Recension i nättidskriften smedjan.com 17 januari 2002
Slut
på skitsnacket
av Dick Erixon,
medarbetare i smedjan.com
Bill O’Reilly
No spin zone :
confrontations with the powerful and famous in America
New York: Random House, 2001
Under förra året etablerade sig den tidigare nyhetsreportern
Bill O’Reilly som kung i amerikansk kabel-tv framför Larry King i CNN.
Genombrottet kom under presidentvalet, och stjärnstatus fick han i höstas för
sin träffsäkra rapportering efter den 11 september. Därmed har O’Reilly blivit
en betydelsefull maktfaktor i amerikansk politik. Ändå vägrar många tungviktare
i Washington att medverka i hans program. O’Reilly spelar nämligen inte enligt
de vedertagna reglerna. Han vägrar att i förväg komma överens om ämnesområde
och frågeställningar. Hellre än att kamma etablissemanget medhårs försöker han
klä av makthavarna deras tillrättalagda och inövade plattityder – ”spin” – för
hitta fram till deras verkliga åsikter.
I bevakningen efter
terrorattackerna har O’Reilly inte försökt upprätthålla ett förmätet objektivt
skimmer i rapporteringen av händelseutvecklingen. Han har som programledare
tagit ställning för de amerikanska värderingarna och mot terroristerna men
tvekar inte att intervjua dem som har en annan uppfattning. Därmed får
avvikande röster komma till tals, men de får finna sig i att bli emotsagda.
Detta debattglada upplägg har i
andra tv-kanaler kallats populism och ensidig nationalism. Likaså har de
mäktiga ondgjort sig över att han granskat de välgörenhetsfonder som startade
efter den 11 september, i synnerhet de fonder som har Hollywoodkändisar i
ledningen. Skådespelaren George Clooney leder en av de största, och honom har
O’Reilly gått hårt åt för att fonden är senfärdig med att delar ut pengar till
drabbade familjer. När New York-senatorn Hillary Clinton inte svarade på e-post
från överlevande och anhöriga från WTC, fick hon en så skarp avhyvling av O’Reilly
att hans kommentar spreds i andra medier. Dagen därpå bjöd Clinton in de
drabbade familjer som gästat O’Reillys program till möte, samtidigt som hon
”tyckte synd om” O’Reilly för att han nedlåter sig till billig smutskastning.
Parallellt med framgångarna i
etern har hans böcker också blivit succéer. Hösten 2000 blev boken med samma
titel som tv-programmet, The O’Reilly factor, en bästsäljare. Den senaste
boken, No spin zone, toppade New York Times bästsäljarlista i december 2001.
Typiskt nog har tidningen inte besvärat sig med att recensera boken, utan
avfärdar den i en annan recension som ”återvinning av översitteri av gammalt
konservativt märke”. Den demokratiska överklassen inom politik, medier och
underhållning skyr honom som pesten, eftersom han ifrågasätter om deras
vältaliga omsorg om de fattiga verkligen är äkta. Han utgår ifrån att det bara
är ett spel för att vinna lättköpt popularitet.
Tuff men rättvis
Det intressanta med O’Reilly är att han avfärdas av alla politiska
etablissemang i USA. Konservativa gillar honom inte därför han är emot
dödsstraff, och under presidentvalskampanjen satte dit George W Bush i frågan.
I boken äter sig författaren igenom ett smörgåsbord av politiska ämnen, där han
utvecklar sina ståndpunkter och skapar perspektiv genom att återge
tv-intervjuer med gäster som inte håller med honom.
Om Bush skriver O’Reilly att han
var så fokuserad på sina inövade klyschor att hans blick liknade en zombies
under deras möte i direktsändning från kust till kust. Det gällde att få honom
ur balans. O’Reilly höll med Bush om att Jesus är en viktig förebild och
filosof, ett uttalande många andra raljerat med. Men, fortsatte O’Reilly, hur
hänger det ihop med dödsstraffet? Inte kan du mena att Jesus delar din syn i
den frågan? Ridå.
Inte heller libertarianer tar
O’Reilly i försvar eftersom han tror på växthuseffekten och statsmaktens
möjlighet att styra ekonomin, även om han anser att skatterna är för höga och
slösas bort av politiker som köper röster.
