Om krönikören Bertil Månsson i Arbetet Nyheterna (s) hade läst min skrift hade han insett att "damer på Öfre Östermalm" och "direktörernas groggverandor" är så långt ifrån min egen  bakgrund man kan komma. Inte heller är "Pappa statens patent"  något jag skrivit, det är ett citat av den tidiga socialdemokratins ledande ideolog Nils Karleby. Men recensionen är underhållande som en katalog över fördomar tillhörande en tid som flytt.

Varför är det ingen is till punschen?

"Nu har Dick Erixon skrivit en bok - naturligtvis utgiven av Timbro - med titeln Svaghetens moral. I boken gör Erixon upp med det svenska välfärdssamhället. Välfärden har, påstår han, förvandlat oss till passiva bidragstagare utan initiativkraft, vilja och handlingsförmåga. Välfärdssamhället dränerar civilsamhället på livskraft och hindrar kontinuerligt människor från att ta ett personligt ansvar.

Välfärdsstaten kan, säger han också, aldrig ge trygghet. Och välfärdsstaten kränker äganderätten genom att "vi i Sverige inte får behålla förtjänsten av vårt eget arbete". "Pappa statens patent har paralyserat oss till den grad att vi är på väg att bli ett fattigt parasitsamhälle". Tycker och skriver alltså Dick Erixon (...)

Visst kan man känna att det någonstans finns ett antal problem värda att diskutera när det gäller välfärdens innehåll och effekter. (…) Men Erixons genomgång blir bara parodisk. Ett slags sammanfattning av alla fördomar som man kan tänka sig kunna samla ihop bland överklassdamerna på Öfre Östermalm, kryddade med muntra utrop från de mest reaktionära direktörernas groggverandor.

- Folk får väl klara sig själva.
- Det gör ju vi! Ha, ha ha!
- Varför är det, förresten, ingen is till punschen? (…)

Det är kanske främst i svårigheter och motgångar som människor är allra minst i behov av att andra tycker synd om dem, skriver Erixon.

Ni minns väl varför det inte var någon is till punschen i Povel Ramels visa? Iskarlen hade dagen innan dött i koleran i sitt kalla, fuktiga, mörka, ohälsosamma kyffe till hem. Han hade inte förstått att det var hans eget fel att han var fattig och att han själv borde ha lyft sig ur misären. Detta var på 1800-talet.

I dag skriver vi snart år 2000. Och Dick Erixon slår upp en ny grogg på verandan..."