Bloggarkiv:
i hjärtat rebell

Dick Erixon:
Kommentarer 8 - 14 januari 2007

Söndag 2007-01-14 / 21.10 länk
TOMMY MÖLLERS TRÖTTSAMMA KRAXANDE. SVT:s dokumentär om regeringens första hundra dagar är i många delar bra, men när statsvetaren Tommy Möller dyker upp förvandlas dokumentären ofta till kalkon.

Han påstår att de tre mindre partierna missgynnats genom att inte få "tunga departement", dvs finans-, utrikes- och justitieministerposterna. Inte alls. Det viktiga för mindre partier är att brett för folket ute i stugorna kunna presentera resultat i egna hjärtefrågor - därför tackade alla tre nej till utrikesministerposten, vilket tydligt framgick i programmet. Det hade varit tjänstefel om de valt annat än närings-, utbildnings- och socialministerposterna. Det är ju här de vill profilera sig gentemot väljarna.

Möller påstår också att de tre mindre partiernas partiledare blir "snörpta" av att vara fackministrar. En invändning som saknar all grund. Deras ställning som opinionsbildare förstärks av att inte bara vara partiledare, utan också tunga makthavare i regeringsställning. Det visar ju DSM:s omröstning om viktigaste opinionsbildare (se bloggen tidigare idag), där alla gjort rejäla kliv uppåt på listan.

Att det, som Möller hävdar, skulle vara en "riskabel strategi" att fokusera på jobben är ju en riktigt töntig invändning. Politik är inte att smita undan ansvar, utan att TA ansvar. Det var en viktig förklaring till att alliansen vann över sosseriet, som försökte smita undan. Det är demokratins väsen att väljarna i nästa val utvärderar vad man åstadkommit och inget som en äkta demokrat försöker springa bort ifrån.

Byggt på Möllers kraxande gav dokumentären intryck av att moderaterna fått igenom mest. Men flera av de punkter som SVT beskriver som moderata segrar gäller ju den i sak mest vänstervridna hållningen! Arbetsrätten till exempel, där "vann" moderaternas linje om att inte utmana facket, medan de andra helst sett att man tagit strid för reformer. En annan fråga som beskrivs som "m-seger" är sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Men de andra partierna har långt före moderaterna föreslagit denna inriktning. Här handlar det om att moderaterna anpassat sig till de andra och gått mot mitten. Så att moderaterna vunnit mer än vad valresultatet dikterat är en bluff.


Söndag 2007-01-14 / 19.40
länk
SARKOZY RIVSTARTAR INFÖR FRANSKA PRESIDENTVALET. Nu är förberedelserna över. Inför uppemot 100.000 partimedlemmar accepterade idag invandrargrabben Nicolas Sarkozy att bli den borgerlige presidentkandidaten inför valet 6 maj, där främste motståndaren är socialistpartiets Segolene Royal.

Sarkozy är en färgstark politiker, till och med för Frankrike. Han är älskad och hatad. I sitt 80 minuter långa tal riktade han sig till de tveksamma väljarna, rapporterar AFP i Sarkozy launches campaign to be people's president och Reuters i France's Sarkozy wins backing for presidential bid.

Det är jämt i opinionen mellan huvudkandidaterna, så det kan bli en intressant valrörelse. Vi kanske får svar på frågan hur fransmännen ser på Europa, om Frankrike isolerar sig eller vill möta den globala konkurrensen med tävlingsglädje. I och för sig är Sarkozy ingen liberal i anglosaxisk mening, men har uttalat sig för omprövning. Vågar han hålla fast vid det, eller tvingar en bakåtsträvande opinion honom att se omvärlden som Frankrikes fiender?


Söndag 2007-01-14 / 18.40
länk
NU GÅR AMERIKANSKA VÄNSTERN I STRID FÖR PROTEKTIONISM. Inför höstens kongressval i USA varnade jag i Fokus: ”En vänsterseger kan leda till ökad protektionism”.

Vänstern i form av demokratiska partiet vann knappt och nu intar protektionismen framsätet i amerikansk politik. Något som kommer att stå Sverige och Europa dyrt. Steve Chapman skriver idag i Chicago Tribune, The upcoming Democratic war on free trade:
Det är ett elementärt ekonomiskt axiom att om person A säljer något till person B är det en god sak för var och en av dem. För varför skulle de annars genomföra affären? Av detta borde följa att när land A säljer något till land B är det till bådas fördel. Men demokratiska partiet har vänt sig emot denna basala insikt. De tror att om amerikaner köper något utländskt gör det Amerika fattigare och de vill skydda oss från detta.

... Bill Clinton förordade borttagande av barriärer för den internationella handeln, men den uppfattningen har förlorat stöd i det demokratiska partiet. Och i höstens val sjönk denna princip än djupare i onåd. Vänstertidskriften American Prospect rapporterar med illa dold förtjusning att 'varje nyvald demokratisk senator är en kritiker av frihandel'.

En av de mest högljudda kritikerna av öppen handel är senator Sherrod Brown (D), som aldrig sett ett handelsavtal han gillat. I en radiointervju nyligen sa han om frihandelsavtal, 'Folk känner av hur dessa jobbdödar-avtal har klämt åt medelklassen och orsakat många människor ekonomisk olycka ... [Flertalet demokrater] anser att nuvarande handelspolitik uppmuntrar fler företag att flytta utomlands.' Och han lovar att inte rösta för något avtal som inte inför hårda krav på Amerikas handelspartners.
Det betyder hårda tag mot svenska företag. Mot europeiska företag. Glädjen över att ha fått tillvita George W Bush ett nederlag borde fastna i halsen. Bush är nu den enda garanten för frihandel över Atlanten. Vi kanske borde vara mer rädda om honom...


Söndag 2007-01-14 / 15.55
länk
POLITISKA UNGDOMSFÖRBUNDENS ROLL. I nya numret av tidskriften Neo intervjuas de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande (ej online). Det blir intressant eftersom dessa ungdomsförbund kommer att ställas på prov nu när deras moderpartier sitter i regeringsställning.

