Två ledarstilar står mot varandra

Groteska mängder ballonger och konfetti har fallit. Partikonventen är över. Nu drar presidentkandidaterna ut på turné. Det är lätt att få intrycket att amerikanska valrörelser är ytliga. Men den som fastnar med blicken vid bländverken missar de underliggande budskapen. Även om konventen formellt sett är meningslösa, alla beslut är redan tagna, så har de stor betydelse eftersom de ger kandidaterna chansen att visa vad de går för. Är de skickliga nog att samla alla bångstyriga partiaktivister bakom sig? Förmår de i sina nomineringstal, som kablas ut i alla stora rikstäckande TV-kanaler på bästa sändningstid, väcka engagemang och ge sina kampanjer ett nobelt syfte? Den som inte lyckas nå enig uppslutning i sitt eget parti, kan förmodligen inte heller som president samla nationen i viktiga ögonblick. Den som inte tänder hopp om en bättre framtid slutar väljarna att lyssna på.

Texasguvenören George W Bush fick på republikanernas konvent tyst på Clintonhatarna och kunde fullfölja sin strategi som går ut på att ställa sig över partikäbblet och sakfrågorna. Avsikten är att framstå som samlande kraft, som kandidaten med karaktär och ledaregenskaper nog att förena nationen. Därför talade han om värderingar snarare än politiska detaljfrågor. Om hur viktigt det är att alla får möjlighet att efter egna ambitioner och mål sträva framåt för att uppfylla den amerikanska drömmen. Skickligt sammanlänkar han amerikanska värderingar om stor frihet och liten stat med drömmarna om rikedom hos de många nya, fattiga emigranterna från bland annat latinamerika. Till värderingarna kopplar han väl utvalda symbolfrågor som ska visa att han menar allvar. God utbildning är en sådan symbol. Bättre skolor är en förutsättning för att också mindre lyckligt lottade barn ska kunna nå framgång i livet.

o

Till skillnad från svenska politiker förstår demokraternas presidentkandidat, vicepresidenten Al Gore, att väljarna inte röstar på det som varit, utan på vad som erbjuds för framtiden. Hans tal på konventet innehöll mycket lite av självberöm över den långvariga högkonjunktur USA befinner sig i. Istället vill han blicka framåt. Och satsar på en överraskande lång lista med kostsamma politiska löften. Med traditionell populism hoppas han skapa optimism hos de fackliga kärntrupperna och samtidigt locka osäkra väljare. Han kör över mittenfalangen New Democrats och bryter med den tredje väg som varit Tony Blairs och Bill Clintons. Al Gore säger nej till omprövning av välfärdspolitiken och avvisar förslag till skolpeng, liksom lindringar i lagarna om positiv särbehandling av minoriteter. Med kraft tar han gammaldags vänsterretorik till heders och ställer fattig mot rik.

Kandidaternas diametralt olika kampanjer kan till stor del förklaras med deras olika personligheter. George W Bush betraktas som "a nice guy", en trevlig person som inger förtroende. Det gör att han har möjlighet att försöka ställa sig över partikäbblet. Om han lyckas blir hans lediga stil en tillgång. En röst på Bush blir en röst för färre politiska gräl och mer samverkan. Ett budskap som kan gå hem i en tid då många väljare är hjärtligt trötta på politiker som bråkar med varandra. Al Gore betraktas allmänt som stel och träaktig och försöker överkomma sitt handikapp genom att vara mycket konkret. Istället för att försöka vara någon annan än den han är, tar han sig själv på allvar och vill framstå som ärlig, erfaren och seriös. De många förslagen dominerar kampanjen men inte på sina egna meriter, utan därför att alla välmotiverade sakfrågor tillsammans framhäver hans profil som en kunnig politiker. Någon att respektera. Och respekt är vägen till ledarstatus för en person utan karisma.

o

Ledaregenskaperna är nyckeln till Vita huset. När TV-kanalen C-span med hjälp av såväl historiker som allmänhet rankande alla USAs 41 presidenter var det ingen slump att de som anses vara tidernas störst också var de som toppade kategorierna agendasättare, ledare i kris och moralisk auktoritet. Vardagspolitiken - de konkreta frågorna - spelar en underordnad roll. Därför blir höstens val mer än en kamp mellan höger och vänster. Det blir en mätare på vilken politisk ledarstil som funderar i det nya århundradet. Effektiv politisk förvaltning står mot politik fokuserad på värderingar i övergripande frågeställningar. Det är inget enkelt val. Den jordnära politiken är ofta dödligt trist i sina detaljer. Värderingar kan lätt bli luftslott.

Konventen gav med andra ord ett tydligt besked: det blir en annorlunda valrörelse. Två mycket olika alternativ står mot varandra. Eller som en väljare uttryckte det i CNN: "Gore verkar vara en bra politiker. Bush skulle jag gärna se som min vän." Frågan är vem amerikanerna till sist tror kommer att kunna göra dem stolta över sig själva och sitt land. För när det kommer till kritan är just detta som är en amerikansk presidentens allra främsta uppdrag.

DE