Peralbinismen - socialism med konservativ metodik

Till skydd mot väntade upplopp är riksdagen på Helgeansholmen belägrad av militär och polis i flerdubbla led när fabrikören och statsministern Carl Swartz den 5 juni 1917 inleder interpellationsdebatten om allmän rösträtt. Tusentals människor trängs vid avspärrningarna. Oro och spänning ligger i luften. Hjalmar Branting lämnar debatten i kammaren för att gå ut och avstyra oroligheter. Just när han lämnat plenisalen rusar den vänsterradikale borgmästaren Carl Lindhagen in och ropar "Folkets blod flyter! Kan sessionen fortsätta!?!" för att sedan störta ut igen. Flertalet riksdagsmän följer efter. LO-ordföranden Herman Lindqvist sitter dock lugnt kvar i sin bänk. När talarlistan är tom går han upp i talarstolen och fortsätter debatten så att riksdagens arbete inte avbryts på grund av demonstrationerna.

Våldsamheterna mellan arbetare och militär denna dag har överdrivits, både i sin samtid och i efterhand. Den svenska revolutionsromantiken resulterade i några blåmärken och skrubbsår. Men den ryska februarirevolutionen fanns i människors medvetande. Medan Branting och LO-ledningen gjorde allt för att avvärja upptrappning av hungerkravallerna i Stockholm under våren 1917 underblåste Per Albin Hansson stämningarna. Han hotade med revolution i sina tal och ville tillgripa politisk storstrejk. I sin roll som redaktör för partiorganet Social-Demokraten lät han utmåla polis och militär som blodtörstiga fiender till arbetarna.

Om Per Albins märkliga förvandling från ung rebell som stred för militär avrustning och rusdrycksförbud till en i alla läger respekterad statsman handlar Anders Isakssons mäktiga biografi om 1500 sidor i fyra band, av vilket det sista publicerades i sommar. Till skillnad från andra berättelser om 1900-talet, exempelvis Sveriges Televisions famösa Hundra svenska år, vill Isaksson hellre avslöja felaktiga tolkningar av händelser än att okritiskt vidarebefordra myter som lagts tillrätta i efterhand. Biografin tillför ovärderlig kunskap om vår nutidshistoria, därtill författad av en driven journalist med förmåga att levandegöra också det abstrakta.

Efter framgången med allmän rösträtt tappade socialdemokratin luften under vingarna. De borgerliga partierna återhämtade sig under de goda ekonomiska tiderna på 1920-talet. Många har glömt att valet 1928, Per Albins första som partiledare, blev ett stort bakslag för socialdemokratin. Det var ett trendbrott som tog Per Albin hårt. Partiet saknade förmåga att förena socialistisk teori och utopi med vardagspolitik som lockade väljarna. Per Albin måste ha känt sig ungefär som de borgerliga ledarna gör idag: vilja förändring av en samhällsstruktur som alltmer står i strid med tiden, men sakna en egen politisk strategi och därmed förmågan att attraherar väljarna.

Biografin ger här spännande ledtrådar till hur Per Albin kunde ta sig ur bakslaget och lägga den grund som gjorde SAP till 1900-talets mest framgångsrika parti i Europa. Förmodligen var det Per Albins karaktär av maktmänniska, förankrad i verkligheten snarare än i utopierna, som fick honom att klä sin politik i den tidens gamla välkända och därför konservativa kläder. Att folkhemmet, detta begrepp som han blev så intimt förknippad med, var en stöld från högern är känt sedan länge. Men han lånade så mycket mer.

Socialismens paroller om internationell solidaritet och gränslös klasskamp byttes ut mot budskap om sammanhållning och gemenskap på nationell grund. Blågula fanor ställdes framför de röda under första maj. Istället för att störta monarken gjordes denne till nyttig symbol för samling bakom socialdemokratisk förnyelsepolitik. Per Albin vred borgerlighetens främsta vapen ur händerna på dem. Och gjorde deras symboler till sina.

