Lägg ner Västra Götaland

av Dick Erixon, företagare, debattör och f d kommunpolitiker i Göteborg. Författare till bl a den nyutkomna rapporten Bakom vårdpolitikens dimridåer.

Stödda på modeordet "regioner" slogs landstingen i Bohuslän, Älvsborg, Skaraborg och Göteborg ihop till den konstgjorda superregionen Västra Götaland. En full last av lokalpolitiker och byråkrater med oklar ansvarsfördelning skulle centralstyra regionen. Troligen hoppades de fyra landstingen med usel ekonomi att en sammanslagning skulle medföra att någon annan blev sittande med svarte petter. Att huggsexan bryter samman är inget att vara förvånad över.

-- Nu ska de lägga ner lasarettet igen! Sjuksköterskan Kerstin Lindroth berättar för Borås Tidning (12 maj) hur hennes man ropar från vardagsrummet där han ser på TV-nyheterna. Det är via massmedier personalen vid Skene lasarett försöker få veta vad som skall hända med deras arbetsplats. Politikerna har under lång tid givit dubbla budskap. Hot om nedläggning har duggat tätt utan att sättas i verket. Det tär på arbetsglädjen och märks på uppsägningarna och svårigheterna att rekrytera ny personal. Helt i onödan. Hittills. Det är osäkerheten som är värst, säger personalen till tidningen. Värre än besparingarna.

Sedan Västra Götalandsregionen bildades i januari 1999 är arbetssituationer som denna mer regel än undantag. Sammanläggningen av de tre stora akutsjukhusen Sahlgrenska, Östra sjukhuset och Mölndals lasarett är ett annat exempel på hur den nya regionen skapar kaotiska miljöer. Cheferna för den sammanslagna organisationen avlöser varandra i rask takt. Man kräver att politikerstyrelsen avgår. Inga besked. Ingen framförhållning.

Folkets förtroende för politikerna i regionen är obefintligt. Bokstavligen. I en färsk undersökning, gjord av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, framgår att noll (0) procent av de 3 800 tillfrågade hyste "mycket stort förtroende" för sina förtroendevalda i Västra Götaland.

I förra veckan sprack så den borgerliga majoriteten i regionstyrelsen. Alla skyller på alla. Göteborgs-Posten lägger i sin roll som språkrör för folkpartiet all skuld på "moderat arrogans", som nu välförtjänt förpassas ut i "den politiska kylan" (G-P 12 maj). Moderaternas partisekreterare, göteborgaren Johnny Magnusson, kallar folkpartiet och centerpartiet för "notoriskt otrogna" (DN 12 maj). Socialdemokraternas partisekreterare

Lars Stjernkvist är "inte direkt ledsen över att det moderata systemskiftet gått på pumpen i Västra Götaland" (SvD 12 maj).

Nu har socialdemokraterna inga skäl att slå sig för bröstet. De var efter valet 1998 inställda på att styra. Men de förlorade snöpligt nog makten, då deras första budget föll i december 1998. Lilla vågmästaren Sjukvårdspartiet Folkets vilja gick i stället in i den borgerliga fempartikoalition som regerat fram till nu med en rösts övervikt.

Varför region?

I stället för att skylla på varandra borde partierna rannsaka idéerna bakom regionens bildande. Frågan är om det alls funnits några. Att läsa regionens egen sammanfattning "Därför bildades regionen" ger föga besked. Syftet med regionen är "att skapa bättre förutsättningar för regionens invånare att leva ett bra liv".

Dessutom anges att "en större samlad region … har bättre möjligheter att utveckla regionens infrastruktur. Och det är nödvändigt för näringslivets tillväxt." Uppenbart är att storskalighet och förment rationella skrivbordskonstruktioner är kärnan i tankarna bakom regionen. Man har helt enkelt väckt liv i den okänsliga politik som låg till grund för storkommunreformen, vilken de flesta i dag anser var ett allvarligt misstag, eftersom den urholkade närdemokratin. Kontakten mellan förtroendevalda och medborgare tunnades ut. Politikernas överblick över den offentliga verksamheten försvann. Tjänstemannavälde ersatte medborgarmakt. Ändå bygger Västra Götaland på dessa förlegade och förkastade tankar.

Ett ytterligare motiv sägs vara att "Västsverige behöver en stark företrädare i det samarbete på regional nivå som nu växer fram i Europa". Men Västra Götaland är inte en region i den mening som ligger i begreppet "regionernas Europa". En region är ett område med gemensam identitet och samstämmiga traditioner, även om området delas av nationsgränser och andra administrativa gränsdragningar. Västra Götaland är motsatsen. Här har nya administrativa gränser dragits upp, som skiljer naturliga gemenskaper från varandra och buntar ihop sådana som inget har gemensamt. Göteborg växer på ett naturligt sätt ihop med Kungsbacka. Men Kungsbacka är inte med i regionen. I stället ingår områden med mycket skiftande identiteter -- Dalslands skogar, Bohusläns fiskelägen, västgötaslättens jordbrukarlandskap och industristaden Göteborg.

