk. Då vore ju saken snabbt ur världen: förbjud all spaning!
När jag funderar över dessa inte helt enkla avvägningar mellan samhällsnytta (som till stora delar måste hållas hemlig) kontra negativa aspekter tänker jag mig in i en situation där terrorister genomfört ett liknande attentat som i London häromåret. Tänk tanken att 50 pendlare på Pågatåg i Skåne dödats och flera hundra skadats när fyra självmordsbombare sprängt sig på tåg i Malmö. Och att det efteråt framkommer att de haft telefon- och datakommunikation som hade kunnat avslöjas i tid för att stoppa attentaten - men detta inte skedde eftersom det nu så ifrågasatta lagförslaget avvisats.
När folk och medier börjar ställa den obligatoriska frågan "hur kunde det ske!?", skulle svaret kunnat vara att befogenheter för avlyssning saknats.
Vem står i ett sådant läge upp och försvarar att insatser stoppats från att förhindra grova brott mot svenska samhället och alla dess invånare? Vem tar då ansvar för de dödade? Vi visste att risken för attentat fanns, men vi lät bli att skydda oss. Och jag undrar vad de anhöriga till de dödade då skulle säga.
Jag tycker denna sida av saken inte belyses i debatten. Det finns en stor enighet från yttersta vänstern till de mest nyliberala om att avlysning är skadligt. Men hur stor skada kan vi åsamkas om vi avstår från möjligheterna att skydda befolkningen mot värsta sortens våld? Jag skulle vilja höra mer om hur vi balanserar dessa risker. Hittills har allt varit väldigt, väldigt enkelspårigt.
Lördag 2007-03-10 / 14.51länk GIULIANI LEDER ÖVER CLINTON/OBAMA. I ännu en färsk opinionsmätning, utförd 2-5 mars för NBC News och Wall Street Journal (pdf) framgår att republikanen Rudy Giuliani skulle bli amerikansk president om valet hölls nu. Han skulle slå Hillary Clinton med 47-42 procent och vinna över Barack Obama med 45-39 procent.
Lördag 2007-03-10 / 14.51länk ATT SE NYKTERT PÅ IRAK OCH REGIONEN. Till och med en och annan inom amerikanska vänstern inser att, när det gäller Irak, demokratiska partiet i kongressen ägnar sig åt populistiskt önsketänkande. I American Prospect skriver redaktionen,
Deadline Dilemmas:
För demokraterna är den stora faran i denna situation att falla för illusionen att ett tillbakadragande från Irak skulle betyda slutet på våra problem i regionen. Läget i Afghanistan försämras. Al-Qaida blir starkare i pakistanska gränsprovinser. Iran har blivit mäktigare och mer stridslystet, och det finns risk för ett stort regionalt krig mellan shia och sunni. Opinionsmätningar registrerar högt stöd för demokratiska partiets förslag i kongressen till stor del på grund av den felaktiga slutsatsen att om vi lämnar Irak kommer vi att kunna lämna saken bakom oss. Men det stämmer inte.
Exakt. Precis som forna Jugoslavien är stora delar av Mellanöstern i ett läge där våld och mord är svar på alla politiska frågor. Och det beror inte på väst, utan på interna religiösa och etniska motsättningar. Tänk om vi i väst kunde se läget som det är, istället för att lägga skulden på oss själva och USA. Då kanske vi skulle kunna komma med konstruktiva idéer för att få Mellanöstern att beträda en väg bort från våldet.
Lördag 2007-03-10 / 12.14länk SAKNAR AKTIEGÅVA TILL FOLKET INCITAMENT? En läsare har en viktig invändning mot mitt och andras förslag att överlåta statens aktier i företag, exempelvis Telia, till medborgarna individuellt:
Det där förslaget med att dela ut aktierna till folket
fungerar inte. Det bygger på en statiskt
(socialdemokratiskt) syn på ekonomin, som bortser från
individers val. Vanliga hushåll i Sverige har låg sparande
främst för att de inte har några INCITAMENT att spara, inte
för att de inte har några inkomster.
Internationell
erfarenhet av den här sortens winfall gains är solklart:
inom fem år har de allra flesta hushåll konsumerat pengarna
och kommit ned till sin gamla förmögenhetsnivå. Det är också
vad som kommer att hända om man delar ut dessa pengar. Det
enda sättet att öka sparandet är att ändra grundläggande
strukturer i ekonomin.
Jag delar helt uppfattningen att incitament är den allra viktigaste och mest grundläggande principen för en fungerande ekonomi. Det är därför marknadsekonomi är så överlägsen alla former av planekonomi. Alliansregeringens valseger berodde till del på att man förde in just incitament i arbetsmarknadspolitiken. Folk delar uppfattningen att det ska löna sig att arbeta, framför att gå på bidrag och ersättningar. I arbetsmarknadspolitiken har regeringen börjat införa incitament i systemet, för att få fler i arbete.
Detta måste naturligtvis genomsyra all politik. Men bara för att incitament är grundläggande betyder inte det att man inte kan göra en förmögenhetsförändring bland statens tillgångar. Diskussionen om hushållens tillgångar
startades av Urban Bäckström som ser hur den goda ekonomin innebär att staten ökar sin förmögenhet, medan hushållen inte gör det. Bäckström vill ändra på det.
Han vill ta bort överskottsmålet för statsbudgeten för att kunna sänkta skatter.
Och jag hade förordat det, om svensk opinion var mer liberal än den är. Ett slopat utgiftstak nu, kan efter en vänsterseger i något kommande val betyda kraftigt ökade statsutgifter. Utgiftstaket för statsbudgeten har varit viktigt under det senaste decenniet för att kunna hejda vänsteropinionen som vill öka statens kostnader, och balansera dem med högre skatter.
Därför förordar jag istället en snabb, men inte omedelbart stystemförändrande, åtgärd som skulle stärka hushållen genom att skifta ut statens aktier. Även om det inte direkt löser incitamentsproblemen i ekonomin, är det en åtgärd som inte står i motsats till långsiktiga systemförändringar.
Visst kommer en hel del hushåll att sälja sina aktier och konsumera upp tillgångarna snarare än att spara. Men det viktiga är ju att fler blir aktieägare, fler kommer att ha en tillgång som utgör en egen buffert för oförutsedda händelser, fler kommer att uppskatta kapitalismen. En förmögenhetsomflyttning till medborgarna kommer att ge fler som vill föra en ansvarsfull politik. Fler har sparkapital att värna. Jag tror alltså att opinionen för bättre incitamentsstruktur på det sättet långsiktigt kan förbättras.
Ekonomi är inte bara ekonomi. Ekonomi är också politik.
