Finanstidningen 4 januari 2002

Röda och gröna brunskjortor

Sverige har hittills förskonats från politisk våldsromantik i mer organiserad form. Mordet på statsministern 1986, sprängningen av västtyska ambassaden 1975 och skotten i Ådalen 1931 är isolerade händelser, inte mönster i det politiska skeendet. Ambassadockupationen hade inte med inrikespolitik att göra. Statsministern blev, av allt att döma, ett tillfälligheternas offer för personlig hämnd. Demonstranterna blev inte, så som myten säger, rätt upp och ner skjutna utan föll offer för rikoschetter från varningsskott som avlossats mot en husgrund när stenkastare anföll en kulspruteställning.

Men förra året kan vara en tragisk vändpunkt. Göteborgskravallerna i juni ser ut att förändra klimatet i svensk politik. Genom det utbredda försvaret för demonstranterna har legitimitet givits åt våld som politiskt verktyg och hat som känslouttryck. Det började med att de så kallade fredliga demonstranterna med skrik, hot och våld tystade dem som ville tala för globalisering under den dialog som demonstrationsledningen utlovat. Efter Göteborg har alltmer hot och våld riktats mot dem som inte omfamnar antikapitalism, antiglobalisering, djurrätt eller veganism. Det kallas antifascism men går inte att skilja från fascism.

Det handlar inte om oskyldiga "hyss" av omogna tonåringar, utan om attacker mot demokratins fundament. Om den självklara rätten att engagera sig politiskt utan att möta hot och våld. En rätt som inte längre respekteras.

Dessvärre handlar det inte enbart om försök att hindra andra från att demonstrera, som när manifestationen "walk for kapitalism" stördes. Ungdomar som är engagerade i politiska ungdomsförbund, främst det moderata, har under hösten utsatts för trakasserier och överfall av maskerade ynglingar under traditionell opinionsbildning med flygblad och bokbord. Den lokale muf-ordföranden i Gävle har fått flera mordhot, det senaste strax före jul i ett brev nedblodat med fårhjärna. Och han är inte ensam. Fler har hotats och lokaler har vandaliserats på andra håll i landet. Efter Göteborg har maskerade personer dykt upp på politiska möten. Svarta masker har ersatt brunskjortan.

Statsministern och hans regering tycks ta utvecklingen med en axelryckning.
Tystnaden är häpnadsväckande med tanke på de värden som här står på spel. När unga politiskt aktiva i etablerade partier misshandlas och tystas för sin politiska åsikts skull är det ett betydligt värre problem än det mesta regeringen sysslar med. När människor börjar bli rädda för att engagera sig politiskt, då kan frågan ställas om hur demokratiskt samhället egentligen är.

Få vill säga det rakt ut, men det är inte svårt att se länken mellan våldsverkarna och de ungdomsförbund som försvarade demonstranterna i Göteborg, ung vänster och grön ungdom. De tillhör partier som utgör socialdemokratins regeringsunderlag. Är makten värd vad som helst, Göran Persson?