Det är utmärkt att alla ser socialdemokraternas ungdsomsförbund, SSU, som varnande exempel. MUF, CUF, LUF och KDU vill inte bli en del av maktens etablissemang, utan ser sin roll som opinionsmässiga pådrivare.

Den viktiga frågan är dock om de tänker vara destruktiva eller konstruktiva gentemot alliansregeringen. Jag minns med sorg hur centerns ungdomsförbund under Fälldins statsministertid var en hård kritiker av regeringen i dagsaktuella frågor, vilket försvårade moderpartiets arbete att reformera välfärden och bryta det 44-åriga monopol som socialdemokraterna haft på att leda staten. Ungdomsförbundet var rent destruktivt. Bara emot, emot, emot det regeringen föreslog.

Bland de fyra ungdomsledarna är det folkpartiet som verkar ha något av denna destruktiva opinionsbildning i sinnet. Frida Johansson Metso säger, "Det normala är ju att ungdomsförbunden kommer med de galna idéerna och partiet säger stopp. För oss har det snarare varit tvärtom." Det ligger inte lite förakt i detta uttalande. Hon säger också:
- Vi ska vara en udd riktad mot regeringen och sätta press på vårt parti ...
Det här är helt fel perspektiv. Ungdomsförbunden får inte sjunka ner i dagsaktuella frågor om detaljer i utredningar och propositioner, de ska ju driva ideologisk debatt om framtiden - bortom denna och nästa mandatperiod.

Här är nyblivne MUF-ordföranden Niklas Wykman inne på rätt spår. Han säger: "Det är dags för ett idéskifte i Sverige, och att genomföra ett sådant tar längre tid än en mandatperiod. Under de kommande åren ska vi bilda opinion för frihetliga idéer." Att bidra med idédebatt som siktar tio år framåt är konstruktivt. Eftersom det på den borgerliga sidan finns så få driftigt opinionsbildande organisationer är det viktigt att ungdomsförbunden tar ut svängarna, men utan att gå ivägen för regeringen som har ett kortare och mer vardagsnära perspektiv.

Alla de nytillträdande ordförandena borde lyssna på en av de mest framgångsrika ungdomsordföranden överhuvudtaget, Fredrick Federley (sett till hur han påverkat partiets politiska inriktning). I maj avgår han efter 5 år som CUF-ordförande (är numera riksdagsman). Till Neo säger han:
- När jag tog över som ordförande satsade jag på att göra CUF mer ideologiskt, lite kaxigare och modigare. Vi vågade ta tag i frågor som andra inom borgerligheten inte vågade diskutera. Jag kunde bli irriterad under valrörelsen när [andra] så ofta oroade sig över att vissa frågor skulle påverka oss negativt i valet. Svåra frågor måste också diskuteras.
Men idéen om att slå samman de fyra ungdomsförbunden, som SVD:s PJ Anders Linder föreslagit och Federley uttalar sig positiv till, delar jag inte alls.

I vår svenska konsensuskultur ska alla tycka likadant inom en organisation. Alla olikheter rensas ut. Om de fyra borgerliga partierna och/eller deras ungdomsförbund skulle gå samman skulle vi få en ännu mycket tystare borgerlig idédebatt. Alla skulle lurpassa på varandra och söka konsensus i den stora organisationen. Nej, låt de olika profilerna i dessa organisationer frodas. Kristdemokraternas ungdomsförbund har en värdefull egen profil som totalt skulle försvinna vid en sammanslagning.

Det är bara med enmansvalkretsar som man kan ha stora partier, för då innebär enmansvalkretsarna att folket i dessa röstar fram avvikare som stämmer med väljarnas uppfattning just där. Och dessa folkligt valda parlamentariker har auktoritet och respekt att i parlamentet visa sina avvikande åsikter, något som inte gäller i det svenska valsystemet med kollektiva partilistor. Där åker man ut, snarare än belönas, om man avviker.

En frodig borgerlig debatt kräver därför många organisatoriska aktörer som vågar ta ut svängarna. Sedan måste man naturligtvis vara införstådd med att trovärdigheten som gemensamt regeringsalternativ inte får utmanas alltför starkt, för då vinner socialisterna tillbaka regeringsmakten.


Söndag 2007-01-14 / 15.55
länk
OPINIONEN: JÄMNT MELLAN BLOCKEN. Opinionsmätningar när det nästan är fyra år till nästa val är ju egentligen meningslösa. Men med tanke på att medierna så gärna vill ställa regeringen i dålig dager, inte för dess politik utan i fråga om privataffärer före tillträdet, är det intressant att svenska folket inte tappat modet eller låtit sig påverkas. Idag publicerar Skop sin senaste mätning av partisympatierna (första kolumnen) och Demoskop gjorde det igår.
  • moderaterna ........... 25,5 (-1,8) ...... 31,7 (+7,0)
  • centerpartiet ............ 7,8 (-0,5) ....... 6,3 (-1,6)
  • folkpartiet ................ 8,1 (+-0) ....... 5,9 (-1,2)
  • kristdemokraterna ...... 6,6 (+0,9) ...... 4,0 (-0,5)
  • socialdemokraterna ... 36,2 (+1,1) ..... 41,4 (-4,0)
  • vänsterpartiet ........... 5,8 (+0,3) ...... 4,3 (+0,5)
  • miljöpartiet ............... 5,8 (+0,3) ....... 4,5 (-0,5)
I Skop leder de borgerliga med 48 procent mot 47,8 för vänsteroppositionen, i Demoskop är det tvärtom 50,3 för de röda och 47,9 för de blå.

Resultaten är så spretiga att några säkra skillnader från valdagen inte kan noteras.