Vägverket förbjuder ett pensionat i Dalkarlsberg utanför Nora att ha
en skylt med texten "Bed and breakfast". Motiveringen är att trafikanterna
inte förstår innebörden.
Snacka om att se medborgarna som obegåvade undersåtar...
Fredag 2007-03-09 / 16.08länk SATIR: VEM SYMPATISERAR MED VEM? Det är en fråga
Paul Nowak belyser efter att vänsterinriktade nyhetssiten Huffington post inte hade haft så mycket emot om bombattentatet i Afghanistan mot vicepresidenten Cheney hade lyckats.
Fredag 2007-03-09 / 14.55länk NY RAPPORT: SKYDDAD ÄGANDERÄTT GER VÄLSTÅND. En förklaring till varför Sverige har relativt god tillväxt trots höga skatter kan vara att vi tillhör de länder som är bäst på att skydda äganderätter.
Utvecklingsekonomen Hernando de Soto har tillsammans med Property Rights Alliance i Washington utvecklat ett index över hur världens länder skyddar äganderätten. Där kommer Sverige på en delad tredjeplats, med Holland som två och Norge som etta.
Här har vi också förklaringen till varför 40 år av biståndsarbetete varit att kasta många miljarder i sjön: biståndet har varit socialistiskt influerat och därför inte begripit äganderättens betydelse för utveckling.
Fredag 2007-03-09 / 14.45länk EN ÅRSLÖN PÅ BANKEN. Timbro-medarbetaren Dick Kling berättar i sin blogg folkkapitalism om hur han såg på den radiodebatt han hade i P1 i morse med folkpartiets ekonomiske talesman i riksdagen Karin Pilsäter:
Men jag blev lite besviken över Karin Pilsäters ljumma intresse för att ta den historiskt unika chansen att förverkliga den tidigare finansministern Anne Wibbles vision om en årslön på banken för alla.
Ja, det är förvånande att de borgerliga inte vill använda makten man fått för att uppnå grundläggande borgerliga värderingar. Varför man är rädd för sina egna åsikter är en frågeställning vi borde diskutera mera. Är det därför att man är mentalt låst, att det är socialdemokratin som är rättesnöre för politiker i makten? Eller tror man inte att väljarna ska uppskatta annan politik än socialdemokratisk? Men denna osäkerhet och ovilja att stå för det man egentligen tycker är ett svaghetsbevis för borgerligheten.
Fredag 2007-03-09 / 10.24länk LITTORIN: FACKET GJORDE FEL I GÖTEBORG. I en debattartikel i Göteborgs-Posten har arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin något förskjutit sin framtoning från den han hade i radiointervju i årets början.
Den svenska modellen bygger på förtroende och ansvar. Det är också därför de få konflikter som trots allt uppstår inom ramen för modellen ibland får stort medialt genomslag. Jag tänker här särskilt på blockaden av Wild n' Fresh i Göteborg. Trots att ingen av de anställda var medlem krävde Hotell- och restaurangfacket att arbetsgivaren skulle teckna kollektivavtal.
Det är i enlighet med lagar och regler på den svenska arbetsmarknaden och i den meningen en legitim konflikt. Om inte facket har rätt att kräva kollektivavtal blir den svenska modellen verkningslös.
Icke desto mindre är det många som reagerat på konflikten och undrat om åtgärderna stått i proportion till syftet; om det är rimligt att tvinga en ung småföretagare att sälja sitt företag och ge upp sin dröm ...
Att en facklig strid är legitim är dock inte samma sak som att striden är bra eller rätt. Men den som kritiserar regeringen för vår principiella inställning i frågan borde i stället kritisera facket för en strid som för många tett sig som obegriplig.
Den som vidtar en stridsåtgärd måste själv ansvara för åtgärden, inte bara inför sina medlemmar eller ombudsmän utan inför samhället i övrigt. Tar man i för hårt slår det tillbaka på allmänhetens förtroende för kollektivavtalsmodellen i stort. Hotell- och restaurangfackets agerande i Göteborg är ingen ljuspunkt i det avseendet och torde stämma till eftertanke för konfliktglada fackförbund.
Littorin har inte ändrat sin hållning i sak, men i tonläge. I januari sa han bara att facket har rätt att trakassera unga nyföretagare till de bryter samman. Nu - om än något mångordigt - medger han att dessa metoder är svinaktiga och slår tillbaka på fackets anseende.
Det är en viktig förskjutning. All politik är inte lagstiftning. Opinionsbildning och ledarskap är en i Sverige oftast negligerad uppgift för ledande politiker. Littorin tar här ett steg i rätt riktning. Det är uppmuntrande.
Fredag 2007-03-09 / 9.44länk VARFÖR SÅ GAMMALMODIG KULTURPOLITIK? Det är något paradoxalt över att svensk kulturpolitik sitter så fast i det gamla, i 1960- och 70-talen. När Vestmanlands Läns Tidning kommenterar ett förslag till kulturpolitiska program, Kulturen 2.0, från moderaterna i kulturutskottet skriver man i
ledare:
Här [i Sverige] finns en grundmurad bred enighet om att public serviceföretagen måste vara självständiga i förhållande till den politiska makten.
Varför är det för politiker och medier en självklarhet att public serivce-produktionen måste ligga i ett TV-bolag och ett radioföretag? Det vore klart lämpligare att dessa offentliga anslag gick till just produktionsbolag som producerar samhällsprogram som sedan kan sändas i olika TV-kanaler. På det sättet skulle vi skattebetalare slippa betala "Bingo Royal" och annat skräp. Med denna uppdelning i produktion och sändning skulle de mål kunna uppnås som både m och ledaren vill se:
Det politikertryck som finns är av ett annat slag, det gäller inriktningen i stora drag. Det kan illustreras av ett annat förslag i moderatprogrammet där man pläderar för att public service-företagens utbud skall skilja sig tydligt från de kommersiella kanalerna. Detta brukar kallas "smal public service" och innebär alltså att man bör renodla sin uppgift att ta ansvar för den typ av smala program som riskerar att försummas i kommersiella kanaler.
Detta är en lovvärd ambition. Varför skall vi betala dryga skatter eller licensavgifter för att finansiera public serviceprogram som lika gärna kunde sändas i kommersiella kanaler och finansieras genom reklam?
Fredag 2007-03-09 / 9.17länk VÄNSTERMAGASIN: HILLARY CLINTON TILLHÖR GÅRDAGEN. Ännu leder senator Hillary Clinton opinionsmätningarna bland demokratiska partiets kandidater. Men det inom vänstern inflytelserika magasinet The Nation förutspår hennes snara fall,
Senator Inevitable. Man konstaterar att demokratiska presidentkandidater som tidigt har försprång framför andra och som uppfattas som partietablissemangets kandidat ofta har slutat som förlorare de senaste 30 åren.