Kärnan i hans värderingar går inte
att bestämma med hjälp av det traditionella partimönstret och deras
åsiktspaket. Han tar sin utgångspunkt i den gamla och i våra dagar sällsynta
värderingen att man ska tala sanning. Inte slingra sig och bortförklara. Har
man en åsikt ska man stå för den. Utan dimridåer, utan ”spin”. Han uppfattas av
många som utstuderat elak. Men det beror på att han inte spelar det inövade
spelet mellan journalistik och politik. Han vill inte bli vän med eliten för
att kunna få gentjänster tillbaka. Han springer inte på deras cocktailpartyn. I
stället prövar han tufft men rättvist gästernas ståndpunkter – om de vågar sig
till tv-studion. Han säger sig inte vara ute efter att sätta dit politiker,
skådespelare och andra opinionsbildare. Bara avslöja deras verkliga avsikter.
Och hans metodik håller. När han
går hårt åt någon, som Bush, är det i sakfrågorna och ofta genom att bryta
gästens ståndpunkt mot sin egen. Det ger liv åt diskussionen. Det kan säkert
uppfattas som ohyfsat av den som inte är van att bli emotsagd rakt upp och ned.
Men O’Reilly sänker inte gästerna. När det gäller Bush skriver han att Bush har
examen från Harvard Business School. Visst kan man komma in där genom de rätta
kontakterna, men för att komma ut med diplom måste man ha något mer, menar
O’Reilly och tillägger: ”Senator Edward Kennedy blev relegerad från Harvard.”
Innebörden i omdömet om Bush blir att orsaken till det zombieliknande
uppträdandet ligger i det politiska spelet och hur det utövas, inte på brister
i Bushs begåvning.
”Where are the facts? We only try to give you the facts.” Det är
O’Reillys vanligaste repliker. I No spin zone tar han upp en rad
kontroversiella ämnen. Kontroversiellt, förresten, menar han är en definition
som massmedierna använder för att stämpla åsikter som de styrande inte gillar.
O’Reilly ryggar inte för dem, inte ens den explosiva rasfrågan.
Puff Daddy förslavar svarta
Boken behandlar en intervju med rapparen Puff Daddy där O’Reilly inte genast
fördömer de sexistiska och våldsromantiserande texterna, så som den vanliga,
moraliserande klagovisan lyder från såväl demokrater som kristen höger. När
Puff Daddy fått försvara den aggressiva och råa tonen med att de svarta på
gatan har det svårt och lever tuffa liv, får han frågan om han kommer bra
överens med skivbolagen. Det är ett bra partnerskap, svarar han. Du drar in
stora pengar till dem, kontrar O’Reilly. Rap är vår tids negro spirituals,
svarar Puff Daddy.
I sitt efterföljande resonemang i
boken konstaterar O’Reilly att negro spirituals handlar om längtan efter
frihet, inte om våld. Samtidigt medger han att lyriken, som går ut på att
skjuta snutar och sätta på alla horor till tjejer, kan beröra och beskriva den
miljö som många svarta ungdomar lever i. Men hjälper musiken tonåringarna till
ett bättre liv, frågar sig O’Reilly och svarar: ”I stället för att vara en
förebild tjänar Puff Daddy pengar åt sig och skivbolagen genom att rappa ut
budskap som, om de följs, leder till fortsatt förslavning och misär.” Mitt i
prick.
I Orwells efterföljd
Fakta, sanning och eget ansvar är det O’Reilly söker. Det mest slående med hans
böcker och talkshow är inte det han står för, utan att dessa ståndpunkter är så
förtvivlat kontroversiella i USA. Och i ännu högre grad i Sverige. O’Reilly väcker
publiken ur den av Makten tillrättalagda verklighetsuppfattningen och visar att
George Orwell fick rätt i framtidsskildringen 1984. Fakta har blivit farliga,
sanning är lögn och ansvarslöshet är dygd. När O’Reilly lyfter av den politiska
korrekthetens slöja, utmanar han inte bara den förda politiken på enskilda
sakområden, han avslöjar det spel som passiviserar medborgarna och flyttar
makten från folket till eliten.
Det vore inte dumt om hans tuffa
ansats fanns med i höstens svenska valrörelse…