Söndag 2007-01-14 / 10.55
länk
SVERIGES VIKTIGASTE OPINIONSBILDARE 2006. Tidskriften DSM har för 33:e året bett omkring 300 journalister och publicister rösta fram Sveriges 100 viktigaste opinionsbildare. Listans topp är väl knappast förvånande:
1 (2) Fredrik Reinfeldt, statsminister
2 (5) Maud Olofsson, näringsminister
3 (16) Anders Borg, finansminister
4 (4) Mats Bergstrand, DN-debattredaktör
5 (1) Göran Persson, fd statsminister
6 (7) Niklas Ekdal, politisk redaktör DN
7 (10) Peter Wolodarski, ledarskribent DN
8 (51) Göran Hägglund, socialminister
9 (3) Lena Mellin, politisk reporter Aftonbladet
10 (8) KG Bergström, reporter SVT
Årets raket är utrikesminister Carl Bildt, som hamnar på 14:e plats efter att inte ha varit med på listan under många år. Men konkurrensen är hård med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som aldrig varit med på listan och går direkt in på en 16:e plats. Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg går som ny in på en 20:e plats bland Sveriges viktigaste opininsbildare.

En jämförelse mellan gamla och nya regeringen är intressant. Bara fyra av Göran Perssons ministrar fanns bland de 100 och då ganska långt ner: Pär Nuder (24), Thomas Bodström (52), Mona Sahlin (82) och Carin Jämtin (84). I nya regeringen finns åtta med, utöver statsministern. Förutom de som redan nämnts också Lars Leijonborg (11), Jan Björklund (28) och Nyamko Sabuni (36).

En annan intressant förändring är att Gudrun Schyman, som under många år legat 2:a, 3:a, nu blir helt utan poäng och att författaren till boken [email protected] Elise Claeson går fram till plats 72. Andra kvinnor än feminister stiger fram.


Söndag 2007-01-14 / 10.30
länk
MERKELS MAKT ÖKAR INTERNATIONELLT. Tysklands förbundskansler Angela Merkel börjar sakta inta den centrala maktposition i världen som Tyskland fått sedan sammanslagningen och EU-utvidgningen som gjort att Tyskland är den odiskutabla mittpunkten i EU, tillika det klart största landet. Guardian publicerar i helgen en intervju med Angela Merkel, The international style, som inleds så här:
När Condoleezza Rice lämnar Mellanöstern kommande dagar efter att på plats ha utvärderat chanserna till en återupptagen fredsprocess mellan Israel och Palestina, blir hennes första resestopp inte Downing Street i London. Och det blir absolut inte Paris. Nej, den amerikanske utrikesministern kommer att resa till det gråa palatset i stål, glas och betong som är den tyske kanslerns kansli i hjärtat av Berlin för att före resonemang med Angela Merkel.
Också Financial Times har intervjuat Angela Merkel som nu under våren också blir EU:s ordförande, Merkel faces a Brussels road test. Om hennes svar summerar tidningen:
Merkels topprioritering är att reparera den försvagade transatlantiska relationen, som skadats av Irakkriget. Det är en bra prioritering. Hittills har det förekommit mycket snack, både i Washington och Bryssel, men inte mycket handling för att återskapa ordningen.
Själv tycker jag att det är svårt att få grepp om Angela Merkel. Hon är en utpräglad pragmatiker. I opposition var hon en stark förespråkare för avreglering, men sedan hon blev förbundskansler för en stor koalition med socialdemokraterna har hon haft lätt för att bortse från ideologiska frågor för att finna det som så många som möjligt kan sluta upp kring. Ändå är hon inte handlingsförlamad, trots att icke-handling ju är det enklaste sättet att försöka slippa motsättningar.

Varken de bättre relationerna till USA eller hennes uttalanden till förmån för den nedröstade EU-konstitutionen är ju okontroversiella. Så här sa hon till Guardian:
- Vi försvarar den här konstitutionen även om vi noterat att andra har avvisat den. Vi måste söka kompromisser, men vi tänker inte inta en minimalistisk approach ... Vi kan inte börja om från noll i diskussionen.

- Till alla de som är rädda för att EU får för mycket makt, måste vi säga att på många områden stärks medlemsländernas makt. Vi måste få större ordning i fråga om var Europa inte ska tillåtas att lägga sig i och var unionen kan agera.
Vad betyder det här? Den sista delen är ju ett erkännande av en federalistisk syn, där man sätter klara gränser för EU:s klåfingrighet. Något som inte alls finns i det nuvarande förslaget. Om Merkel anser det vara ett mindre ingrepp, kan det vara för att inte processen ska tappa ansiktet. Men i sak är det ett dramatiskt besked.


Söndag 2007-01-14 / 10.30
länk
I HUVUDET PÅ EN EXTREMIST. I Expressen skriver Johannes Forssberg, tidigare vänsterextremist, I huvudet på en extremist:
"Terrorsvensken" är inte ensam. Han finns över hela Västeuropa. Unga män med ett brinnande ressentiment som föredrar en John Le Carré-artad terroristtillvaro framför en håglös förortsdito. De får åka världen runt, träffa människor och lära sig att få ut frustrationen genom gevärspipan. De tror sig plötsligt veta varför deras föräldrar är arbetslösa och varför situationen i hemlandet är så trist. Det är judarnas och amerikanernas fel.

Avståndet mellan en internetuppkoppling i Rosengård och al-Qaida är inte så stort. Stenrika shejker exploaterar gärna deras ungdomsuppror med dödlig utgång. Den muslimska extremismens utbredning i Västeuropa påminner om nynazismens under mellankrigstiden.
Ja, det är detta som de svenska och europeiska politiskt korrekta blundar för, framför allt massmedierna och den politiska vänstern. Man undrar hur långt det får gå innan uppvaknandet sker. Förra gången dröjde det till dess hela världen stod i brand i nytt världskrig...


Lördag 2007-01-13 / 14.15 länk
VECKANS PROFIL I NEW YORK TIMES: NYAMKO SABUNI. Det är inte varje dag en svensk politiker uppmärksammas utomlands. Men idag är svenske integrationsministern lördagsprofil i New York Times, Sweden’s Lightning Rod in a Storm Over Assimilation.

Eftersom Sabuni är borgerlig blir det en närmast kritiskt porträtt i denna vänstervridna tidning, som intar ett socialdemokratiskt perspektiv. Men den stort uppslagna artikeln är ändå intressant:
Nyamko Sabuni skulle stå ut iallafall, som späd, mörkhyad och uppenbart utlänning i ett land där detta fortfarande är avvikande. Men som nyligen utnämnd integrations- och jämställdhetsminister drar hon till sig mer uppmärksamhet för sina ovanligt okänsliga uttalanden (blunt pronouncements) om immigranternas roll i det svenska samhället.