Med tanke på det formidabla övertag som Hillary Clinten har inför 2008, varför skulle man tycka synd om henne? Eftersom senatorn sitter i en fälla, och många av hennes fördelar har förbytts i nackdelar. Denna knipa är något hon i huvudsak har sig själv att skylla ...
Clintons största svaghet fångades briljant av Barack Obama i en enda mening, utan att nämna hennes namn: 'Det är dags att vända blad". Folk ser framåt, inte tillbaka, säger han. Folk längtar efter en ny hoppingivande generation inom politiken. Låt oss inte vända tillbaka till gamla strider, tidigare årtiondens bitterhet.
Det är inte personligt, men Hillary Clinton tillhör gårdagen.
Ja, jag har ju i min
tidiga prognos tippat att Clinton inte vinner demokratiska partiets nominering. Jag tror vänsterflygeln i partiet kommer att tvinga fram en mer utpräglad vänsterpolitiker som presidentkandidat. Man får inte glömma att Bill Clinton i Vita huset förde en starkt mittenorienterad politik, en hållning som saknar stöd i dagens demokratiska parti.
Lägg märke till att tidningen ser Clintons tidigare stöd för frihandel som ett viktigt argument emot henne, även om hon de senaste året röstat emot nya frihandelsavtal.
Torsdag 2007-03-08 / 23.20länk GUSTAV FRIDOLIN FÖRVANSKAR I TV4. Det är nu övertydligt hur TV4 kontrolleras av vänsterblocket. Gustav Fridolin - tongivande miljöpartist - förvandlar som "reporter" samhällsprogrammet Kalla fakta till ren propaganda mot svensk truppnärvaro i Afghanistan: Svenska soldater i människojakt.
Han försöker framställa svenska militära insatser i afghanska byn Boka i september förra året som en ren hämndaktion på de två svenska soldater som tidigare dödades i en vägbomb. Fridolins syfte är uppenbart. I enlighet med miljöpartiets ställningstagande vill han använda TV4 för att förvandla den svenska humanitära insatsen i Afghanistan till att svenskar muckar gräl med afghaner för att få skjuta ihjäl dom.
För faktum är att just TV4 rapporterade helt annorlunda direkt efter händelserna i september 2006:
Svenskar tackades efter dödsskjutning i Afghanistan.
Den liga de svenska soldaterna neutraliserade hade under en längre tid terroristerat byborna.
Skillnaden i TV4:s nyhetsförmedling före och efter politikern Fridolins medverkan är uppenbart. Undrar om inte Vladimir Putin skulle bli imponerad av Fridolins förmåga att se till att medier rapporterar i enlighet med partiets världsbild.
Torsdag 2007-03-08 / 23.20länk DICK MORRIS OM DYNAMIKEN I PRESIDENTVAL. Det som gör val utomlands så spännande att följa är att det handlar om personval. Som väljare - eller som politiskt intresserad observatör - kan man följa hur kandidaterna använder sin personlighet och sina egna erfarenheter för att betona värdefrågor, tydliggöra sina budskap och förstärka sin samlade profil. Av detta ser vi nästan ingenting i det svenska, hårt kollektivistiska valsystemet.
Valstrategen Dick Morris sammanfattar vad en amerikansk presidentvalrörelse handlar om, i
Obama’s selma bounce:
Men ännu återstår utmaningen för Barack Obama och Hillary Clinton att visa upp sina unika karaktär med frågor och ställningstaganden som får dem att sticka ut. Ingen av dessa båda demokrater, eller Rudy Giuliani för den delen, kan segla fram till nomineringen på styrkan i sitt kön, sin ras, sina tidigare insatser eller personliga biografi. Deras framgång hänger på deras förmåga att via sina personligheter förmedla vad de vill. På vilket sätt kan det faktum att han är afroamerikan hjälpa Obama att adressera problem med fattigdom? Hur kan Clinton som kvinna förstärka sitt budskap om kvinnors utsatthet? Och på vilket sätt kan Giuliani omvandla sin heroiska insats till trovärdigt budskap om nationens vägval i vår tid? De här tre kandidaterna - av vilken en troligen kommer att bli president - måste svara på dessa frågor eller se sin kampanj och den glöd de skapat falna och kallna med tiden.
Genom det sätt som presidentkandidaterna når ut till 200 miljoner väljare kan amerikaner bilda sig en uppfattning om vilken kandidat som har de rätta egenskaperna och personligheten. Därmed uppnår USA:s presidentval det krav som Aristoteles ställde på en sann demokrati: medborgarnas möjlighet att bedöma karaktären hos personerna som vill bli valda som folkets representanter. I Sverige däremot uppnår vi på inget sätt denna möjlighet, eftersom vi har kollektiva och i huvudsak anonyma partilistor.
Han kan nu delge vital säkerhetsinformation. Men ännu viktigare kanske avhoppet är som signal på att mullorna börjar tappa greppet. Det bästa för Iran vore naturligtvis att den förtryckande regimen föll samman på samma sätt som kommunistregimerna i Östeuropa. När det folkliga stödet urholkats tillräckligt mycket kan en auktoritär regim som ser ut att vara stark plötsligt svepas bort. Det lärde oss händelserna 1989-91 (via
Gudmundson).
Onsdag 2007-03-08 / 16.40länk SKAPA ETT EU ATT VARA STOLT ÖVER. Äntligen! I Daily Telegraph har Storbritanniens konservative oppositionsledare David Cameron skrivit en intressant debattartikel om EU:s framtid, tillsammans med Tjeckiens premiärminister Mirek Topolánek, partiledare för center-högerpartiet Civic Democratic Party (CDP), Building an EU that we can all be proud of:
Femtio år efter Romfördraget har vi ett nytt Europa som möter nya utmaningar och som har en ny generation politiska ledare. Men vi har samma EU, fortfarande alltför fokuserat på centralisering och regleringar och fortfarande mer navelskådande än intriktat på att möta världsvida utmaningar som globalisering, klimatförändringar och fattigdom. En ny, positiv agenda för Europa betyder att återknyta till dessa angelägna prioriteringar. Det betyder en utveckling mot flexibilitet och en ny dynamik ...
Att möta dessa utmaningar betyder att avvisa gamla vanor som inriktats på regleringar och motstånd mot frihandel såväl inom unionen som med omvärlden ... Vi ska använda utökad frihandel på hemmaplan för att erbjuda ekonomiska möjligheter och för att utomlands stimulera utveckling. Ett nytt EU måste använda sina muskler för att leda världshandelsorganisationen WTO mot lägre tullar som annars befäster fattigdom i utvecklingsländerna.
