Finanstidningen 26 april 2001

Deprimerande depression

Ingen massdöd i krig, sjukdomar eller naturkatastrofer. Inget förtryck, ingen tortyr. Ingen svälter. Ändå fylls samhällsdebatten av ständigt nya rapporter om hur "dåligt" svenska folket mår. Elände. Eländes elände. Nu senast visar skolverkets attitydundersökning att allt fler elever, närmare bestämt 35 procent, ofta eller alltid är stressade. Det är en ökning med 10 procentenheter på bara 4 år. I den takten är alla elever som illrar på amfetamin om 25 år. Några dagar tidigare slog ett antal professorer larm på DN-debatt om en dramatisk ökning av sjuklighet i depressioner. Idag är depressioner den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning. Orsaken tycks främst vara stress i arbetet. Med tanke på problemets stora och växande omfattning måste, skriver professorerna, arbetet med att ta fram strategier för behandling och rehabilitering av människor med depression ges hög prioritet.

För bara två-tre generationer sedan fick man tvätta sina kläder för hand, värma hemmet med egenhändigt huggen ved och kroppsarbeta 14 timmar om dagen, sex dagar i veckan. I ljus av dagens larmrapporter om hur sjuka vi blir av att ens tänka på att arbeta, är det häpnadsväckande att människor överlevde i den utsträckning och längd de ändå gjorde på den tiden.

Vad är det som har hänt? Har den fantastiska välståndsutvecklingen under 1900-talet gjort oss till så sköra och ömtåliga varelser att vi inte klarar av att möta något motstånd alls? Är det så att vi genom tillväxt och välfärdspolitik invaggat oss själva i villfarelsen att allt kommer att serveras på silverfat? I så fall har vi problem. En civilisation som inte tål motgångar, som inte ser problem som utmaningar som ska övervinnas, kommer att stagnera och falla sönder.

Men det är nog inte så illa som Nietzscheaner skulle hävda.

För kort tid sedan blev "utbrändhet" ett riktigt inneord. Så populärt att det redan är utbränt. Nu får "stress" räcka. Men budskapet är detsamma. Allt är jobbigt, besvärligt och tungt. Oj, vad mycket det är att göra. Den som inte är stressad är inte betydelsefull. Klagomål fungerar som ett kodord för att tala om att man finns. Ett signalspråk som visserligen är besynnerligt, men uppenbarligen fungerar. Den som slår larm och klagar över stress blir uppmärksammad och får därigenom automatiskt lite beröm och uppskattning. Eller åtminstone omvårdnad och sympati, som ersatt beröm och uppskattning. Det ska vara åtgärder.

De flesta har säkert gjort sig förtjänta av allt det där. Vi förtjänar alla att ses, utan att behöva vara med i dokusåpor. Men finns det inget roligare sätt att göra det på än genom att "må dåligt" och räta in sig larmrapporternas kolumner? Man kan bli deprimerad för mindre.