Bo Höglander recenserar i Tidskriften Skatter & Välfärd nr 2 1999 (Skattebetalarnas förening).

Grundskott mot kränkande människosyn

"Det finns inga svaga människor. Alla har både svaga och starka sidor. Så kan man sammanfatta innehållet i Dick Erixons välskrivna och förhoppningsvis epokgörande bok Svaghetens moral, utgiven på Timbro. Dick Erixon är den djärve, uppkäftige och mycket liberale centerpartist som i valet 1998 utmanade Olof Johansson om dennes riksdagsplats. Att han inte är någon politisk broiler utan snarare en jordnära person med förankring i verkligheten visar hans göranden och låtanden: Han har arbetat på Röda Korsets aids-stiftelse Noaks Ark och är ordförande i Studieförbundet Vuxenskolans bildningsverksamhet för afatiker i Stockholm.

Udden i boken är i första hand riktad mot vänsterns kollektivism och systemtänkande i välfärdsdiskussionen, liksom mot konservatismens hierarkiska människosyn. Men också mot det Erixon kallar liberalismens ekonomism. "Så den som förväntar sig diskussion om skatter kommer att bli besviken", deklarerar författaren i förordet.

Men det är snarare en pedagogisk fördel att Dick Erixon fokuserar på de frågor som ytterst styr politiska beslut om skatter, socialförsäkringar och generell välfärd i stället för att tala om skattetryck, nivåer och modeller.

Hans tes är att det ständigt återkommande talet om "svaghet" och "svaga grupper" skapat en ny sorts moral i Sverige. En moral som går "på tvärs mot äldre tiders arbetsmoral och krav på var och en att göra sitt bästa". Vi kan i dag tala om svaghetens moral, menar utmanaren.

I stället för frihet och ansvar har vi fått frihet från ansvar. På alla områden. Det har blivit en fördel att försöka framstå som svag. Svagheten gör oss alla till krassa egoister, vi blir upptagna med vår egen oförmåga, och kan per definition inte hjälpa andra, eftersom vi själva är så svaga.

Enligt Dick Erixon har alla människor starka sidor. Till skillnad från rådande socialpolitiska doktrin betraktar han inte svaghet som ett permanent tillstånd … Svaghet beskriver en persons situation - alltså ett tillfälligt tillstånd som det finns stora möjligheter att förändra.

Om vi konstaterar att alla människor, på olikasätt och i olika skeden av livet, är både starka och svaga, kan vi dra slutsatsen att hjälpinsatsernas självklara mål och syfte måste vara att stimulera det starka i varje människa. Detta står i skarp kontrast till dagens välfärdspolitik, som fokuserar på och belönar det svaga hos människor. Ett system som kränker människovärdet, menar författaren. "Därmed kan välfärdsstaten aldrig ge trygghet."

I stället måste människors ansvar uppmuntras. I dagens Sverige finns en rädsla att misslyckas. "Därför får den som är utsatt inte heller ta personligt ansvar. Ansvaret är myndigheternas, statens och politikernas." Välfärdsstaten hindrar ständigt människor från att ta personligt ansvar, från att hantera misslyckanden och därigenom växa som människa.

Dick Erixon tar sig själv och sin uppväxt under begränsade materiella förhållanden med en ensamstående mor som exempel. Enligt den socialpolitiska doktrinen var han "svag". Men detta har senare i livet vänts till en styrka: "Eftersom jag vet vad materiell knapphet innebär kan jag uppskatta välstånd på ett helt annat sätt än den som alltid kunnat ta välståndet för givet", menar han.

När Erixon satt i landstingets omsorgsnämnd gav besöken i de utvecklingstördas vardag minnesvärda intryck. Inte minst hos dem som arbetar "på riktigt", det vill säga på en vanlig arbetsplats med enklare sysslor, eller med prylar som dagcentret säljer för "riktiga pengar". "Trots sitt handikapp var det ingen tvekan om att de mycket väl förstod skillnaden mellan att göra nytta, alltså sådant som har värde för andra, och att ha arbetsuppgifter av 'terapeutisk karaktär', som det heter." Att kunna tillföra ett värde är mer livskvalitethöjande än något annat. Den slutsatsen förstår de utvecklingsstörda, men inte våra socialpolitiska aktörer och makthavare, konstaterar Dick Erixon.

I slutet av boken slår författaren ett slag för äganderätten. Det är med den som med personligt ansvar, menar han. Den kan på ytan tyckas gynna välbärgade, men är i själva verket viktigast för vanligt folk. Den mest flagranta kränkningen av äganderätten sker genom att vi i Sverige inte får behålla förtjänsten av vårt eget arbete, konstaterar Erixon. "Med respekt för äganderätten är du fri att planera och sträva mot den framtid du önskar."

Erixon vill inte avskaffa staten eller dess ansvar för de verkligt utsatta. Men det ödesdigra misstaget är att vi låter de få undantagen av människor som behöver mycket omfattande stödinsatser fungera som ett alibi för alla oss andra.

Visst är vi alla någon gång svaga och sårbara och behöver stöd. "Frågan är hur detta stöd kan vara just ett stöd och inte en förevändning att ta ifrån hela befolkningen dess personliga ansvar", skriver Erixon i bokens sista stycke.

Den frågan har flertalet politiker och beslutsfattare i välfärdsstaten inte ens kommit på tanken att fomulera, långt mindre fundera över. Förr eller senare kommer de dock att tvingas till det."