EU skall också erkänna ett nationalstaternas Europa. Det betyder att den växande flexibiliteten i en global ekonomi ska matchas med flexibilitet i det politiska samarbetet mellan Bryssel och medlemsstaterna. För närvarande är EU:s felaktiga reaktion på vår tids utmaningar alltid att kräva mer makt - inte minst genom förslaget till EU-konstitution ... För att vara relevant på 2000-talet måste EU respektera jämlik status för alla EU-medlemmar och, samtidigt som man upprätthåller den gemensamma marknaden, ge större flexibilitet på områden där medlemsländerna har olika uppfattningar.
För att vara pådrivande i förnyelsen - ja, varför inte kalla det, pånyttfödelse? - av en förstelnad union har de lanserat Movement for European Reform, där man genomför en omfattande översyn av EU:s inriktning, ställningstaganden, prioriteringar, institutionella kapacitet och budget.
Det här är ett initiativ som Sveriges regering - Carl Bildt och Cecilia Malmström - borde delta i. Det är det mest lovande initiativet jag sett från etablerat politiskt håll om att på allvar vända EU:s dystra förfall i mer och mer planekonomi av sovjetmodell till något konstruktivt.
Det här skulle rent av kunna bli starten på en ny partigrupp i europaparlamentet, en partigrupp som på allvar motsätter sig nuvarande koncensus i unionen, dvs vänder sig mot maktkoncentration, regleringsiver och tomt pladder. Idag har brittiska konservativa 26 mandat i EU-parlamentet och tjeckiska CDP har 9 mandat. Till dessa borde egentligen alla svenska allianspartierna kunna ansluta sig. De har ju tillsammans
8 mandat i parlamentet. Redan med dessa mandat, 43, skulle de bli större än såväl den gröna gruppen som vänstergruppen.
Och ännu flera liberala och konservativa partier i norra och östra Europa borde kunna ansluta sig. De skulle då utgöra en motvikt mot södra Europa som dominerar i alla gamla partigrupperingar och därför har skaffat sig positioner att blockera liberal ekonomisk politik i EU. Vi såg det senast när EPP valde ny gruppledare: man valde en regleringsivrande fransman framför svensken Gunnar Hökmark. En partigrupp utan fransmän, italienare och tyskar skulle kunna bli en borgerligt offensiv gruppering - exakt det EU behöver!
Onsdag 2007-03-08 / 8.58länk KVINNOR, INTE OFFER. Jag blir så trött på alla de tidningsledare som idag, på "kvinnodagen", utmålar kvinnor som offer, som en särskild sorts människor som det är synd om. Jag ogillar den beskrivningen om alla grupper. Ingen är betjänt av att utmålas som offer i kollektiv. Det är - faktiskt - ett sätt att trycka ner individerna i det kolletiv man talar om.
Den ende som jag ser skiljer ut sig, är socialdemokraten Widar Andersson, ledarredaktör i Folkbladet. Han lyfter inte fram gruppen kvinnor, talar inte om hur synd det är om "dem", utan ger exempel på starka kvinnor i Östergötland och socialdemokratin: Framtid(s)hopp. Det är rätt attityd!
Den nya strategin för att säkra Bagdad har av premiärminister Nouri al-Maliki beskrivits som "Operation upprätta lagen". Efter veckor av väntan och spänning är den äntligen här, och de tidiga tecknen är uppmuntrande ...
En skillnad mellan denna och tidigare - misslyckade - försök att säkra Bagdad är villigheten hos de irakiska och amerikanska regeringarna att ställa tillräckligt med resurser till förfogande för att insatsen lyckas. En annan viktig poäng är den ihärdighet med vilken den irakiska regeringen förhindrar att olika politiska fraktioner lägger sig i operationens genomförande.
Ja, en strid som denna handlar lika mycket om vilja som om militär kapacitet. Om den splittring som funnits mellan olika fraktioner i Iraks parlament och regering nu förbytts mot gemensam vilja att få stopp på terroristerna, då har operationen en chans att lyckas. Vem vill inte det? (Frågan är allvarligt menad. Fundera på vilka som vill att operationen ska misslyckas och Bagdads våldsvåg fortsätta?)
Onsdag 2007-03-08 / 8.20länk HITCHENS ATTACKERAR VÄNSTERNS RELATIVISM. Somalienfödde Ayaan Hirsi Ali har kommit ut med sin självbiografi, Infidel. Och hon har genast utsatts för kritik av medievänstern för att själv vara fanatiker. Christopher Hitchens bemöter kritikerna, i What people get wrong about Ayaan Hirsi Ali.
Jag känner både Timothy Garton Ash och Ian Buruma, och jag kommer ihåg hur roligt de hade, under kalla kriget, med folk som föreslog en falsk "moralisk likvärdighet" mellan Sovjetunionen och USA. Mycket av denna kritik handlade om språkbruk. Buruma var mycket bestämd mot de tyska vänsteraktivister som talade om "konsumismens terror" i Västtyskland.
Men nu gör de båda exakt samma sak mot sekulära muslimer. De jämför dem med islamistiska fundamentalister. Och när ledande vänsterintellektuella gör det, sprider sig beteendet. Hitchens pekar på hur Newsweek valt rubrik på artikel om Ayaan Hirsi Ali bok, "En bombkastares liv", och skriver:
Föremålet för denna absurda rubrik är en kvinna som lever under ständigt hot om fruktansvärt våld ... Hon har nyligen sett en hollänsk vän slaktad på öppen gata och med budskapet att hon står på tur ... Hon har aldrig förespråkat våld. Och ändå, vem är det Newsweek kallar "bombkastare"?
Garton Ash och Buruma hade aldrig ställt upp för sovjetregimens likställelse mellan deras system och väst, men när det kommer till islam, är det exakt vad man gör.
Ja, så ser relativismen ut. Den som kritiserar islam med rationella argument är fundamentalist i lika hög grad - minst - som de som tar livet av slumpmässiga civila i tusental. Jag begriper inte varför inte fler ser hur naken vänstern är!
Tisdag 2007-03-07 / 14.20länk ÖGONÖPPNARE OM ISLAMSK BARBARISM. Amerikanskan Phyllis Chesler gifte sig med en afghansk man och när de reste till Afghanistan reducerades hon som kvinna till något som närmast var slaveri. När hon kom tillbaka till USA blev hon en ledande feminist och professor i kvinnostudier vid City University of New York. I London Times skriver hon, med anledning att hon häromdagen var inbjuden till en konferens för sekulära muslimer:
How my eyes were opened to the barbarity of Islam:
Min kritik av islam har vunnit stöd bland de modiga och mest upplysta personer jag känner. Ledande sekulära muslimer och muslimska dissidenter - från Egypten, Bangladesh, Iran, Irak, Jordan, Pakistan, Syrien och i Europa och Nordamerika - har samlats till den banbrytande Secular Islam Summit i Florida och har inbjudit mig att hålla i en paneldiskussionen under måndagen.
