Söndag 2006-07-02 / 19.55länk GÖRAN PERSSONS NOSTALGISKA 50-TALSPERSPEKTIV. Just nu avslutar statsminister Göran Persson (s) sitt tal i Almedalen, sänt i SVT24. Aldrig tycker jag det varit tydligare att Persson fortfarande lever i 1950-talet. Nostalgiskt, kanske inte alltid i sina direkta formuleringar, men desto starkare mellan raderna.
När han talar till förtidspensionernas försvar talar han om de industriarbetare som faktiskt slet ut sig en gång, på 1950-talet, men knappast om de 20-åringar som idag förtidspensioneras. När han talar om det 'gröna folkhemmet' handlar det på ytan om miljön, men egentligen är miljön bara ett svepskäl för att få säga att politiken (och politiker som han själv) kan ”lösa de problem som människan har skapat”. Det är miljön som ger skäl att höja skatter och stifta nya lagar. Det är miljön som i Perssons tal motiverar den sociala ingenjörskonsten och talet om folkhem - detta synsätt som hade sina glansdagar på 1950-talet.
Persson ansträngde sig också att framställa sig som utvecklingsoptimist, att socialdemokratin tror på framsteg och ”gör satsningar i det nya”. Detta sagt om bilindustrins möjlighet att byta bensinmotorn mot något nytt. Ja, när han kom in på bilindustrin lös 1950-talet igenom som tydligast: Persson menade att här fanns möjlighet för ”en näringspolitik vi trodde det var slut med” - alltså samförstånd mellan industri och stat, om ”gemensamt ansvar” - i detta tal om ny miljöteknik.
Varför svenska staten skulle kunna bidra till att utveckla teknik i en av världens mest konkurrensutsatta industrier, är i sak obegripligt och något Persson inte ens försökte förklara. Han hade ett strikt nationellt perspektiv, som om omvärlden fanns någonstans långt borta - så som det kanske var på 1950-talet, men knappast är en beskrivning av dagens globala värld.
Söndag 2006-07-02 / 18.14länk ALLIANSENS SKUGGREGERING I MEDIEAL SKUGGA. I nyhetsbrev från mediebevakningsföretaget Agent25 framgår att troliga ministerkandidater i den borgerliga alliansen inte klarar mediekampen mot sittande socialdemokratisk minister.
Utvalet av borgerliga ministerkandidater står statsvetaren Stig-Björn Ljunggren för. Agent25 har sedan under juni månad mätt dessa politikers medienärvaro jämfört med sittande ministrar:
Statsminister: Göran Persson (2560) - Fredrik Reinfeldt, m (651)
Justitiemin: Thomas Bodström (1241) - Johan Pehrson, fp (146)
Utrikesminister: Jan Eliasson (583) - Gunilla Carlsson , m (70)
Infrastrukturminister: Ulrica Messing (457) - Karin Pilsäter, fp (49)
Finansminister: Pär Nuder (320) - Lars Leijonborg, fp (417)
Arbetslivsminister: Hans Karlsson (320) - Åsa Torstensson, c (8)
Biståndsminister: Carin Jämtin (315) - Göran Hägglund, kd (554)
Näringsminister: Thomas Östros (283) - Maud Olofsson, c (413)
Skolminister: Ibrahim Baylan (222) - Jan Björklund, fp (216)
Socialminister: Berit Andnor (154) - Maria Larsson, kd (104)
Det här visar att man inte jobbar tillräckligt hårt, eller inte tillräckligt smart. Men utfallet är inte förvånande. När jag publicerade statsrådsduellen i höstas var jag bekymrad över att flera borgerliga ministerämnen verkar undvika medienärvaro för att inte ta strålkastarljuset från sin egen partiledare. Men det är feltänkt. Uppmärksamhet för en god debattartikel, en spännande analys eller för ett intressant förslag innebär inte att medierna tar utrymme från partikamrater. Så fungerar inte medier.
Däremot är jag rädd för att jantelagen inom partierna fungerar så. Jag minns själv från min partiaktiva tid att partiledningar kan grymta avundsjukt om någon annan än partiledaren får mycket medieljus på sig. Men ska man vinna val måste alla ta alla chanser. Det finns bara ett sätt att vinna i september: köra på allt vad tygen håller.
Söndag 2006-07-02 / 14.04länk VALKAMPEN I FN OM NÄSTE CHEF HAR BÖRJAT. I december går Kofi Annans andra femåriga mandatperiod som FNs generalsekreterare ut. En ny ska väljas under hösten. Och nu har valrörelsen börjat, rapporterar Newsweek i
Clash of the Diplomats.
Tidningen nämner fyra kandidater:
Men ofta har det till slut blivit en totalt oväntad person som valts, och ofta utan att det efteråt har kunnat förklarats hur det gick till att nå uppslutning om denne. Hemlighetsmakeriet och korridorsnacket mellan världens regeringar är omfattande. Man nämner att Dag Hammarskjöld inte visste att han var kandidat och blev förvånad när han fick beskedet att FN ville ha honom.
Geografiskt står Asien på tur om posten ska kvoteras, men Kina är inte intresserad av de tre asiater som öppet kandiderar. Det vore ju kul om Lettland kunde få posten, men Vike-Freiberga är inte den lågmälde administratör som USA i första hand söker. Och både USA och Kina lär gå långt för att förhindra att någon de inte vill ha blir vald. Därför är sannolikheten hög för att en okänd kandidat vaskas fram, en som ingen lägger in veto emot. (Se mer i korridorsnack i FN)
Söndag 2006-07-02 / 11.15länk DET ÄR HAMAS KRIG. Washington Post ger perspektiv i ledaren
Hamas's War:
”Rörelsen försvarade attacker och kidnappningar - nu klagar man på att Israel slår tillbaka.”
Så fort Hamas lämnar tillbaka den kidnappade soldaten Gilad Shalit drar man sig tillbaka.
Så enkelt är det.
ALLT som händer beror på att Hamas inte uppträder som en regering utan som ett mördarband.
Söndag 2006-07-02 / 10.20länk IRANS HATADE RIKSÅKLAGARE TILL FN. I International Herald Tribune avslöjas vilken typ av karaktärer som rör sig i Förenta Nationernas salonger i Geneve när det nya Rådet för mänskliga rättigheter hade session i veckan, For Iran, the man is the message.
