Huvudledare i Svenska Dagbladet 26 mars 1999:

Rättvisa och jämlikhet

Det finns två ord som för de borgerliga är mer problematiska än de flesta andra - rättvisa och jämlikhet. På dessa två starkt laddade ord har högerpolitiker under överskådlig tid inte kunnat vinna poäng. Orden är annekterade av den svenska vänstern, inte minst socialdemokratin, och de verkar hart när omöjliga att få grepp om. Frihet är det ord som borgerligheten tillskansat sig, och som den mer frihetliga delen av vänstern blev av med redan tidigt. Förlusten av det ordet har först på senare år börjat förorsaka vänstern problem.

Men för högerinriktade politiker har den bristande närvaron av rättvisa och jämlikhet, i den egna begreppssfären, hela tiden varit ett problem. Den som känner sig mogen att ta itu med problemet kan läsa skriften Svaghetens moral, skriven av Dick Erixon och utgiven i Timbros pejlingsserie som nummer nio.

Dick Erixon är centerpartisten som i valrörelsen utmanade Olof Johansson, och en skrift som den han nu skrivit om den svenska samhällsutvecklingen kan bara skrivas av en som i hjärtat är rebell. Han sätter människan i centrum för sin systemkritik och formulerar sex utsagor om vad han kallar den svaghetens moral som blivit resultatet av årtionden av kollektivism och systemtänkande om välfärden.

1. Det har blivit en fördel att försöka stämpla sig själv som svag.

2. Alla medborgare har i och med svaghetens moral fått ett alibi att slippa ta ansvar - allt är statens ansvar.

3. Människor blir belönade för visad svaghet.

4. De som tar personligt ansvar bestraffas, eftersom de som får del av frivilliga omsorger tenderar att ta dem för självklara rättigheter - vilket gör att den som ställer upp för andra inte får erkännande och den generösa cirkeln försvagas snarare än stärks.

5. De som verkligen behöver hjälp blir osynliga när alla gör anspråk på att vara svaga.

6. Fokus flyttas från hur samhället skall utvecklas till hur man skall omfördela existerande resurser.

Om borgerligheten och de borgerliga människor som formerar den lutar åt att det är dags att ta tillbaka de liberala begrepp, som från början var beteckningar för fenomen som bröt det gamla ståndssamhället och befordrade social rörlighet, så är Svaghetens moral en utmärkt utgångspunkt.

När staten premierar svaghet genom att den som lyckas beskriva sig som svag får bidrag eller slipper avgift, är det ett annat sätt att sänka sin skatt. Är det rättvist att den enskildes ekonomi skall kunna förbättras på den grunden? Nej, för det finns en stor godtycklighet i vilka som klassificeras som bidragsberättigade eller vilka som får lägre avgifter. Det är orättvist.

Att alla fått ett alibi för att inte hjälpa andra - var det den sortens jämlikhet vi ville ha? Självklart inte. Meningen var att alla skulle ha samma möjligheter att bidra, inte att dra sig undan.

Belöning för visad svaghet, fanns det ens som skuggan av en tanke hos dem som ville ha ett jämlikt samhälle? Nej, tanken var att människor skulle bli bedömda efter vad de uppnådde, inte efter sin bakgrund. När personligt ansvar bestraffas och välfärdsstaten och ansvarstagande medborgare inte framställs som goda, är det ett uttryck för rättvisa? Nej, det är tvärtom ett typexempel på orättvisa, när den som ställer sig till förfogande för andra inte får erkännande.

Att de riktigt svaga ställs i skymundan av dem som bättre lyckas i kampen om att synas svag, är det rättvist? Självklart är det synnerligen orättvist. Det förstår var och en. Det är anledningen till att utsagan att välfärdsstaten inte skyddar de verkligt svaga, är den kritik som väckt mest vrede hos systemförsvararna.

Är det jämlikt att vi alla blir fattigare, i stället för att vissa tjänar mer än andra av en växande kaka? Det i så fall en grotesk jämlikhet. Men det är precis en sådan vi lever med. Därför behöver vi fler rasande påpekanden som Erixons. För det är rätt. Och riktigt.