Så som ordförande för konferensen, Ibn Warraq, sa: 'Vad vi behöver nu är en upplysningens tidsålder i den muslimska världen. Utan kritisk granskning av islam kommer religionen att förbli dogmatisk, fanatisk och intolerant, och den kommer att fortsätta att motsätta sig mänskliga rättighter, individualism, fakta och sanning'. Konferensen antog en deklaration som uppmanar till en sådan ny upplysning. Deklarationen ser 'islamofobi' som en falsk anklagelse, och anser att 'en nobel framtid för islam är en personlig sak, inte en politisk doktrin', vilket 'kräver att islam frigörs från sin fångenskap i händerna på makthungriga män'.
Nu är tid för de västvärldens intellektuella som säger sig vara antirasister och försvarare av mänskliga rättigheter att stå upp med och för dessa dissidenter.
Den sista är citerade meningen är central. Terrorism och våld i islams namn kommer inte att upphöra förrän muslimerna själva inte bara tar avstånd från, utan aktivt bekämpar, dessa metoder. Men västvärlden kan hjälpa de krafter som vill nå dit. Hittills agerar massmedier och intellektuella i motsatt riktning - man understöder våldsverkarna, bagatelliserar terrorismen och föraktar de värderingar i väst som också borde omfatta muslimer: frihet, frihet, frihet!
Tisdag 2007-03-07 / 14.20länk BRITTISKA TORY SKA RIKTA KONSTRUKTIV EU-KRITIK. Den nye konservative partiledaren David Cameron sa igår att hans parti står samlat bakom hans politik som går ut på att Storbritannien ska förbli medlem av Europeiska unionen, rapporterar Guardian i
Cameron rules out Tory retreat from EU. Tory-partiet har varit starka kritiker av unionen och krav på urträde har framförts. Camerons nya linje är att vara pådrivande inom EU:
I sitt första stora tal i Bryssel lanserade David Cameron en kampanj för att reformera EU:s sätt att fungera. Han sa att unionen sitter fast i det förgångna, är illa rustad för att tackla de stora frågorna i en globaliserad värld och angrep premiärminister Blair för hans inställsamhet mot EU och hans flipp-floppande om förslaget till konstitution.
I flera delar tycker jag Cameron har skapat ett urvattnat Tory-parti som förlorat mycket av sin identitet, men här tycker jag han intar en intressant position. Britterna är klart skickligast på att avslöja brister i EU-systemen, men kritikerna har varit splittrade och dåligt organiserade inom EU. Om ett av de största medlemsländernas ledande politiker ställer sig i spetsen för att samla kritiken mot de absurda inslagen i unionen, kan denna kritik - till slut - börja få genomslag. Då kan också mer försiktiga länder, som Sverige, aktivt delta i att rensa ut avarterna och göra unionen sundare. EU:s överlevnad hänger på att kritikerna får makt inom unionen. Utan dem sjunker EU allt längre ner i ett korrupt, planekonomiskt och byråkratiskt träsk.
Tisdag 2007-03-07 / 9.55länk GÖRAN PERSSONS VALANALYS. Det var lite märkligt att plötsligt se Göran Persson i nyhetsprogrammen igen. Och min spontana reaktion blev: "Åh, vad skönt att det inte är han som är statsminister". Ledaren På väg bort från den stora scenen i Huddiksvalls Tidning uttrycker sig inte riktigt så (men nästan) och tar sedan upp Perssons valanalys:
Men nu strax före det att han kliver av formellt passar han på att göra några intervjuer för att påminna oss om att han faktiskt fortfarande existerar. Han levererade i går också ett försök till valanalys då han träffade riksdagsjournalisterna. Enligt Persson så förlorade den socialdemokratiska regeringen valet på fastighetsskatten.
Den analysen har klara brister ... [Allianspartierna] ställde till det för sig då man uppenbart inte var fullt så överens som det först framstod som. Hade Persson och socialdemokraterna då varit tillräckligt aktiva hade man kunnat vända det här till sin fördel.
Ja, Fredrik Reinfeldts enda riktiga groda under valrörelsen var att börja spekulera i hur fastighetssskatten skulle betalas med andra skatter som drabbade fastighetsägarna lika hårt.
Nej, Persson vill inte erkänna att socialdemokratin förlorade på det som varit deras paradfråga: jobbpolitik. Denna förnekelse är ytterligare ett självmål av Persson, så här under hans sista dagar som socialdemokratisk partiledare. Om s tror att förlusten berodde på små taktiska misstag, har man ju ingen anledning att ändra något i sin politik. Det vore mumma för alliansregeringen.
Tisdag 2007-03-07 / 9.40länk AL GOREs KORSTÅG SLUTAR VID HANS EGEN DÖRR. I San Francisco Chronicle skriver Debra Saunders om Al Gore och hans dubbla bokföring i kampen mot växthuseffekten,
Do as I say, not as I spew:
Men kvällen efter filmen vann en Oscar för bästa dokumentär fick Amerika veta att Gores korståg slutar vid hans egen dörr.
Det har visat sig att Al Gore förbrukar 20 gånger mer energi i sitt hem än ett vanligt hushåll. Mycket till föredöme!
Vänstern har svårt att vinna gehör i vår tid, och här har vi en förklaring. Vänstern saknar moral. Man säger åt folket att göra en sak, sedan gör man själva något annat. I vår - jämlika - tid fungerar inte det längre. Folk lyssnar inte på ledare som inte lever som man lär.
När Ayn Rand skrivit klart Atlas Shrugged [på svenska: Och världen skälvde] för 50 år sedan denna månad, startade hon en intellekutell chockvåg vars effekt fortfarande känns av idag. Den anses ha hjälpt till att krossa kommunismen och skapat tillit till kapitalismen. Många läsare säger att den förändrat deras liv. I en opinionsmätning 1991 rankades boken bland amerikaner som den näst mest inflytelserika (efter bibeln).
Om hennes filosofiska system skriver den kristna tidningen:
Men det finns en mörk sida i Rands tankesystem. Hon försvarar girighet och själviskhet, hennes utfall mot religion och uppoffringar för andra som är mindre lyckligt lottade, och hennes kritik av kristna och judiska dygder under täckmantel av rationaliteten i objektivismen har skadat hennes argument för kapitalism. Ändå, Rands extrema ärlighet är en brilljant innovation som tjänar som ett grundläggande motargument i kampen om idéer.