I Iran kallas riksåklagaren Saeed Mortazavi för 'slaktaren av pressen'. Han har åtalat rader av människorättsaktivister, journalister och studenter. Anklagelser riktas också mot honom som delaktig i mord, tortyr, olagligt fängslande och framtvingande av falska erkännanden.
Human Rights Watch har uppmanat andra regeringar att inte träffa den iranska delegationen i FN så länge Mortazavi ingår.
Hos mig väcks dock frågan, vad är det för sorts organisation som låter den här typen av personer delta? Varför tar FN med öppna armar emot grova förbrytare av mänskliga rättigheter? Detta istället för att upprätthålla rättigheterna? FN är inte en del av lösningen, utan ett hinder för att uppnå mänskliga rättigheter på vår jord!
Söndag 2006-07-02 / 10.01länk FRU ATATÜRK, TURKIET OCH SLÖJAN. Turkiet lyfte sig ur askan av det Ottomanska riket, mycket tack vare en man: Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938). Han skapade världens första, och hittills enda, riktigt sekulära muslimska nation. Nu utmanas hans sekulära konstitution av regerande islamistiska partiet AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.
Men dragkampen mellan den sekulära och religiösa staten utspelar sig i hög grad inte mellan dessa båda män, utan mellan deras fruar.
I en ny biografi över Latife Atatürk, Turkiets första dam, framgår att hon var en stark kvinna som på 1920-talet var ledande i kampen för kvinnors rättigheter och möjlighet att delta i samhällslivet utanför hemmet. Att bli av med slöjtvånget var en viktig symbolfråga som hon drev med all kraft, rapporterar Independent i Turkey in the 21st century: The Legacy Of Mrs Ataturk.
Idag agerar den sittande premiärministerns fru, Emine Erdogan, på ett liknande sätt - fast då för en återgång till traditionerna före Atatürks sekularisering av staten. Hon vägrar att ta av sig huvudduken och har därför aldrig varit på någon offentlig mottagning i sitt hemland, eftersom slöjan är förbjuden i offentliga lokaler, som skolor och regeringskontor. När hon däremot reser med sin man till Europa står hon vid hans sida - med slöja.
Mer än 80 år efter det att Latife Atatürk gjorde en stor sak av att ta av sig slöjan, är frågan om att dölja håret fortfarande en strid som berör Turkiets själ, skriver tidningen.
Ingenstans i koranen krävs slöja, så det är ingen religiös symbol. Kampen i Turkiet visar, menar jag, att slöjan enbart har en politisk betydelse: ska staten stå skild från religionen eller lyda under sharia.
Lördag 2006-07-01 / 15.51länk FNs NYA MR-RÅD FALLER TILLBAKA I GAMLA VANOR. Förenta Nationernas Kommission för mänskliga rättigheter lades ner därför att den saknade all trovärdighet. Jan Eliasson förhandlade fram uppgörelse om Rådet för mänskliga rättigheter, som inte längre skulle vara en diktaturernas lekstuga. Men redan under första sessionen visar det sig att rådets medlemmar inte tar mänskliga rättigheter på allvar, utan använder det för andra politiska syften. AP
rapporterar:
FNs nya Råd för mänskliga rättigheter röstade på fredagen igenom ett beslut om att vid varje kommande session granska anklagelser om Israels brott mot mänskliga rättigheter - en åtgärd som kritiseras av USA som missvisande och orättvist. Resolutionen, som lades fram av muslimska länder, godkändes med 29 röster mot 12 för avslag och 5 frånvarande. Beslutet återupplivar en praxis som den upplösta FN-kommissionen för mänskliga rättigheter tillämpade, vilken riktade anklagelser mot Israel vid varje möte.
För FN är den demokratiska staten Israel den stora boven, inte Sudan där hundratusentals människor dödas och miljontals drivs på flykt, inte Saudiarabien, inte Kuba, inte Kina. Nej, det är just de tre sistnämnda som leder FN i arbetet med mänskliga rättigheter. Visst är Förenta Nationerna en trovärdig organisation...
(se mer
generalförsamlingens omröstning)
Lördag 2006-07-01 / 12.28länk JAPANS PREMIÄRMINISTER SJÖNG ELVIS. I TV-reportage har man kunnat se Japans premiärminister Junichiro Koizumi sjunga Elvis Presley-låtar som 'Love me tender'. Det skedde då president Bush bjöd sin gäst till Graceland. Washington Post rapporterar i Bush Takes Koizumi for Tour of Graceland.
Det är ovanligt med så avspända världsledare, inte minst japaner, men visst är kul att se en premiärminister i Elvis solglasögon...
Lördag 2006-07-01 / 10.08länk FINSKT LUGN I EU:s NYA ORDFÖRANDELAND. Finland blir idag ordförandeland för Europeiska unionen. Ledarartikeln i Hufvudstadsbladet i Helsingfors behåller dock det finska lugnet:
Ordförandelandet i EU har inflytande över agendan och därmed större makt än vanligt. EU-påverkare från andra länder ränner under ett halvt år i ordförandelandet, vilket säkert ökar kunskaperna om det. Hur skickligt ordförandeskapet sköts påverkar landets renommé, vilket kan öka landets tyngd i framtida beslutsfattande. Landets politiker får tillfälligt en stor synlighet internationellt.
Så det är klart en betydelsefull dag då Finland i dag tar över klubban i unionen. Men att tro att Finland nu styr och ställer i Europa, eller att alla européers ögon riktas mot oss, är överdrivet. Att styra EU-skutan är inte som att styra en liten båt där rorsmannens beslut avgör allt.
Det är mera som en vakttur på en supertanker. Fart, riktning och mål är givna och kan bara begränsat ändras under ett vaktskift av en rorsman, vars uppgift närmast är att säkra en trygg framfart. Men det är viktigt det med.
Den här beskrivningen visar också vad huvudfelet med unionen är: den är betydligt mer inriktad på nationsfokus än på sakpolitiskt d:o. Det viktiga är inte värderingarna, riktningen i politiken, utan att finna samförstånd mellan egotrippade nationella företrädare.
