Megafon i Finanstidningen 11 maj 2001.

Diskriminerade är vi allihopa

EN NY TREND gör sig allt mer påträngande. I stort sett alla som inte fått ett jobb de sökt hävdar att de är diskriminerade. På senare år har antalet ombudsmän mot diskriminering mångdubblats. Lagar finns mot diskriminering i arbetslivet på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning och handikapp. Nu går Jämo Claes Borgström till attack till förmån för ytterligare en grupp: blivande och varande småbarnsföräldrar.

Snart kommer förmodligen en äldreombudsman att införas för medelålders som tycker sig diskriminerade då inte längre kan räknas som unga och fräscha. Med säkerhet följs den av krav på en ungdomsombudsman eftersom yngre känner sig diskriminerade därför att de inte blir tagna på allvar på grund av sin ringa ålder.

Den lilla minoritet som sedan återstår måste skräckslaget fråga sig: varför har inte vi en antidiskrimineringslag till vårt skydd? Är inte det diskriminerande i sig? Risken för en arbetsgivare att bli stämd för diskriminering kan innebära att sökanden som inte kan visa sig tillhöra en diskriminerad grupp inte får jobbet.

Frågan är om horder av diskrimineringsombudsmän kan ändra på det faktum att tvåhundra sökande till en tjänst med matematisk säkerhet resulterar i att etthundranittionio inte får jobbet. Och utgår ifrån att de blivit diskriminerade. Är det ändå inte bäst att den arbetsgivare som betalar lönen också avgör vem som anställs? Ligger det inte en viss logik i det?

DICK ERIXON