Som oppositionspolitiker förespråkade Sabuni förbud mot slöja för flickor under 15 år. Hon föreslog att skolflickor skulle undergå gynekologundersökningar för att förhindra könsstympning. Hon fördömde det hon kallade 'hederskultur' i vissa invandrargrupper, föreslog förbud mot arrangerade äktenskap och ville stoppa skattefinansiering av religiösa skolor.

Även om upprörda invandrarföreningar och minoritetsgrupper krävde att hon skulle avsättas från sin post, insisterar Sabuni på att hon inte är så extrem som folk försöker utmåla henne ... Hursomhelst, hon står fast vid sina grundläggande uppfattningar: immigranter måste hårdare försöka passa in i deras nya hemland.

'Många misstolkar sina rättigheter', säger hon. 'De tror att religionsfrihet betyder att man kan göra vad som helst i religionens namn, eller att mänskliga rättigheter betyder att man kan agera hur som helst gentemot andra.' Så är det inte, säger hon. 'Om man vill leva här, skaffa barn, få barnbarn, måste man göra ansträngningar att anpassa sig till det samhälle man lever i.' ...

'Troende muslimer som lever efter bokstavstolkningar av koranen begränsar givetvis sina egna möjligheter', säger hon. 'Många som lever som mig, eller som troende muslimer respekterar att religion är en privatsak, får det enklare än de som tror att religion ska påverka alla delar av samhället.'
Det är uppenbart att tidningen med negativ ton framställer Sabunis budskap, som i grunden är mycket sunt och vägen framåt för att överbrygga motsättningar. Sverige måste göra klart att vi aldrig någonsin kommer att tillämpa sharialagar eller andra islamska påhitt i lagstiftningen. Ju tydligare detta blir, desto mindre missförstånd behöver råda. Ett liv i Sverige innebär inte alls att man kan leva efter kulturmönster från Mellanöstern eller annorstädes - man kan tex inte som palestinsk läkare i svensk sjukvård vägra behandla patienter som har "fel" nationalitet. Det Sabuni nu framför är ett rakare budskap än det hymlande, mummlande och hycklande som så länge varit officiell politik.


Lördag 2007-01-13 / 11.25
länk
S-LEDARVALET EN PARODI. Det är otroligt. Istället för att använda partiledarvalet som avstamp för att engagera medlemmar och sympatisörer, skapa entusiasm och framtidstro, så gör man det till en fråga om vilka personer som säger nej till att kandidera. Och nu tillkommer en ny absurd dimension: vilka personer man inte vill ha som ordförande. Göteborgs-Posten skriver i sin analys av dagsläget, Håller Sahlin hela vägen?:
Till saken hör att Skånedistriktet från början markerade att det fanns två personer som absolut inte borde bli s-ledare - Mona Sahlin och Pär Nuder.
Snacka om bakvänd nomineringsprocess!

Måtte detta bli sista gången som ett parti vill hålla avgörandet i några få händer inom partiets innersta krets. Denna slutna process bakom lyckta dörrar är ju förödande för bilden av svenska partier som demokratiska organisationer.

Nej, naturligtvis ska partier ha medlemsomröstningar om de personer som öppet vill bli partiledare och får chansen att tala om vilken politik de vill driva och vilken ton de skulle sätta på budskapet. Då kan partiets inriktning och framtoning avgöras av betydligt fler än vad som får plats i partiledarkorridoren på partikansliet.


Lördag 2007-01-13 / 10.55
länk
VIA FN VILL DIKTATORER TA KONTROLL ÖVER INTERNET. FN-organet International Telecommunications Union, ITU, har fått en ny chef, Hamadoun Toure från det afrikanska landet Mali. Igår uttalade han sig för ökad kontroll från FN:s sida över internet, rapporterar Reuters i Internet should be run by key players: new ITU boss:
Hamadoun Toure, som tog över styret i FN-organet denna månad, säger att ITU ska fokusera på cyber-säkerhet och att minska den 'digitala klyftan' mellan rika och fattiga länder.

'Vi alla måste arbeta tillsammans, varje myndighet har sin roll att spela. Vi måste samarbeta på ett bättre sätt' sa Toure vid en presskonferens.
Även om Toure är försiktig i sina uttalanden står det klart att FN inte givit upp ambitionen att ta över kontrollen från USA - landet där internet skapades och utvecklades i stor frihet. Se mer i bloggen: Stoppa FN från att ta över internet och FNs krig mot friheten på internet är inte över.


Lördag 2007-01-13 / 10.55
länk
VÄNSTERN ATTACKERAR BARNLÖS UTRIKESMINISTER. Att amerikanska vänstern saknar anständighet vet vi, men nu har man nått ett nytt bottenrekord. Vänstersenatorn Barbara Boxer anklagade utrikesminister Condoleezza Rice för att inte vara mor och därför inte kunna fatta rätt politiska beslut.

Det rapporterar New York Post i Barbara Boxer's Low Blow.
- Jag trodde det var okej att vara singel. Jag trodde det var okej att inte ha barn och jag trodde man ändå kunde fatta goda beslut å landets vägnar.
Det säger Rice i New York Times, Exchange Turns Into Political Flashpoint.

”Jag vet inte om hon planerat att vara så taktlös, men det är upprörande”, säger Vita husets presstalesman Tony Snow om Barbara Boxer, White House Spokesman Blasts Sen. Boxer's Exchange With Secretary Rice.

Tokvänstern i USA är betydligt värre än den kristna högern när det gäller att nedvärdera och kritisera människors liv och leverne.


Fredag 2007-01-12 / 17.22 länk
NÅGRA ORD FRÅN JAY LENO... i Tonight Show:
  • Igår kväll annonserade president Bush planerna på att sända ytterligare 21.000 man till Irak. 21.000? Hur kom han fram till just den siffran? Jag tror inte det finns 20.000 amerikaner som håller med honom.
  • Kommer ni inte ihåg den gamla goda tiden då kriget i Irak bara handlade om olja? Då hade kriget ett syfte.
  • Presidenten sa också att varje irakier kommer att garanteras en andel av Iraks oljeinkomster. Det var då vicepresidenten Dick Cheney fick en ny hjärtattack.