Lördag 2006-07-01 / 8.23länk SKA SOCIALISTER OCH HALVFASCISTER FÖRSTÖRA SLOVAKIEN? Slovakien är landet som gjort de största ekonomiska framstegen i Europa under den borgerlige premiärministern Mikulas Dzurinda (som denna blogg 2005 utnämnde till en av världens
bästa ledare). Dzurina har framgångsrikt valt en lågskatteväg och därmed fått hög tillväxt och snabbt ökat välstånd. Han är den som suttit längst vid makten i Östeuropa. Men i senaste valet förlorade hans koalition majoriteten.
Regeringsuppdraget har gått till socialistledaren Robert Fico, vars parti fick 29 procent av rösterna. Han försöker nu bilda regering med stöd av halvfascistiska partier som inte ingått i Dzurindas regeringsunderlag. Detta väcker oro bland Europas socialdemokrater. Financial Timesrapporterar:
Poul Nyrup Rasmussen, ordförande för Europas socialistpartier, PES, varnar i ett brev till Fico att 'sammansättningen av en sådan koalition reser många frågor om respekten för mänskliga rättigheter, särskilt om rättigheterna för etniska minoriteter'. Han tillägger 'åtaganden för demokrati, för Europeiska unionen och europeiska värderingar' står på spel.
Ja, Slovakien kan byta en framgångrik liberal politik mot en brun socialistpolitik. Europas starkast lysande stjärna är på väg att slockna. Ingen gott tecken för Europa.
Fredag 2006-06-30 / 19.33länk KULTUR: ROFFE WIKSTRÖM. Peps Persson är en underbar profil och hans skånska dialekt passar bluesen bättre än 'rikssvenska', men jag tycker nog ändå att det finns en svensk bluesmusiker som är snäppet bättre: Roffe Wikström.
Han lyckas skapa det där särskilda trycket, inlevelsen, i röst och gitarr som annars är svårt att uppnå i vår vintriga kulturmiljö. Inslag av våra breddgraders vistradition går inte komma ifrån. Han komponerar den mesta musiken och lyriken själv. Wikström är nästan alltid på turné, men så har det inte alltid varit. På hans officiella hemsida kan man läsa:
Enligt myten är bluesmusikern en arbetare eller bondpojken som släpper greppet om grepen en dag, greppar gitarren och drar till stan --- Visserligen är Rolf Wikström sprungen ur arbetarklassen och kan skryta med att ha sorterat kuvert på postgirot på morgnarna. Men innerst inne i det Wikströmska blueshjärtat döljer sig en nationalekonom. En man som under en AMS-anställning suttit och ritat diagram i parti och minut för Länsplan -75 och räknat på fertilitetens variationer i Stockholms län.
Men efter första LP:n i eget namn 1975 tog musiken över. För egen del tycker jag bäst om plattan Blues är allt jag har. Den kom efter Mitt hjärta är ditt, där han tolkar Nils Ferlins lyrik - Roffes största kommersiella framgång. Men den i våras släppta dubbel-CD:n Live 2005 är inte dum, även om tempot ibland är lägre.
Palestinasjal och combatkeps är dödare än retrodisko, för pop handlar inte om motstånd, uppror eller ens nytänkande. Pop är lika gammalt som människan, ofta konservativ och repetitiv. Pop är en etikett för känslor och tankar som människor kan relatera till, som är trovärdiga och har kredd. Häri ligger hela skillnaden mellan höger och pophöger ...
År 2006 är USA-hatet yttervänsterns sista internationella vision, det går före allt, även mänskliga rättigheter.
Ung Vänster rycker under parollen "Hands off Iran" ut till Irans islamo-nazistiska presidents försvar, och benämner det sekteristiska terrorvåldet i Irak som "legitimt motstånd" fast det är civila som är måltavlan, och trots att terroristernas mål är ett ultrareaktionärt samhälle.
Det finns hopp om ungdomen...
Fredag 2006-06-30 / 10.22länk HÖGSTA DOMSTOLEN FÄLLER GUANTANAMO. USA:s Högsta Domstol avvisar den speciella krigsrätt som president Bush velat upprätta för fångarna i Guantanamo, i domslutet Hamdan mot Rumsfeld (pdf). Med röstsiffrorna 5-3 beslutar domstolen att försvarsminister Rumsfeld inte bevisat att de internerade tillhör en ny kategori misstänkta som varken faller under Genevekonventionen (som gäller för tillfångatagna soldater i uniform) eller utgör vanlig kriminalitet som ska behandlas i vanliga civila domstolar. Därför ska de, eftersom de inte är soldater, dömas i ordinarie civila domstolar.
Professor Stephen Bainbridge vid UCLA kommenterar utslaget i sin blogg
Evading Hamdan. Diskussionen efter utslaget har handlat om hur rättsstaten ska hantera terrorister som varken är soldater eller vanliga kriminella. Högsta Domstolen har ju bara att tolka gällande lagars överensstämmelse med konstitutionen och de menar att presidenten och försvarsministern inte kan instifta egna regler.
Därför har senatorer tagit upp frågan hur kongressen, istället för Vita huset, ska kunna stifta lagar i enlighet med konstitutionen. Kritiker, som Andrew Sullivan, har talat om King George (det är en förolämpning för varje amerikansk politiker att kallas majestätisk) eftersom presidenten egenhändigt instiftat de regler som Högsta Domstolen nu underkänner.
Själv tycker jag domstolens utslag är bra. Guantanamo har visat sig bli en del av problemet snarare än en del av lösningen. Jag är övertygad om att terrorismen kräver ny form av lagstiftning och att rättsstaten måste finna vägar att hantera detta mycket speciella och synnerligen allvarliga hot mot våra demokratiska statsskick. Och amerikanska domstolsförfarandet visar hur en demokratisk stat ska agera: man diskuterar öppet och domstolarna tolkar självständigt juridiken, vilket innebär att även den mäktigaste politiske ledaren kan förlora i rätten.
Och betänk alternativet: att inget görs och ett ny fruktansvärt terrorattentat inträffar som dödar tiotusentals civila i en av västvärldens metropoler. Vilka juridiska övergrepp kommer den allmänna opinionen då att kräva om man inte i sansad ordning utvecklat metoder att klara situationen?
