KOMMENTAR i Svenska Dagbladet kultur 13 juni.

Försvarsdebatt i raketfart

Tio år efter sovjetunionens fall börjar fundamenten vackla i avtalen om internationella rustningsbegränsningar och kärnvapenkontroll. USA ifrågasätter om kalla krigets militärstrategiska tänkande håller när världen inte längre är uppdelad i två militärallianser. Efter ett överraskande utspel från den republikanske presidentkandidaten George W Bush häromveckan har försvarsdebatten accelererat med raketfart. Flankerad av ledande amerikanska auktoriteter som Henry Kissinger, George Schultz och Colin Powell, gick Bush på offensiven i utrikespolitiken. Han menar att USA borde rusta ner sin kärnvapenarsenal, mer än vad som krävs enligt ingångna internationella nedrustningsavtal som Start II, kanske till och med mer än nivåerna som nämns inför Start III. Om andra länder inte följer med är Bush beredd att beordra en ensidig amerikansk kärnvapennedrustning. Istället vill han satsa kraftfullt på ett nationellt antirobotförsvar till skydd mot nukleära terroristattacker och långdistansrobotar avfyrade från mindre pålitliga stater.

Under storstilade former, avsedda att stärka sin svaga trovärdighet i utrikesfrågorna, talar Bush om att det är dags att lämna kalla krigets föråldrade säkerhetstänkande för en fräsch utblick och analys av 2000-talets värld. Bush har därmed tagit initiativet på ett område där hans motståndare i presidentvalet, vicepresidenten Al Gore, avsåg att glänsa med sin betydligt större erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik.

För Al Gore återstod bara att varna för George W Bush iver att förnya militärstrategierna. Att ensidigt rusta ner kärnvapen betyder inte automatiskt att säkerheten ökar. Tvärtom. Efterkrigstiden har lärt stormakterna att en balans, om än avskräckande sådan, i kärnvapenarsenalerna är den bästa trygghetsfaktor historien kan uppvisa. Ensidig nedrustning skapar osäkerhet. Reducering av kärnvapen bör bestämmas inom ramen för förhandlingar och existerande internationella avtal, menar vicepresidenten. Ett antirobotförsvar som bryter mot centrala fördrag om begränsning av försvarssystem stör den känsliga terrorbalansen. Utspelet riskerar att starta en ny kapprustning. Därför är republikanerna ansvarslösa och underminerar USA:s säkerhet, dundrar Gore i ett försök att framställa Bush som en omogen och omdömeslös cowboy.

Men vicepresidentens angrepp klingar orent. President Clinton har i dagarna avslutat en resa i Europa för att lugna den oro såväl president Putin i Moskva som de egna allierade inom Nato uttryckt om de steg mot ett antirobotförsvar som Clinton själv redan satt igång. Han ska i sommar, åtminstone enligt planerna, besluta om nya mångmiljardanslag till ett antirobotsystem som redan testas. De argument som Gore använder mot Bush anför de europeiska Nato-länderna och ryssarna mot Clinton och Gore. Även om planerna på ett amerikansk antirobotförsvar idag inte har samma strategiska mål som Ronald Reagans "stjärnornas krig", vilket skulle omintetgöra massivt kärnvapenanfall från Sovjet, så är också ett mindre antirobotförsvar utmanande. Det sägs vara riktat mot små illasinnade nationer som Nordkorea och Iran, men även Kinas begränsade kärnvapenprogram tappar i avskräckande effekt. Om Kina som en följd därav rustar upp är risken överhängande att Indien och Pakistan följer med. Och så är kapprustningen igång.

Utspelet från George W Bush spelar an på en stark amerikansk opinion som berör mer än militära strategier. Han har rört vid känslor om amerikanernas syn på sin egen roll i världen. Nedrustningsavtalen, mödosamt framförhandlade under årtionden, är designade för en värld där kommunismens tyranni var ett högst verkligt hot mot USA. Kalla krigets slut innebär att det hotet är borta och att USA skulle kunna falla tillbaka i den isolationism som är amerikansk tradition. Varför ska USA riskera amerikanska soldaters liv i krig och konflikter som inte berör amerikanska intressen? Här är paradoxalt nog amerikansk höger och europeisk vänster överens: USA ska inte vara världspolis. Ett antirobotförsvar skulle ge USA möjlighet att dra sig undan.

Hittills har Al Gore visat en mjukare framtoning när han uttryckt önskemål om att antrobotsystemet genom förhandlingar ska kunna integreras inom ramen för gällande fördrag. Men om utrikespolitiken blir en het fråga i valrörelsen kan han komma att bli tuffare för att inte tappa mark till republikanerna. Avståndet mellan USA och Europa kan växa. Särskilt som de europeiska ledarnas hållning, att likt skakiga gamla gubbar sitta nöjda med avtal från en tid som flytt, knappast tillhör framtiden. Det går inte att blunda för att George W Bush i en mening har rätt: man kan inte håla fast vid en militärstrategisk logik anpassad för en verklighet som inte längre existerar. Problemet är att övergången från terrorbalans och avskräckning till något nytt är mödosam och bör kanske inte forceras fram med vildavästernmentalitet.

DE