Fredag 2007-01-12 / 17.22 länk
SATIR: OCKSÅ LINCOLN VÄGRADE GE UPP. Med anledning av kritiken mot att president Bush inte lyssnar på sina generaler, utan skickar mer trupp till Irak, reflekterar Chip Bok över en annan president som också fick hård kritik för att han inte gav upp - Abraham Lincoln. (Det stormade om Lincoln när han som en militär åtgärd avskaffade slaveriet, istället för att samtala med de slavförespråkande sydstaterna. Han bytte också ut generaler som vägrade strida och gå till anfall.)

- Han lyssnade inte heller på sina generaler.


Fredag 2007-01-12 / 17.08
länk
GENERAL PETREAUS SKA FÅ ORDNING PÅ IRAK. Mot dem som hävdar att president Bush inte förnyade sin Irakstrategi, påpekar Daniel Henninger i Wall Street Journal att en avgörande förändring är skiftet i den amerikanska militära ledningen, Petraeus command is the beginning of the counterinsurgency.

David Petraeus var befälhavare över 101st Airborne Division under Irakinvasionen 2003. Han har nu av president Bush nominerats till 4-stjärning general och högste befälhavare över den USA-ledda koalitionen i Irak.

Redan i höstas skrev US News & World Report att ”Petraeus är en av de mest fascinerande personerna i Förenta Staternas armé”. Han har inte bara varit i frontlinjen på marken i Irak, utan också i frontlinjen i utformandet av ett nytt mer flexibelt ledarskap inom försvaret och nu senast utformat nya strategier för hur terrorismen i Irak ska bekämpas. Strategier som de hittillsvarande militära ledarna inte velat pröva. Petraeus har öppet förespråkat fler trupper till Irak, också det i strid med hittillsvarande militära tänkande.

Denna djärvhet belönas nu av presidenten. Petraeus är son till en holländsk sjökapten som under andra världskriget tog sin tillflykt till USA. David Petraeus tog värvning 1970 och blev inte bara en av West Points bästa elever utan har också examen från Princeton.

I Washington Post skriver man, Iraq Will Be Petraeus's Knot to Untie om Petraeus erfarenheter från Balkankriget på 1990-talet:
Efter att ha tjänstgjort i Bosnien efter det katastrofala inbördeskriget där har han talat om för vänner att han ser oroväckande likheter mellan Bosnien och Irak.
Daniel Henninger har svårt att se Petraeus "sitta barnvakt" i Irak, en karaktäristik som senator Barack Obama har yttrat efter Bush deklarerat sin nya strategi. Obama och andra demokrater kommer att få chansen att fråga ut Petraeus när senaten ska godkänna hans nominering som 4-stjärnig general. Det kan bli ett spännande senatsförhör.


Fredag 2007-01-12 / 10.45
länk
REGIONALISM MED FÖRHINDER. I Captus Tidning publicerar Ilan Sadé, tidigare ordförande för Centerns högskoleförbund, artikeln En teori om regionalism.

Det är ju högsta mode i dessa dagar då Mats Svegfors och Ansvarskommittén vill rita om den svenska kartan att tala om regioner. Men Ilan Sadé dömer ut deras ”kartritningsövningar” som ”absurd sysselsättning”. I första hand därför att förslagen kommer uppifrån, från staten, inte underifrån, från medborgarna.

Men även om Sadé utvecklar teorin står mina tidigare invändningar kvar. Det gäller framför allt på tre områden. 1) Sadé och andra regionalister klargör inte vilka befogenheter de nya regionerna ska ha: ska de stifta egna lagar? ska de ha en egen ordningsmakt/polis? ska de kunna införa egna skatter? Om inte: är det då inte bara den byråkrati jag varnat för? Och om de ska ha de här befogenheterna: är de då inte defacto nya stater?

2) Jag ogillar akademiska diskussioner som flyr från konkretiseringar, alltså undrar jag var i Sverige denna kulturella samhörighet i regionformat finns (annat än i Skåne)? I Västra Götalandsregionen finns den definitivt inte, se exempelvis ledarartikel i Borås Tidning idag där man talar om en "mental barriär" mellan regionens två största städer, Göteborg och Borås.

3) Om det ska bli en region i Sydsverige borde den inte omfatta Köpenhamn-Malmö, en Öresundsregion? Då skulle den politiska/administrativa sidan anpassa sig till växande arbetspendling och kunna uträtta något för medborgarna: städa i de skilda lagar och skatteregler som gäller i nationalstaterna Sverige och Danmark. Varför arbetar inte regionalisterna fram ett konkret sådant förslag? Då skulle regionfrågan kanske kunna fyllas med lite praktisk nytta.

Men i grunden anser jag att Sverige är en kulturell region i Europa. Nationalstaten har blivit en sammanhållen enhet, även om den kom till genom tvång. Inom denna region behövs bara en riksdag och sedan kommuner med stort självstyre.

Mer i bloggen: Efter nationalism - regionalism?, Efter statsnationalism - kulturell identitet?, Nationalism vs regionalism, Regioner - definition saknas, Kommunalt självstyre, inte regioner och Regioner betyder mer förmynderi.


Fredag 2007-01-12 / 10.05
länk
SÅ BEMÖTS FRÄMLINGSFIENTLIGHET. Det finns vissa tecken på att de hårda tabu som finns i Sverige om att diskutera främlingsfientlighetens orsaker börjar släppa. Norrköpings Tidningar skriver i dagens ledarartikel med den djupt insiktsfulla rubriken, Främlingsfientlighet följer på självförakt:
[Biskop] Persenius oroar sig för att skolavslutningarna [i kyrkan] kan uppfattas som stötande för elever med annan (eller ingen) trosuppfattning. Biskopen har härvidlag funnit att det svenska samhället numera är "mångreligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt". Det låter nästan komiskt, fast vad gäller åtminstone den senare punkten kan ett eventuellt skratt fastna i halsen. Ty den som oreflekterat hyllar värderingsmässig pluralism glömmer förstås att densamma i så fall innefattar allt från hedersvåld till religiös fundamentalism och de etnonationalistiska föreställningar som gav främlingsfientliga partier stora framgångar i det senaste valet ...