HD-utslaget innebär att nya former att tackla terrorismen - utan att inskränka på rättsstaten - måste vaskas fram. Nya innovationer inom juridisk filosofi krävs. Jag tror ingen demokrati är bättre på detta nytänkande inom rättsliga och prinicpiella ramar än Amerika.
Fredag 2006-06-30 / 8.22länk KIDNAPPNING SÄRPRÄGLAD TERROR. En förklaring till Israels hårda och omfattande aktioner som följd på kidnappningen av 19-årige Gilad Shalit, är att man misstänker att terroristorganisationerna i Palestina planerar en ny form av terror - en kidnappningsvåg. Der Spiegel skriver i
"There Will be More Abductions":
Israel har traditionellt varit mentalt förberett att lida svåra förluster när landets säkerhet står på spel - på samma sätt som palestinierna. Men en levande gisslan är en traumatisk händelse. Ingen israel som blivit bortrövad av palestinska terrorister - oavsett om det varit Hezbollah eller palestinska nationalister - har någonsin överlevt. Det ger en viktig förklaring till varför Israel [agerar] så hårt för att antingen frita gisslan eller utdela bestraffning.
Ja, om Israels politiska ledning förväntar sig en ny sorts kidnappningsvåg måste man agera mycket starkt för att förhindra en sådan. Och vilka andra metoder har man än de man just nu genomför?
Fredag 2006-06-30 / 7.52länk GAZAs HÅRDA LEKTION I DEMOKRATI. Det är irriterande att höra hur svenska medier sätter fokus på palestiniernas elförsörjning när människor har mördats och kidnappats. I ingen annan konflikt i världen skulle medierna lyfta fram vardagslivets svårigheter framför kidnappningar. Men när israeler drabbas, då är det som om människors liv inte betyder något. Då är el-problem mycket, mycket viktigare.
Därför är det skönt att kunna läsa lite klokare resonemang, som Jules Crittenden i Boston Herald,
Gaza’s harsh lesson in democracy:
Israelerna har åter talat mycket klart med Hamas och det palestinska folket. Om Hamas vill övertyga världen, och viktigare, israelerna, om att de är en regering och inte en terrororganisation, måste man uppföra sig som en regering, såväl i utrikes- som inrikespolitiken. Man måste erkänna att som stat är man ansvarig för dess handlingar. Palestinska folket måste också förstå att ett val är något som ger folket en röst, ett val som har konsekvenser.
En stat som tillåter att kriminella attackerar grannen och kidnappar dess medborgare tar inte sitt ansvar utan uppträder som en terrororganisation. Då blir den också behandlad som en sådan. Släpp den unge soldaten man kidnappat! Då kan konflikten trappas ned.
Fredag 2006-06-30 / 7.22länk MILTON FRIEDMAN-VIDEOR. Google Video har öppnat möjligheten att lägga upp videor på nätet som är lättåtkomliga för alla. Här är en halvtimmesintervju med Nobels ekonomipristagare Milton Friedman i TV-programmet Open Mind från tidigt 1970-tal. Ett smakprov: ”Det stora problemet med rådande politiska tänkande är att medborgarna ses som barn som måste tas omhand av intellektuella och tjänstemän i staten. Storebror i Washington ska ta hand om folk. Jag menar att det är storebror som måste tas omhand, inte folket.”
Här finns också flera delar ur hans egenproducerade TV-serie från 1980-talet, där marknadsekonomin förklaras med pedagogiska medel: Free to choose. Serien introducerades av Arnold Scwarzenegger.
Torsdag 2006-06-29 / 23.20länk AYAAN HIRSI ALI BEKLAGAR REGERINGENS AVGÅNG. CNN intervjuade nyss Ayaan Hirsi Ali direkt per telefon och hon beklagar att regeringen avgår. Och att invandrarministern vidtog de förhastade åtgärderna (att dra in medborgarskapet) som nu blev regeringens fall. För egen del är hon tillfreds med att vara friad från alla anklagelser (”my name is cleared”).
Torsdag 2006-06-29 / 21.25länk HOLLANDS REGERING FALLER I AFFÄREN AYAAN HIRSI ALI. Ett av partierna i Hollands borgerliga trepartiregering, D-66, har hoppat av och utan deras sex mandat förlorar regeringen Balkenende majoriteten i parlamentet. D-66 kräver nyval, rapporterar AP i Dutch coalition splits on immigration case.
Bakgrunden är extremt rörig. En ”dokumentär” av vänsteraktivister i hollänsk TV gjorde stor sak av att den omstridde islam-kritikern Ayaan Hirsi Ali, parlamentsledamot för högerliberala VVD, fått politisk asyl 1992 med falskt namn. Detta trots att Ayaan Hirsi Ali ända sedan hon blev politiskt aktiv 2002 öppet medgivit att hon bytt namn i asylansökan (exempelvis förra året i New York Times, Daughter of the Enlightenment).
Syftet med ”dokumentären” var att smutskasta Ayaan Hirsi Ali och undergräva regeringens stränga immigrationspolitik. Det fick invandrarministern Rita Verdonk, också VVD, att agera för att dra in medborgarskapet för Ayaan Hirsi Ali, som omedelbart avsade sig uppdraget som parlamentsledamot. Hon meddelar också att hon erbjudits arbete i USA. Detta eftersom hon bara dagar före ”dokumentären” sändes fått domslut emot sig, då grannar i domstol begärt att hon ska vräkas eftersom dödshoten mot henne också utgör risk för grannarna. Hon måste lämna sin lägenhet.
Men kritiken mot att dra tillbaka medborgarskapet växte sig stark och invandrarministern upptäcker att somalier har rätt att använda morfars efternamn, och avser inte längre att dra in medborgarskapet. Det var ”dokumentären” som körde med falska kort, inte Ayaan Hirsi Ali.
Men D-66 hade tröttnat på invandrarministerns agerande och röstade i förmiddags för misstroendevotum mot Rita Verdonk.
Därmed är regeringskrisen ett faktum.