För mig är inte livet så enkelt att man kan välja den ena eller den andra sidan. Jag tror att den som är trygg i sig själv kan vara bättre rustad för goda och uppoffrande gärningar. Och Ayn Rands budskap är att vi ska vara stolta över våra individuella prestationer och det vi representerar, eller som en av hennes karaktärer säger: "Jag vägrar att be om ursäkt för min förmåga, jag vägrar att be om ursäkt för min framgång, jag vägrar att be om ursäkt för mina pengar."
I detta avseende har Rands en poäng mot kristendomens ständigt dömande och plikt-fokuserade budskap, för den är inte alltid uppbygglig. Att ständigt se sig som syndare är inte nyttigt. Vi behöver alla kunna känna stolthet över något bra vi gjort. Vi måste kunna belöna oss själva - det är här jag tycker Aristoteles sagt mer än någon efter honom. Samtidigt är ju den kristna traditionen avgörande för att skapa en human civilisation. Den ger rättesnören om hur vi borde agera. Att vi inte alltid når dit, behöver inte vara synd. Och för att kunna sträva dit, måste vi också ta hand om oss själva.
Tisdag 2007-03-06 / 19.45länk PUBLIC SERVICE? NÄ, JIHAD SERVICE. I Sydsvenskan förekommer en ovanligt skarp analys för att vara mainstreammedia: Jihad service. Mats Skogkär har analyserat rapporteringen om terrordåd och terrorism. Han skriver:
I ett inslag [i SVT:s rapport] den 16 februari körs en sekvens ur en video från terrornätverket al-Qaida. Den ”sägs visa hur rebellerna planerar och genomför en nattlig attack mot en amerikansk bas” i Afghanistan. På videon håller också al-Qaidaledaren Ayman al-Zawahri ett tal. Propagandafilmen kallas ”amatörvideo”, al-Zawahri för ”rebelledare”. Det är förljuget.
Han ger också exempel på de andra förljugna ordval:
[O]lika sunnitiska terrorgrupperna i Irak ... [har] skickat självmordsbombare till marknader, moskéer och snart sagt varje upptänklig plats där människor samlas. Men också de utländska trupperna angrips förstås och detta tar Konflikt [i radions P1] till intäkt för att genomgående kalla sunniterroristerna för ”motståndsrörelsen” och ”motståndsgrupper”, deras medlemmar för ”motståndsmän”. Ordvalet är inte en slump.
Och slutsatsen är träffsäker:
Begreppet public service står för TV och radio i allmänhetens tjänst. Inte TV och radio i terrorismens tjänst. Om någon nu mot förmodan skulle ha missuppfattat den saken.
Men i Sveige står public service i terrorismens tjänst.
Tisdag 2007-03-06 / 15.15länk DÄRFÖR LER REPUBLIKANERNA. I magasinet TIME skriver William Kristol en artikel som väl beskriver det politiska klimatet i USA så här i inledningen av kommande presidentvalskampanj,
Why Republicans Are Smiling. Den är intressant eftersom vänstern försöker ge en bild av att republikanska gräsrötter är uppgivna eftersom alla framstående kandidater är mer mittenpolitiker än konservativa. Men så beskriver inte Kristol, själv framträdande konservativ kolumnist, läget. Han skriver så här om de konservativa folkrörelserna:
De är väl medvetna om att opinionsmätningarna för president Bush är eländiga - och att Al Gore fick en Oscar. Men mina konservativa vänner är ändå på gott humör. Efter bakslagen i mellanårsvalet 2006 noterar konservativa tidskrifter en stark tillströmning av antalet prenumeranter, trafiken på högerinriktade webbsidor ökar och republikanska grupper här på Harvard (ja, Harvard!) har fått nytt liv.
Kristol anger fem skäl: 1) truppförstärkningarna i Irak och det nya befälet för trupperna där, general David Petraeus, ger hopp till dem som fortfarande vill se framgång i Irak. 2) Kongressen är nu i demokraternas händer, vilket gör att de måste ta ansvar. De kläms hårt mellan den vänster som vill sänka anslagen till militären, något partiet har makten att göra, och den opinion som inte vill hugga soldaterna i ryggen samtidigt som de riskerar livet för Amerika.
3) De moderata kandidater som kunnat utgöra svåra motståndare i presidentvalet, guvernörer som Mark Warner, Tom Vilsack, Evan Bayh, har dragit sig ur. Den minst vänsterextreme av de nu troliga kandidaterna är Hillary Clinton. "För en republikan säger det allt."
4) Även om ingen konservativ förkämpe är trolig som republikansk kandidat så har de tre "metro republikanerna" Giuliani, McCain och Romney, alla visat sig stå för viktiga övertygelser för högern, även om de inte gör det i alla frågor. Och detta gör att "de alla tre har visat förmåga att presentera sina konservativa åsikter på sätt som inte skrämmer mittenväljare, och lyfter fram ganska traditionella värderingar i en språkdräkt som sekulära väljare kan acceptera".
5) Kristol menar också att republikanerna har större möjlighet att presentera fräscha idéer och nytänkande inför 2008 än vad demokraterna har. "Sätt föräldraskapet främst" och andra värderingsfrågor som republikanerna kan komma att lansera är mer lockande för mittenväljare än demokraternas gamla krav på protektionism och högre skatter.
Ja, inte minst det att demokraterna nu har ansvar som majoritetsparti i kongressen - ett ansvar man inte tar - kommer att göra det svårt för en demokratisk presidentkandidat att återta makten efter 8 år med Bush.
Kristol tar inte upp det, men hans argument understryks om man tittar på populariteten (job aproval) för president och kongress: De som tycker att presidenten gör ett bra jobb är
33% enligt USA Today/Gallup och de som tycker kongressen gör ett bra jobb är
33% enligt CBS/New York Times. Talman Nancy Pelosi och övrig vänster har inte högre anseende än presidenten.
Tidningen påpekar att Bildt i sin blogg i september förra året kritiserade franske presidentkandidaten Sarkozys position om Turkiet. Står Bildt fast vid kritiken? Han svarar:
Det är hämtat från min blogg före det jag blev utrikesminister. Idag skulle jag vara mer diplomatisk, men substansen skulle bli densamma. Sarkozy genomför en presidentvalskampanj och det är inte upp till oss att bedöma hans kampanjstrategi. Vi kan bedöma hans politiska ståndpunkter när de eventuellt omsätts i praktiken. Men EU:s linje har lagts fast av EU. Den baseras på en kompromiss mellan olika medlemsländer. Vi har en linje när det gäller förhandlingarna med Turiket och den har varit etablerad i många år. Och den gäller naturligtvis fortfarande.
Här framgår hur Bildt på ett självklart sätt kan förhålla sig till bloggen. Den berikar, nyanserar och förtydligar utrikesministerns hållning, eftersom olika frågeställningar tas upp på olika sätt i olika sammanhang. Trovärdigheten ökar för en person som man vet varifrån han kommer och vilka hans uppfattningar är, även om det diplomatiska spelet kräver olika slags hänsyn som gör att budskap inte kan framföras lika rakt just nu.