För de flesta elever, föräldrar, lärare och förmodligen också präster är skolavslutningarna i kyrkan en uppskattad tradition - oavsett hur och på vilket sätt var och en är religiös. Men hur kommer människor att reagera om någon uppifrån vill avskaffa denna tradition och till råga på allt med argumentet att skolavslutningarna kränker dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan? Sveriges rasister kommer åtminstone att ha sin uppfattning klar - det är invandrarnas fel! ...

Så biter det kulturella självföraktet sig själv i svansen.
Ja, det finns ingenting som underblåser främlingsfientlighet så mycket som när makthavare gör allt för att utplåna det svenska för att vara andra kulturer till lags. Den svenska elitens uppfattning är att alla kulturer är värdefulla - utom den svenska. Den får under inga omständigheter värnas eller uppskattas. Däri ligger Sverigedemokraternas stora chans. För utanför etablissemangen är det många som identifierar sig med den svenska kulturen, som gillar den, uppskattar den och aldrig tänker byta ut den mot någon annan.

Och kom ihåg: det är bara de som är trygga i sin egen identitet som kan visa generositet gentemot andra.

Om framgångarna för främlingsfientliga krafter ska brytas, måste etablissemangen - från politiker och byråkrater till rektorer och biskopar - sluta upp att förakta den egna kulturen.


Torsdag 2007-01-11 / 22.50 länk
BUSH 'SKRÄMMANDE' KLAR OCH KONSEKVENT. De mer inträngande analyserna av presidentens tal börjar nu komma. Och skribenterna är förbluffade. Under hösten har många förståsigpåare med arroganta leenden hävdat att Bush kommer att lägga om politiken, tvingas dra tillbaka trupperna från Irak och krypa till korset genom att börja samtala med Iran och Syrien. Men Bush viker inte en tum från de grundläggande strategiska målen om frihet och demokrati i Mellanöstern.

De utrikespolitiska etablissemangen tappade hakan när de, istället för att höra presidenten erkänna sig besegrad och låta Iran vinna en moralisk seger, fick höra honom varna Iran och skickar nya trupper till Irak för att understödja den demokratiskt valda regeringen.

London Times utrikeschef Gerard Baker skriver i Startling and Clear: Bush Defies Critics:
I resten av världen har ... en självgod säkerhet infunnits sig om att Bush-administrationen till slut insett sina misstag och erkänt att Irak är en katastrof - och att den enda framkomliga vägen för USA är vägen tillbaka till den multilaterala konsensussökande diplomati som resten av världen anser har varit den mest effektiva amerikanska utrikespolitiken i det förgångna.

Bush-kritikerna på hemmaplan och utomlands var tvärsäkra på att Bush-revolutionen i utrikespolitiken var över ... Men på bara 20 minuter i natt gjorde Bush klart att han envetet avfärdar inte bara Bakerrapportens rekommendationer om ett datum då amerikanskt tillbakadragande och diplomatiskt engagemang med Iraks bråkmakare till grannar, utan också all kritik som går ut på att Vita husets policy de senaste åren skulle ha misslyckats.

Avsikten att förstärka de amerikanska styrkorna och lova ytterligare stöd till den bräckliga demokratin är de främsta indikationerna på presidentens trotsiga beslutsamhet att hålla fast vid den radikala utrikespolitiska strategin. Men än mer slående var de uppenbara varningarna till Iran och Syrien för deras infiltration i Irak och påminnelsen om vilket hot Irans nukleära program utgör för USA ...

Bushs budskap var häpnadsväckande och glasklart - det finns ingen återvändo under hans tid som president.
Också Fred Kaplan är förbluffad. I Slate, What happens if the Iraqis fail again?, skriver han att det här talet borde levererats för två år sedan. Nu är det ”en deklaration av stor tillförsikt eller ren cynism”. Kaplan menar att kongressen inte kommer att stoppa presidenten, så vi måste alla hoppas att den nya planen lyckas - för ”president Bush har rätt i att en förlust betyder katastrof”.

Kaplan saknar framför allt tilltro till den irakiske premiärministern Maliki och de irakiska truppernas kompetens. Och presidentens varningar till Iran och Syrien istället för att inleda diplomatiska samtal, antyder att han är beredd att utvidga kriget till dessa länder. ”Det ger iskalla kårar.”

Militärhistorikern Victor Davis Hanson skriver i National Review att talet inte var av Churchill-klass, men bra nog, The Surge Gamble:
Undertexten i presidentens tal var att våra uppoffringar för att etablera frihet och konstitutionella regeringar är den enda lösningen för Mellanöstern - men att vårt engagemang inte är villkorslöst om irakierna själva inte vill segra lika mycket som amerikanerna.
Hanson noterar också att vänstern i sina fördömanden av presidentens tal inte framfört ett enda konstruktivt förslag till alternativ politik:
Senator Durbin [ledande talesman för demokratiska partiet] tog helt enkelt åt sig äran av att Bush avsatt Saddam, påbörjat demokratiseringen för att sedan skylla på irakierna och säga att det nu får vara nog. Inte ett ord om effekterna av ett snabbt tillbakadragande. Med andra ord är demokraternas politik att stödja allt som visat sig bra i Irak och vara emot allt som visat sig gå illa.
Ja, visst är det enkelt att stå på läktaren och klaga. Men vem hjälper det?


Torsdag 2007-01-11 / 21.30
länk
FRI TELEVISION: 'ILLA NOG MED NY REGERING'. Vad SVT-anställda egentligen tycker om borgerliga valsegern framgår till och med i musikrecensioner, skriver Resumé: SVT-profil: illa nog med ny regering.

Naturligvis ångrar sig programledaren för Musikbyrån att han så öppet visade var han står.