Vad de 1,5 miljoner medborgarna i de gamla landstingen i Bohuslän, Älvsborg, Skaraborg och sjukvården i Göteborg har gemensamt framgår inte. Allt byggs på abstrakta idéer, som lånat 90-talets inneord, "regioner", för att driva fram en ny politisk nivå.

Politisk hybris

Det blir inte bättre av att Västra Götaland byggt upp en politisk organisation, där antalet politiska styrelser och uppdrag har mångdubblats. Västra Götaland har 17 regionalråd; 149 regionfullmäktigeledamöter; en central hälso- och sjukvårdsstyrelse med 15 ledamöter och lika många ersättare; tio lokala sjukvårdsnämnder med 15 ledamöter och 15 ersättare i varje; fyra utförarstyrelser för sjukhusen med vardera 7 ledamöter; tre nämnder för regional utveckling med 15 ledamöter i varje, och därutöver ett stort antal kommittéer och partikanslier.

De politiska organen är så många att de har svårt att se sin roll och dra gränser för ansvar och befogenheter. Utförarstyrelser skall, i enlighet med beställar/utförarsystemet, leverera det som beställs av de lokala sjukvårdsstyrelserna. Men det finns exempel på fall där utförarstyrelser kört över beställarnämnderna. Förvirringen blir total. Vem bestämmer, egentligen?

Bakom motsättningarna finns inte sällan bypolitiska motiv. Det går inte utesluta att en drivkraft bakom regionbildningen har varit att de fyra landstingen, som alla hade svåra ekonomiska problem, trodde sig kunna lasta över sina underskott på någon annan om man slog ihop sina påsar. Med en sammanslagning skulle man kunna slåss för att behålla sina egna enheter för att i stället tvinga andra att lägga ner.

Talet om solidaritet och regional gemenskap döljer ofta krassare motiv. Eftersom någon tydlig strategi inte funnits som förklarar varför regionen skulle klara sig så mycket bättre än de fyra landstingen, är det svårt att bortse från den möjligheten. Och om det är så, kommer regionen aldrig att kunna fungera. Då reduceras regionen till en huggsexa med allt svårare intressekonflikter mellan de olika delarna, som aldrig haft någonting gemensamt. Man känner ingen sympati och samhörighet med övriga i regionen. De andra regiondelarna är bara nyttiga som skatteunderlag, resurser man gör allt för att komma över.

I ett sådant läge är Västra Götaland ett präktigt fiasko. Ett projekt att lägga ner.

Låt pengarna följa patienterna

Om regionen skulle läggas ner, kunde dess landstingsskatt på 9,50 kr tillfalla de 49 kommunerna som regionen består av. Varje kommun kan sedan handla upp sjukvård för sin del. Finns inte pengar till ett eget sjukhus i kommunen, gäller det att samverka för att finna andra lösningar. Ingen kommun kan göra anspråk på skattemedel från någon annan kommuns invånare. Först då skulle ett sunt affärsklimat uppstå, där politiker inser vilka begränsningar som verkligheten rymmer. Brister måste lösas på andra sätt än att man försöker komma över andras resurser.

En sådan beställarorganisation är inte särskilt revolutionerande. Redan i dag har regionens tio lokala sjukvårdsnämnder denna uppgift. Också i exempelvis Stockholm upphandlas sjukvård på detta sätt i sex sjukvårdsstyrelser. Hantverket och rutinerna finns. Att ge kommunerna beställarfunktionen skulle skapa en tydligare rågång mellan medborgarperspektivet och producentperspektivet.

Producentansvaret, den direkta driften av sjukhus och vårdcentraler, skulle, om regionen läggs ned, kunna skötas av kommuner eller kommuner i samverkan eller läggas på respektive sjukhus och vårdenhet. Olika lösningar kan prövas parallellt, eftersom producenterna inte sitter på skattemedlen. De måste få kommuner att teckna avtal och göra beställningar från vårdproducenterna. Kunden -- det vill säga kommunen eller allra helst dess medborgare genom egna val -- bestämmer vilka sjukhus och vårdenheter man vill vända sig till.

Den konflikt som uppstår, när man lägger skattemedel i en regional hög och sedan tävlar om vem som skall få bestämma över den, försvinner om kommunerna bara bestämmer över sina egna skattemedel. Bypolitiken vänds då till något konstruktivt, till samverkan i stället för huggsexa. Uppifrånperspektivet vänds till sin motsats.

På lite sikt måste medborgarna få mer att säga till om. Vägen bort från osunt maktspel och politiska intriger i sjukvården kan bara nås om man ger medborgarna fullmakt att förfoga över de skattepengar som ställs till förfogande för sjukvårdskonsumtion. Skattemedlen borde följa patienten.

Skene lasarett skulle för sin överlevnad vara beroende av sin förmåga att tillfredsställa medborgarnas behov av god vård i stället för att utsättas för politisk nyckfullhet.

Storskaligheten som idé är död. Också för Västsverige.