Jag tycker Ayaan Hirsi Ali är den ende som går genom denna affär med hedern i behåll. Hon har varit konsekvent, inte ändrat sig och tagit konsekvensen av kritiken från det egna partiet och avgått. Liberalerna, såväl högerliberalerna i VVD och vänsterliberalerna i D-66, borde skämmas. Och det är en skam att vänstern ägnar sig åt personlig smutskastning istället för att ta sakdebatten med Ayaan Hirsi Ali - men det är klart, de vet att de inte klarar det. Därför tar man till förtal och personangrepp.
Torsdag 2006-06-29 / 17.54länk DAGENS PARODI: HÖGERNS 'MEDIEDOMINANS ÄR TOTAL'. Av alla ställen - på Aftonbladets kultursida - heter det idag att alla medier, också Aftonbladet, domineras av högern. Jo, det är sant.
Skribenten Pelle Andersson klagar på att kommunister inte får mer medieutrymme:
Den borgerliga mediedominansen är total. Till och med Aftonbladets huvudägare är helt vanliga norska kapitalister - Schibsted. Resten av medierna ägs av Bonniers, MTG eller andra privatkapitalister som också äger tv- och radiokanaler, filmbolag, bokförlag, tidningsdistributörsbolag, tryckerier, biografkedjor - ja i princip allt vi ser, hör och tänker är format av några få.
Ändå röstar majoriteten, än så länge, på sossarna, v och miljöpartiet.
Det har naturligtvis aldrig fallit Pelle Andersson in att dessa ägare tillsätter chefer som uteslutande anställer vänsterfolk - som han själv, i den så förhatligt kapitalistiska Schibstedkoncernen. Jag känner inte till en enda högerinriktad medarbetare som får skriva med högerperspektiv på någon enda större redaktion i Sverige, utom några alibin på ledarredaktioner.
Antalet kommunister är däremot oräkneligt. Men för Pelle Andersson räknas inte dom som fyller spalterna med sina värderingar, istället fokuserar han totalt på vem som håller i administrationen, annonsbudgeten och distributionen. Och jag som trodde att det viktiga var artiklarna, skrivandet...
Torsdag 2006-06-29 / 8.41länk KREML LÅTER SOM MICHAEL MOORE. President Putins chefsideolog Vladislav Surkov avfärdar kritiken mot att Ryssland inskränker demokratin, det framgår av en sällsynt intervju i Independent,
Russia is a European-style democracy, Putin aide says. Han medger att Ryssland har problem, men demokratin tillhör inte dem.
Surkov säger att Rysslands 'självständiga demokrati' inte borde ifrågasättas. 'Det betyder att vi bygger ett öppet samhälle, att vi inte glömmer att vi är ett fritt samhälle och att vi inte vill ha direktiv utifrån'. Han avfärdar anklagelser om att Kreml utövar sovjet-liknande kontroll över Rysslands TV-stationer och tolererar liten eller ingen politisk opposition. Han menar att Rysslands version av europeisk kultur inte är 'exotisk' och inte särskilt 'annorlunda' än den brittiska varianten.
Dessutom menar han att de som kritiserar Ryssland för bristande demokrati inte bryr som om demokrati, utan bara är ute efter - jo, naturligtivs - Rysslands gas och olja.
Jag ryser när jag läser formuleringarna i denna korta intervju. Svammlet om demokrati låter inte mycket bättre än
Leonid Brezjnevs. Och att framföra konspirationsteorier som låter som filmaren Michael Moores är ju heller knappast förtroendeskapande.
Jag begriper inte varför G8 låter Ryssland få en så stor roll. Ryssland ska ju i sommar, för första gången, vara värd för toppmöte för G8 i S:t Petersburg. Amerikanske senatorn John McCain har med rätta ifrågasatt Ryssland och hennes agerande, se
här. Se också mer om kritiken mot Ryssland från vicepresidenten Cheney,
här.
Torsdag 2006-06-29 / 8.11länk VAD ÄR PALESTINIER MER ÄN MÖRDARBAND? Så har då ytterligare en våldspiral startat. Som varje gång är det palestinier som begår avskyvärda handlingar mot israeler. Denna gång gräver man en tunnel för att bakifrån attackera, döda och tillfångata israeliska tonåringar under värnplikt.
Kidnappningen av israeliske soldaten och avrättningen i natt av en annan tonåring, en judisk bosättare, har nu skapat en ny kris, vilket framgår i strömmen av nyhetstelegram, ex från AP, Hamas leaders arrested; Israeli executed.
Varför förstör palestinierna hela tiden utvecklingen mot fred? Premiärminister Ariel Sharon drog förra året ensidigt tillbaka alla israeliska trupper från Gaza. Resultatet blev inte att palestinierna firade befrielsen från ockupationen. Nej. Man hamnade genast i strid med varandra om makten! Totalt kaos råder i Gaza. Palestinierna visar sig helt oförmögna att styra sig själva. Det enda de kan enas om är att döda israeler.
Det är dags för världssamfundet att sätta stopp för den här anarkin. Ingen annan nation hade tolererat en granne som hela tiden gör dödliga utfall med raketer, kidnappningar och självmordsbombare. Det har Israel heller ingen anledning att tolerera. Världssamfundet borde sätta hårt mot hårt mot palestinierna istället för att se dem som offer. Någon gång måste palestinier ta ansvar.
Tony Blair har sagt att kampen mot islamistisk terrorism inte kan begränsas till polisinsatser mot isolerade individer och grupper. Förra sommaren meddelade han att betydligt bredare arbete krävs för att bekämpa och med rötterna rycka upp den islamistiska ideologi som fångat så mångas tankar. Men i kampen mot extremism har den brittiska staten misslyckats att angripa en underliggande ideologisk ström som gynnar islamism. Organisationer som Muslim Association of Britain (MAB) och Muslim Council of Britain (MCB), vars medlemmar visar sympati för extremistiska åsikter, utmanas sällan, och aldrig i offentligheten av regeringen eller dess myndigheter.
För moderata muslimer ger det en dystert läge. De ser hur de mest religiöst konservativa och politiskt provokativa grupperna få tillgång till huvuddelen av uppmärksamheten och de undrar hur seriös brittiska regeringen är i kampen mot extremism. Hur ska de kunna övertyga unga män i deras samhällsgemenskaper att den moderata vägen ger respekt och en röst i nationen om de mest inflytelserika visar sig vara dem med extrem agenda?
