Finanstidningen (21 januari 2000).

Rösta bort partierna

Politiken behöver konkurrensutsättas

Partierna är hopplöst förlorade. Vallagen rymmer en okänd komponent: fri nomineringsrätt för väljarna att rösta på person istället för parti.

När företag går dåligt får chefen gå. I politiken sitter ingen säkrare i sin riksdagsbänk än partiledare. Folket kan inte kasta ut Göran Persson eller Bo Lundgren. Inte med mindre än att deras partier åker ur riksdagen. Och det är inte särskilt troligt, än. Partiledare är immuna mot folkets dom. Ett fenomen som annars brukar förknippas med diktaturer.

Förklaringen är att vi röstar på parti, inte person. På valsedlarna står ledningen högst upp. Mandaten förloras nerifrån.

Det förklarar delvis varför svensk partipolitik så hårt sitter fast i det gamla industrisamhällets mentalitet. Här är nytänkande en synd. Varje individ som inte visar lojalitet intill självutplåning betraktas med misstänksamhet och går lätt miste om nya uppdrag.

Av de försök till nytänkande som 60-talister stod bakom i början och mitten av 1990-talet återstår ingenting. SSU:s friska återkoppling till tidig arbetarrörelses frihetsideal, under begreppet egenmakt, anses idag vara "höger" och därmed stendöd.

Yngre borgerliga politiker ifrågasatte den ensidiga fokuseringen på ekonomi och sökte väcka tankar om civilsamhälle och immateriella värden. För döva öron, visade det sig.

Partierna kommer inte att ändra attityd. De är hopplöst förlorade i gammal organisationskultur vars överideologi är partismen - läran om att det egna partiet alltid har rätt och alla andra alltid har fel. Därför är tiden inne att rösta bort partierna.

Möjligheten finns.

Enligt vallagen råder fri nomineringsrätt. Du som väljare kan på en blank valsedel skriva dit den person du tycker ska sitta i riksdagen - eller fullmäktige. Den du röstar på behöver inte vara registrerad som kandidat. Hittills har den fria nomineringsrätten använts i några mindre kommuner, där enskilda personer blivit invalda i fullmäktige med stöd av ett par hundra röster från grannar och bekanta i samhället. Utan att tillhöra eller bilda parti.

De har på egen bekostnad tryckt upp valsedlar där deras eget namn står på partinamnets plats. Därunder har kandidaterna angivits, alltså kandidaten själv plus några ytterligare personer som står bakom kandidaturen. Dessa valsedlar har sedan spridits i valkretsen och folk har använt dem. Svårare än så är det inte. Juridiskt är det fullt möjligt att gå förbi partierna.

Att utnyttja fria nomineringsrätten i riksdagsval är naturligtvis en helt annan affär. Spärren som måste övervinnas för att vara med i mandatfördelningen i en enskild riksdagsvalkrets är inte fyra, utan hela 12 procent. I Stockholms stad krävs cirka 53 000 röster och på Gotland drygt 4 100 röster.

Praktiskt omöjligt, menar säkert den som tolkar framtiden i backspegeln. Men läget inför valet 2002 är idealiskt för att spränga partiernas monopol. Det finns inget regeringsalternativ, allra minst ett borgerligt. Göran Pesson sitter kvar vad som än händer. Väljare såväl till höger som vänster är därmed fria att överge sina gamla lojaliteter. Och glöm inte soffliggarna.

Vem kan, egentligen, avstå från att stödja ett så fräckt majestätsbrott mot partiväsendet? Den frie kandidaten driver inte bara kampanj för förnyelse, utan kan bli en symbol för den. David mot Goliat. Genom tiderna har symboler varit den politiska kommunikationens överlägset starkaste uttrycksform. Att rösta på en kandidat utan parti kan bli mycket lockande.

Visst är oddsen höga. Och visst krävs en ordentlig kampanjkassa på säkert fem miljoner kronor och uppbackning av flera respekterade medborgare för att kampanjen ska tas på allvar. Men var hade mänskligheten varit om individer inte vågat ta risker? Och ädlare syften för att vara våghalsig kan knappast finnas; väcka liv i demokratin.

Dick Erixon