När förnyelse av svensk sjukvård förs på tal handlar det mest om att vård bör läggas ut på entreprenad. Men är det verkligen tillräckligt?

Visst uppstår mer av mångfald på vårdmarknaden om olika företag och organisationer driver vårdcentraler och sjukhus. Framför allt vårdpersonalen kan på så sätt få fler arbetsgivare att välja mellan och därmed möjlighet att göra karriär och höja sina allt för låga löner. LO-förbund till trots, uttalar sig till och med Kommunal mycket positivt om denna förnyelse. I olika enkäter som facket gjort har det visat sig att de medlemmar som följt med över i privat drift har fått bättre arbetsvillkor: en chef som kan ge raka svar, de känner större delaktighet i arbetet och de erbjuds vidareutbildning som aldrig förr.

Men egentligen är entreprenader ingen privatisering på riktigt. De privata bolag som sluter avtal med landstinget är helt i händerna på politikerna. Politikerna fortsätter bestämma var och av vem som sjukvård får bedrivas. Oavsett om sjukhuset sköts av landstinget eller drivs privat på entreprenad har patienterna mycket lite att säga till om. Pengarna som sjukhuset får, går genom politikerna. Och vi vet alla att pengar betyder makt. Med entreprenad blir patienterna fortsatt utan makt. Vi kan tala om en kvasimarknad. Styrningen ovanifrån fortsätter. Det är ingen långsiktig lösning, utan bara ett första steg i förnyelseprocessen.

Den verkliga förnyelsen ligger i att ge patienterna makten över de skattemedel som avsätts för sjukvård. I min skrift Bakom vårdpolitikens dimridåer (Centrum för Välfärd efter välfärdsstaten) visar jag hur man kan argumentera för att varje medborgare borde kunna välja fritt var man konsumerar sjukvård. Med patienten borde skattefinansieringen följa. Om patienten blir missnöjd med bemötande på ett sjukhus eller vårdcentral och går till någon annan borde skattepengarna följa med. Det sjukhus som förlorar patienter, oavsett om det är landstingets sjukhus eller om det är privatägd, borde förlora pengar på varje patient som inte är nöjd.

Först då uppstår en sund relation mellan patienter och vårdproducenter. Patienten blir inte bara konsument av vård, utan också en kund som betalar för tjänsten. Låt vara att det är betalning med skattemedel. Det är bara när varje patient och hennes individuella beslut medför ekonomiska konsekvenser för vårdproducenten som vi kan tala om patientmakt.

När patienter blir kunder kan sjukvården äntligen rikta in sig på att tillgodose patienternas behov, istället för att vara upptagna av interna strider i landstingsbyråkratin. Så länge det finns en stor skattkista som skvalpar runt centralt i landstingen kommer konflikterna aldrig att upphöra. Om resurserna däremot följer patienten, blir maktspelet meningslöst. Patienten hamnar i centrum. Så som det borde vara.

Dick Erixon
egen företagare och debattör