I islamistiska cirklar fångas ett kompletterande budskap upp. Brittiska staten har inte modet att utmana dem som står för politisk islam. Islamister i Storbritannien känner svagheten.
Ja, man ser här hur vi européer agerar utifrån vår kultur: engelsmännen vill i upplysningens tradition diskutera och tala ut med dem som inte är nöjda. Man begriper inte att just det tillvägagångssättet tillhör de kulturdrag man djupt föraktar och ser som västvärldens svaghet. En svaghet som man vill utnyttja för att krossa upplysningen, friheten och allt snack om att ”diskuter”.
Återigen handlar det om de moderata muslimernas tystnad. Gove visar att inte bara medierna riktar allt intresse på extremisterna, också politikerna gör det. Varför ska det vara så svårt att nå en tyst majoritet inom en religion?
Onsdag 2006-06-28 / 21.33länk INDIEN RIKARE, EUROPA FATTIGARE. Jag undrar om inte Indien och Europa under min livstid kommer att ha bytt plats, så att Indien får skicka u-hjälp norrut. Helt omöjligt är det inte. Indien experimenterade med planekonomi under Nehru och hans dotter Indira Gandhi, med katastrofala följder.
Men efter hennes diktatoriska fasoner har Indien i allt större omfattning litat till kaptialism och marknadsekonomi. Europa gör tvärtom. Vi har haft fungerande marknadsekonomi, men är nu i färd med att totalt strypa ekonomierna genom arbetsmarknadsregleringar och tvärstopp för tjänstehandel över gränserna. Och medan Europa avvecklar sin ekonomi och sjunker ner i fattigdom, skjuter Indiens ekonomi fart som ingen annan.
Under 2000-talet har Indien den bäst presterande ekonomin i världen. Man kommer snart att passera Japan som världens tredje största ekonomi. Det rapporterar Gurcharan Das i kommande nummer av Foreign Affairs,
The India Model:
Men det som är mest intressanta är att Indiens ekonomi växer inte med hjälp av staten, utan trots den. Entreprenörskap står i centrum för Indiens framgångssaga. Landet omfattar nu högst konkurrenskraftiga privata företag, en börs som slår rekord och en modern, diciplinerad finansmarknad. Och sedan 1991 har staten gradvis flyttat sig ur vägen - inte graciöst, utan har fått släpas och sparkats till att implementera ekonomiska reformer. Man har sänkt tullarna och skatterna, brutit statliga monopol, tagit bojorna av industrin, uppmuntrat konkurrens och öppnat upp landet mot resten av världen.
Alltså exakt motsatsen till det Europas politiska klass håller på med...
Onsdag 2006-06-28 / 19.03länk MURDOCH: INTERNET LIKA STOR REVOLUTION SOM GUTENBERG. Australiensaren Rupert Murdoch har byggt upp en av världens största mediekoncerner, med många dagstidningar och andra medier som TV, men nu förvandlar han News Corporation till en kolossal marknadsföringsmaskin. Han anser nämligen massmediebranschen står inför en revolution. En 5-sidig intervju med honom i teknikmagasinet Wired, His Space, inleds så här:
Framåtlutad i en vit soffa på sitt naturligt tysta kontor på 8:e våningen i News Corporations globala huvudkontor är det sista Rupert Murdoch ser ut som en revolutionär. Stärkta ärmuppslag med manschetter. Elegant bemötande. 75 år fyllda förra månaden. Men sedan börjar han tala. 'För att finna något jämförbart måste man gå tillbaka till tryckpress för 500 år sedan, födelsen av masskommunikationen - som förresten förstörde den gamla världen med kungar och aristokrater. Teknologi flyttar makten bort från redaktörer, publicister, etablissemang och medieeliten. Nu är det folket som tar kontrollen.' Och han leer.
Att jag gillar den här gubben har framgått tidigare: Bästa publicisten. Och jag tror han har rätt. Vi är bara i början av sammabrottet för de medier som försöker tvinga på allmänheten sin egen förvrida verklighetsbild.
Onsdag 2006-06-28 / 9.30länk JOSCHKA FISCHER LÄMNAR POLITIKEN HELT. Han är svenska miljöpartiets förebild framför alla andra inför en ny vänsterseger efter höstens val, Joschka Fischer. Miljöpartisten som blev Tysklands utrikesminister och en av landets mest populära personer. Under sin höjdpunkt var han en av mycket, mycket få intressanta europeiska politiker - vid sidan av Tony Blair. Han överglänste den gråe socialdemokratiske förbundskanslern Gehard Schröder.
Efter valet i höstas lämnade han utrikesministerposten, som han innehaft 1998-2005, och nu lämnar han förbundsdagen, rapporterar Times i Fischer bids farewell to German politics.
Eftermälet blir blandat. Han var naturligtvis präglad av miljöpartiets pacifistiska flum, men också den som övertalade partiet att sända soldater till Kosovo. Jag minns honom som sansad kritiker av USA i Irakfrågan, till skillnad från den borgerlige kollegan i Frankrike, Dominique de Villepin som struttade runt världen för att insupa popularitet genom att gräla i anti-amerikanska stämningar.
När han var utrikesminister gjorde sig Villepin världskänd genom att sätta sig på tvären om Irakkriget i FN. Han befordrades till premiärminister. Men efter bara drygt ett år är han i princip maktlös efter en serie skadaler och låga opinionssiffror (han skulle jubla om han hade haft samma siffror som Bush). Det har gjort det borgerliga partiet UMP svårstyrt eftersom parlamentariker är nervösa att förlora sina mandat.
Men frågan är om Chiracs framträdande förbättrade något. Han framstod som osäker och ibland förvirrad, menar Independent.
Tisdag 2006-06-27 / 20.02länk CHURCHILL OCH IRAKKRIGET. Precis som upptakten till Irakkriget är föremål för kontroverser - det visade sig inte finnas hotfulla mängder massförstörelsevapen i Irak - var också upptakten till andra världskriget pinsam för många. Winston Churchill hånades för sina varningar om ambitionerna hos Tysklands nya herrar. Han avfärdades som krigshetsare.
