Demokratin går in i en ny fas

Primärvalet i USA tog en vändning som överraskade alla. Även om John McCain är ute ur leken kommer det starka engagemang som hans kampanj har väckt att förfölja presidentkandidaterna George W Bush och Al Gore under resten av primärvalet. Ja, hela vägen fram till valdagen i november. McCain fick valdeltagandet att mer än fördubblades i flera primärval. Detta trots att valproceduren i USA är krånglig och ställer krav på att medborgare i förväg registrerar sig i röstlängderna.

Amerikanska valrörelser domineras ofta av löften om förnyelse, ett budskap som till skillnad från i Sverige har en stark positiv laddning. Det gäller för kandidaterna att framstå som ledare för en ny era, beredda att föra nationen mot nya djärva mål. Men valrörelsen har dragit igång i en tid då det i sakpolitiska frågor inte finns så mycket att vara missnöjd över. Bill Clinton har redan reformerat den amerikanska välfärdsstaten. Han har gjort om de sociala skyddsnäten så att antalet socialbidragstagare reduceras i rask takt. Brottsligheten minskar. Washingtonbyråkratin är mindre nu än vad den varit på flera decennier. Omständigheten att det är en demokratisk president som genomför republikansk politik gör att förändringarna inte sker under stora åthäver. Presidenten har inga poäng att vinna bland demokratiska väljare och republikanerna har inga skäl att berömma Clinton för att han genomför deras politik. Därtill går ekonomin på högvarv och arbetslösheten är rekordlåg. Sådant vill ingen förändra.

Den förnyelse amerikaner törstar efter är därför inte av sakpolitisk natur. Istället har Clintons skandalösa personliga tillkortakommanden skapat önskemål om ett återupprättat anseende för presidentämbetet. Dessutom verkar det finnas ett sug efter en annan politikerroll än den till fulländning genomtaktiserande presidenten som Bill Clinton är. John McCain blev svaret på längtan efter förnyelse av politikens dramaturgi. Han levererar inte färdigförpackade politiska budskap som i minsta detalj utformats för att tillgodose varje tänkbar väljargrupp. McCains drivkraft har uppfattats som ärligt engagemang i kontrast till andra politikers tillrättalagda och baksluga halvsanningar som är oskiljbara från billiga dörrförsäljares.

McCains kampanj har mer handlat om karaktär och temperament än om politik på en höger-vänsterskala. Visserligen har McCain konsekvent röstat konservativt under 18 år i kongressen. Den kristna högern har tidigare givit honom toppbetyg för hur han röstat i voteringarna. Men McCain går inte i ledband. Han har utmanat etablissemanget om kampanjfinansiering. Ingen het fråga hos allmänheten men desto mer central för politiska insiders i Washington. McCain har attackerat grundbulten i ett system av tysta uppgörelser och politiskt maktspel bakom kulisserna. Och att gå emot partivänners arbetsmetoder är inget som uppskattas. Därför anses han inte pålitlig i de inre cirklarna.

John McCain är därtill öppen och rak. Säger vad han menar. Står för det han tycker. Han är inte rädd för att tala direkt ur hjärtat. Kombinationen av raka budskap, en omedelbar närvaro på scenen och en attityd som hos en tuff frifräsare, en maverick, lockade fler väljare än någon förutsett.

*

Attraktionskraften hos stora skaror nya sympatisörer gjorde honom märkligt nog än mer suspekt i de republikanska kretsar som har makt i partiet. Vad står dessa väljare för? Är de "riktiga" republikaner? Paradoxalt nog blev McCains breda folkliga stöd hans fall. När pengar, i form av den största kampanjkassan i historien, inte kunde rädda Bush gick den kristna högern till attack mot McCain. Eftersom han lockar så många nya väljare kan han inte vara en sann republikan, löd deras kritik. Traditionella republikaner slöt upp bakom Bush, trots att han idag ser ut att ha sämre chanser att vinna över demokraten Gore.

Republikanerna är inte ensamma om att mota ut personer som upplevs som hot mot partiets innersta kärna, även om de har starkt stöd i väljarkåren. Också i europeiska partier verkar en ny spänning uppstå mellan målet om att öka partiets röstetal och ledningarnas ambition att behålla makten över partiapparaten. Väljarnas krav på spännande och därmed också självständiga kandidater går inte att förena med partiledningarnas kontrollbehov.

Bortom höger och vänster synes i primärvalet en annan motsättning forma det politiska landskapet: konflikten mellan folket och eliten. Medborgare blir allt mindre benägna att lydigt rösta på de kandidater som etablissemanget erbjuder. Även om McCain inte lyckades visar engagemanget för honom att väljarna inte självklart uppträder som röstboskap i partiernas redan uppgjorda spel. Den representativa demokratin tycks gå in i en ny fas där partiernas legitimitet i urvalsprocessen av folkets förtroendevalda ifrågasätts.

George W Bush och Al Gore måste, för att nå Vita huset, försöka fånga upp den energi som McCain satte i rörelse. Men det blir inte enkelt. De är båda av den konventionella och beräknande politikertyp som McCain-supportrarna är så trötta på.

DE