Finanstidningen (28 jan 2000)

Makt är att låta bli

Samtidigt som regeringen säljer ut Postgirot meddelas att nya riktlinjer för statligt ägande uteblir. I turerna kring samgåendet mellan Telia och Telenor försenades den proposition om långsiktig ägarstrategi som regeringen tänkt lägga fram i november förra året. Nu kommer beskedet att propositionen är struken från listan över näringsdepartementets kommande ärenden. Av "tekniska skäl", heter det.

Det är märkligt, eftersom regeringen aktivt rör om i den statliga ägarportföjen. Inte enbart med enstaka utförsäljningar av verksamheter, utan också genom att skärpa avkastningskraven. Därtill har man låtit flera mäklarhus värdera och analysera en mängd statliga bolag inför tänkbara strukturaffärer.

Få kan vara i lika trängande behov som staten av en strategi för sitt ägande. Den statliga portföljen består av 59 företag med 200 000 anställda och en omsättning på över 280 miljarder kronor. Men behovet förklaras inte enbart av de differentierade verksamheterna och den stora volymen som portföljen representerar, utan också därför att staten inte är vilken ägare som helst.

Många överskattar staten som ägare. Man vill tro att statliga bolag kan agera oberoende av marknadens krav. Men så är det inte. Även om staten chimärt skulle kunna upprätthålla olika monopol visar utvecklingen att nya tekniska lösningar skapar konkurrens med det gamla. Mobiltelefoni i konkurrens med det fasta telenätet. E-post i konkurrens med brev och fax. På flera områden har dessutom tidens krav allt snävare skärmat av monopolliknande verksamhetsområden för statliga företag. Idag är busstrafiken fri att konkurrera med järnvägen. Och även på spåren uppstår konkurrens mellan olika tågbolag.

Staten har ingenting särskilt att bidra med i ägarrollen. Snarare ger staten intryck av att vara en passiv och återhållande ägare, som mer än att stödja företagens utveckling förhindrar den.

På ett annat plan underskattas statens roll. Dess inflytande över samhället och marknaderna via lagstiftningsmakten är stort.

Genom att lämna rollen som passiv ägare till bolag som agerar på marknaden, kan staten stärka sin roll som övervakare över villkoren för marknadens aktörer. Man kan då ingripa i lägen där marknadens spelregler behöver skyddas. Helt enkelt träda in som nyttig domare mellan aktiva ägare istället för att själv vara en part. Rätt agerat kan staten underblåsa förnyelse och entreprenörskap. Det kan handla om att skapa villkor som ger utrymme för fritt experimenterande och risktagande i lägen där marknaden tenderar att gynna någon enstaka dominerande aktör.

Om staten överger ambitionen att äga skulle de nu statliga bolagen få en tydligare ledning. Staten skulle också byta arbetsuppgifter som man sköter dåligt mot sådana som samhället behöver och bara staten kan sköta bra. Att överge rollen som ägare gör inte staten svagare. Tvärtom.