Men när kriget väl kom och Churchill blev premiärminister gav han sig inte på sina belackare. I National Review jämför Joseph Loconte, i Churchillian Courage, vänsterns attityd i dagens USA med Churchills:
De flesta demokrater verkar fortfarande investera betydligt mer energi på att kritisera motiven för Irakinvasionen än tänka strategiskt om lösningar för framtiden. Jämför det med Churchills filosofi ... den nye premiärministern glömde de gamla striderna. Även de som agiterat för den förödande eftergiftspolitiken mot Hitler fann en plats i Churchills regering: att uppnå nationell samling mot fienden var viktigast. 'Om detta är jag övertygad', sa han, 'om vi startar gräl om det förgångna kommer vi att upptäcka att vi förlorat framtiden'.
Det är inte ens tänkbart att någon i amerikansk vänster - och därför inte heller deras papegojor i svenska medier - skulle uttrycka en sådan tanke. Den generositet Churchill visade kräver stor statsmannakonst, något vänstern saknar. Men det var inte dessa agitatorer som var Churchills största inrikespolitiska fiende. Loconte skriver:
Den kanske mest lömska inhemska fienden som mötte Churchill i krigstid var den smygande defaitismen. Det fanns mycken uppgivenhet i de tidiga dagarna av kriget när Storbritannien stod ensamt mot den nazistiska krigsmaskinen ... Churchill förlorade aldrig hoppet. 'Premiärministern förväntar sig att alla Hans Majestäts tjänare i höga positioner föregår med gott exempel i fasthet och beslutsamhet', sa han. 'De ska uppmärksamma och tillbakavisa varje uttryck av förlustkänsla och illasinnad opinion.'
Denna förlustkänsla och illasinnad opinion om Irak kan fylla hyllmeter. Inga framgångar i landet - om det så är rättvisa val, en liberal konstitution eller en representativ regering - duger för vissa kritiker som verkar belägrade av en närmast patologisk dysterhet.
Jag ska medge att artikelförfattaren drar jämförelsen väl långt att jämföra 1940-tal med post-2001, men det är något i stämningsläget som kan vara befogat att påpeka. Den totala defaitismen om Irak är inte sund.
Scruton kritiserar Fukuyama för hans Hegelianska tes om historiens slut (End of History) och ställer Samuel Huntington verk Civilisationernas kamp mot Fukuyama.
Fukuyama tillskriver Huntington tesen om att liberal demokrati är en följd av kristendomen, och att det därför inte finns någon universell historisk lag enligt vilken mänskliga samhällen överallt utvecklas i riktning mot marknadsekonomi och liberal demokrati.
Fukuyamas grund för att motsäga denna tes är inte helt övertygande. Radikal islam är, enligt Fukuyama, en version av 'modern identitetspolitik'. Men det är ingen tillräcklig förklaring. Brittisk konservatism (Toryism) är också en version av 'modern identitetspolitik', men i stort accepterar den upplysningens lärdom att skilja mellan allmän och privat egendom; den verkar med förkärlek för sekulär lagstiftning och fria institutioner, och den har aldrig producerat terrorister - jag är det närmaste man kommit i den riktningen. 'Identitetspolitik' förklarar ingenting: det beror helt på identiteten.
Scruton menar att den historiska determinismen missar något väsentligt, ”nämligen det permanenta inflytandet av mänsklig biologi - inklusive aggression, territoriellt expansion och kanske också syndabockstänkandet, rasism och den alltid närvarande känslan som Nietzsche kallade kronisk missunnsamhet (ressentiment).” Scruton menar att kristendomen i grunden handlat om att lära oss i väst att hantera dessa känslor. Och det skulle i så fall ”bekräfta den tes som Fukuyama tillskriver Huntington: att den historiska marschen mot liberal demokrati är en lokal prestation av den kristna kulturen.”
Fukuyama menar ju att hela mänskligheten har en strävan mot frihet, fred och välstånd. Han har många gånger förklarat sitt verk Historiens slut med att det fria, demokratiska samhället är något alla vill uppnå - därmed finns inga andra historiska mål att sträva efter. Terrorismen ser Fukuyama som tillfälliga protester mot denna - av alla civilisationer önskade - utveckling mot frihet och demokrati.
Jag vill själv länka ihop de båda. Ja, individuell frihet och demokrati är en följd av upplysningen som är sprungen ur den kristna kulturen. Men jag vill verkligen i själ och hjärta tro att också andra civilisationer vill uppnå dessa värden, även om de råkar vara frukter som vuxit fram inom ramen för en annan kultur. Idag är individuell frihet från kollektivets förtryck ingen värdering som kristendomen kan göra monopol på. Det finns ju absolut inget skäl för det. Tvärtom.
Samtidigt blir det mer begripligt varför vissa aktörer inom andra religiöst grundade civilisationer gör motstånd, hårt och blodigt motstånd. Jag tycker med andra ord att Fukuyama har 'mest rätt' - om man nu får uttrycka sig så respektlöst om stora filosofer i vår tid.
Måndag 2006-06-26 / 23.12länk HILLARY CLINTON STÅR ENVIST FAST. I nästa nummer av New York Magazine analyseras senatorn som ska upp för omval i november: Here Hillary Stands. Till skillnad från partikollegan John Kerry och många andra till vänster, har hon inte ångrat att hon röstade för Irakkriget och hon tar konsekvent avstånd från populistiska utspel om snabbt tillbakadragande av amerikanska trupper därifrån.
Till skillnad från de flesta andra demokrater är hon konsekvent. En sällsynt kvalitet i amerikansk vänster.
'Hon är förmodligen mer bestämd och villig att använda militär styrka än sin make', säger Richard Holbrooke, utrikespolitiskt sändebud för Bill Clinton. 'Hillary Clinton är en klassisk demokratisk hök i nationella säkerhetsfrågor. Hon är bättre på att analysera dessa frågor i rådande världssituation än maken var i ett liknande skede av hans karriär.'
Hennes position i Irakfrågan är konsekvent och principiell. Den kan till och med visa sig vara rätt ... Clinton har redan antytt sin syn genom att återkommande ta upp de flera årtionden långa engagemangen i militära baser i Tyskland, Japan och Sydkorea, och den långsiktiga närvaron av trupper i Kosovo och Bosnien. Hon kommer att fortsätta pressa Bush om att överföra ansvar för säkerheten till den irakiska regeringen.