Torsdag 2007-01-11 / 16.25
länk
DISKRIMINERANDE PALESTINSKE LÄKAREN UPPMÄRKSAMMAD. En tidning har uppmärksammat det faktum att en palestinsk läkare i Karlshamn ägnar sig åt nationell diskriminering genom att vägra undersöka Valery Johansson av en enda anledning - hon var amerikan. Södermanlands Nyheter skriver på ledarsidan, Jänkarhat var det, ja:
En publicistisk tumregel är att inte ange etnicitet i nyhetsartiklar om det "inte är relevant". Amerikanskans etnicitet var såklart relevant i detta fall. Men anmälaren själv uppger att läkaren var palestinier. Det är alltså högst troligt att hans antipatier gentemot USA har något med hans egen härkomst och situationen i Mellanöstern att göra. Bådas etnicitet har i så fall relevans. TT valde att inte beskriva hela situationen och gömde sig bakom relevansregeln. Det vittnar inte om en sällsynt finkänslighet. Om något säger det oss att Mellanösterndebatten är en av våra mest infekterade debatter. Och att TT inte betraktar läsarna intelligenta nog att läsa av världen med alla verktyg till hands.
Tänk att EN redaktion vågar uppmärksamma denna "finkänslighet". En! Det är inte högt i tak i svensk samhällsdebatt.

Se mer om fallet i bloggen här och här.


Torsdag 2007-01-11 / 9.35
länk
STRID I KONGRESSEN OM BUSH-PLANEN. AP rapporterar i Bush's Iraq plan faces defiant Congress att demokraterna kan komma att rösta ner finansieringen av den plan för Irak som presidenten drog upp i natt.

Det har hänt förr. Kongressen stoppade president Fords finansiering av Sydvietnam 1975, efter det att vapenvila med Nordvietnam ingåtts. När Nordvietnam såg att de amerikanska trupperna drogs tillbaka, marscherade man in i Saigon och Sydvietnam föll.

Men när det gäller striderna i Irak finns inga likheter med Vietnam. Ingen demokrati hade etablerats i Vietnam, men en tydlig militär maktstruktur fanns i form av kommunistgerillan som tog makten. Den tvingade miljontals vietnameser på flykt - båtflyktingarna.

I Irak finns en demokratisk struktur som utan amerikanskt stöd kan falla. Vilka som tar makten är oklart. Förmodligen Iran-stödda dödspatruller ur shiamiliser i söder, Saddam-lojalistiska sunniter med al-Qaida i väst och kurder i norr.

För mig framstår det som en uppställning för regelrätt krig mellan parterna. Våldet kan då trappas upp på ett sådant sätt att det hittillsvarande våldet i en framtida historeskrivning kan ses som relativt begränsat. Ett tillbakadragande kan alltså vara ett startskott på en ännu blodigare period i Irak.

En bättre jämförelse än Vietnam är Jugoslavien. När diktatorn Tito dog flöt gamla motsättningar mellan folkgrupper upp till ytan och vi såg ett ohyggligt våld utspela sig med etnisk rensning och folkmord som följd. Så har inte skett i Irak, eftersom den USA-ledda koalitionen förhindrat sådana strider. I Irak har det hittills handlat om bilbomber och snabba räder.

Om koalitionen drar sig tillbaka kan ett Jugoslaviskt krig starta. Och hur fick man stopp på det? Genom västerländska trupper!


Torsdag 2007-01-11 / 9.11
länk
HOWARD: FÖRLUST FÖR VÄST I IRAK VORE ENORM SEGER FÖR TERRORISMEN. Den bästa kommentaren på president Bushs tal i natt kommer från Australiens premiärminister John Howard, Australian Government Backs U.S. Strategy in Iraq:
- Regeringen stöder den nya strategi som president Bush lade fram i sitt tal. Det var ett mycket klar, lågmält och framförallt realistiskt tal.

- Han underskattade inte utmaningarna. Han erkände de misstag som har gjorts.

- En amerikansk och västerländsk förlust i Irak skulle bli en oerhörd framgång för terrorismen. Om Amerika besegras i Irak är det svårt att se hur den långsiktiga kampen mot terrorism kan vinnas.

- Om Amerika drar sig ur Irak får det stora konsekvenser för stabiliteten i Mellanöstern.
Så är det. Och jag vill åter rikta frågan till de kritiska: vad är alternativet?!


Onsdag 2007-01-10 / 23.11 länk
BUSH LYSSNAR PÅ MCCAIN, INTE BAKER. I natt förväntas president Bush annonsera truppförstärkningar i Irak snarare än diplomatiska samtal med Iran och Syrien. Det betyder i så fall att Bush inte bryr sig om den så upphaussade Bakerrapporten, utan istället följer råden som senatorn, krigsfången och ledande republikanske presidentkandidaten John McCain.

I New York Oberver menar Steve Kornacki att det kan bli dödsstöten för McCains presidentambitioner, Mr. Popularity Meets the McCain Doctrine. Om president Bush i natt följer McCains strategi, kan det komma att vändas mot McCain om denna extra insats inte visar sig stabilisera läget i Irak.

Nu är jag övertygad om att John McCain inte är lika cynisk som artikelförfattaren, eftersom McCain hela tiden har vetat att hans strategi om mer trupp till Irak inte är populär. När McCain fått frågan om varför han håller fast vid en strategi som kan kosta honom presidentämbetet, svarar McCain att han inte vill bli president om han inte blir det för att genomföra den politik han tror på.

Det är ett extraordinärt agerande av en politiker som står närmare en presidentvalsseger än någon annan inför 2008. Opinionsmätningarna visar att ingen rår på John McCain, inte ens Hillary Clinton. Enligt Los Angeles Times har McCain 50 procents stöd mot Clintons 36 procent när de ställs mot varandra, Voters favor McCain over Clinton in '08.

För min del blir jag imponerad av en person som står fast vid sin övertygelse, trots att han riskerar så mycket just när vägen för honom ligger så öppen. Att i det läget inte kompromissa med sig själv, visar den hårdnackade integritet som gjorde att McCain överlevde fem års tortyr i Hanoi, Vietnam. Det är inte alls omöjligt att detta karaktärsdrag blir så framträdande att amerikanska folket vill ha honom, även om varje detalj i hans förslag inte visar sig fungera.