Detta avspeglade sig också i den konkreta politiken. Den välkända "kohandeln" med bondeförbundet 1933 beskrivs av eftervärlden, helt enligt Per Albins strävan, som ett genombrott för välfärdspolitik byggd av Sveriges arbetare och bönder. I själva verket var det en total kapitulation för borgerlig jordbrukspolitik, som på denna tid var detsamma som protektionism och korporativism. Ett framträdande skäl för Per Albin att ta med bondeförbundet i sin regering efter valet 1936, då hans parti kunde skörda frukterna av folkhemsstrategin och nå fler riksdagsmandat än de borgerliga tillsammans, var att låta riksdagens starke man i försvarsfrågor, bondeförbundaren Janne Nilsson i Hörby bli försvarsminister. Därmed slapp en socialdemokrat stå i främsta ledet för den militära upprustning som tiden krävde, men som rörelsen internt hade stora svårigheter att acceptera mot bakgrund av sin tradition som nedrustningsparti.

Per Albin Hansson var med andra ord en överlägsen maktspelare som först manövrerade ut alla sina starka men mer intellektuellt lagda motståndare inom sitt eget parti och sedan tillintetgjorde den borgerliga oppositionen. Även om biografins perspektiv är socialdemokratiskt låter Isaksson några udda, men skarpsynta borgerliga röster, typ första kammarens talman, greve Hugo Hamilton och juridikprofessorn KG Westman i bondeförbundet, kommer till tals i vassa dagbokscitat. De genomskådar Per Albins avsikter men lyckas inte hindra hans framfart.

Det unika med Per Albin är att han som utpräglad maktspelare ändå inte tappade sin värdekompass, som är så vanligt bland pragmatiker. Socialdemokratin och LO var extremt framstegsoptimistiska, något som idag kan vara svårt att tro. Per Albin behöll strävan mot socialism som ett långsiktigt mål och utmålade den praktiska vardagspolitiken som steg på vägen. Han ville ett nytt samhälle. Isaksson beskriver det som att Per Albin hade en närmast deterministisk tro på att framtiden obevekligen bar utvecklingen mot socialism. Striderna mellan olika klasser och intressen skulle ersättas med harmoni. Alla skulle tjäna staten. Per Albin talade om samhället som en organism och hade en patriarkal grundton, inte alls olik högerns traditionella perspektiv med medborgerlig plikt att tjäna konung och fosterland. Ja, fosterlandet iallafall. Han såg demokratins friheter som gåvor från statsmakten till medborgarna, som tack för att de gör sin plikt och tar sitt ansvar att strävsamt arbeta och slita.

Så länge arbetsmoral och pliktkänsla genomsyrade befolkningen var blandningen av auktoritär konservatism och stegvis framväxande socialism inte bara möjlig utan också framgångsrik under industrialismens guldålder. Men i takt med att staten tog på sig allt fler uppgifter har medborgarna inte längre någon anledning att ta ansvar. Nu kräver man bara sin rätt. Peralbinismen fungerar inte längre. Dels därför att den underminerade sig själv genom att efterhand utplåna medborgarnas ansvarskänsla. Dels därför att framstegstro i vår postindustriella tid inte är förknippad med utveckling mot mer socialism och planhushållning, utan tvärtom mot mer av marknad, mångfald och individuell frihet.

Peralbinismen var en balansakt mellan en socialism som representerade utvecklingsoptimism och en nationellt präglad konservatism som representerade trygghet och förankring. Dagens socialdemokrati har tappat balansen då också socialismen knyts till bakåtblickande retorik om den välfärdsstat som lovande så mycket. Partiet har idag inget annat att erbjuda än nostalgisk längtan till en tid som flytt.

Den fråga som osökt smyger sig på läsaren är vem som i vår tid besitter Per Albins förmåga att knyta samman framtidsoptimism och vilja till genomgripande förändringar av föråldrade samhällsstrukturer med trygghet och folklig förankring.

Dick Erixon