Clinton kan tysta dem som kritiserar henne för taktikspel genom att erbjuda en ansvarsfull tredje väg mellan Bush-administrationens 'hålla kursen' och snabbt tillbakadragande. Genom att lägga fram en partistrategi för hur man kan få ett stopp på striderna i Irak kan Hillary Clinton visa att det krävs ryggrad, inte bara beräkning, för att stå upp i mitten.
Javisst. Men det är ju lättare sagt än gjort. Flera demokratiska politiker har försökt profilera sig just så, men deras budskap framstår då som stöd för Bush. Problemet för vänstern är att Bush satsar på framgång i Irak och gör naturligtvis allt för att det ska gå bra i Irak. Alla som har samma mål, står på hans sida.
Det är därför den extremare vänstern, inklusive medievänstern, satsar så hårt på misslyckande för Irak och misslyckande för det demokratiska styrelseskicket i Mellanöstern. Vänstern är beredd att offra stabiliteten i en viktig del av världen och därmed riskera hundratusentals människors liv, bara för att få peka finger åt president Bush. En så destruktiv strategi kan man ha som journalist, men man vinner inga val med den - tack och lov.
(se också
vem blir president 2008?)
Måndag 2006-06-26 / 19.22länk SJUKVÅRD MED DÅLIG SERVICE. En ny internationell studie visar att sjukvården i Sverige ur medicinsk-teknisk synpunkt har mycket hög kvalitet, när och om man får någon vård. SVT rapporterar under rubriken
Långa väntetider och dålig service:
I Slovenien och Estland som har sämre resurser än flera av de övriga länderna bedöms patienterna få bäst valuta för pengarna.
- Det är ett tecken på att bra sjukvård inte bara är en fråga om pengar utan även handlar om smart utformning och att göra rätt prioriteringar, säger Johan Hjertqvist, ordförande för Health Consumer Powerhouse.
Stig åt sidan Oslo, Tokyo och Zürich. Femton år efter Sovjetunionens kollaps har Moskva korats till världens dyraste stad ... Välkommen till staden där pengar flyter som vatten.
Förklaringen är delvis oljan och gasen - de nya maktpolitiska instrumenten i ett Ryssland som söker sig sin nya och från väst självständiga roll i världspolitiken.
Måndag 2006-06-26 / 11.40länk 30-TALSNIVÅ I AFTONBLADET. Nu byggs de nya murarna konstaterar
Wolfgang Hansson om gränsen mellan USA och Mexiko, mellan Europa och Afrika (vid spanska enklaverna). Och vems är skulden? Judarnas!
Hur fungerar hjärnan på en person som, när han ser USA:s och Europas reaktion på okontrollerade immigrationsströmmar, tänker på och ger skulden åt en liten, utpekad religiös och etnisk grupp som inte finns i närheten av dessa murar?
Och hur kan man yra om något så korkat som att skuldbelägga dem som inte har ett skvatt med saken att göra, när man samtidigt nämner kinesiska muren och Berlinmuren, som byggdes långt innan dagens palestinakonflikt resulterat i stängsel/mur i den regionen?
Det finns bara ett svar: Aftonbladets bruna tendenser sedan 1930-talet sitter kvar. Att förneka det är bara löjligt. Sluta fega och stå upp för era fördomar!
Måndag 2006-06-26 / 8.40länk VICTORIAKORSET 150 ÅR. I London firas idag 150 årsjubileum för Storbritanniens allra högsta militära utmärkelse, Victoria Cross,
rapporterar BBC.
Kraven för att erhålla medaljen är så höga att de flesta har fått den postumt. Bara en enda soldat har levt för att ta emot medaljen de senaste 40 åren: Johnson Beharry, för att ha räddat sina kamrater ur brinnande fordon i Irak mitt under hård fientlig eldgivning. Se mer i hjältedåd.
Måndag 2006-06-26 / 8.40länk VILKET ÄR UNIONENS SYFTE? I International Herald Tribune skriver William Pfaff om vad som orsakat den känsla av vägs ände som Europeiska unionen hamnat i,
Expanding headaches.
Utvidgningen har chockat Frankrike och de övriga ursprungliga länderna i EU. Unionen är nu något helt annat än den var förr. Särskilt sedan den senaste utvidgningen 2004, då stora delar av östra Europa kom med, känner fransmän inte igen sig och de gillar inte att man tappat det enormt starka inflytande Frankrike hade förr. Det förklarar varför folk röstade nej till konsitutionen. Pfaff skriver:
Förra veckan upprepade Jose Manuel Barroso, kommissionens ordförande, sitt exekutiva stöd för 'principerna, värderingarna och substansen i konstitutionsfördraget'. Det framstår som ett meningslöst engagemang när medborgarna i två av de viktigaste grundarnationerna har röstat emot 'substansen' i förslaget till konstitution.
Men lika fastkörd i gamla hjulspår som Barroso är, är artikelförfattaren som svamlar om ett Europa i två hastigheter. Det är en gammal och sedan länge överspelad tanke. EU är en union där alla medlemmar måste behandlas likvärdigt. Det är inte minst uppenbart sedan en ny våg av protektionism börjar dra fram över Europa, trots att unionens huvuduppgift är att slå vakt om och förstärka frihandeln.
Som en följd av en allt större osäkerhet om framtiden i den nya globala världen, ser vi en allt starkare välfärdsnationalism. Varje land slår vakt om sina statligt garanterade tryggheter i form av anställningsskydd och bidragssystem. Denna nationella socialism vänder sig mot utländska företag, mot konkurrens och nytänkande överhuvudtaget. Man slår vakt om det som är.
Denna krampaktiga rädsla för framtiden har unionen inte kunnat dämpa, utan verkar tvärtom förstärka den. Europa behöver en union som står upp för frihandelns principer, inte en union som faller in i byråkratiskt vaktslående om det som är.
Söndag 2006-07-02 / 19.55
Söndag 2006-07-02 / 10.01
Lördag 2006-07-01 / 12.28
Torsdag 2006-06-29 / 21.25
Tisdag 2006-06-27 / 20.02
Måndag 2006-06-26 / 23.12