Jag är inte lika övertygad om att EU kan tygla de islamistiska krafterna, som Carl Bildt är. Jag är inte alls säker på att ett EU-medlemskap för Turkiet får den effekten. EU kan tvärtom spela islamisterna i händerna, eftersom regeringspartiet AKP uppenbart använder EU-förhandlingarna för att spela ut den turkiska försvarsmaktens inflytande. Hittills har armén varit garanten för ett sekulärt samhälle. I framtiden ska, är det tänkt, EU vara garantin för ett sekulärt och demokratiskt Turkiet. Jag tvivlar starkt på att EU har den förmågan.
Men det är viktigt att Sveriges utrikesminister i denna intervju talar om "Turkiet med dess sekulära demokratiska system".
Den estniska valrörelsen kom i mångt och mycket att handla om hur partierna skall hantera landets kraftiga tillväxt, 11 procent förra året. Efter söndagens valresultat kan det konstateras att väljarna belönade sittande regering för de ekonomiska framgångarna.
Statsminister Andrus Ansip, tillika reformpartiets ledare, är valets store segrare. Och han har fått mandat att fortsätta. Esterna är betydligt mer förändringsvilliga än det svenska folket. Förklaringen är kanske att esterna med egna ögon upplevt vad planekonomi och statskontroll betyder: fattigdom.
Tisdag 2007-03-06 / 8.32länk VÄRDIGHETSGARANTI RÄCKER INTE. Ledare i Göteborgs-Posten tar upp hur fruktansvärt illa äldre blir bemötta när de behöver omsorg. Deras individuella önskemål har ingen betydelse, de behandlas närapå som slavar,
GP kräver: Låt Doris bo med Bror!
Doris Bilén, 91 år, får nog flytta med sin svårt sjuke 92-årige make till ett äldreboende vad det lider. Visserligen kunde GP i går berätta att Lundby stadsdelsnämnd sagt nej. Doris Bilén är för frisk. Men politiker är inte dumma. De förstår när loppet är kört. En artikel i tidningen brukar hjälpa förnuftet på traven. Och har väl politikerna fattat galoppen dröjer det inte länge förrän tjänstemännen faller i sken.
Problemet är att så många äldre behöver söka nåd i media innan de bemöts med rim och reson av de politiker och tjänstemän som har hand om deras skattepengar. Doris Bilén är inte ensam.
Ledarartikeln vill ändra förhållandet genom en stark värdighetsgaranti inom äldreomsorgen och genom "rimligare biståndsbeslut i kommunerna". Dessa åtgärder kommer på inga vägar i närheten av en lösning. Det är kosmetika på ett sjukt system - ett socialistiskt system.
De äldre kommer bara att få makt över sin vardag om de offentliga resurserna till äldreomsorg går genom de gamla. En äldreomsorgspeng i händerna på Doris och Bror hade skapat helt andra förutsättningar för dem och deras anhöriga att ordna omsorg enligt deras behov och önskemål.
Penger ger makt. Därför måste de äldre utrustas med den makt som finns representerad i de hundratusentals kronor som vården kostar. När vårdbehov fastställts, ska de äldre och deras anhöriga kunna använda denna makt för att skapa lösningar som passar dem som kunder. Det kan vara att flytta över kommungränsen, närmare barnen eller andra i normala fall rätt enkla beslut, men som för äldre blir en fruktansvärt byråkratisk process. Förklaringen är att vi har sovjetiska system inom sjukvård och äldreomsorg.
- Jag har aldrig förstått de politiker som står upp och himlar med ögonen och säger, vi vill inte ha någon makt. Varför är man då i politiken?
Instämmer. När makthavare hävdar att de inte har makt är det ett sätt att fly från ansvar. Jag har alltid blivit förbannad på dem som uttrycker sig så. De är skenheliga och opålitliga lögnare. Det är bättre för den demokratiska processen att de som har makt erkänner den, tar ansvar för den och försvarar sina beslut i en dialog med folket. Då kan väljarna inför nästa val avgöra om makten ska stanna där den finns eller flytta den till någon annan.
Måndag 2007-03-05 / 18.58länk BUSH OCH EVA DAHLGREN. Flera medier spred en märklig historia igår som gick ut på att president Bush skulle ha svartlistat Eva Dalhgren. Varje person med minsta politisk erfarenhet blir omedelbart misstänksam - det där kan inte vara korrekt. Och det är det inte heller. Bloggaren Johan Ingerö avslöjar ankan:
Aftonbladet och SvD blev grundlurade. SVT Text körde också "nyheten".
Norska Aftenposten rapporterar att det hela var ett påhitt av skivbolaget.
Detta bevisar att massmedierna har noll koll, saknar varje form av källkritik och pumpar ut vänsterpropaganda utan att blinka. Lita aldrig på massmedierna.
Alla människor ska ha samma rättigheter hävdar liberaler. Liberalismens förändringar har alltid föregåtts av en hård idékamp där motståndarna känt sitt eget
livsutrymme inskränkas till följd av att andra har givits 'deras' rättigheter. Är det rimligt att tilldela det ofödda barnet människoskap?
Att jämföra foster med tidigare och i historien svaga och förtryckta grupper är en ny och intressant vinkling. Och just därför att det länge varit förbjudet att diskutera abort i Sverige, är det rätt att göra det. Jag tycker frågan är svår, eftersom den i grunden lyder: när börjar livet?
Vi har två ytterligheter i uttolkningen av svaret: enligt amerikanska Högsta domstolens juridiska tolkning börjar individens liv när barnet är fött. Först då inträder de mänskliga rättigheterna. Fram till dess, alltså in i graviditetens 40:e vecka, är fostret enligt domstolen likvärdigt med en blindtarm. Motsatta tolkningen gör katolska kyrkan, som menar att livet startar vid befruktningen.
I Sverige har vi intagit en mellanposition. Fram till vecka 18, eller i praktiken till vecka 24, är fostret juridiskt sett likvärdigt med en blindtarm - utan varje rättighet. Vid 24 veckor och en dag, då blir fostret en individ, en människa med alla rättigheter.
Filosofiskt är ju denna mellanposition mest svårförklarad. Varför just då? En debatt med sakliga resonemang är verkligen befogad. Det är läge att slopa alla övertoner, och få en seriös diskussion.
Måndag 2007-03-05 / 18.20länk FORSKARE BÖRJAR TVEKA OM KLIMATFÖRÄNDRING. En av de forskare som tillhörde pionjärerna när det gäller att varna för klimatförändringar, fransmannen Claude Allegre, har stor trovärdighet i miljöfrågor, med bland annat flera böcker bakom sig. Han tillhör dessutom vänstern och har varit utbildningsminister i socialistregering.
