Finanstidningen (4 jan 2000)

Fulla av hopp

Ungdomar tror på sin egen individuella framtid, men inte på samhällets. Paradoxen kan utläsas av bidragen till uppsatstävlingar som Nordiska museet och Dagens Nyheter anordnat var för sig inför millennieskiftet.

Till framtidsbilderna hör skräck för miljökatastrofer och oro för ökade motsättningar mellan människor. Mitt bland domedagstankarna om samhällets undergång finns samtidigt framtidstro på det individuella planet. I den lilla världen är de här ungdomarna genomgående fyllda av energi och självförtroende, skriver Hans Bergström som ingått i DN-juryn. De vet vad de kan och vill. Är inte hämmade. Rör sig vant i världen. Tror på kärlek och ett spännande liv.

När några tonåriga pristagare i televisionen på nyårskvällen mötte äldre studiogästers uppmaning om ungdomsrevolt på kollektivismens barrikader blev skillnaden mellan generationerna tydlig. De unga har ett nytt perspektiv. De underordnar sig inte någon politisk doktrin. De "tillhör" ingen. De tänker själva.

Egentligen demonstrerar de 1900-talets mest värdefulla arvegods. Frukten av demokrati, individuella rättigheter och människors lika värde. Dessa värden har förvisso krävt stora uppoffringar i form av världskrig mot nationalsocialism och kallt krig mot kommunism. Vid årskiftet levde därför fler människor än någonsin i demokratier.

Visst kan det tyckas oroande att unga inte ställer upp på samhällsgemenskapen så som den kom att organiseras under förra seklet. Engagemanget för partipolitik och statsstyrd välfärd är lågt. Misstron mot storskaliga strukturer som inte ger utrymme för individuell utveckling är utbredd. Många äldre tar den nya individualismen som intäkt för att solidaritet och jämlikhet satts på undantag. Men det är fel.

1900-talet har frigjort människorna från förtryck. Parallellt med demokratin har marknadsekonomin givit allt större frihet. Vad annat är att vänta än att man nu vill njuta av frukterna? Varje medborgare har allt större möjlighet att själv förverkliga sina egna livsmål. Det betyder inte alls att ädla värderingar om solidaritet och gemenskap kommer på undantag. Engagemanget tar däremot nya former.

Värderingarna blir en del av varje individs inneboende behov, strävan och inte minst handling, istället för någonting som via en politisk agenda tvingas fram uppifrån. Gemenskaper existerar nu på individernas villkor. Inte tvärtom.

Ungdomarnas pessimism om samhället i dess gamla form kan ses som en logisk följd av deras tilltro till sin egen kraft. Det är på det individuella planet framtiden kan förverkligas. Inte i politiken.

Förra seklets blodiga kamp för frihet och demokrati har givit avsett resultat. Det är hoppfulla ungdomar bevis på.