Onsdag 2007-01-10 / 13.25
länk
BORGERLIGA SATTE DAGORDNINGEN I VALRÖRELSEN. Hela upplägget är fel när Kent Asp vid Journalisthögskolan i Göteborg skriver debattartikel i DN, Aldrig förr har de borgerliga fått så positiv valbevakning.

Två allvarliga invändnignar kan göras. 1) med ord som "aldrig någonsin" relativiserar Kent Asp sin granskning. Om de borgerliga förut grovt missgynnats, och nu får en mer rättvis bevakning, då blir ju rubriken sann. Men det är ju inte så läsaren tolkar budskapet. Det är lätt att dra slutsatsen att vänsterblocket behandlats orättvist. Därför kan Ken Asp misstänkas för att vara vilseledande, vilket knappast kan ses som professionellt.

2) Kent Asp dömer inte ut denna positiva valbevakning, utan skriver: "Att jobben kom högst på dagordningen och att utanförskapsperspektivet kom att dominera i medierna avgjordes av partierna själva och deras inbördes kamp, inte av journalisterna." Alltså: det var inte medierna som gynnade de borgerliga, det var att valdebatten kom att handla om frågor som de borgerliga ville tala om.

Rätt perspektiv på Asps studie är alltså att de borgerliga - för en gång skull - vann problemformuleringsprivilegiet och kunde sätta dagordningen för valdebatten. Det har ingenting med att gynnas eller missgynnas i medierna, utan med att vara skickliga politiker som kan fånga upp vad som intresserar folket och som formulerar budskap som väljarna känner har nerv och relevans.

Jag kan bara se ett syftet med det vilseledande upplägget på debattartikeln: döva journalistkårens samvete i deras vänstervridna rapportering. Ni kan lugnt fortsätta - de borgerliga är ändå gynnade på något sätt. Asp visar att de borgerliga måste vara avsevärt skickligare än socialdemokraterna för att få en hygglig mediebevakning.


Onsdag 2007-01-10 / 13.00
länk
SANNINGEN OM A-KASSAN. Äntligen börjar man tala klarspråk om a-kassan. Vi har länge hört vänstersidan döma ut de sänkta ersättningsnivåerna i a-kassan som meningslösa för att få folk i arbete. Nu börjar Svenskt Näringsliv tala ur skägget.

Många arbetslösa tar inte de jobb de erbjuds, skriver Stefan Fölster, chefekonomen i Svenskt Näringsliv, i Östgöta correspondenten idag, Reformera a-kassan:
Men trots att många företag söker arbetskraft visar det sig att många arbetslösa inte tar de jobb de erbjuds. En företagare har till Svenskt Näringslivs kris- och framtidskommission berättat att hon ville anställa till en lön enligt kollektivavtal på 17 000 kronor. Via arbetsförmedlingen bokas tre arbetslösa till anställningsintervju. En efter en förklarar de att de inte är intresserade av jobbet ...

Enligt en kartläggning från Konjunkturinstitutet hade mer än hälften av alla arbetslösa en inkomst som låg över 90 procent av tidigare lön. Utöver a-kassa får de flesta ett tillskott från avtalsförsäkringen. För dessa lönar det sig knappt att börja arbeta igen till samma lön när väl kostnader för resan till arbetet, lunch och arbetskläder är inräknade.

A-kassan betraktas ofta som en inkomstförsäkring: Den som en gång tjänat 22 000 skall till varje pris skyddas från att halka ner till den lön på 17 000 som någon annan har hela livet.
Exakt. Det är kärnan. När folk säger att de vill jobba och tar "vilket jobb som helst" menar man vilket jobb som helst med den lön man en gång haft. Man är inte beredd att ta jobb till lägre lön. Det är en attityd som måste ändras. Att arbeta är det viktigaste. Om det inledningsvis måste ske till lägre lön, må så vara. Det som kommer in på arbete kan ju efterhand höja lönen igen.


Onsdag 2007-01-10 / 13.00
länk
VAD VAXHOLM HANDLAR OM. Ledaren i Helsingborgs Dagblad ställer rätt frågor, Vaxholm i EU:s centrum:
Frågan att svara på är enkel nog. Ska utländska företag kunna utsättas för svenska fackliga stridsåtgärder (i Vaxholm in till konkurs) för att avtvingas ett svenskt kollektivavtal trots att de anställda tillfälligt är hitsända från hemlandet? Vad som kan tyckas vara en traditionell facklig strid skär djupt in i relationerna mellan fattiga och rika EU-länder. Finns det en fri rörlighet för arbetskraft och tjänster eller kan den saboteras av protektionistiskt sinnade länder som Sverige?

Onsdag 2007-01-10 / 0.40 länk
HÖGSTA BETYG FÖR SVENSK REGERING NÅGONSIN. När Aftonbladet/Sifo häromdagen presenterade svenska folkets betyg på den nya alliansregeringen "glömde" Lena Mellin att tala om att årets betyg är det högsta som någonsin givits en svensk regering sedan mätningarna startade 1996: snittbetyget 2,93 på en 5-gradig skala för de 22 ministrarna.

Därmed slår regeringen Reinfeldt det högsta betyg som regeringen Persson fick efter valsegern 1998, snittet 2,84. Efter ordförandeskapet i Europeiska unionen 2001 nådde s-regeringen nästan lika högt: 2,82. Men såväl före som efter dessa noteringar hade Perssons regeringar lägre betyg. Lägst betyg fick Perssons ministrar första året 2,57 (1996) och sista 2,56 (2005).

Jag har sammanställt en lista på Perssons samtliga 47 statsråd och deras betyg: Svenska folkets betyg på s-regeringarna.

Listan är intressant på flera sätt. Margot Wallström fick inga höga betyg när hon var statsråd på hemmaplan. Erik Åsbrink var mer av stjärna i regeringen. Mona Sahlin fick toppnotering när hon gjorde comeback efter valet 1998, men rasade sedan snabbt till bottenskicktet. För ett år sedan fick hon 2,5 i betyg av svenska folket.

Klart högst betyg av svenska folket på senare år fick Thoma