Han tar nu avstånd från uppfattningen att man med säkerhet vet vad klimatförändringarna beror på, rapporterar kanadensiska tidningen National Post,
Allegre's second thoughts:
Dr Allegre anser att växthuseffekten är överdriven och inte den allra viktigaste miljöfrågan. Hans avsteg från det han nu ser som miljöpolitiskt humbug om klimatförändringar kom i september, i artikeln 'Snön på Kilimanjaro' publicerad i franska magasinet l'Express ... 'Orsaken till denna förändring är okänd', slår han fast som ett faktum. Det finns ingen grund för att, som många gör, hävda att 'vetenskapen är entydig'.
Se också aktuell intervju med svenske professorn i naturgeografi, Wibjörn Karlén:
Växthuseffekten är en myt
Det sätt som medierna har skapat bilden av att det inte finns något som helst tvivel på att det är människan som skapar växthuseffekten, är värt att ifrågasätta. Det tillhör vetenskapens grundläggande väsen att hålla sig kritisk till "sanningar", särskilt sådana som dyker upp snabbt och som drivs av politiska motiv.
Socialister kan inte längre hänvisa till Karl Marx för att gripa makten över ekonomin, därför söker man frenetiskt efter andra "ädla" motiv för att skaffa sig politiskt inflytande över samhället. Växthuseffekten är ett alldeles utmärkt motiv för att flytta makt från individer, företag och marknader till politiska församlingar. Lite för bra, tycker jag...
Men det är också uttryck för rådande tidsdanda i den eldfängda brytpunkten mellan gamla och nya medier. Vi är bara i början av en omskakande multimediarevolution.
Samtidigt är det nog ändå så att läsare på nätet vill ha en viss struktur, när väl den första glädjeyran över de verbala konfrontationerna i den så kallade "bloggosfären" har lagt sig. Professionella mediearbetare man har förtroende för och på vars uppgifter man av hävd kan lita på behövs fortfarande — i den riktiga världen.
Det är självklart så att vissa journalister och medieföretag kan fylla en roll i framtiden. Bloggar kommer inte att ta över. Men! Men! Det viktiga är att journalisterna - vars kåranda verkar vara lika stark som poliskårens - får konkurrens. Dåliga och ointressanta kolumnister - som Per Svensson (som snabbt lade ner sin blogg i Expressen eftersom ingen läste den, och därefter började fördöma bloggar) - kan konkurreras ut genom att läsarna väljer att följa intressantare röster utanför medieorganisationerna.
Journalister kan inte längre sitta på sina piedestaler och på egen hand avgöra vad som är viktigt och oviktigt att diskutera i den offentliga debatten. Deras monopol är borta. Detta är enbart av godo.
Sedan är ju rubriken på ledaren missvisande. För de flesta som bloggar, beror det på att de inte tillåts komma in i journalistkårens värme. Den som icke är vänsterinriktad gören sig icke besvär. Så bloggarnas växande läsekrets beror till stor del på att medierna utestänger röster som publiken vill ha. Därmed har medierna själva bidragit till och påskyndat processen som leder till att man förlorar sin dominerande ställning.
Måndag 2007-03-05 / 9.12länk GIULIANIs POPULARITET VÄXER OCH FÖRVÅNAR. Medierna i USA är fortfarande chockade över att förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani efter nyår har vuxit fram som den dominerande presidentkandidaten bland republikanerna.
En förklaring till mediernas ovilja att ta in Giulianis stöd, oviljan att tro att han kan bli presidentkandidat, beror naturligtvis på att Giuliani blir en nästan omöjlig kandidat för vänstern att slå. Giuliani kan vinna nya väljare i storstäderna, som blivit vänsterns bastioner de senaste årtiondena. Giuliani är vänsterns mardröm som republikansk presidentkandidat. Det är därför medievänstern är så återhållsam med att rapportera hans framgångar.
Men Newsweek är första mainstreammedia som tar Giulianis popularitet på allvar. I nästa nummer kläder han omslaget och huvudtemat utgörs av en profil av förre borgmästaren, Master of Disaster. Även om tidningen noga lyfter fram alla tänkbara svagheter hos honom - han kan vara arrogant, om han bedragit sin fru, kommer han då inte att bedra amerikanska folket? - så kan vänstertidningen inte låta bli att också beskriva vad denna grabb från Brooklyn åstadkom som borgmästare. Och hur han dessförinnan, som åklagare, framgångsrikt fick maffian i New York på fall.
Tidningen skriver - och det låter som om man önsketänker: "Giuliani kan visa sig vara sin egen värsta fiende. Hans styrka i kris kan i andra lägen vara envishet; hans övertygelser leder ibland till hänsynslöshet och en tendens att dela upp världen i goda och onda. Väljarna måste avgöra om hans dygder skulle överskugga hans brister i Vita huset."
Det är ju en frågeställning som gäller alla. Och till skillnad från Europa, brukar Amerika välja ledare framför räddhågsna byråkrater.
Måndag 2007-03-05 / 8.50länk MCCAIN LÅNGT IFRÅN UTRÄKNAD. Valkampanjen i USA är i full sving även om det är 10 månader till första primärvalet och mer än 1,5 år till valdagen. Och de som räknat ut senator John McCain som republikansk presidentkandidat kanske måste tänka om när de ser nästa nummer av konservativa tidskriften National Review.
McCain dominerar omslaget och utgör huvudtema, med artikeln
Right on McCain. I den redogör konservative senatorn Jon Kyl varför John McCain borde bli partiets presidentkandidat. McCain har röstat rätt så gott som alla viktiga frågor. Ingen har som han prövats i livet, utsatt för tortyr under mer än fem års fångenskap i Vietnam.
Men artikeln tar inte upp det som gjort John McCain så lätt tappat stöd till Rudy Giuliani, hans profil som ensamvarg, maverick, någon som inte lyssnar på andra utan går sin egen väg. Efter Irakkriget och orkanen Katrina har politiskt ledarskap blivit allt viktigare, kanske den allra viktigaste aspekten i kommande presidentval. Och McCain lever mer än väl upp till förebilden som hjälte, men är han en ledare som kan samla folket? Jag tror det är här Giuliani har så mycket starkare profil.
Söndag 2007-03-11 / 18.20
Söndag 2007-03-11 / 17.26
Onsdag 2007-03-08 / 16.40
Onsdag 2007-03-08 / 8.20
Tisdag 2007-03-07 / 14.20
Tisdag 2007-03-07 / 9.30
Måndag 2007-03-05 / 9.12
Måndag 2007-03-05 / 8.50
