Finanstidningen 6 okt 2000

Den nya demokratin

Det är inte enbart ekonomin som med tiden får nya villkor. Också demokratin tvingas möta krav på flexibilitet och övergång från toppstyrning till nätverk och partnerskap. Men när marknadsekonomin smidigt och successivt kan anpassa sig genom att olika aktörer experimenterar och provar sig fram, är demokratin låst i stela beslutsstrukturer. Hittills har politiken svarat med ännu en beslutsnivå, de så kallade regionerna. Dessa har i ett ogenomträngligt mischmasch tagit över landstingens och delar av länsstyrelsernas ansvar. Meningen sägs vara att stärka demokratin, men resultatet har blivit motsatsen.

De många byalag och lokala nätverk som växer fram i rasande fart runt om i landet har svårt att komma i kontakt med makthavarna. Fredrik Blomgren i Mötesplats Fårösund menar (SvD Brännpunkt igår) att kanalerna mellan det lokala engagemanget och de demokratiska strukturerna är igenslammade. Dynamiken och kraften i medborgarnas frivilliga samverkan ignoreras. Dessa medborgare vill här och nu. Men inget händer.

En förklaring till att politiker inte lyssnar är att om de gjorde det skulle verkligheten kunna förändras. Och det är inte tillåtet. Olika utfall i olika delar av landet strider mot den rigida tolkning av jämlikhet som tillämpas sedan 1960-talet. Varje vecka är det någon som slår larm om att det finns skillnader i olika kommuner. Skillnader som alltid anses skadliga. Sällan görs reflektionen att variationerna är utslag av en lokal demokratisk process där man valt att göra annorlunda. Slutsats: lokalt engagemang får inte betyda något.

Om större genomslag för medborgerligt deltagande är målet, då är regionerna en utveckling i fel riktning. Fler politiker på långt avstånd från vardagen är ingen bra lösning. Få kan vara särskilt förvånande över att folkets förtroende för regionerna är obefintligt. Bokstavligen. I en undersökning från SOM-instituet vid Göteborgs universitet framgår att noll (0) procent av de 3 800 tillfrågade hyste "mycket stort förtroende" för sina politiker i Västra Götalandsregionen.

Iver för storskalighet tillhör en svunnen tid. Demokratins räddning ligger i ökat lokalt självstyre. I en mentalitet som bejakar variation. Och ser ökade skillnader som tecken på en levande dialog ute i samhället. De avslitna banden mellan väljare och valda kan återknytas om politikerna blir mer direkt beroende av sina väljare. I små valkretsar, i synnerhet i enmansvalkretsar, får medborgarna stor makt att närgånget granska kandidaterna. Och välja dem som inte bara lyssnar, utan också är handlingskraftiga nog att skapa nya allianser mellan föreningar, företag och politik för att lösa konkreta uppgifter i samhället.

Makt i en demokrati borde inte handla om tillträde till slutna sammanträdesrum utan om förmågan att fånga upp goda idéer och kunna göra något av dem i frivillig, folklig samverkan. Då informella och frivilliga nätverk blir viktigare än voteringar.