Debattartikel i Dagens Politik 27 februari 1997:

Dags lägga 70-talet till handlingarna

Samtidigt som många jublar internt i centerpartiet över kärnkraftsbeslutet sviker nästan var femte centerväljare partiet och många av dessa uppger just kärnkraften som skälet. Tydligare än så kan det väl inte illustreras; gapet mellan det som bekymrar folket och den världsbild som partierna lever med.

Kärnkraften var 70-talets heta fråga. Den blev symbol för ett miljöengagemang som, med rätta, reagerade på industrisamhällets vårdslösa hantering av naturresurserna. Samtidigt var 70-talet kulmen på 100 år av en unik svensk tillväxtperiod. Vi var rikaste i världen. Vi hade i det närmaste full sysselsättning. Eftersom vi tog de materiella framgångarna för givna, började vi bry oss om andra värden.

1997 är situationen en annan. Sverige blir allt fattigare i förhållande till omvärlden. Ingen, absolut ingen, hade trott på att arbetslösheten 1997 skulle vara närmare 14 procent om någon hade hävdat det på 70-talet. Välfärdsstatens trygghet, som medborgarna tagit för given, knakar nu betänkligt i fogarna. Det råder stor osäkerhet om hur framtiden ska gestalta sig.

Verkligheten i dag är en helt annan än den på 70-talet. I dag har vi lämnat industrisamhället bakom oss. Tillväxten sker inom kunskaps-, tjänste- och informationssektorerna. Några fabriker med höga skorstenar byggs inte längre, de läggs ned. Kompetensen på miljöområdet är inom näringslivet en helt annan än på 70-talet. I takt med att de gamla kommunistländerna blir marknadsdemokratier minskar också utsläppen därifrån. Miljöhoten är inte alls lika många och allvarliga som de var under industrialismens sista årtionden.

Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att svenska folket inte är lika intresserade av en kärnkraftsavveckling som på 70-talet. Man har andra, mer näraliggande vardagsproblem.

Samtidigt kan jag inte förneka mitt kärnkraftsmotstånd. Det grundade sig då, som nu, på uppfattningen att vi inte har någon moralisk rätt att tvinga på kommande generationer livsfarliga atomsopor som ska förvaras hundratals år. Detta var också ett huvudargument från linje 3; de två andra linjerna leder in oss i kärnkraftsfällan och bygger fast oss i ett stort kärnkraftsberoende. Men linje 3 förlorade. Och vi sitter därför i fällan och beroendet. Atomsopporna finns och måste förvaras. Om dessa blir något större genom att reaktorerna drivs längre har ingen principiell betydelse.

Dessutom är det inte mer än rätt att socialdemokratin, som lurade på folket tre linjer i folkomröstningen och därigenom vann, ska få ta hand om sitt eget svek. De var dom som ville bygga fast oss i ett av världens största kärnkraftsberoende - för att sedan snabbt avveckla det (det var detta man kallade "avveckla med förnuft"). Den här hästhandeln var inte centerpartiets linje. Det finns ingen anledning till varför centern nu ska ta stryk för en osund, ja politiskt dåraktig, energipolitik.

Det är i stället hög tid för centerpartiet att lägga 70-talet till handlingarna. Det är verkligheten som styr villkoren för politiken, inte tvärt om. Det är dags att ta itu med 90-talets verklighet. Hur skapar vi bästa möjliga villkor för människor i den internationaliserade värld vi nu lever i?

En källa till inspiration är att söka bland partiernas idérötter före 1968. För mig är det dokument som inom partiet kallas centerns första miljömotionen en sådan. Den lämnades till riksdagen av Gunnar Hedlund 1962 och handlar inte om miljön i naturen, utan om människans livsmiljö, om livskvalitet.

Partiledaren konstaterar att en rad sociala reformer genomförts och resulterat i att hela folket "är garanterade ett i stort sett acceptabelt ekonomiskt grundskydd" (då var de offentliga utgifterna, som andel av BNP, 30 procent). Men, påpekar Hedlund, "trygghet och trivsel i tillvaron är inte enbart eller ens huvudsakligen en ekonomiskt fråga". Han syftar på den tilltagande vanmakt som människor känner över att inte bestämma över sina liv. Om hur stress och anonymitet utarmar livets innehåll och skapar bristande trygghet och trivsel vilket kan ta sig uttryck i missbruk, kriminalitet och social ohälsa.

Det kan tyckas vara ett ödes ironi, men är det inte just frågor av denna natur som nu hänger i luften och söker sina svar? Det handlar om att bryta upp från ett passivt bidragsberoende och ta makten över den egna tillvaron. Det är en miljökamp så god som någon.

Dick Erixon