Glesbygden lockar inte Pia Enochsson. Åtminstone inte privat. Hon bor på Odengatan i Stockholm. Men hon får en generös lön av staten för att vara generaldirektör för glesbygdsverket i Östersund. Arbetstiden ägnas åt att tala om hur fin och pittoresk landsbygden är och hur viktigt det är med regionalpolitik. Sedan flyger hon, på skattebetalarnas bekostnad, hem till Odengatan och lever storstadsliv.

Det är inget fel på storstadslivet. Tvärtom. Det är inte fel av Enochsson att uppskatta och njuta av allt det huvudstaden har att erbjuda. Däremot är det hyckleri när staten öser resurser över ett glesbygdsverk som inte har annan roll än att bedriva lobbying mot staten själv. Duger inte frivilliga påtryckargrupper?

Fallet Enochsson ger oss regionalpolitikens sanna väsen i blixtbelysning. Det är lättare att profitera på en behjärtansvärd synpunkt än att uträtta något produktivt. Säg "hela landet ska leva" och du blir adlad in i det nya frälset av generaldirektörer. Om du tillhör rätt kretsar. Landsbygdens folk har anledning att göra uppror mot en regering som pressar på dem en penningekonomi som stämmer illa med deras kultur.

Fastighetsskatten är bara ett exempel på hur naturatillgångar i form av sköna landskap ger skatteskuld.

Om glesbygden tog utvecklingen i egna händer, istället för att låta överheten nyttja frågan i egna syften, skulle kanske framtiden te sig ljusare.

DE